Jag och mina kompisar på Ryanair.

Vi har en viss samhörighet, jag och alla de andra som reser Ryanair. Vi
biter ihop. Vi finner oss i att bli illa behandlade. Vi finner oss i
att bli utskällda. Vi finner oss i att få våra personligaste ägodelar
öppnade och beskådade in på minsta lilla toiletteartikel.
Varje gång jag ska ut och resa börjar jag med att gå in på SAS eller
Air France hemsidor och titta på priser. Jag läser ju då och då om alla
fantastiska erbjudanden – Paris-Stockholm till vrakpris.
Men – de finns ju inte! I alla fall inte när jag ska ut och resa.
Så då hamnar jag framför Ryanairs hemsida. Den är snabb och effektiv,
det måste jag erkänna. Enkelt att hitta billiga avgångar, ibland till
och med till priset av 1 €!.
Men, men, man måste ju betala flygplansskatt. Också vill jag ha
prioriterad ombordstigning, det är skönt.
Och vips är jag upp i 80€ - minst.
Men det är ju ändå så billigt, jag bokar.
Så står jag där en dag på Porte Maillot i Paris i en mycket långsam kö
för att köpa bussbiljett till flygplatsen.
Där gick 13€ - enkel resa. Avgången är ungefärlig, ibland kl 11, ibland
kvart över, ibland tjugo över.
Men jag är ändå på väg. I en och en halv timme! Trångt, trångt.
Väl framme trängs vi alla om, att snabbt slita åt oss våra väskor för
att snabbt ställa oss i incheckningskön. Jag, med min prioritering ser
överlägset på de stackare som hamnar sist i kön. Det tar nämligen tid,
lång tid! Vid incheckningen är man mycket sträng med kilona. Den
stackare som har ett kg för mycket får packa om! Men inte vid sidan om,
utan medan alla i kön ser på och väntar!
En och annan lyckas slinka igenom. En ryggsäck märks inte och en och
annan bag slinker också igenom nålsögat, något som kommer att märkas
senare. Nämligen inne i flyget, då alla svettas och försöker stuva det
enorma handbagaget i det lilla, lilla utrymmet. Personalen hjälper
inte till – de tittar på.
Efter incheckningen väntar nästa kö. Nu ska vi igenom
säkerhetskontrollen. Nu blir det riktigt roligt! Här slipper ingen
igenom! Vi får ta av oss skärp, stövlar, jackor, halsdukar och tömma
fickor på mynt, mobiltelefoner och allt annat misstänkt. Och ve den som
inte har sina toiletteartiklar i härför avsedda plastpåsar av ett visst
bestämt format!
Har vi riktig tur har personalen handskar på sig – åtminstone på ena
handen! Man kan riktigt se hur de njuter när de långsamt slänger en
mycket dyr flaska parfym i soporna… Månne de plockar upp den senare för
personligt bruk?
Äntligen igenom. Men – med samma långsamma beteende klär nu alla på sig
och stoppar nogsamt ner mobiltelefoner, småpengar osv. – här går inget
snabbt.
Så kommer nästa väntan, vid vilken utgång ska man stå?
Att i förväg bestämma utgång, ligger inte för Ryanair. Nej, då blir
det ju inget roligt. Nu ska alla stå beredda i minst en halvtimme för
att kasta sig i rätt kö oc helst hamna långt fram. Det är inte tal om
att lämna plats för äldre eller föräldrar med småbarn! Här gäller
djungelns lag!
Tur att jag har min prioritering!
Äntligen tänds skylten! Uppställning i led! Men, men, så lätt ska det
inte gå! Vi med prioritering granskas nu mycket noga. Vi har ju haft
den enorma fräckheten att checka in hemma och det är mycket
misstänksamt! Nu granskas våra uppgifter och jämförs med våra pass och
det går inte i en handvändning, inte.
Våra A4 papper ska nu nagelfaras, sedan vikas vid den streckade linjen
och dras isär. Sax finns inte!
Äntligen släpps vi ut och vi slänger oss uppför trapporna för att få
våra favoritplatser. Jag för min del, vid nödutgången. Men här gäller
det att kunna engelska – kan man inte det, får man inte sitta här.
Puh. Nu sitter jag här i mitt plastsäte. Ryggen går inte att fälla.
Halsduken får jag inte ha på mig, min handväska och alla mina
tillhörigheter ligger i hatthyllan ovanför mig. Tack och lov hann jag
rädda min bok.
En högtalarröst på högsta volym säger åt oss att skynda på, nu ska vi
iväg. Det gäller att hålla tiden! Alla slänger sig ned på sina säten
och med ett vrål är vi uppe i luften. Puh.
Hjälp, nästa skrällande högtalarröst! Vi ska köpa lotter! Varför
framgår aldrig – rösten är omöjlig att uppfatta.
Härligt, nu kommer serveringsvagnen. Jag är rejält hungrig efter att ha
motstått den svindyra och slabbiga självserveringen på Beauvais
flygplats.
Kanske en whisky? När jag ser att den serveras i små plastförpackningar
avstår jag mer än gärna och beställer istället en Minestrone-soppa.
Fram med brickan som är gömd i armstödet. Ve och fasa – den är inte
avtorkad sedan flera år och är fylld med grönt mögel, balanserar
alltså den kokheta Minestroneburken av plast i handen. Men allt går.
Det är ju så billigt!
Resan går fort, vi närmar oss landning, vi spänner fast oss och DUNS,
där for planet i backen!
Ingen mjuklandning där inte!
Men- vilken lycka – vi är framme!
Nästan – nu väntar nästa buss!
Men. Men, bagaget kommer alltid med, flyget landar i tid - om inte
före - snabbt in, snabbt ut.
Trots allt: Ryanair är fantastiskt.
Och jag känner en väldig gemenskap med alla de, som likt mig själv
kämpar vidare och tror på Ryanair, trots att vi blir illa behandlade,
förödmjukade och utsatta för allehanda övergrepp.
Nu måste jag boka nästa resa…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto www.theregister.co.uk

Böter i flykten

Ett nytt fenomen har dykt upp i Sarkonixons växande polisstat. Det kallas för ”PV (Procés Verbal) à la volée”, ungefär böter i flykten, på svenska. Bilföraren blir uppskriven och bötfälld av polisen utan att ens bli stoppad(!) Ett trevligt litet papper kommer hem med posten någon vecka senare, där man uppmanas att betala böter och antalet poäng som dras från körkortet.
Den förskräckte syndaren kommer i bästa fall ihåg den gången han körde utan säkerhetsbälte, samtidigt som han talade i telefonen och betalar snällt. En annan variant är att man kallas till en polisstation där man får förklara sig. Har man otur, kommer man inte ens ihåg vad man gjort.
Det har blivit väldigt populärt hos den franska polisen att köra med böter i flykten. Från 2006 då man skickade ut 127 stycken, steg antalet till 2 282 år 2007. För poliserna är detta naturligtvis mycket bekvämare och smärtfriare än att stoppa bilisten, käfta med honom och krångla med körkort, försäkring och bilpapper och sedan stå ute och fylla i blanketter. Dessutom måste de vara flera stycken. Nu kan en ensam snut (flic, på franska) skriva upp alla syndare på ett papper och sedan gå hem och fylla i alla papper vid skrivbordet.

Naturligtvis är böter i flykten ytterst tveksamt juridiskt sett och rättssäkerheten sätts allvarligt på spel, men det är i och för sig ingen nyhet i detta korrupta land.
En advokat säger att denna metod tidigare användes ytterst sällan och då när det gällde allvarliga trafikbrott. Nu kör man med alla förseelser, hur som helst.
Den som inte låter sig luras av detta smutsiga trick och går till domstol klarar sig alltid. Böter i flykten håller gudskelov inte juridiskt sett och krossas alltid av rätten.
Polisen måste alltid förklara för syndare varför han/hon har blivit stoppad och få denne att skriva under rapporten (procés verbal på franska). Dessutom måste polisen försäkra sig om att de huggit rätt person. Det kan ju ha varit någon som lånat din bil. - Dessa enkla kriterier uppfylls inte av böter i flykten.

Denna farliga tendens måste bort och en så enkel och vidlyftig rättskipning har ofta en förmåga att sprida sig, exempelvis till Sverige.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto www.monjournalauto.com

Valet i Italien - en nygammal clown gör entré

Europa har fått en clown till, den leende, dansande deodoranten, Silvio Berlusconi. Man skulle kunna ha trott att det hade räckt med ”Lille Napoleon”, Sarkozy, den allestädes närvarande franske presidenten med drottning Carla, men det var tydligen inte nog, utan italienska folket har valt ”Lille Mussolini” till sin ledare med hopp om att han skall rensa upp någonstans.
Den store Mussolini rensade upp i maffian och fick tågen att gå i tid, lille Musse har lovat att städa upp i maffians sopberg och få Al Italia att gå med vinst. Fåfänga men säljande hopp. Han ler sitt blixtrande, vita leende i sitt ansiktslyfta anlete och äter glatt en förgiftad mozzarella från camorrans sopfält i Neapel. Men det kanske fungerar eftersom han har gamla affärskontakter i maffian.

Egentligen är Berusconi en omöjlighet, som inte skulle ha blivit vald någon annanstans i Europa. Hur kan en man som praktiskt taget har monopol på nästan alla TV-kanaler i landet, tillåtas att ställa upp i ett val? Hur kan en person överhuvudtaget tillåtas att äga så många media och dessutom vara insyltad i det mesta i näringslivet? Lille Musse har varit anklagad (säkert med fog) att ha med maffians olika banker att göra, via sina holdingbolag Fininvest och Mediaset, och dessutom ha gjort flera tvivelaktiga affären med maffiaanknutna företag. Han blev anklagad för korruption under sin sista, men rekordartat långa, regeringsperiod 2002 – 2006, men lyckades, skickligt, att ändra lagen så han slank undan rättvisan. Även anklagelser om skatteflykt har haglat, hittills har han lyckats smita undan. – Så är moralen hos en person som skall styra ett land och föregå med gott exempel.

Nu har Italien fått denne livsfarlige, korrupte sprattelgubbe på halsen igen – och denna gång i famnen på det ultranationella och Europafientliga ytterpartiet Lega Nord. Detta parti vill helst splittra Italien och låta den norra delen utropa sin självständighet.
Sarkonixon och lille Musse kommer säkert att bli mycket goda vänner. Det finns faktiskt också självständighetskrav här i Frankrike och då gäller det Korsika. Med tanke på problemen där med syntesen maffian – nationalister, våldet och girigheten, blir säkert alla franska skattebetalare glada om de blir kvitt besvärliga Korsika, som bara kostar pengar och blod.

Berlusconi har naturligtvis en snygg fru, den f.d. B-filmsaktrisen Veronica Lario, född 1957 och mycket väl bibehållen. Hon kommer att matcha den tio år yngre landsmaninnan, drottning Carla mycket väl, fast Veronica är av lite tuffare kaliber, ungefär som Sarkonixons dumpade fru Cecilia Ciganer- Albeniz, jämnårig med drottning Veronica. – Det skall bli kul att se hur det hela utvecklar sig i skvallerpressen.

Kommer lille Musse kunna hålla stånd på Neapels sopberg? Kommer Carla och Veronica klösa ögonen ur varandra. Vem är kortast? Lille Musse eller Lille Napoleon? – Det får vi först se vid nästa statsbesök…

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.theage.com.au/ffximage/2007/02/01/svBERLU...

Det är inte trendigt att vara trendig.

När vi var små existerade inte ordet trend. Man visste vad som var inne – en duffelcoat eller en Bogner-jacka. Men man kunde inte alltid hoppas på att få en. Det fanns viktigare saker att lägga pengarna på.
Dessutom var det mycket mer inne att ha mormors pälskappa eller farfars frack – om man ängsligt följde modet innebar det att man var osäker – och det var definitivt inte inne.
Men visst – Mantovaniskor, skotskrutig kjol och jumperset med pärlshalsband, det var inte fel! Träffade man dessutom en pojke med rundringad shetlandströja, smårutig skjorta samt dixielugg, då var det lätt att bli kär.
För några år sedan var det t.ex. otänkbart att blanda stilar, man klädde sig helt enkelt på ett visst sätt som man visste var rätt.
Nu är allting rätt. Det går att blanda randigt och rutigt, småblommigt och storblommigt hur som helst. Grova skor till aftonklänning eller högklackat till jeans, gympaskor till smoking osv.
Det var kanske popen som gjorde det möjligt. Hur mycket påverkades vi av Beatles och Rolling Stones egentligen?
Eller skatemodet? Många spådde att det där med att åka skateboard var något som snart skulle vara ute.
Föga anade de att modet med nerhasade jeans där man dessutom visade kalsongerna skulle bli en miljonindustri.
Det svenska företaget WE, som så småningom ändrade namn till WESC är på väg att bli börsnoterat!
Och det svenska märket Gant som står för en collegestil är otroligt framgångsrikt.
En som oväntat visat sig ha stil är Frankrikes första dam – Carla Bruni Sarkozy. Tidningarna har kritiskt granskat hennes klädsel vid statsbesöket i Storbritannien. Hon har granskats och fått betyget med beröm godkänt!
Allt var perfekt – aftonklänningarna, dräkterna, den lilla pillerburken till hatt. Det enda som kanske ifrågasattes var hennes ballerinaskor – en eftergift åt den kortvuxne maken, men som tidningarna skrev – det är faktiskt helt o.k. att vara längre än sin man.
Carla Bruni Sarkozy liknas vid Audrey Hepburn eller Jackie Kennedy och känner sig förhoppningsvis smickrad.
Och det är ju mycket bättre att ha stil än att försöka vara trendig och följa modets växlingar. För modet växlar snabbt! Det kan vi se på HM:s halvårsrapporter. Det är lätt att en storsatsning på en viss trend slår fel och visar sig vara en katastrof om t.ex. våren är ovanligt kall eller vintern ovanligt varm.
Men – ska man testa en trend – visar det sig att bästa stället att testa på är Stockholm! Stockholmarna är enormt trendkänsliga och accepteras en viss klädstil i Stockholm är den helt rätt. Tidningen Wallpaper som skriver om det senaste inom mode, inredning, resor och hotell har ägnat flera nummer åt att hylla Stockholm som ett riktigt inneställe att resa till.
Sedan är det ju litet trist att gå ut en vinterdag i Stockholm och se hundratals unga tjejer iklädda en dunjacka från Fjällräven, supertighta jeans och höga stövlar. Alla bär dessutom hästsvans och alla handlar för tusentals kronor hos Nathalie Schuterman eller väntar på rean där allt är nedsatt till 70%.
I Paris är det tvärtom. Där har alla kvinnor sin egen stil och ingen skulle drömma om att gå klädd som alla andra.
Och kläderna behöver inte kosta. På Zara – Spaniens motsvarighet till och HM:s största konkurrent finns det absolut senaste till mycket överkomliga priser och alla handlar där, äldre välvårdade damer och unga tjejer.
Och hur kul är det egentligen att köpa en svindyr kavaj på Giorgio Armani och sedan se kopian veckan efter på Zara. Ty det är så det går till. I modevärlden kopieras det vilt och under veckan då modevisningarna pågår ser man otaliga japanskor med små kameror i handen som fotograferar skyltfönstren i Paris.
Så att vara trendig är egentligen helt fel – hellre då försöka skapa sin egen stil…
Skrivet av Gunnela Edelstam
foto staticblog.hi-pi.com

Drottning Carla i England

Nu har Frankrikes president Sarkozy varit på statsbesök hos Drottningen av England tillsammans med sin nya hustru, Carla Bruni Sarkozy.
Carla Brunis garderob har granskats i alla tidningar och blivit med beröm godkänd. Hon liknades vid Jackie Kennedy och Audrey Hepburn och var mycket sobert och elegant klädd i Dior, d.v.s. John Galliani. Detta gillade förstås engelsmännen eftersom John Galliani är engelsk medborgare. Den enda kritiken var att hon bar ballerinaskor – fransmännen tycker att man mycket väl kan bära högklackat, även om man är längre än sin man! Men Nicolas Sarkozy har kanske satt ner foten härvidlag.
Även om han verkar mycket självsäker var han mycket osäker inför mötet med Hennes Majestät.
Han verkade inte veta var han skulle göra av sina händer, han knäppte upp och stängde kavajen oupphörligt.
Han har säkert fått stränga tillsägelser att inte fingra på Drottningen – alla minns väl Angela Merkels besvärade min då Sarkozy inte kunde hålla fingrarna i styr…
I stället sökte han hustruns hand – inte heller detta är comme il faut- och hon släppte den genast.
Stackars Sarkozy, han var verkligen bortkommen och sökte sin tröst i Camilla Parker-Bowles- men inte heller där fick han fingra.
Hustru Sarkozy däremot, var som fisken i vattnet. Prins Philip var överförtjust och visade sin bästa sida och skämtade uppsluppet.
Tidningen Le Nouvel Obsérvateur tycker att presidentens statsbesök snarare var att likna vid en golgatavandring, han såg mer och mer förvirrad ut ju längre tiden gick.
Och då Nicolas Sarkozy trädde in i den monumentala matsalen på Windsors, St. George’s Hall kunde man se hans beundrande blickar på det 60 meter långa matsalsbordet, på silvret och på takmålningarna. Han försöker inte ens se blasé ut. Han är överlycklig över att ha kommit så här långt på den sociala rangskalan och han har vid sin sida en mycket representativ hustru.
Långt borta är äktenskapet med den sura Cécilia, som hellre smet undan än ställde upp på sin mans sida.
Skrivet av Gunnela Edelstam

foto:d.yimg.com/i/ng/ne/ap/20080404/13/4181321134-.

OS-facklan i Paris – det totala fiaskot.

Efter den olympiska eldens fiasko på gatorna i Paris igår, konstaterar tidningarna att misslyckandet ligger på tre plan: diplomatiskt, politiskt och sportsligt. Trots en fullständigt grotesk polisinsats med 3.000 man och ett stort antal brandmän (vad de nu hade där att göra) som sprang med i cirkusen, lyckades människorättsaktivister förstöra den kinesiska festen och peka på en maktfullkomlig diktaturs övergrepp.
Scenerna var helt overkliga, men förutsägbara. Den brutala kravallpolisen CRS, rekryterad från samhällets bottenskikt, som bankar livet ur aktivister, majoriteten fransmän men också tibetaner och kineser. Blodiga, sönderslagna ansikten, blå monster som trycker ned fredliga demonstranter mot gatan och sätter handbojor, som sliter tibetanska flaggor från människor som står och tittar på utan att göra något och som till sist ändå inte lyckas stoppa protesterna. Allt detta i ett land som sätter yttrandefriheten och rätten att demonstrera mycket högt.

Parallellt demonstrerade pro-kineser med egna, röda flaggor. Ingen rörde dem eller tog deras flaggor. Inrikesministern Michèle Alliot-Marie, kallad MAM, såg frågande ut när reportrar frågade henne om hon givit order om beslag av tibetanska flaggor. – Nej, sade hon, det har jag inte gjort. Men saken måste undersökas.
Hon ljög säkert, vilket inte är förvånande och är en av figurerna bakom fiaskot. - Hur kunde Frankrike lägga sig helt platt för kineserna och låta dem diktera villkoren för den olympiska elden?
Kineserna bestämde rutten för elden, som för det mesta gick längs med Seines kajer, där det är svårt för folkmassor att samlas, sedan Champs-Elysées, Hotel de Ville (stadshuset), Nôtre Dame och till sist ett stadium i utkanten av Paris. Kineserna hade sina egna säkerhetspoliser i blå träningsoveraller, som sprang närmast fackelbäraren, i den enorma karavanen, mest polisbussar. Just bakom rullade limousiner med ansvariga kineser, utrustade med kommunikationsradio, som styrde hela evenemanget. Hur är detta möjligt i en europeisk demokrati?
De franska polismonstren slog till höger och vänster, en av fackelbärarna fick till och med ett slag i ansiktet. De förklädda kinesiska snutarna var heller inte sena att slå folk på käften. Under bråket blev poliser, kineser och stackars idrottsmän som bar facklan, utbuade och utvisslade av alla åskådare, med all rätt.

Under bråken, som de 3000 polismännen inte lyckades bemästra på ett värdigt sätt, greps kineserna av panik och släckte ned facklorna, som de franska idrottsmännen sprang med, fyra gånger. Elden transporterades istället i en buss. Idrottsmännen, som fick sina facklor nedsläckta, kände sig förnedrade och utnyttjade. När kolonnen kom fram till Hôtel de Ville, där Paris borgmästare väntade, tillsammans med tusentals demonstranter, beslöt en vansinnig kines, som tydligen var ansvarig (allt filmat på TV) att man skulle fortsätta, trots att en ceremoni var inplanerad. Kanske kineserna inte gillade det stora plakatet på byggnaden som sade att: - Paris försvarar mänskliga rättigheter överallt!
Det blev inte bättre vid Notre Dame, där det blev bråk och en flagga som visade de olympiska ringarna som handbojor, som täckte fasaden. Snuten fortsatte att slå folk på käften och kineserna fortsatte att vara arroganta och maktfullkomliga. Hela tiden blev kineser och kravallpolisen utbuade och bombarderade med ägg.
Från ansvariga politiker hördes inte mycket. Den vanligtvis mycket talföre och allestädes närvarande presidenten Sarkozy, yttrade inte ett ord under dagen. Det var ”la silence embarassé”, den generade tystnaden.
Fortsättning följer.
Skrivet av Erik Edelstam