words & art

Eva Dickson, en äventyrare.

2012-01-20T10:24:00.000-08:00

Eva Dickson föddes 1905 på Steninge slott i Sigtuna, som Eva Lindström. Hon växte upp på Ljungs slott utanför Linköping, där hennes pappa födde upp kapplöpningshästar.
Som ung var Eva känd för att vara en ”femme fatale” och för att chockera borgerligheten.
Hon gifte sig med rallyföraren Olof Dickson och fick en son med honom. Han lärde
henne att köra bil och de tävlade i rallykörning där Eva var känd som en djärv men vårdslös förare.
Eva var väninna med Linde Klinckowström och de bestämde sig föratt göra en bilfärd tillsammans till Paris och Rom våren 1930.
Olle Dickson ogillade att hans hustru for iväg och deras äktenskap bröts. Efter det blev Eva rastlös, hon hade ingen fast adress i Stockholm utan bodde på hotell, då hon var i Sverige.
1932 for hon till Kenya med en väninna Littan Bennich. Och där blev hon blixtförälskad i Bror von Blixen-Finecke. Han hade varit gift med Karen Blixen, men var nu gift med Cockie Hoogterp.
Bror Blixen var känd både som en fantastisk storviltjägare men också som en stor kvinnokarl.
Bror Blixen skulle fara till England för att besöka sin hustru, men dagen innan han for, bromsade en stor bil in framför hans hus.
Ur bilen steg två unga kvinnor, som talade svenska och de frågade om det var Bror Blixen de mött. Då han svarade ja, sa de, att de kört från Dar-es-Salaam och att de var hemskt törstiga. Resan var sjuttio mil lång på gropiga vägar, så Bror frågade ,varför de kommit just till honom. Eva Dickson svarade: ”Det var för att möta er!”
De blev blixtförälskade, hon blev hans älskarinna och äktenskapet med Cockie var över…

”Kvinnan är omöjlig nuförtiden! Hon målar sina naglar röda, hon bleker sitt hår, hon dricker champagne eller röker cigaretter. Hon föder inte ens barn längre. Se på er själv, madame, vad duger ni till?”
”Jag kan köra bil”, svarade Eva Dickson. Hennes bordskavaljer svarade, att köra bil kan varenda människa, spela bridge och dansa, det hör till allmänbildningen…
”Men jag ska köra härifrån Nairobi till Stockholm.”
”Jag slår vad om att ni inte klarar det!”
”Vadet är antaget! Den som förlorar, bjuder hela gänget på champagne!”
Samtalet utspann sig under en middag på Europeiska klubben i Nairobi och Eva utmanade ödet.
Hon köpte en öppen, fyrsitsig Chevrolet. Den utrustades med vattensäckar, oljefat, moskitnät, reservdelar, bensinfat, proviant, tältsängar och kokkärl.
På väg till garaget på avresedagen träffade Eva Hassan Ali och han blev hennes medresenär.
Resan genom Kenya och Uganda gick utan problem, men snart kom motgångarna. Däcken svällde av värmen och exploderade, Eva fick malaria och händerna fick frostskador. De sov i tältsängar under bar himmel och kylan var bitande kall. De körde ofta tolv timmar i sträck och stannade bara för att äta eller för att reparera bilen.
När de kom till norra Tchad möttes de av en raserad bro över en flod.
Eva fick låna en häst och med tre kokta ägg som proviant, red hon två dygn till en fransk kommendant i Bongor, som var ansvarig för det planerade brobygget. Som tur var, var kommendanten tillmötesgående och efter tre dygn och med hjälp av 900 man stod den nya bron färdig!
Efter 40 dygn nådde de Alger och vadet var vunnit! Eva var den första kvinnan, som kört genom Saharaöknen. Resan fortsatt hem till Sverige, där hon välkomnades av Kungliga Automobil Klubben i Stockholm.
Att Hassan Ali var svart, väckte naturligtvis stor uppståndelse, men Eva sade: ”Inte för att jag tycker det är så värst märkvärdigt, men ett visst kuriosaintresse kan det ju alltid ha.”

1934 återvände Eva till Afrika och Bror Blixen. Hon fiskade, jagade och deltog i vetenskapliga expeditioner för att få tag på ovanliga djur.
1935 reste de till Abessinien där Eva arbetade som krigskorrespondent och skrev om kriget i det invaderade Abessinien (nuvarande Etiopien) för tidningen Vecko-Journalen. De tog sig fram på mulåsnor, en 200 mil lång färd mot den kenyanska gränsen.
Bror och Eva gifte sig i New York 1936 och for till Florida på bröllopsresa. Bror Blixen hade tidigare under en safari i Afrika träffat Ernest Hemingway och Eva övertalade Bror att telegrafera till Hemingway. De blev inbjudna att följa med i Hemingways nyinköpta båt ”Pilar”.
Hemingway var gift med krigskorrespondenten Martha Gellhorn och de fyra for iväg på en lång fisketur runt Kuba och Bahamas.
Bror von Blixen ville att han och Eva skulle bosätta sig i Afrika, men Eva ville först uppfylla en dröm hon hade; att köra i Sven Hedins fotspår Sidenvägen till Peking.
Men resan blev en mardrömsresa, hon mötte rövare och banditer, drabbades av sandmyggefeber och i Calcutta blev hon ännu sjukare och lades in på sjukhus. Ingen visste vad hon drabbats av, men hon ordinerades en arsenik-kur, blev förgiftad av den och bestämde sig då, försvagad som hon var, att köra hem. Sidenvägen var stängd och den politiska situationen gjorde att det var alltför riskfyllt att köra genom landet då japanerna hade förklarat krig mot Kina.
Reskassan sinade också och Eva tvingades lägga sina sista pengar på bensin i stället för på mat.
I mars 1938 hade hon kommit till Bagdad, då hade hon varit på väg i nio månader. Hon hade varit bjuden på middag utanför staden och körde tillbaka. Det var mörkt, vägen var gropig och då hon missade en tvär kurva, voltade bilen och hon klämdes fast mellan sätet och ratten, hamnade under bilen, bröt nacken och dog omedelbart.
Bror Blixen fick inte beskedet om olyckan förrän den 28 juli, då han kom tillbaka från en safari.
Han lämnade då Afrika, efter 25 år, helt förkrossad.
Eva Dickson, begravdes i Stockholm, 33 år gammal.

I sin bok ”En Eva i Sahara- ett äventyr i heta zoner” skriver Eva Dickson om sin äventyrslusta, om sin oro och rastlöshet och om Afrika som fascinerade henne, trots de många sjukdomar hon drabbades av.
Hon skrev: ”Jag tror, att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning , aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”

Gunnela Edelstam
Skrivet för tidningen Swea Paris
Foto Anne Bjerke

Långritternas mästarinna

2012-01-19T06:38:00.000-08:00

När någon talar om en stark och modig kvinna kommer jag alltid att tänka på min styvmormor och gudmor Linde von Rosen, född Klinckowström. Denna, mycket viljestarka, originella och humoristiska person, genomförde mellan 1926 och 1932 sex långritter med en sammanlagd sträcka på 12.751 km. En fantastisk prestation.
Det låg liksom i tiden med kvinnans frigörelse. - Efter första världskriget klev den nya kvinnan fram, klippte håret och kjolen, blev uppkäftig, solade skamlöst, drog på sig byxor, spelade tennis, golf och deltog i allahanda tävlingar, inklusive biltävling och hoppning med häst. Anglo-kenyanskan Beryl Markham lärde sig flyga och korsade Arlanten som första kvinna 1936, väninnan Eva Dickson tävlade med bilar och gav sig av ensam på riskfyllda bilresor genom Afrika och Asien, så för Linde var det en utmaning, en rastlöshet och en dröm att göra något utöver det vanliga.

Hon föddes 1902 på Stafsunds gods på Ekerö, utanför Stockholm. Hennes fader var den mycket originelle upptäcktsresanden, forskaren och författaren Axel Klinckowström, även kallad ”Klinkan”. Det var ett stort gods med många hästar som lockade Linde. Hon blev redan hästtokig som barn. Fortfarande i 80-års ålder kom hon ihåg namnet på varenda häst på Stafsund. Hon började redan rida som barn och fortsatte med det, även om hon hade tänkt sig att bli konstnärinna.
När hon var 20 år lyckades hon komma över den isabellafärgade valacken Castor av en god vän. Han var då tre år och de skulle sedan kampera ihop i 25 år. Linde hade en otrolig hand med hästar och Castor blev som hennes hund, trofast och lydig.

Hon genomförde sin första långritt, mer som en övning, till Romanäs sanatorium utanför Tranås, där hon hade en väninna som var konvalescent. Lindes kommentar var att lite hästlukt kanske skulle göra henne friskare. Trippen gick i elva etapper och var 697 km. Året var 1926. Linde var då 24 år och Castor 7. Hon kände att det hade gått alldeles utmärkt och att hon trivdes och kände sig fri med Castor ute på vägarna, även om det blev obekväma login, både för henne och Castor. Hon skriver: ”…vilken underbar färd hade inte Castor bjudit mig på!”
Man skall då tänka på att hon red i dåligt väder med snöslask.

På väg till Paris
Linde hade blivit helt fascinerad och beslöt sig för att hälsa på sin syster Thora, kallad Grynet, som var gift med konstnären Nils Dardel och som levde bohemliv i Paris. Att hon skulle rida dit var självklart.
Linde gav sig iväg den 20 september 1926. Ritten tog exakt två månader och var 1 600 km. Hon red ned genom Sverige, då i sällskap med en väninna. Sedan red hon genom Tyskland in i Holland och genom Belgien. Hon råkade passera Bryssel på samma gång som den svenska prinsessan Astrid kom dit för att gifta sig med Leopold.
Ritten fortsatte via Valenciennes vid franska gränsen till Senlis där Grynet och Nils mötte med en hästdroska. Infarten till Paris gick genom Porte de Pantin.

Den första ritten till Paris gav Linde erfarenheter hur man praktiskt skull gå till väga. Hon hade tur. En gammal vän till Klinkan, var landshövdingen i Skåne, Fredrik Ramel, som hade ett stort nätverk på kontinenten med svenska beskickningar och konsulat, för att inte tala om olika myndigheter. Han svepte sitt trollspö framför hennes väg. För Lindes del betydde det att hon slapp alla möjliga byråkratiska hinder som karantänsbestämmelser för Castor eller närgångna tullare.
Linde red i en vanlig ridkavaj, som var lite längre och gick ned till låren, den tidens ridbyxor och stövlar. Ridhjälm förekom inte, utan hon hade en s.k. klockhatt eller basker. Oftast hade hon skjorta och slips under. Baktill på sadeln låg en rejäl trenchcoat hoprullad. Över axeln hade hon en jaktväska av läder och ett kartfodral. Mellan sadeln och hästen låg en arméfilt som var vikt sex gånger och som fungerade som vojlock på dagen och täcke på natten.
Det nödvändigaste fanns i fyra sadelväskor, dvs.ryktborste, skrapa, lindor och annat till Castor i den ena, toalettsaker, kamera och annat i den andra fram, i de båda väskorna där bak hade hon klädombyte, underkläder och en snyggare klänning. Man bör dock framhålla att hon hade några stora koffertar som skickades per tåg till de stora städerna där hon beställt hotellrum i förväg.
Dagsetapperna var ungefär mellan 40 – 60 km, beroende på terrängen. Hon skrittade med lösa tyglar nästan hela vägen och travade kanske bara 10 km. Hon satt i sadeln hela dagen och rastade bara en halvtimme när Castor betade gräs. Kanske ett värdshus någon gång. Kände hon sig ensam? Nej – sade hon alltid, man hade ju sällskap av hästen.
Hon stannade i sex månader i Paris, red om dagarna i Bois de Boulogne och festade med Grynet och Nils på kvällarna. I mars tog hon tåget till Antwerpen och båten till Sverige, med Castor i en transportabel träbox.

Ritt till Rom
Två år senare i september var det dags igen. Den här gången gällde det Rom. Hon red genom det ödsliga Sverige och tog Sassnitzfärjan över till Tyskland. Nu började vad man nästan skulle beteckna som ett triumftåg. Linde hade börjat bli uppmärksammad i kontinentens tidningar och blev mött med ryttare, orkestrar och blommor i nästan varenda stad. Linde skriver på rörande sätt:
”…Vi färdades inte för att vinna något annat pris än lycka. Det gjorde vi. Därför att Europa slöt oss i sina armar. Varför är för mig ännu obegripligt. Kanske det ansågs modigt av en kvinna? …”
Hon tog den östra vägen genom Tyskland, via Berlin, München, Innsbruck, Brennerpasset och in i Italien, där segertåget fortsatte: ”…Innan vi lämnade landet hade vi varit gäster på åtta kavalleri- och fyra artilleriregementen, de övriga var infanteri- , alpjägare- och karbinjärregementen. Både Castor och jag hade kunnats färdas med förbundna ögon och ändå kommit till Rom, så ledsagade var vi…!”
Linde stannade i Rom under vintern och blev ihärdigt uppvaktad av ett stort antal tjusiga italienska kavaljerer och bjöds på den ena festen, magnifikare än den andra. Under tiden hade Castor blivit svårt sjuk och hon trodde ett slag att han skulle dö, men han frisknade till som genom ett mirakel.
I mars var det dags att rida tillbaka till Sverige, Hon tog en östligare väg tillbaka via Wien, Prag, Dresden och Berlin. Ständigt uppvaktad.
Den 25 juli 1928 närmade sig Linde Stockholm. Hon skriver i sin dagbok: ” Castor var salig att gå sin sista etapp och spelade rädd för allt och stönade av glädje. En söt arbetare stannade sin bil, gick ut, tog mig i hand och önskade mig välkommen hem. Det rörde mig, liksom en fru som kom med socker till Castor. Från flera fönster vinkade människor Sådana spontana vänlighetsbevis går mig till hjärtat…” Linde hade då ridit sammanlagt 4 911 km.

Europa runt
Linde kunde inte hålla sig länge. Hon fick tillfälle att ge sig av igen när en släktig hade avlidit i Bryssel och hon fick order att ordna upp med begravning och bodelning. I slutet av september 1930 gav hon sig iväg på vad som skulle bli den längsta ritten på nästan 5 000 km.
Det är självklart att det var enklare att ta sig runt Europa till häst än vad det är idag. Det var mycket mindre trafik, vägarna var för det mesta stenbelagda, det fanns stall i varenda liten by och bondgård och smeder fanns i överflöd, som kunde sko hästen. Folk var hederliga och den våldsamma kriminaliteten som finns idag, existerade inte. Däremot var fattigdomen utbredd, de sanitära förhållanden avskyvärda och banksystemet krångligt. Kriget hade på sina håll lämnat förfärliga spår, särskilt i norra Frankrike.

Linde började med att rida till Bryssel och stannade där i flera månader. För att få tiden att gå tävlade hon intensivt med Castor och väckte uppmärksamhet överallt. Så småningom gav hon sig av till Paris, där hon inte stannade länge. Hon ville till Italien där hon etablerade sig hos sin kavaljer Borsarelli i Turin. Hon åkte fram och tillbaka till Rom, dock utan Castor. Till sist var det dock dags att rida hem.
Hon valde en äventyrlig väg, via Trieste, Ljubljana (nuv. Slovenien) , Kroatien, Budapest, in i Tjeckoslovakien, över Karpaterna, Krakow, Warszawa och till sist fristaten Danzig, varifrån hon tog en gammal färja till Stockholm dit hon kom 31 maj 1932
Det blev en äventyrlig ritt. När hon lämnade Italien fick hon en mycket vacker, äldre häst, Indostan, som gåva av sin beundrare Borsarelli. Den fick följa med som handhäst och klövjehäst. Efter ett slag lärde den sig att springa lös, ungefär som en hund. Det var inte samma uppmärksamhet och uppvaktning som på de övriga turerna. Det var primitivt, fattigt och outvecklat. Största delen av vägen gick genom gamla Österrike – Ungern, genom delar som hade blivit fria och där stora delar av befolkningen var bittra över den orättvisa freden 1918. Hon blev aldrig rånad, även om det var nära några gånger och polisen trodde en gång att hon hade stulit Indostan.
Samma år träffade hon min morfar Hans von Rosen, den olympiske guldmedaljören i hoppning, blev kär och gifte sig med honom 1933.
Linde och Castor flyttade in på hans mycket vackra herrgård Lindö i Sörmland. Indostan blev sparkad på benet av en annan häst, bara efter några månader i Sverige och fick avlivas. Borsarelli stupade i Nordafrika 1942. Castor levde i 14 år till och fick ett monument på Lindö. Linde levde ända till år 2000 och blev ett monument i sig, som berättade många historier för alla som ville lyssna. Och det ville vi gärna.

Erik Edelstam
Först publicerad i tidningen Swea Paris

London - Restauranger, barer, pubs, etc.

2011-11-05T11:16:00.000-07:00

Detta är salig vännens och livsnjutaren Calle Gezelius lysande guide till Londons bästa ställen. Printa ut den och ta med den till London!
På bilden underhåller han Gunnela på Sturehof, i väntan på en skaldjurstallrik.

Arbutus, Frith St Soho. Senaste köket!
Assaggi, 39 Chepstow Pl. Kul italiensk krog ovanför en pub.
Bar One, finns lite här och där. Om öl, eller sprittarmen behöver sitt...
Bibendum Oyster bar i Michelinhuset, Fulham Rd
Boots, apotek som finns överallt. Albyl och skönhetsmedel + lite annat
Borrough Market, bondens marknad fred-lörd. Nära Tate Modern. Ett måste!
Browns Hotel, afternoon tea. Best in town.
Busaba Ethai, Wardour St. Köa utanför för bord, men det är det värt. Thaifood.
Café Boheme i Soho, 13 Old Compton St. Lite N.Y. känsla
Camden market and stables, lörd-sönd. Very Goth!
Chez Bruce, www.chezbruce.co popular gastropub + systerpub i Kew, The Glasshouse
Covent Garden. Folkspektakel och härligt rörigt. Marknad på gamla saker måndagar.
Fortnum & Mason, Piccadilly. Klassiker för te, kaffe och delikatesser. Bra tehörna.
Galvins Bistro de Luxe, 66 Baker St
Gilgamesh. Indiskt så det förslår i Camden.
Hakkasan, 8 Hanway Place. Otrolig Kinakrog under markplanet. Härlig bar. City chic!!
Hamley´s, 188 Regent St. världens största leksaksaffär.
Hampstead heath. Snygg och prydlig “förort”
Harpenden, Gastropub, en bit utanför London.
Harrods. Nej! Dit går bara nyrikeslummen. Möjligen, möjligen livsmedelsavdelningen
Harvey Nichols, 5th Floor Bar. Knightsbridge. Yes! Yes! Best Martinis in town. Hot spot!
Harwood arms, www.harwoodarms.com gastropub i Fulham
Hatchards bokhandel, 187 Piccadilly, liten vacker klassisk boklåda.
Hing Loon, 25 Lisle St. Kinamat. Inga turister bara kineser.
Hotel Mandarin Oriental, Outstanding. Best Spa in town. Knightsbridge
Hyde Park, mitt i London. Fin park att strosa i, likaså Regents Park.
Jamie Oliver, butik med allt möjligt, www.jamieoliver.com/recipease/our-locations/clapham
Jermyn St, Bond St små exklusiva affärer i massor. Bra om man har flera kontokort....
Jo Mallone parfymer, Sloane St. Finns bara här. Exklusivt. 150 Sloane St.
Kings Rd, Chelsea, Duke of York Sq. Matmarknad varje lördag. Delikatesser att äta/ta med
Kings Rd. Håller måttet från det glada 60-talet. Missa inte! Ät på Bluebird, 350 Kings Rd.
Leicester Sq. I Soho mitt i teaterdistriktet. Här är det inte tyst en minut!
LeMetro, 28 Basil St bakom Harrods i en källare
Liberty´s, Varuhuset med en hörna av Sv Tenn. Kul.
Marilybone High St. Härlig gata med allt man kan önska vad gäller restauranger, pubar och shopping. Conran Shop längst upp på gatan. Designhotellet Mandeville i slutet på gatan.
Medcalf, gammal köttbutik, jättemysig restaurant. Exmouth Market
Moro, Exmouth Market. Cross over. Favvoställe.
Motimahal, www.motimahal-uk.com 45 Great Queen St, WC2B 5AA. Mycket bra indiskt
Neals Yard Diary, ostar Covent Garden
Nothcote Rd/SW11, trevlig lokal gata med alla möjliga affärer
Oriel, Sloane Sq. Fransk bistrotyp. Bra Bloody Marys. Stillar den värsta baksmällan.
Oxford St. Tja, om man måste tränga sig fram mellan alla turister med pengarna på magen.
Oxo Towers. Rest och bar på andra sidan Themsen. Börjar bli ett hett område.
Pellici, 332, Bethnal Green Rd. Ett kultfrukostställe. Lokalen !!!
Peter Jones, lilla NK på Sloane Sq. Fiiint.
Petersham Nurseries, Kew Gardens. Om ni har tid. Boka bord och ta U-ground förbi Kew Gardens. Madonnas f.d. kock lagar sagolikt god mat om hon inte är påtänd!
Portobello Rd. Hela gatan förvandlas på lördagar till en antikshopparnas dröm
Pret à Manger, Överallt. Mycket bra snabbmat. Smörgåsar, subs, juicer, kaffe. Fräscht
Primrose Hill området. Vackert elegant och ½ kändistätt numera. Kate Moss bl.a.
Randall & Aubin, 16 Brewer St, f.d. slakteributik m kul Sohostämning
Regent St. Som Oxford St men lite elegantare.
Sardo Canale, Camden. Mycket bra italiensk krog. Bra pub på andra sidan gatan.
Scotts Restaurant, 20 Mount St. 8 min promenad från Bond St. Jättefin ostron/fiskrest.
Selfridges varuhus, Oxford St. bättre än sitt rykte.
Selfridges, Oxford St. Bra lunchsushi på löpande band. Bra livsmedelsavdelning.
Sketch, Conduit St. Märklig, snoffsig rest och bar. Unikt concept.
Sloane Sq Udda affärer runt torget och i närheten. Londons Karlaplan
Sotheby´s café, 34-35 New Bond St. Vet inga turister om. Hummersandwich m ett glas vitt!
Ta Tatebåten efter besöket till Tate Britain förbi Big Ben och Parlamentet.
Tate Modern. Ett måste vad gäller konst. Restaurant och café med utsikt över London!
Taylor of Bond St, rakdon bl.a. och egna herrserier för EdT samt After S.
Tesco, som ICA lokalt. Finns överallt om du vill bunkra livsmedel
The Bingham, www.thebingham.com mysigt boutiquehotell i Richmond. Suverän restaurang o bar. Michelin!
The Grenadier, Undangömd pub bakom Knightsbridge. Inga turister. Best kept secret.
The Waterway, 54 Formosa St. i Little Venice. Härlig lunchrestaurang vid kanalen. Utegrill.
The Wolseley, Piccadilly. Läcker inredning! Frukost, lunch afternoon tea, middag.
Toms Kitchen, Chelsea. Jättetrevligt
Truc vert, 42 North Audley St. Goda charkuterier
Waitrose, snabbköp. Lite bättre än Tesco. Överallt.
Waterstone´s, 203 Piccadilly, Europas största bokhandel! Har allt.
Virgin Megastore, 14-16 Oxford St. Böcker, skivor, videos, dataspel. Allt!
Zuma Knightsbridge. Best Sushi in Town

Big Fat Greek Gravy Train

2011-10-31T10:21:00.000-07:00

Even on a stiflingly hot summer's day, the Athens underground is a pleasure. It is air-conditioned, with plasma screens to entertain passengers relaxing in cool, cavernous departure halls - and the trains even run on time.

There is another bonus for users of this state-of-the-art rapid transport system: it is, in effect, free for the five million people of the Greek capital.

With no barriers to prevent free entry or exit to this impressive tube network, the good citizens of Athens are instead asked to 'validate' their tickets at honesty machines before boarding. Few bother.

This is not surprising: fiddling on a Herculean scale — from the owner of the smallest shop to the most powerful figures in business and politics — has become as much a part of Greek life as ouzo and olives.

Indeed, as well as not paying for their metro tickets, the people of Greece barely paid a penny of the underground’s £1.5 billion cost — a ‘sweetener’ from Brussels (and, therefore, the UK taxpayer) to help the country put on an impressive 2004 Olympics free of the city’s notorious traffic jams.

The transport perks are not confined to the customers. Incredibly, the average salary on Greece’s railways is £60,000, which includes cleaners and track workers - treble the earnings of the average private sector employee here.

The over ground rail network is as big a racket as the EU-funded underground. While its annual income is only £80 million from ticket sales, the wage bill is more than £500m a year — prompting one Greek politician to famously remark that it would be cheaper to put all the commuters into private taxis.

‘We have a railroad company which is bankrupt beyond comprehension,’ says Stefans Manos, a former Greek finance minister. ‘And yet, there isn’t a single private company in Greece with that kind of average pay.’

Significantly, since entering Europe as part of an ill-fated dream by politicians of creating a European super-state, the wage bill of the Greek public sector has doubled in a decade. At the same time, perks and fiddles reminiscent of Britain in the union-controlled 1970s have flourished.

Ridiculously, Greek pastry chefs, radio announcers, hairdressers and masseurs in steam baths are among more than 600 professions allowed to retire at 50 (with a state pension of 95 per cent of their last working year’s earnings) — on account of the ‘arduous and perilous’ nature of their work.

This week, it was reported that every family in Britain could face a £14,000 bill to pay for Greece’s self-inflicted financial crisis. Such fears were denied yesterday after Brussels voted a massive new £100bn rescue package which, it insisted, would not need a contribution from Britain.

Even if this is true — and many British MPs have their doubts — we will still have to stump up £1billion to the bailout through the International Monetary Fund.

In return for this loan, European leaders want the Greeks’ free-spending ways to end immediately if the country is to be prevented from ‘infecting’ the world’s financial system. Naturally, the Greek people are not happy about this.

In Constitution Square this week, opposite the parliament, I witnessed thousands gathering to campaign against government cuts designed to save the country from bankruptcy.

After running battles with riot police, who used tear gas to disperse protesters, thousands are still camped out in the square ahead of a vote by Greek politicians next week on whether to accept Europe-imposed austerity measures.

Yet these protesters should direct their anger closer to home — to those Greeks who have for many years done their damndest to deny their country the dues they owe it.

Take a short trip on the metro to the city’s cooler northern suburbs, and you will find an enclave of staggering opulence.

Here, in the suburb of Kifissia, amid clean, tree-lined streets full of designer boutiques and car showrooms selling luxury marques such as Porsche and Ferrari, live some of the richest men and women in the world.

With its streets paved with marble, and dotted with charming parks and cafes, this suburb is home to shipping tycoons such as Spiros Latsis, a billionaire and friend of Prince Charles, as well as countless other wealthy industrialists and politicians.

One of the reasons they are so rich is that rather than paying millions in tax to the Greek state, as they rightfully should, many of these residents are living entirely tax-free.

Along street after street of opulent mansions and villas, surrounded by high walls and with their own pools, most of the millionaires living here are, officially, virtually paupers.

How so? Simple: they are allowed to state their own earnings for tax purposes, figures which are rarely challenged. And rich Greeks take full advantage.

Astonishingly, only 5,000 people in a country of 12 million admit to earning more than £90,000 a year — a salary that would not be enough to buy a garden shed in Kifissia.

Yet studies have shown that more than 60,000 Greek homes each have investments worth more than £1m, let alone unknown quantities in overseas banks, prompting one economist to describe Greece as a ‘poor country full of rich people’.

Manipulating a corrupt tax system, many of the residents simply say that they earn below the basic tax threshold of around £10,000 a year, even though they own boats, second homes on Greek islands and properties overseas.

And, should the taxman rumble this common ruse, it can be dealt with using a ‘fakelaki’ — an envelope stuffed with cash.. There is even a semi-official rate for bribes: passing a false tax return requires a payment of up to 10,000 euros (the average Greek family is reckoned to pay out £2,000 a year in fakelaki.)

Even more incredibly, Greek shipping magnates — the king of kings among the wealthy of Kifissia — are automatically exempt from tax, supposedly on account of the great benefits they bring the country.

Yet the shipyards are empty; once employing 15,000, they now have less than 500 to service the once-mighty Greek shipping lines which, like the rest of the country, are in terminal decline.

With Greek President George Papandreou calling for a crackdown on these tax dodgers — who are believed to cost the economy as much as £40bn a year — he is now resorting to bizarre means to identify the cheats. After issuing warnings last year, government officials say he is set to deploy helicopter snoopers, along with scrutiny of Google Earth satellite pictures, to show who has a swimming pool in the northern suburbs — an indicator, officials say, of the owner’s wealth.

Officially, just over 300 Kifissia residents admitted to having a pool. The true figure is believed to be 20,000. There is even a boom in sales of tarpaulins to cover pools and make them invisible to the aerial tax inspectors.

‘The most popular and effective measure used by owners is to camouflage their pool with a khaki military mesh to make it look like natural undergrowth,’ says Vasilis Logothetis, director of a major swimming pool construction company. ‘That way, neither helicopters nor Google Earth can spot them.’

But faced with the threat of a crackdown, money is now pouring out of the country into overseas tax havens such as Liechtenstein, the Bahamas and Cyprus.

‘Other popular alternatives include setting up offshore companies in Cyprus or the British Virgin Islands, or the purchase of real estate abroad,’ says one doctor, who declares an income of less than £90,000 yet earns five times that amount.

There has also been a boom in London property purchases by Athens-based Greeks in an attempt to hide their true worth from their domestic tax authorities.

‘These anti-tax evasion measures by the government force us to resort to even more detailed tax evasion ploys,’ admits Petros Iliopoulos, a civil engineer.

Hotlines have been set up offering rewards for people who inform on tax dodgers. Last month, to show the government is serious, it named and shamed 68 high-earning doctors found guilty of tax evasion.

‘We will spare no effort to collect what is due to the state,’ said Evangelos Venizelos, the new Greek finance minister of the socialist ruling party. ‘We promise to draft and apply a new and honest tax system, one that has been needed for decades, so that taxes are duly paid by those who should pay.’

Yet, already, it is too late. Greece is effectively bust — relying on EU cash from richer northern European countries, but this has been the case ever since the country finally joined the euro in 2001.

Two years earlier, the country was barred from entering because it did not meet the financial criteria.

No matter: the Greeks simply cooked the books. Two years later, having falsely claimed to have met standards relating to manufacturing and industrial production and low inflation, the Greeks were allowed in.

Funds poured into the country from across Europe and the Greeks started spending like there was no tomorrow.

Money flowed into all areas of public life. As a result, for example, the Greek school system is now an over-staffed shambles, employing four times more teachers per pupil than Finland, the country with the highest-rated education system in Europe. ‘But we still have to pay for tutors for our two children,’ says Helena, an Athens mother. ‘The teachers are hopeless — they seem to spend their time off sick.’

Although Brussels has now agreed to provide the next stage of its debt payment programme to safeguard the count ry’s immediate economic future, the Greek media still carries ominous warnings that the military may be forced to step in should the country’s foray into Europe end in ignominy, bankruptcy and rising violence.

For now, the crisis has simply been delayed. With European taxpayers facing the prospect of saving Greece from bankruptcy for the second year in a row, some say even the £100bn on offer will pay off only the interest on the country’s debts — meaning it will be broke again within two years.

Meanwhile, there are doom-laden warnings that the collapse of the Greek economy could be the catalyst for another global recession.

Perhaps if the Greeks themselves had shown more willingness to tighten their belts and pay taxes due to the state, voters across Europe might not now be feeling such anger towards them.

But having strolled the streets of Kifissia, and watched the Greek hordes stream past the honesty boxes on the underground, it does not take a degree in European economics to know when somebody is taking advantage — at our expense.

Found at the Internet

Bilresa Sörmland – Paris

2011-09-23T06:47:00.000-07:00

Att resa över 1 950 km har sina sidor. Körningen tar tid och bilen slits. Man är ständigt nervös, särskilt om bilen är 13 år gammal och har gått 30 000 mil. Men det är en Volvo V70, Sveriges bästa och mest sålda bil.

Konnässörer hävdar att just 1998 modellen är den bästa. Det hävdade också bilvakten på Club 55 på Plage Pampelonne i St Tropez.
När man kommer dit så tar han hand om nycklarna och parkerar bilen. Alla Ferraris, Maseratis och Rollsarna parkeras nära ingången så folk kan se dem, det ger prestige åt det flotta stället. Min dammiga gamla Volvo, även kallad Svea, parkeras på ett diskret sätt längst bort. När jag påpekar saken rycker den hygglige parkeringsvakten på axlarna och säger tröstande medan han klappar mig på axeln: – Din bil är mycket bättre än de där ”bagnoles”, dvs kärrorna, den går aldrig sönder, behöver knappt någon service och håller i evigheter. Den unge mannen yttrade några kloka ord, ty Svea har hittills inte svikit mig, utan har brummat diskret och rullat fram dit jag har velat. - Tacka vet jag trygga svenska kvinnor!

Första stoppet blir Flen, där vi skall göra några ärenden. På torget huserar ett stort antal somalier, som inte har något att göra. Flen har en flyktingmottagnings anläggning, så de stackars flyktingarna har ingenstans att ta vägen utan hänger där till allmänhetens irritation. Man frestas att kalla Flen för Lilla Mogadishu.
Under kriget kom hundratals unga norrmän till Sörmland. Myndigheterna visste inte riktigt vad de skulle göra av dem, men kom slutligen på den lysande idén att ge dem militärutbildning, så de kunde hjälpa till att befria sitt land. Varför inte inkalla somalierna till militärtjänst, så de kan skickas tillbaka och hjälpa till att rensa upp sitt land, som är i upplösning.

De svenska vägkrogarna på väg till Skåne är inte mycket att hurra för. Trist, fet mat, dålig service och skitiga toaletter. Räddningen senare år har varit McDonalds som har kört igång här och var längs med vägen. Den maten är heller inte något att hurra över, men den är tyvärr ganska god och man sitter i sin egen bil. Bästa är naturligtvis att göra sin egen picnic, med där hänger det också på energin där hemma, just innan man sticker iväg och är utmattad efter all packning.
Väl i Malmö är det inga problem. I Limhamn, där min dotter Ellinor bor, finns ett utmärkt fiskrökeri där de säljer alla havets läckerheter, råa eller tillfixade. Samma hittar man på Saluhallen i Stockholm eller hos Mariannes Fisk på Karlbergsvägen. Min favoritkrog Johan P har öppnat filial på den ombyggda Centralstationen med ostronbar och annat. Så än finns det hopp, särskilt som min gamle vän ”Pølsemanden” häckar vid sidan om.

Vi kommer iväg sent och harvar igenom Danmarks sega motorväg. I Rødby väntar färjan som skall ta oss till Puttgarden. Vi har otur, det är en dansk färja. Man hoppas alltid att den är tysk. På den båten är personalen trevlig och bemötande och maten bättre, även om det bjuds på samma fantasilösa meny på båda båtarna. Danskar är tyvärr inte särskilt serviceminded, men är i och för sig trevliga på andra sätt.

I Puttgarden börjar racet genom Tyskland, på Autobahn. Nu för tiden håller tyskarna hastigheten (någorlunda). Det beror på att man infört samma förödande system med poäng på körkortet som i Frankrike. Alla har tolv poäng på körkortet och vid varje förseelse dras poäng. När dessa är slut dras körkortet in. Poängen i detta är att det finns övervakande polis som sätter fast folk för minsta lilla förseelse.
.
I Frankrike vimlar det av poliser och gendarmer, de finns överallt. Man ser inte många i Tyskland och i Sverige lyser de helt med sin frånvaro. Därför skulle inte poängsystemet fungera i Sverige.

Vi brukar bila på lördag/söndag, då slipper man alla lastbilar och trafiken är lite lugnare. Vanligtvis bokar vi hotell, men chansar ibland. Bäst var Höltje hotell i medeltidsstaden Verden.
Denna gång hade vi otur. Det visade sig att alla hotell över om Bremen var fullbokade, man skulle kunna tro att alla tyskar älskar att bo på hotell på lördagar. Vi hamnade till sist i den trista bondhålan Leer, på ett sunkigt hotel som heter Café Sophie.
Det fanns ingen restaurang så vi gick till en turkisk med det originella namnet Ali Baba. Jag hade glömt kameran i bilen, så jag tog med den dit. När middagen, sent om sidor, kom in var kameran i vägen, så Gunnela lade den på en stol bredvid. Allt var väl och vi lämnade stället på gott humör och törnade in i god tid eftersom vi skulle upp i tid för att hinna köra resterande 850 km till Paris nästa dag.

Nästa dag på hotellets parkeringsplats kl 10. – Var är kameran? – Visst’ja, vi glömde den hos turken! Hjälp! Det är söndag idag, hoppas han har öppet. Restaurangen skulle ha haft öppet till lunch, men förblev stängd ända till kl 1700. Kameran var försvunnen. Förmodlige hade någon av gästerna eller någon ur personalen fått syn på och stulit den. Farväl min trogna Nikon D40, som har följt mig i Afrika och på andra resor. Sniff…
Vi kom iväg först kl fem och hade då över åtta timmar framför oss.

Vi kör in i Holland via Venlo och trafiken är lugn även om holländarna kör ganska hänsynslöst. Problemet i Holland är att vägkrogarna ligger ganska glest och när hungern rev som värst i magen vid 8-tiden på kvällen, var vi tvungna att ge upp och ta oss igenom ytterligare en McDonalds. Men folk är trevliga och alla talar engelska. Det har blivit kväll och eftersom Gunnela har svårt att se i mörkret byter vi inte av längre. Men hon sitter bredvid och vi pratar mycket, det är en väldig hjälp för att hålla sig pigg. När det är mörkt kör jag alltid med slipade, gula glasögon. Det är otroligt skönt eftersom man aldrig blir bländad.
Att köra in i Belgien, vid Liège, är ingen hit. Från att ha kört på de perfekta vägarna i Holland, kommer vi in på dåliga, lappade vägar, fyllda av irriterade belgiska bilförare, som kör hänsynslöst.

Det är en lättnad att komma in i Frankrike. Tack vare poängsystemet kör folk lugnt. Det är trevligt att bli vänligt bemött på bensinstationerna och snacka lite löst med andra bilister. Det är alltid easy going här i Sarkoland.
När vi närmar oss Paris är klockan över ett på natten och trafiken är inte lika intensiv som under dagen. Vi klarar oss hem, väster om Versailles, utan att behöva sitta i kö.
Klockan är 0130 och det är bara att lassa ur, sitta och prata en stund med ett glas välkomstchampagne och sedan kasta sig i säng.
Så klarade vi oss igenom resan den här gången och trogna Svea svek oss inte.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela, Sushi och en fullastad Svea.
Sorry, inga fler bilder eftersom kameran blev stulen

Dominique Strauss-Kahn – ”drageuren” med byxorna nere

2011-06-17T07:53:00.000-07:00

En ”drageur”, i Frankrike, är någon som raggar upp någon annan. Ordet ragga upp kommer säkert från franskans draguer. - En ökänd ”drageur” åkte fast, under buller och bång, för ett slag sedan. Det handlar förstås om Valutafondens karismatiske chef, Dominique Strauss-Kahn, förkortad till DSK, som åkte fast efter att försökt våldta en hotellstäderska den 14 maj.

Hans stora, extremt tunga fall, har ritat om den politiska kartan i Frankrike och startat ett stor, mycket behövlig debatt om just ”drageurer” och män som tafsar och kommer med skamliga förslag till sina kvinnliga medarbetare och andra. Många kvinnor vågar inte protestera eller säga nej av rädsla att bli uppsagda eller hindrade i sina karriärer, som kanske var fallet med hotellstäderskan i New York.
En annan intressant debatt är medias roll, dvs journalister som inte vågar rapportera om politikers och andra kända människors sexövergrepp, trots att det är allmänt känt i branschen. DSK var en sådan figur.
Det mest kända i Sverige bör ha varit statsrådet, som på 80-talet, härjade så svårt bland sina kvinnliga medarbetare på sitt departement, att facket till sist fick lov att ingripa och varna mannen för skandal om han inte slutade tafsa och ställa skamliga förslag. Detta måste pressen ha vetat om, men vågade inte göra något.

Den första som bröt ”omertan”, tystnaden, var inte oväntat extremhögerns nya partiledare, Marine Le Pen. Samma dag som nyheten slog ned som en atombomb i Frankrike, tittade hon rakt in i TV-kameran och sade iskallt:
- Det här förvånar mig inte alls. Det har i många år funnits misstankar (smart uttryckt) om att han har trakasserat kvinnor sexuellt.

Efter Marine Le Pens uttalande försvann ”omertan” och journalister började (skamset) berätta om DSK:s berömda trakasserier. En kvinnlig journalist berättade t.o.m. att DSK hade försökt våldta henne under en enskild intervju och hon hade varit tvungen att sparka och slå sig loss, till priset av en söndersliten BH och sargade trosor. Hon vågade inte anmäla vad hon kallade, ”Den brunstige Schimpansen”, eftersom hon var rädd att förstöra sin framtid som journalist. Hon hade säkert rätt eftersom DSK hade stor makt i Frankrike, även om han just då inte hade stort inflytande vid det tillfället.
Nu finns ett stort antal agenter från åklagarmyndigheten i New York, här i Frankrike, och vänder på varenda sten i jakten på kvinnor som har skändats av DSK. Fler generande avslöjanden om hans framfart kommer säkert att komma fram under hans rättegång.

I Sverige förstår man nog inte vilken gigant DSK var, därför den stora uppståndelsen här. Han förlorade primärvalen för presidentkandidat till Ségolène Royal 2007, som förlorade valet mot Sarkozy. Denne förstod att DSK var en farlig politisk motståndare i framtiden och skickade honom snett upp till vänster, som chef för International Monetary Fund, en av världens mest inflytelserika poster. Intressant är att Sarko varnade DSK för att fortsätta att hålla på med kvinnor som han hade gjort i Frankrike. Det rådde en helt annan moral i USA, där man helst inte åker ensam med en kvinna i en hiss. DSK var en ökand ”drageur”.

Under åren förstod det franska folket att de hade en gigant som politiker i DSK. Han genomförde på ett lysande sätt sitt jobb och agerade på ett skickligt och kraftfullt sätt under den ekonomiska härdsmältan 2008. Dessutom talade han engelska utan accent och var förkrossande charmant. Till allt detta var han gift med Frankrikes stora TV-stjärna, Anne Sinclair, en vacker, intelligent och stormrik kvinna som under över tio års tid ledde ett av landets mest populära program, 7 sur 7. – Vilket presidentpar!

Under tiden sjönk president Nicolas Sarkozys popularitet och han gjorde bort sig alltmer. Sarko blev offer för politisk satir och framstod allt mer som en pajas. Opionssiffrorna rasade och just innan DSK:s torpedering, stod det klart att Sarko skulle elimineras i presidentvalets
första omgång. I andra omgången skulle striden stå mellan högerextremisten Marine Le Pen och DSK, ungefär som mellan Chirac och pappa Le Pen i valet 2002. Man antog att det skulle bli samma jordskredsseger 2012, som det blev 2002. Socialisterna skulle få sin första president sedan Mitterands val för 30 år sedan.
DSK var den givne presidenten 2012 och Sarko såg ut som en hunsad hund varenda gång ämnet togs upp på presskonferenser och i intervjuer.

Det skulle bli en promenadseger till Palais d’Elysée, men innan den givna nomineringen till presidentkandidat återstod bara G8-mötet i Deauville, där DSK skulle göra sin sista stora show innan han proklamerade sig som presidentkandidat. Det återstod självklart krisen i Grekland, men det skulle nog fixa sig…

Jag är helt oskyldig…

Men så kom då den olycksaliga lunchtimmen. - Varför så sent på dagen? DSK var helt enkelt dödstrött. Övervakningskamerorna från Hotel Sofitel visar hur DSK vacklar in med en okänd kvinna vid ett-tiden på morgonen och hon lämnar två timmar senare, förmodligen en eskortflicka. Han tog en frukost sent på förmiddagen och gick in i duschen. Han hade en lunch inbokad med dottern Camille vid ett tiden.
Så var olyckan framme. När städerskan kommer in, kommer mannen ut naken ur badrummet och kastar sig över henne. Hon försöker värja sig och han skriker: - Vet du inte vem jag är?
Sedan sliter han in den stackars flickan i badrummet och tvingar henne göra oralsex. Här går uppgifterna isär. DSK påstår senare att hon gick med på det, hon säger att hon tvingades. Förmodligen var hon rädd att bli av med jobbet och ställde upp. Hela akten tog en halvtimma. När han (förmodligen) fått vad han ville slet och sig loss och gömde sig i ett städutrymme där hon senare hittades, kräkande och spottandes.
Den gode DSK gjorde sig i ordning och checkade ut och gick till en snabblunch med dottern på en krog intill.
Han måste ha känt att det hela inte var helt rätt eftersom han ringde hustrun i Paris, från taxin ut till flygplatsen och meddelade att han plötsligt fått stora problem.
När han hade satt sig tillrätta i första klass och det var tio minuter kvar till take off, kom några civilklädda poliser ombord och bad att han skulle följa med. Han reste sig lugnt och följde med.
DSK fördes till en speciell sexbrottsenhet i Harlem och konfronterades med anklagelser om våldtäkt och kidnappning och fick stanna över natten. Han förhördes ingående och nekade till allt: - Jag är oskyldig, svarade han. Hans hustru meddelade att hon kände likadant, men hon kunde väl inte göra annat, stackarn.
Det är den vanligaste reaktionen från män som honom. Bedragna hustrur ler igenkännande, alla män säger likadant när de blir konfronterade.

Uthängd

Inför en välregisserad show, orkestrerad av polisen, fördes DSK med handbojor bakom ryggen, orakad och trött, fram genom en stor parkeringsplats där ett jättelikt pressuppbåd mötte honom med varma servetter.
Häktningsdomaren var stenhård och sade att han inte kunde räkna med några förmåner och lade mycket stränga restriktioner på honom. Senare bestämdes en jätteborgen på 2 milj$ plus pantbrev på Anne Sinclairs hus i Washington på 5 milj.$.
Det var svårt att få en bostad, men till slut fick han ett gyllne fängelse på 600 m² med en hyra på 35 000$ i månaden.
Bilderna på den mycket tagne DSK med handbojor sände chockvågor genom Frankrike och flera av hans vänner och medarbetare erkände att de hade fått tårar i ögonen vid anblicken av den krossade mannen.
I Frankrike är man mycket noga med att man skall antas vara oskyldig till man är dömd. Presskampanjen och historierna om det ruskiga fängelset och skamfläcken Rikers Island, dit DSK först fördes, gav USA mycket dåligt anseende.
Men DSK har nog sig själv att skylla, det är mycket svårt att tro att han är oskyldig, särskilt med hans bakgrund som en tafsare och en sexuellt besatt

Frankrikes lyckligaste man

President Sarkozy är säkerligen Frankrikes lyckligaste man. Då giganten DSK är ute ur leken har inte socialistpartiet mycket att komma med. Ledaren, Martine Aubry, är inte en särskilt stor personlighet, Segolène Royal, som var presidentkandidat 2007, är körd politiskt sett. Återstår då Ségolènes ex-man François Hollande, som troligtvis blir vald som presidentkandidat, men han är en lättviktare och har inte haft några tyngre poster. Det lär bli en promenadseger för Sarko, som tidigare var helt uträknad. DSK:s halvtimme med hotellstäderkan Naffisatou Diallo, gav honom fem år till som Frankrikes president. - Egentligen en helt otrolig historia.
Går man lite vidare finns det en anledning till att Sarko drog en suck av lättnad. När DSK haffades och detaljerna kom fram hur det gick till, d.v.s. att han arresterades tio minuter innan Air Francemaskinen skulle lyfta, lär Sarko ha utropat: - Frankrike var tio minuter från katastrof!
Hade DSK kommit iväg med flyget och landat i Paris, hade Sarko fått en mycket obehaglig diplomatisk kris på halsen. Man kan tänka sig hur det hade blivit om en våltäktsanklagad chef för IMF hade dykt upp på scenen. Han skulle haft mycket svår att resa med en amerikansk häktningsorder hängande över sig, särskilt till länder med utlämningsavtal. Det skulle vidare ha varit omöjligt för honom att återvända till kontoret i Washington. En våldtäktsanklagad presidentkandidat är också en omöjlighet. Sarko hade varit tvungen att neka utlämning till USA. Skulle DSK ha åtalats i Frankrike? – Hur som helst hade situationen varit en mardröm och ytterst pinsam.

Vad händer nu?

DSK har uppträtt ytterligare en gång inför domstolen, där han deklarerade sig oskyldig. Vid uppträdandet blev han ytterligare förnedrad av en hord av fotografer och TV. Hotellstädarnas fackförening hade förtänksamt bussat dit ett stort antal hotellstäderskor i olika uniformer, som buade och skrek: - Shame on you! Shame on you! - så fort han steg ur bilen och gick in i domstolsbyggnaden. Samma sak på vägen ut. Amerika har bestämt sig för att klämma åt DSK.
Han deklarerade sig oskyldig och därmed blir det process. Det här är ett brottmål, d.v.s. staten New York mot DSK och Diallo Naffusatou kommer att kallas in som vittne. Om DSK fortsätter att hävda sin oskuld tar han ohyggliga risker, maxstraffet kan bli 74 år i fängelse om han döms på alla sju punkter han är åtalad för. Det kan också bli 25 år. De långa straffsatserna beror på att man ackumulerar straffen i USA.
Man räknar med att 80% av alla mål brukar avgöras med en förlikning innan domen faller. DSK kan in i det sista förhandla med åklagaren och erkänna sig skyldig på någon punkt och ta ett lättare straff, vilket jag inte tror att han gör. Min hypotes är att han försöker köpa Diallos tystnad. För några miljoner dollar borde hon säkert dra tillbaka sitt vittnesmål och då får åklagaren svårt att få igenom en fällande dom och hon slipper bekymra sig om ekonomin resten av livet.
Mot detta talar att hennes advokater säkert satsar få en fällande dom för att sedan genomföra ett civilmål med skadeståndsanspråk och där kan kraven bli astronomiska och advokaterna blir rika. Problemet kan bli att om DSK förlorar ett sådant mål, kan han förklara att han inte har några pengar och då får Diallo ingenting. Det gjorde OJ Simpson när han krävdes på 30 milj dollar. - Pengar är lätta att trolla bort.

Förlorare

Den store förloraren är naturligtvis Dominique Strauss Kahn själv, som föll från att ha varit en av världens mäktigaste män och självskriven president av Frankrike, till en skitig cell på en polisstation i Harlem, New York. Hur det än går är han en slagen och bespottad man.
Den andra stora förloraren är hans stackars fru, Anne Sinclair, som var en av Frankrikes stjärnreportrar och hade de högsta tittarsiffrorna överhuvudtaget, när hon körde sitt intervjuprogram ”Sept sur Sept” på söndagarna.
De blev förälskade efter en intervju, början 90-tal, och gifte sig. Hon blev tvungen att ge upp sitt jobb när DSK blev finansminister i slutet av 90-talet. Hon är ofantligt rik och de har tre olika våningar på finaste adresserna i Paris, en Riad i Marakech och ett maffigt hus i chica Georgetown, Washington. Men med en notoriskt otrogen man kan resan inte ha varit lätt, även om hon, tappert, sade sig vara stolt över att så många kvinnor var intresserade av hennes man.
Det vilar alltid något patetiskt över den bedragna kvinnan/mannen. DSK har klart skämt ut sig och det stänker över på den magnifika och vackra Anne Sinclair. Hon har förlorat sitt jobb, sitt anseende, sin frihet och massor av pengar. Hela processen med borgen, advokater, deckare, hyra av lyxhus och annat, kostar fullständigt astronomiska summor, eller som man säger på franska ”…des sommes pharaonique…”
Hon har fått en viss sympati eftersom hon ställer upp så hundraprocentigt för sin man, men det fanns nog inget annat alternativ för henne. Hon får bita i det sura äpplet och kämpa, annars går DSK under.
Hela denna process kommer att ta minst ett år och kommer att bli en daglig soap-opera, ungefär som Michael Jacksons rättegång. Det är bara att sätta sig tillrätta i TV-fåtöljen…

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Naffisatou Diallo,
en arresterad DSK och Anne
Sinclair i skuggan av sin man

Inès de la Fressange - En stilikon

2011-03-13T04:16:00.000-07:00

En stilikon och en av Frankrikes bäst klädda kvinnor är, Inès de la Fressange.

Inès Marie Laetitia, Églantine Isabelle de Seignard de la Fressange född 1957 i Gassin, nära St Tropez, 180cm lång och 50 kg (suck)…
Hon var den första modellen, som fick skriva kontrakt med modehuset Chanel under Karl Lagerfelds ledning. Hon anställdes 1980, men lämnade modehuset 1980 efter en schism med Karl Lagerfeld. Orsaken var att hon lånat sitt ansikte åt ”Marianne, som är en symbol för den franska republiken.”
Karl Lagerfeld kommenterade detta med att ”Marianne”, representerade ” everything that is boring, bourgeois and provincial” och att han verkligen inte hade för avsikt att klä upp historiska monument!

Sedan dess har Inès de la Fressange startat flera boutiquer, designat kläder, bl.a. för Gaultier, gått modell på Gaultiers visningar ( vid 51 års ålder!), samt visat Chanels vår/sommar-kollektion 2011.

Nu har hon gett ut en bok ” La Parisienne”, tillsammans med Sophie Gachet på Flammarions förlag. Teckningarna i boken är hennes egna och hennes dotter Nine d’Urso förekommer på flera av bilderna.
Det är en väldigt rolig och underhållande bok, full av tips och idéer.
Kapitlen heter t.ex. Mode in Paris, La belle de Paris, La Parisienne d’intérieur och Parisiennes attitude.
Vi får tips om bra restauranger i Paris, roliga boutiquer, var man kan köpa barnkläder, bra hotell, museer, värda att besöka, o.s.v.

Men det bästa med boken är ändå hennes tips om, hur man ska klä sig, eller snarare hur man inte ska klä sig! Särskilt vid en viss ålder…

Undvik för korta kjolar!

Bär aldrig en för trång klänning!

Man kan ha samma färg på skorna som på väskan, endast om man är under 30!

Vem har sagt att man bara får ha brillianter till kvällsbruk? Bär ditt brillianthalsband (om du har något) till en T-shirt och jeans…

Marinblått är aldrig fel. Blanda det bara aldrig med gult om du inte vill göra reklam för en viss möbeltillverkare…

Använd aldrig ryggsäck, det gör man bara om man går på collège.

Aldrig en chouchou i håret, då ser man bara tråkig ut!

Vita sockor med sandaler… förbjudet i Paris!

En bakåtvänd baseboll-keps- helt fel!

En för trång skjorta…

En för kort T-shirt…

En leopardmönstrad klänning med för djupt dekolltage

En T-shirt med en text, t.ex. ”min boyfriend är inte i Paris just nu” eller ”Jag söker en rik man”

Aldrig pärlcollier och pärlörhängen samtidigt! Eller ringar på alla fingrarna. Nej, nej, nej, inte ens på julafton!

Och så några tips på nätadresser:
www.colette.fr
www.net-a-porter.com"
www.lebazarparisien.com
Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto purepeople.com

Franska självmord

2011-02-26T16:31:00.000-08:00

Av tradition är Sverige självmordslandet nr.1. Det berodde inte så mycket på att vi hade flest självmord, utan att vi hade bäst statistik. I katolska länder är det en synd att ta livet av sig, så man försöker alltid undvika den beteckningen.
Här i Frankrike har det skett en hel del spektakulära självmord, som i all sin tragik har väckt en hel det uppmärksamhet.

Efter nyår red en tvåbarnsmamma ut i Ramboulletskogen för en ridtur, som hon alltid brukade göra. Sist hon sågs hade hon en ryggsäck på ryggen. Sedan var hon och hästen försvunna. Dagen efter kom hästen tillbaka skadad till stallet. En veterinär kunde konstatera att den förmodligen blivit påkörd av en bil. Men var ryttarinnan? Hade hon blivit avkastad och låg skadad någonstans i den stora skogen? Polisen drog igång ett stort skallgångs pådrag och alla lokala ryttare var ute och tittade.
Det tog nästan en hel vecka innan man hittade henne, mest av en ren slump. Hon hade hängt sig i ett träd. I ryggsäcken hade det legat ett rep och lugnande tabletter. Hon hade ätit tabletterna, sedan ställt sig på hästen och fäst repet i en gren. Hästen hade sprungit iväg. På väg till stallet hade hästen förmodligen blivit påkörd och legat skadad under natten. – En ruskig historia. Arma barn.

Några barn har också tagit livet av sig. En nioårig flicka kastade sig ut från femte våningen efter att ha skrivit ett avskedsbrev. Ännu ruskigare är mamman som kommer hem och hittar sin elvaårige son hängd i sitt rum. För någon vecka sedan kastade sig ytterliga en elvaåring ut från balkongen. Man frågar sig vad det är som driver dessa barn till så förtvivlade handlingar?

Förra året blev det stor uppståndelse när man upptäckte en formidabel självmordsvåg på telebolaget France Telecom. Arbetsförhållandena var olidliga. Samma sak händer nu på posten, La Poste. Det franska hierkaliska systemet är inte nådigt mot underhuggare.

Det mest uppmärksammade fallen är nu historien om de försvunna tvillingarna Livia och Alessia från Geneve. Deras frånskilde pappa Mathias Schepp, lämnade inte tillbaka barnen efter ett weekend besök, utan försvann med dem. Han genomförde en veritabel odysée genom Europa, som slutade att han tog sitt liv i den lilla staden Carignola, i provinsen Foggia, i södra Italien. Han kastade sig framför ett tåg.

Men var fanns barnen? - De sexåriga tvillingarna Livia och Alessia. Matthias Schepp hade tagit ut c:a 10 000€ från automater i Marseille och man undrade om han inte hade lämnat över barnen till någon okänd.
Resan hade gått med färja från Marseille till Propriano på Korsika. Där tog han sig till Bastia på norra delen av ön. Färden gick sedan vidare till Italien och den väntande döden. Ingen har sett ett spår av tvillingarna sedan några vittnen hörde deras röster i hytten på färjan Marseille – Propriano. Sedan dess har de inte synts till.
Den försmådde galningen Schepp skickade brev till sin exfru där han berättade att barnen skulle dödas och han bifogade större delen av kontanterna som han hade tagit ut bankomaterna. Ett hemskt element i detta drama är att han hade en nästan sjuk kärlek till sina barn. Hoppet finns alltid kvar men det verkar vittra bort alltmer. Men spaningarna fortsätter ganska oförtrutet både i Frankrike och i Italien, trots att man egentligen inte tror på saken. Förmodligen drogade Schepp sina barn och slängde dem överbord på färjan till Korsika. De blev offer för en tokig självmördare, två flickor som hade hela livet framför sig, som offrades av en vansinnigt bitter och försmådd person, som tog makten över liv och död.
Men faktum är att vi ännu inte sett slutet på denna galna självmordshistoria.

Skrivet av Erik Edelstam i Ste Gemme, France
Foto: Le Parisien

Mubarak – La vache qui rit

2011-01-30T16:05:00.000-08:00

I Egypten kallas Mubarak ibland för La vache qui rit, efter den skrattande kon på ostpaketet. Men Mubarak är ingen att skoja med. Han sitter fortfarande säkert vid makten och det skulle förvåna mig om han avgick.
Han lär befinna sig på säkert avstånd sitt palats i Sharm el Sheikh, kanske därför militären har ryckt in i staden. Hans familj har flytt till London i ett antal privatjets.

Mubarak har agerat smart. Polisen har dragits tillbaka, men är fortfarande aktiv. Jag skulle tro att han har beordrat dem att skapa oro bland befolkningen genom att uppmuntra plundring och våld. Krypskyttar har rapporterats, vilket säkert är poliser och civilklädda, beväpnade poliser har härjat bland demonstranterna. Trakasserier och våld mot civilbefolkningen är ett gammalt trick från diktatorer. Meningen är väl att få demonstranterna att gå hem och skydda sin egendom och familjer, istället får att vara ute på gatorna och bråka. Kanske också skapa en längtan efter lugn och lag och ordning. Under tiden skapas medborgargarden, beväpnade med käppar och köksknivar för kvarterets försvar.

Det har rapporterats att tre fängelser har gjort uppror, med hjälp utifrån, och 4 000 ex-fångar är på rymmen. Det blev många dödsoffer. De är ligister och kriminella, men också ett stort antal islamister. Många är rädda för det största oppositionspartiet, Muslim Brotherhood, som har varit förbjudet i många år. Kommer de till makten kan man räkna med sharialagar och annat obehagligt. En känslig fråga eftersom Egypten har 10% kristna, de s.k. kopterna

Mubaraks tal om att byta regering är bara kosmetik. De egyptiska regeringarna under hans tid har bara varit marionetter utan någon reell makt. Han bestämmer allt i landet från tillsättande av premiärminister, ned till lägsta tjänsteman. Korruptionen är omfattande.
Med den skrattande kon vid makten kommer inget att förändras. Jag har en känsla av att han nu bara låter saker vara och väntar på att tiden skall stå honom bi.

Nyckelfaktorn är armén. Ingen vet egentligen var armén står. Utan arméns stöd har inte Mubarak en chans, som hände i Tunisien. Men den skrattande kon kommer själv från armén och var general när Sadat blev skjuten 1981. Armén lär inte svika honom, även om en stor del av de värnpliktiga, som nu står och hänger på gatorna är lojala med demonstranterna.
Al Jazeera uppgav idag att soldaterna fått order att skjuta skarpt om det blir bråk med demonstranterna. Händer det, blir utvecklingen riktigt farlig. Ikväll har det rapporterats om skottlossning.
Idag gjorde flygvapnet en patetisk maktdemonstration och flög över Tahrirplatsen där alla demonstranter hade samlats. Två flygplan gjorde upprepade störtdykningar över folkmassan, som inte alls blev rädda. Uppvisningen gjorde att nästan barnsligt intryck.

En ny figur har gjort entré på den politiska scenen, vilket är den f.d. chefen för atomenergi organet IAEA, mest känt idag för sina insatser när det gäller Saddam Hussein och massförstörelsevapen och det ständiga ältandet med Iran.
Kommen från exil i Wien påstår han att han inte har några politiska ambitioner, fan tro’t. Han har tagit chansen och hoppas att han får en ledande roll i en ny republik (om det blir så). På amerikansk politikerjargong heter det ”jumping on the bandwagon”.
Mannen höll i alla fall ett tal på Tahrirplatsen, omgiven av tusentals demonstranter, som inte hörde vad han sade. Men faktum är i alla fall att han har stigit fram som någon sorts ledare för revolten.
Märkligt är att ingen annan oppositionspolitiker har stigit fram. Jag tänker då El Badawi, ledaren för the New Waft Party, det traditionella, liberala partiet, som i princip funnits sedan 20-talet. Det har varit mycket populärt förut, men har tappat rejält under diktaturen, kanske för att man smutsat ned händerna med Mubarak. Men passiviteten är ändå förvånande.

Internet är fortfarande släckt i Egypten och mobiltjänsterna fungerar dåligt. Vet inte folk något, så lugnar de ned sig. Det är i alla fall vad den skrattande kon tror.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Olivier Corsan

Cairo brinner!

2011-01-29T10:39:00.000-08:00

Igår kunde jag,otroligt nog, följa demonstrationerna i Cairo, live på TV-stationen Al Jazeera. Lite försmak blev det i Tunisien för några veckor sedan. Men denna sändning var något alldeles extra.
Våldet från polis- och säkerhetsstyrkor var fruktansvärt och när mörkret föll började demonstranterna få övertaget och tände eld på ett antal polisbilar och stormade också det härskande partiet NDP:s (National Democratic Pary) jättebyggnad i centrala Cairo. Demonstrnaterna tände på och den började brinna häftigt.
Risken var att elden skulle sprida sig till det närbelägna Cairo muséet, där konstskatter, inklusive Tutanchamon befinner sig. Men brandkåren lös med sin frånvaro, likaså polisen, som hade dragit sig tillbaka. Frivilliga bilda kedja runt muséet för att det inte skulle plundras.
Men de lyckades inte. Jag har idag sett TV-bilder på sönderslagna och plundrade montrar i muséet. Flera mumier blev förstörda och sönderslagna, fyratusenåriga föremål låg utspridda på golvet. Man blir faktiskt gråtfärdig.

Soldater har slagit en järnring kring detta fantastiska museum och sågs inne med osäkrade vapen. Hoppas de slipper mer plundrare. För plundringen har blivit det största problemet i Cairo idag. Med polisen helt frånvarande är fältet helt öppet för tjuvar och banditer. Över hela Cairo kommer hela band av plundrare, som bryter sig in i affärer och privathem och mördar och länsar. Värst utsatta är de mer välbärgade kvarteren med villor och elegantare fastigheter. Polisen finns helt enkelt inte där.
I Tunisien var det polisen som var de värsta plundrarna. Min son Niklas, har en tunisisk vän som fick hela sitt hus länsat. Pappan var alltför inblandad i politiken.

Idag håller pöbeln till på Tahrir platsen där Cairo muséet befinner sig. Det är underlig upplevelse att se hundratals människor förrätta sin kvällsbön, mitt bland militära fordon och skrikande demonstranter, igår som idag. Märkligt är också att se hur livet fortsätter med bilköer och folk som gör sina dagliga ärenden, mitt bland allt bråk.

Presidenten Mubarak sitter kvar och försöker förändra lite. Den nuvarande regeringen har fått gå och han har, till allas förvåning, utsett en vice president, den första på 30 år. Mannen heter Omar Suleiman och kommer från det innersta etablissemanget. Han förhandlade med israelerna, en värdig man, men dessvärre chef för säkerhetspolisen. Ungefär som att utnämna Reinhard Heyderich, chef för Reichssicherheitshauptamt, till vicepresident.
Mannen har blod på sina händer. Säkerhetstjänsten i Egypten är som en bläckfick med tentakler överallt. I varje kvarter finns en informatör, mestadels en portvakt, en suffrag, som är i säkerhetstjänstens sold. Man har en järnkoll på befolkningen, inklusive utlänningar som bor på plats. Alla tjuvar åker fast, om inte det finns politik med i spelet.

Mubarak försöker nu, desperat, att fixa situationen. Han har nu senast utsett flygministern, Shafik till premiärminister, en f.d. flyggeneral, som också är insyltad i det militära etablissemanget. Det är ungefär som att möblera om däckstolarna på Titanic.

För mig är det märkligt att se det fredliga egyptiska folket, som är så otroligt vänliga, gästvänliga och humoristiska, resa sig i raseri mot makten.
Armén ryckte in igår kväll och mottogs med applåder och jubel. Den består till en stor del av värnpliktiga och har inte blod på sina händer som polisen. Ungefär som i Prag 1968 blandade sig folket med militären och man vet inte ännu var lojaliteterna finns. Men uppenbart är att de inte griper in i bråken, utan håller sig passiva.
Pöbeln försökte storma inrikesministeriet idag. Militären sköt skarpt och dödade flera. Det är farligt att skjuta mot sin egen befolkning. Det blir alltid följder.
Hittills rapporteras över hundra döda och bårhusen är fullproppade. Liken ligger i korridorerna.

Ingen vet hur detta kommer att sluta. Mubarak verkar inte vilja avgå, men det elegantaste vore att han, som De Gaulle under upproret 1968, på kallade en folkomröstning om han skulle sitta kvar. Men med tanke på Egyptens omfattande valfusk skulle det nog inte vara realistiskt.
Sista ordet är inte sagt och jag återkommer senare med lite fler rapporter.

Skrivet av Erik Edelstam

Jasminrevolutionen i Tunisien

2011-01-16T15:46:00.000-08:00

Gatans parlament har segrat i Tunisien. Bråket i Maghreb (namnet på de Nordafrikanska staterna) började i Algeriet för några veckor sedan. Folk gick ut på gatan och klagade på höjda priser och arbetslösheten.
De skrek, slogs och fick tårgas på sig, men kom aldrig längre. Upproret krossades genast av diktaturen. Nästan på samma gång kom oroligheterna igång i Tunisien. Det verkade ganska lugnt i början, ungefär som när upprörda fransmän går ut på gatan och bråkar, vad det månde vara.
Problemet var att myndigheterna, säg diktatorn Ben Ali, tappade huvudet och beordrade poliserna att skjuta skarpt. Demonstranterna stupade och det låg döda och sårade på gatan. Hur många det var vet ingen, men det var en hel del.
Plötsligt ökade ursinnet och allt fler gav sig ut på gatan och en hel del plundring förekom, hela situationen blev utom all kontroll.
Upploppen startade med protester mot höjda priser på maten och arbetslösheten, som många andra revolutioner, men slutade med skrik på diktatorn, president Ben Alis avgång. Han försökte i början, på ett nästan desperat sätt göra vissa eftergifter, men det ledde bara till nya krav. Till sist blev han uppmanad av arméchefen att ge sig av – C’est finie, monsieur le President!
Ben Ali var hatad och levde ett liv i sus och dus, korrupt, och utan kontakt med verkligheten. Hans familj och vänner fick alla viktiga poster i landet och skapade under 23 år en överklass som levde som kungar och drottningar i detta ganska utarmade och vanskötta land.

Som alla diktatorer är Ben Ali en rädd liten man, som mest är intresserad av sina bankkonton utomlands, så han hade inte styrkan och modet att stanna kvar och reda upp krisen med hederliga medel. Istället flyr han ut ur landet, som en slagen hund, och installerar sig i Saudiarabien, som en annan diktator, Idi Amin Dada, gjorde. Delar av hans korrupta familj, som inte lyckades komma iväg, har åkt fast, några vid gränsen till Libyen.
Talmannen i parlamentet deklarerar sig, enligt konstitutionen, som ledare för en interrimsregering, som skall utlysa val inom 60 dagar. Problemet är det inte finna någon opposition att tala om, än mindre några personligheter att tala om.
Interrimsregeringen består alla av Ben Alis gamla kompisar, djupt involverade i maktmissbruket.
På gatan ropar man efter räfst och rättarting, rättegångar och en allmän upprensning bland politiker och makthavare som har sugit ut folket och tryckt ned det. Ikväll berättade en tunisier på TV-kanalen Al Jazeera att det finns 600 000 poliser i landet, som under alla år har härjat som vilddjur bland befolkningen. – Frågan är om det någonsin kommer att hända, odjuren brukar alltid klara sig.

Det blir intressant hur utvecklingen blir i Tunisien framöver, plundring förekommer och situationen känns osäker. Inte minst borde Tunisien sända skräckvågor till de andra Mahgrebstaterna, främst Algeriet, som är en polisstat med stora sociala problem. Där finns många utbildade unga människor som inte hittar arbete och ett förstelnat näringsliv som är centralstyrt och korrupt. Alla de unga som har kommit in till de stora städerna, borde istället ha blivit uppmuntrade att stanna kvar i sina byar och utvecklat jordbruket och de lokala möjligheterna på ett modernt sätt.
Frankrike har hållit tyst hela tiden. Inte undra på. Man har hela tiden haft en nära relation och i tysthet stött diktaturen. Utrikesministern Michelle Aillot Marie gjorde bort sig i parlamentet häromdagen när hon erbjöd Ben Ali att skicka franska kravallpoliser för att återställa ordningen. Ett uttalande som visar vilken nära relationer franska politiker har haft till diktatorn Ben Ali.
Som en absurd liten fotnot, uppges några svenska jägare ha fått stryk av pöbeln, eftersom man trodde att de var en sorts milis, trots att de bar sina vapen i fodral.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Sarko, Carla och Ben Ali – lefigaro.fr

Hem till Frankrike och röstning

2010-09-14T16:40:00.000-07:00

Dags att blåsa liv i bloggen som har haft sommarsemester. Efter en lång bilresa genom Europa kom vi äntligen hem till Ste Gemme. utanför Paris. Det var sent och alla affärer var stängda. Eftersom vi var hungriga, packade vi ur bilen snabbt och körde till fisk och skaldjursrestaurangen ”La Criée”, som ingår i en kedja av likadana restauranger över hela Frankrike (www.lacriee.fr). Det här stället ligger nära oss i Chambourcy och trots att vi var sent ute, vid 10-tiden, blev vi varmt välkomnade och fick en utsökt supé. Sådant händer här i landet.

Valbesvär

Att rösta är en medborgerlig plikt och för oss utlandssvenskar ordnas röstning på den s.k. ”Utlandsmyndigheten”, d.v.s. svenska ambassaden. Många har givit sitt liv för rätten att få rösta, vi blev tvungna att ge vår tid.
Kön ringlade sig lång på ambassaden. Man hade definitivt inte rustat för ett röstmottagande. Två stackars tjänstemän skulle ta hand om alla röstande. Lokalen låg en trappa upp, vilket skapade problem för äldre, som hade svårt att röra sig. Det hade varit intressant att komma i rullstol för då hade man inte ens kommit in i byggnaden. För att göra saken värre gick det bara att rösta mellan 0900 och 1200.
Med tanke på att valet bara äger rum vart fjärde år och att det är grundstenen i vår demokrati, skulle man verkligen kunna begära att det sköttes smidigare och bättre från ambassadens sida. – Ansvaret här ligger på ambassadören Gunnar Lund.
En pikant detalj var paret från någonstans i Mellanöstern, nyblivna svenskar, som skulle rösta. Han mörk, orakad med stor mustasch och hon, helt insvept i slöjor. Problemet var att de inte talade eller förstod svenska. Den stackars flickan som tog emot rösterna hade all möda i världen att försöka förklara hur det går till. Ingen i Sverige hade väl förklarat för dem vad röstning innebär. Vilket parti kan de ha röstat på?

Men det var varmt och soligt, en riktig brittsommardag. Och när man slår sig ned på uteserveringen på Café Bonaparte, vid St Germain de Pres och äter deras specialsallad och tittar på allt folk, så glömmer man lätt sådana futiliteter som en tafflig röstning.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela på la Criée
Svenska Ambassaden i Paris, Sebastien Corbari
Café Bonaparte, gofrance.about.com

L’Apéro Géant – den gigantiska apéritifen.

2010-05-14T07:16:00.000-07:00

I Frankrike dricker man alltid en apéritif före maten, d.v.s. en drink före maten. Det kallas på vardagsfranska för en ”apéro”, med tonvikten på sista stavelsen. Apéron står just nu för en företeelse som bokstavligen har tagit gigantiska proportioner här i Frankrike. Myndigheterna står inför en situation som de inte vet hur de skall hantera. Allt beror på Facebook.

Fenomenet kallas för l’Apéro Géant, den gigantiska aperitifen. Det går ut på att ungdomar (och andra), via Facebook, informeras om en kommande apéro och därmed också skriver in sig på evenemanget. Man går till den anvisade platsen och har med sig sina drinkar, vin, öl eller sprit. Idén är att många skall träffas, umgås och ha kul. Apéron har utvecklats till en tävling mellan olika städer om vem som lyckas samla flest människor. Vissa städer har kört flera apéros, som t.ex. Nantes en stad på c:a 270 000 invånare, söder om Bretagne, som redan hade en apéro i november förra året, då man lyckade samla ihop 4 000 deltagare. Men det räckte inte till. Häromdagen lyckades man få ihop över 10 000 deltagare, som intog det centrala torget i staden.
Apéron har nyligen fått tragiska konsekvenser. En ung man i Nantes med en flaska whisky i kroppen, var så full att han ramlade ned från en bro och slog ihjäl sig. Över hundra personer fick tas om hand och över femtio fördes till sjukhus. Andra berömda apéros har ägt rum i Marseille, Rennes, Claimont-Ferrand, Caen, Montpellier (12 000 deltagare), Strasbourg Paris och andra ställen. Nu hotar Paris att försöka slå rekordet vid Eiffeltornet den 23 maj och polisen försöker stoppa det hela.. Apéron sprider sig som en gräsbrand över hela Frankrike. Hittills har all gått lugnt till och ingen vandalisering har ägt rum någonstans. Polisen har legat lågt.
När kommer den till Sverige?

Apéron har naturligtvis orsakat panik hos myndigheterna, d.v.s. inrikesministeriet och dess avläggare som prefekter (landshövdingar), borgmästare, poliser och gendarmer. Man vet inte hur man skall tackla fenomenet. Inrikesministern Brice Hortefeux har kallat till regeringssammanträde i dagarna som följer.
I princip är det en rättighet för medborgare att få samlas på en plats, men man måste ha tillstånd från prefekturen. Men i det här fallet finns ingen ansvarig som kan söka tillstånd, samlingen är spontan och sker via Facebook. Vem kan leta rätt på den som började inlägget på Facebook? Och om man fick tag på denne, vad skall han anklagas för?

Det finns fler frågor. - Var går gränsen för spontana folksamlingar? När är det dags att börja rensa upp? Hur får man iväg tusentals spontana, halvfulla deltagare utan att evenemanget spårar ur? Hur fungerar det öppna samhället med förenings- och mötesfrihet? Vad har vi egentligen för rättigheter innan vi blir slagna av polisen.
Vilken stad kommer att slå rekordet?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Nantes, nante.maville.com
Rennes, rennes maville.com

Tillbaka i Sarkoland

2010-05-07T06:24:00.000-07:00

Efter några veckor i Sverige och en påtvingad vistelse under Askungen från Island, känns det fint att komma tillbaka till ett utvuxet och blommande Sarkoland. Det var varmt och skönt att vi kunde sitta på terrassen, dricka rosévin och äta Salade Niçoise. Med nordanvinden kom farande och det blev iskallt och blåsigt. Fram med vinterkläderna igen.
Askungen orsakade naturligtvis kaos i detta folkrika land, inte minst för att de hemska fackföreningarna genast satte tågen i strejk för att pressa ut ytterligare pengar ur arbetsgivare, som de alltid gör, inte minst vid stora helger som jul och påsk. Sarko har gudskelov varit borta i Kina och inte skämt ut sig alltför mycket. En ny opinionsundersökning visar att 69% av fransmännen tycker att han har gjort ett dåligt jobb och inte uträttat mycket.

Nu börjar snart kampen om nästa presidentval 2012 och den store favoriten är Dominoqe Strauss-Kahn, som Sarko, smart nog, lyckades få in som chef för Internationella Valutafonden i Washington, på behörigt avstånd från politiken i Frankrike. DSK, som han kallas för i detta förkortningstokiga land, är i högsta grad inblandad i greklandskrisen och man kan anta att hans framtid som politiker avgörs hur han och IMF hanterar ärendet.
En annons i Tyskland har väckt mycket skratt i Sarkoland och lille Sarko själv är ursinnig. En stämning lär vara på gång.
Det är hyrbilsföretaget Sixt som gör reklam för den nya Citroën C3, med en festlig rubrik:
”Gör som Madame Bruni, ta en liten fransman!”

Det stora samtalsämnet i media är naturligtvis den ekonomiska katastrofen i Grekland. Kommentatorer understryker hela tiden att det snart är Frankrikes tur att stå vid skampålen, ett faktum som regeringen hela tiden försöker sopa under mattan. Frankrike lever över sina tillgångar och har ett stort budgetunderskott. Sista gången premiärministern Fillon erkände offentligt att Frankrike också står inför en katastrof var för tre år sedan. Sedan dess talar man inte om saken, utan ler som om ingenting håller på att hända. Men faktum är att Frankrike inte kan betala sina skulder, utan lånar för att betala sina amorteringar, precis som Grekland eller som vilken simpel växelryttare som helst. Grekerna demonstrerar mot de tuffa tagen, men glömmer bort att de själva har röstat fram de kriminella politikerna som ljugit för EU om sin finansiella situation. Bråk på gatorna gör inte situationen bättre.
Snarare sämre, eftersom turister tänker sig för innan de åker till Athen.
För Greklands del återstår nog att gå ur euron och ta tillbaka den gamla drachmen. En intressant möjlighet är en militärkupp, vilket ju har hänt förut. Man talar också om en folklig revolution.

Till sist ett restaurangtips till den som reser till Paris och kanske besöker Louvren. Reservera eller försök bara gå till ”Le Fumoir”, en trendig, charmig restaurang med svenska rötter. Den ligger vid den södra gaveln på Louvren. Publiken är typiskt parisisk med intellektuell stil och maten är utmärkt. Kolla nätet: http://www.lefumoir.com/Home.html

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Strauss-Kahn, article.wn.com,
dailymail.co.uk.com, toonpool.com

Två sluskar och finkan (garde á vue)

2010-02-13T15:46:00.000-08:00

En hedervärd medborgare vid namn Jesper Nilsson, som skriver blogg (ungefär som jag) om kommunikationerna i Stockholm, fick för några dagar syn på två sluskar (se bilden) som trakasserade två småpojkar på Hornstulls tunnelbanestation. Han tar foton av sluskarna, vilket orsakar ett ståhej utan like.
Det visar sig att dessa typer var två civilklädda poliser som kontrollerade pojkarnas biljetter. Enligt uppgift är det SL:s sak att göra så, men det tyckte tydligen inte snutarna. Utan att överhuvudtaget legitimera sig ger de sig på den gode Jesper och undrar vad han håller på med. Jesper meddelar att han skriver en blogg (http://tuggarna.posterous.com/polisen-som-mitt-i-tunnelbanan-star) om just de övergrepp som de håller på med.

Jesper skriver alldeles utmärkt om det flagranta övergreppet, så jag låter honom själv komma till tals:
”…Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att "det är det visst inte" och tar fram min legitimation.
Den första polisen tar ifrån mig mina pengar, bankkort och rycker tag i min väska. Han säger att han skall kolla upp mig och tar fram sin mobil. Medan den andra polisen håller fast mig, med ena handen mot strupen hör jag hur den första polsen pratar i telefon och jag tror att han rabblar upp mitt personnummer. Nu börjar andra resenärer strömma till och undrar säkert varför två illa klädda män rycker åt sig värdesaker och kontanter från en liten kille på 164 cm. Poliserna tvingas ta fram sin legitimation för att resenärerna runt om kring inte skall ingripa. Även mannen i biljettkuren, som jag nyss löst en biljett av, kommer ut och ber poliserna att "i alla fall ta det lite lugnt".
Den första polisen säger till mig att jag ofredat honom. Eftersom han tydligen inte snubblade över något smaskigt när han "kollade upp" mig i telefon och jag visat giltigt färdbevis ändrar han nu riktning. "Ser det inte ur som att du är lite hög", säger han med tydlig ironi i rösten. Eftersom jag fortfarande inte vill radera bilderna från min mobil säger han att de nog är tvungna att gripa mig och föra mig till häktet för att drogtestas. Jag förklarar att jag suttit på kontoret hela dagen och inte haft tid för varken lagliga eller olagliga droger. Men polisen förklarar att jag är "ovanligt lugn" vilket man tydligen inte skall vara när man träffar på svensk polis.
Jag envisas med att fråga om jag får gå eller om jag är misstänkt för något brott. Den första polisen förklarar att om bilderna kommer upp ut på Internet så är det ett brott mot PUL. Jag svarar med att de antagligen kommer publiceras i min nättidning som har en ansvarig utgivare och inte går under PUL. Och efter 5-10 minuter av tjafsande om huruvida jag är hög som ett hus, kommer ta bort bilderna ur kameramobilen och i framtiden borde passa mig för att inte fota "fel personer" så erbjuds jag två alternativ.

Antingen griper de mig och kör mig till häktet för drogtest och blir sedan anmäld för ofredande. Eller så tar jag bort bilderna ur mobilen och är plötsligt inte längre misstänkt för något brott alls. Eftersom jag misstänker att jag inte kommer få återförenas med en hel mobil efter en kväll i häktet och dessutom hellre spenderar kvällen hemma framför två stora högar med jobbpapper så går jag med på att radera bilderna. Under polisernas uppsikt raderar jag de tre bilderna en efter en och får sedan tillbaka alla mina tillhörigheter och är en fri man.
Här kunde historien vara slut. Om det inte var så att jag var en sådan där jobbig glasögonorm som aldrig ger sig...”
Den listige Jesper visar sig vara mycket skicklig och han lyckas återskapa de förargliga bilderna och dessutom videofilmen, som klart visar tonen hos de arroganta poliserna. Det är faktiskt inget brott att fotografera på en tunnelbanestation. Men det skulle inte förvåna om den fyrkantiga polismyndigheten försöker hitta något sätt att sätta dit den modige Jesper. Heder åt honom!

Garde á vue

Jesper hade dock tur att han inte befann sig i Frankrike. Här hade han genast blivit släpad till polisstationen och satt i ”garde á vue”, d.v.s. satt i finkan. Debatten har stått hög den senaste tiden om den franska polisens finkande.
Att bli inslängd i en cell på polisstationen är en traumatisk upplevelse. Cellerna är fullständigt vidriga. Toaletten i ett hörn är en s.k. turkisk toalett med två fotsteg och ett hål i marken, som för det mesta är fullproppad med avföring och cellen stinker för det mesta även av urin, eftersom mindre nogräknade arrestanter pinkar direkt på golvet. Väggarna är ofta insmetade av avföring och på träbritsen ligger några skitiga filtar. Liknande celler har jag sett på Stasifängelset, Hohen Schönhausen, i Berlin. Många som har suttit inne har inte ens kunnat sätta sig ned i skiten utan har förblivit stående.

Man kan sitta inspärrad i 24 timmar och vistelsen kan bli förlängd ett dygn till. Oskyldiga människor som har begått mindre förseelser finkas utan vidare. Det kan räcka att man börjar diskutera med poliser för att man skall råka illa ut. Man har rätt till advokat, men denne har inte tillgång till förundersökningen, får inte vara med vid förhören och blir då mer en staffagefigur. Denna form av arrest har missbrukats i sådan grad att 800 000 människor sattes i ”garde à vue” år 2009, d.v.s mer än två procent av Frankrikes befolkning.

En rad skandaler har uppdagats. Den senaste var ett par ungdomar i 14-års åldern som hade bråkat utanför skolan, och som togs in. Polisen kom till och med hem till en 14-årig flicka på morgonen och släpade med henne i pyjamas, iförd handbojor.
Häromdagen greps en rattfyllerist och sattes in i finkan. När det ganska omgående blev rättegång protesterade han och advokaten mot de vidriga förhållandena i cellen och krävde att rätten skulle titta på cellen. Domaren och ledamöterna begav sig då, helt sonika, till polisstationen och gjorde en inspektion, vilket ledde till att mannen genast blev frisläppt och målet nedlagt. Domaren bad om ursäkt och beklagade, rätten var chockad.

Så ett gott råd till oskyldiga turister, som kanske kör lite fort eller skränar på gatan i fyllan, se upp för Frankrikes, vidriga, svarta hål, långt från charmiga Provence eller mysiga restauranger i Paris…

P.S. Jag uppmanar alla som läser denna artikel att i sin tur lägga ut bilden på sluskarna på nätet.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av sluskar, Jesper Nilsson
Foto av Jesper Nilsson, svd.se
Foto gare á vue, foto Le Post.fr

En dålig flicka

2009-12-08T08:43:00.001-08:00

En bok, som i flera veckor legat på den franska topplistan över mest
sålda böcker är Justine Lévy’s bok ”Mauvaise fille”, ung. översatt ”En dålig flicka”.

Justine Lévy föddes 1974 i Paris och är dotter till den berömde
filosofen socialisten Bernard Henry-Lévy och Isabelle Doutreluigne, en känd
fotomodell och feminist. Justine Lévy har skrivit två böcker
tidigare; ”Rendez-vous” och ”Rien de grave.”

I ”Rendez-vous” beskriver hon, hur hon förgäves väntar på sin mamma
på ett kafé, mamman har helt enkelt glömt bort henne och i ”Rien de
grave” (såld i 200 000 exemplar) berättar hon om, hur hon som ung
hustru förlorar sin man till den elaka Paula, i verkligheteten Carla
Bruni…(numera gift med Frankrikes president Nicolas Sarkozy).
Justine och hennes man, Raphaël Enthoven, tillbringar sommaren i
Marrakech hos Justines pappa, då Carla Bruni dyker upp och blir kär i
Raphael, som hon senare får en son med. Carla Bruni har också skrivit
en sång om Raphaël och hans sammetsblick…

”Mauvaise fille” handlar om, hur huvudpersonen, som är gift och
väntar sitt första barn försöker ta till sig det faktum att hennes
mor har drabbats av cancer, samtidigt som hon själv upplever sin
graviditet.
Hennes liv, som dotter till en självupptagen, vacker och berömd
kvinna, har varit väldigt splittrat och hon har ofta blivit övergiven.
Hon älskar sin mor, som gång på gång ”glömmer bort” henne, men
beundrar henne över allt annat. Föräldrarna är skilda och hon lever
med sin mamma, men det är pappan, som räddar henne, då hon inte får någon mat, eller blir bort glömd utanför skolan.
Eller då hon vaknar på morgonen och får gå till skolan utan frukost, för att det ligger en främmande man i mammans säng.

Justine beskriver frustrerat hur den kände cancerläkaren, som ska
behandla hennes mamma inte ens orkar anstränga sig, att uttala hennes mors namn rätt.
”Mamma heter Madame Doutreluigne, inte Doutrelinge eller Doutrebine”!
Detta trots att hennes kände far skrivit en roman och där berömmer
den kände läkaren, allt för att mamman ska få en korrekt behandling.
Alltmedan mamman sakta tynar bort, gör sig Justines graviditet
alltmer påmind. Hon vill så gärna berätta för mamman om allt, som
händer i hennes kropp, men samtidigt vill hon skona sin mor, som sakta inser att hon är döende.

Inte förrän under de sista timmarna viskar hon fram orden, att hon
väntar barn, men hon kommer aldrig att få veta om hennes mamma har
uppfattat dem.
Justine känner sig avig som mamma, hon har ju inte själv upplevt hur
det är att ha en närvarande mamma, men på något sätt lyckas hon
försona sig med tanken, att det nu är hon själv som är ansvarig för sitt barn.

Hennes pappa, däremot är ytterst närvarande, och hjälper och stöder
Justine allt han kan.
Man får en helt annan bild av BHL, som han kallas, Justines pappa. I
franska debattprogram, framställs han gärna som filosofen med ett
knivskarpt intellekt, i boken är han mycket mänsklig.

I ”Mauvaise fille”, är det snarare pappan som får en sympatisk framtoning, jag tycker att bilden av Justines mamma är mycket mer undanglidande.
Boken, som visserligen har ett mycket enkelt språk, flyter fram i en
fascinerande rytm, som gör att man blir mycket engagerad.

Skrivet avGunnela Edelstam
St Gemme dec 09
Foton: Justine Lévy, observer.com
Raphael Enthoven och Justine Lévy, millef.blogspot.com
Bernard Henri Lévy, guernicamag.com

Skurkar och vinterkriget 1939

2009-11-30T16:17:00.000-08:00

Den våldtäktsanklagade regissören Roman Polanski är slutligen släppt efter två månader ur den schweiziska finkan. Han får dock betala över 30 milj. kr i borgen. Problemet för Polanski är hur han skall kunna realisera alla dessa pengar, men han lär ha en del rika vänner som kanske ställer upp med lån.
Att han skulle behöva försmäkta i en isoleringscell är en skandal, det handlar här inte om en rånare, mördare eller psykopat, utan en världskänd celebritet, som inte har några ambitioner att försvinna i djungeln i Brasilien. Dessutom har han inte begått brott i Schweiz.
Han äger ett hus i Gstaad och kunde ha fått husarrest med fotboja för länge sedan. Schweiziska poliser är inga höjdare. Mina skämtsamma, schweiziska vänner berättar att man har intelligenstestest när man skall anta poliser. Men man anställer inte de som fått bäst resultat, utan de som ligger i botten. Därav de obotligt dumma poliserna i Schweiz, vilket undertecknad många gånger har kunnat konstatera. Möjligen är deras österrikiska kolleger snäppet värre.
Polanski kommer säker exporteras till USA, där någon publicitetssugen District Attorney, kommer att sätta fart på fallet och säkerligen vilja använda uppmärksamheten till sitt återval.

Minareter

Schweiz har åter kommit i fokus, inte minst på grund av den märkliga folkomröstningen om minareters vara eller icke vara. Det mest generande är att beslutet att förbjuda framtida minareter röstades fram med så pass stor majoritet, 57%. Folk är upprörda över resultatet, men i detta ultrademokratiska land är man stolt över sin författning och håller hårt på folkviljan. – Jag undrar hur resultatet hade blivit i Sverige?

Här i Frankrike låter man de lokala myndigheterna sköta nedsågningen av minareter. Under middagsnyheterna intervjuades en politiker, som berättade att i hela Frankrike finns bara nio minareter. De stoppas redan i de lokala byggnadsnämnderna. I så stora städer som Bordeaux och Strasbourg finns inte en enda minaret.
Vanligtvis går det till så att när ansökan om byggnadstillstånd till en moské kommer in, så flyttas bygget nästan alltid från attraktiva lägen mitt i stan, till något industriområde i förorten. Och då utan minareter. Man hänvisar ofta till den känsliga historiska miljön där inte främmande element passar in.

Värdetransporttjuven

Så tog det slut för värdetransporthjälten och presumtive presidentkandidaten (enligt fans på internet). Slutet var givet. Toni Musulin blev inte haffad, som jag tippade förut, men anmälde sig själv på en polisstation i Monaco.
Det blev en förvånande upplösning av Frankrikes största kupp. Det visade sig att Musulin hade kört till Kroatien (han har kroatiskt ursprung) med sin Ferrari i somras och sedan kommit tillbaka med tåg. Dumt nog anmälde han bilen som stulen, vilket kan ge honom ge honom några års påbackning i fängelse för försäkringsbedrägeri. Det visade sig också att polisen kom honom på spåren genom att han hade skadat en hyrbil vid en brand och var tvungen att göra polisanmälan för att slippa betala hyrfirman. Hans småsnålhet kostade honom således nästan hela det enorma rånbytet.

Musulin håller helt tyst under förhören och de 30 milj.kr som finns kvar förblir försvunna. Han sitter inspärrad, helt isolerad. Man är orolig för hans säkerhet och man spekulerar i att han smugglat slantarna till Kroatien. Mitt tips är att de finns i Frankrike, väl bevarade i ett kassaskåp (om han är smart).

Max straffet för hans stöld, det var ju inget rån med vapen, är tre år i fängelse. Med gott uppförande kanske han blir släppt tidigare. Schabblet med Ferrarin, kanske ger honom några år till.
Men var hans kapitulation en del av en plan? Kanske det. Det är bättre att ta sitt straff, slippa vara jagad och kunna njuta av sina pengar i lugn och ro efter avtjänat straff.

70-års jubileum för Vinterkriget.

Idag är det den 30 november. Dagen då Sovjetunionen gick till angrepp mot Finland 1939, d.v.s. för 70 sedan. Det blev ett kort, blodigt krig under fruktansvärda förhållanden. Finland hade fått ultimatum att lämna ifrån sig landområden på Karelska näset och en del öar i Finska viken. Som kompensation skulle man få stora landområden i Fjärrkarelen. Regeringen vägrade emellertid och kriget var ett faktum. Överbefälhavaren, marskalken Mannerheim, som var f.d. tsarrysk general tyckte att regeringen skulle ge efter på kraven. Finland skulle aldrig kunna stå emot Sovjetunionen i längden. Men så blev det inte.

Han sade i ett tal efter kriget:
:" Det var ett underverk att nio bristfälligt utrustade divisioner, varav tre utan beklädnad, skodon och artilleri under tre och en halv månad försvarade sig mot en fientlig armé, som så småningom växte till femtio divisioner eller drygt en miljon man, fullt modernt utrustade samt försedda med tre till fyra tusen pansarvagnar och cirka tvåtusenåttahundra flygmaskiner."

Sverige skickade omfattande materiell hjälp och en frivilligbataljon. Engagemanget i Sverige var enormt och man krävde att vi skulle gå med för att hjälpa vårt broderfolk, men statsministern, Pär-Albin Hansson, hade is i magen och gav gudskelov inte efter för gatans parlament.

Mina föräldrar, Louise och Harald Edelstam var på bröllopsresa på Capri den dagen. De hade gift sig några dagar innan, den 25 november och tagit tåget till Italien. Det var en lång resa som tog fyra dagar, via tågfärja, Berlin, München, Verona, Rom, Neapel och Capri. De hade kommit dagen innan och tog in på Morgano Hotel. De var ute och promenerade hela dagen, åt middag på en liten restaurang och dansade sedan sorglöst på ett café vid piazzan, ovetande om att Helsingfors låg under bombanfall och att ryska, motoriserade kolonner gick över gränsen.
Smekmånaden på Capri blev kort, bara fyra dagar. Men det skedde under en viss dramatik.Som en liten kommentar, undrar jag när vi dansade på ett café, vid en piazza sist?

Dagen efter, den 1 december, noterar Louise i sin dagbok: ”…Krig Finland - Ryssland." - Hasse och jag badade på förmiddagen i havet. Skönt. Lunch på hotellet. Gingo till San Michele och hem. Vilade innan middagen. Hörde på radio…”
Haralds diplomatiska karriär hade startat med en post som attaché på svenska lagationen i Rom. Den skulle bli dramatisk. Också hans äktenskap med Louise.
Hans första tankar var att åka hem till Sverige och anmäla sig som frivillig, men med tanke på att han just befanns sig på sin första utlandspost och var nygift, gjorde att han avstod.
Harald skulle ändå inte bli långlivad på sin första post. Han blev ganska omgående kroniskt sjuk i magen och fick senare gulsot, så han skickades hem redan efter åtta månader, ett snöpligt avslut. På bilden ser vi den tyske passpolisen vid Brennerpasset, på vägen hem.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto; Polanskis chalet, patterico.com
Minareter Stopp, realista.se
Mannerheim, livejournal.com
Tyska passpolisen, Harald Edelstams Arkiv

Handen och Le Petit Journal

2009-11-21T18:00:00.001-08:00

Det stora samtalsämnet i media och på bistroerna är – Handen. Thierry Henrys hands som fuskade Frankrike in i VM. De flesta anständiga fransmän skäms att man skall gå till slutspel genom fusk. Andra säger att så blir det ibland i fotboll och det är inget att skämmas över, en rektion som inte förvånar i detta korrupta land.

Det är en skammens hand som förde Frankrike vidare. Det tre man starka svenska domarteamet skämde också ut sig och Sverige. Den inkompetente domaren Martin Hansson och hans blinda assistenter Stefan Wittberg och Fredrik Nilsson borde inte få fortsätta som domare på högsta nivå. Att tre domare inte kan uppfatta en så uppenbar hands vid mål är en skandal.
Hansson borde naturligtvis genast ha frågat Henry om han hade tagit i bollen, vilket han inte hade kunnat neka till, med tanke på alla TV-kameror. Den andra fullständigt förbluffande missen är att Henry stod offside utan att bli avblåst. Henry i sin tur är en riktig fuskare och i total avsaknad av fairplay. Han borde genast, själv, ha anmält att det var hands. Men så hög moral kan man nog inte kräva av en diva och en fotbollsmiljonär. Men han lär vara utskämd för lång tid framöver, får man lov att hoppas.

Le petit journal

Den stora TV-stjärnan i Frankrike är idag Yann Barthèz. Han har tio minuter på sig med sin ”Petit Journal” i Canal Plus dagliga nyhetsshow, ”Le Grand Journal”, mellan 19 och 2030 varje kväll. Det är det bästa nyhetsprogram jag någonsin sett.
Men ”Le Petit Journal”, är något som går ut över det mesta. Han häcklar hela det politiska etablissemanget och särskilt pajaspresidenten Sarko, som hudflängs med komikens vassa och mänskliga vapen. Men det räcker inte där, utan alla olika konstiga saker som händer i detta märkliga land.
Han skämtar med Sarko, som klipper och klistrar i sina olika tal och upprepar samma sak, gång efter gång. Hans komiska gester och underliga uttalanden visas upp för hela allmänheten i all sin löjlighet. Tittare får se upprepningar som till slut blir så komiska att man ligger ned av skratt. Ve den politiker som petar sig i näsan eller sover under en debatt i parlamentet, han/hon visas obönhörligen upp på bästa sändningstid. Ingen slipper undan den obarmhärtiga granskningen av TV-kameran. Canal Plus TV-team är alltid igång på olika evenemang och filmar närgånget och granskande ur alla vinklar. Till detta kommer Barthèz festliga kommentarer och glada humör, som gör att ”Le Petit Journal” är Sarkolands bästa TV- inslag.

Alla politiker är därför mycket rädda för Barthèz och kl. 1935 står det politiska Frankrike still under tio minuter. Det står i tidningen, d.v.s. ”Le Parisien”, att ingen är anträffbar på Elyséepalatset (Sarkos högkvarter) under dessa tio minuter. Jag kan tro att ingen i regeringen heller inte är anträffbara under dessa fasansfulla minuter.

Med anledning av ovanstående fotbollsskandal, skämtar naturligtvis Barthèz med det franska fusket, den hycklande förbundskaptenen Domenech och fuskaren själv, Thierry Henry. Titta själv på klippet. Det är på franska, men även utan franska kunskaper fattar man hela den roliga galoppen.
http://www.canalplus.fr/pid2397.htm&nav=1
Bättre än så här kan inte satiren bli. Snälla, missa inte detta klipp.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Fuskaren Thierry Henry. topnews.fr
Yann Barthéz. dontmiss.fr

Veckans man i Sarkoland

2009-11-12T08:22:00.000-08:00

Denne man är onekligen Tony Musulin, mannen som kom iväg med 11 milj.€, dvs nära 120 milj. kr. Han körde en värdetransport för det svenska företaget Loomis i Lyon och försvann plötsligt med en fullastad vädetransportbil. Kvar stod två kolleger med långa ansikten, som han hade lurat att gå in till en kund. När de kom ut igen var han och bilen försvunna. Musulin var smart, för den sista tiden såg han till att bara jobba med oerfarna kolleger, som inte riktigt hade koll på rutinerna. Själv hade han varit anställd i firman i tio år och var något av en veteran.

Han hade förberett sig minutiöst. Våningen var tömd och urstädad och alla konton var tömda. Det visade sig senare att han hade haft över en miljon innestående. Han hade också ägt en Ferrari, en något väl exklusiv leksak för en chaufför. För några dagar sedan kom det fram att han ägde fastigheter i en ort på landsbygden. Där hade han reserverat de två översta våningsplanen för okända aktiviteter.

Men han var inte smart nog. Den franska polisen gjorde ett suveränt arbete och lyckades hitta in skåpbil han hade hyrt och ställt i ett garage. Inne i bilen fanns sedelbuntar till ett värde av 90 milj kr. Musulin hade genom oförsiktighet förlorat större delen av sitt byte. Under tiden hade han blivit hjälten för dagen i Frankrike och framför allt på internet. Det har också bildats en fanclub och många vill se honom som den näste presidenten (efter Sarko är förmodligen allt möjligt).
Folk tyckte synd om honom att han blivit blåst på 90 miljoner, men man tröstade sig med att han i alla fall har 30 milj. kvar.

Vad man vet så har han inte några medhjälpare och verkar ha kört hela racet själv. Han hyllas också för den fredliga stölden. Inget våld och inga skott. Vanligtvis rånas värdetransportbilar i Frankrike med Bazooka och intensiv kulspruteeld. Musulin är efterlyst i hela Schengenområdet och Interpol är efter honom. Hur skall han fixa det här? – Mitt tips är att han snart åker fast. Vi får se.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: parismatch.fr och 20minutes.fr

Besök i Sverige

2009-10-29T05:55:00.000-07:00

Resan till Sverige med Ryanair är plågsam, men billig. Därför lider vi, stackars resenärer, oss igenom den hemska flygplatsen Beauvais, utanför Paris och klämmer in oss i den fullpackade flygmaskinen.
Sverige står i mitten av oktober i höstens fulla prakt med guld och blod i träden och en kyliga vindar. När man kör in till Stockholm luggas man på trängselavgifter och det har blivit nästan omöjligt att hitta en parkeringsplats. Paris har löst problemet genom att bygga ett otal garage, dyra, men välskötta. Vill man så får man låna en cykel gratis.
Vilka är då alternativen? Jo, man tar tåget. Men där blir det stopp innan man ens har kommit iväg. Vi bor i Sörmland och närmaste station är Gnesta. Där har kommunen fått hjärnblödning och har endast inrättat ett fåtal gratis parkeringsplatser. Resten är två-timmars parkering med böter på 300 kr. Handelsmännen har klagat på alla bilar. Således straffas bilisterna när de vill bidra till miljön och åka tåg. Det går helt enkelt inte att parkera i Gnesta!

Jag läser i tidningen att lille Sarko, den franske presidentens son Jean, även kallad Prins Jean eller bara lille prinsen, har dragit tillbaka sin kandidatur som president för EPAD, driftsorganisationen för Frankrikes rikaste kommun, Défense. Han nöjer sig med att sitta i styrelsen.
Hans kanditatur orsakade en mediestorm i Frankrike och alla ropade nepotism. President Sarko, lille Napoleon, har dragit i tåtarna och ridit på fjäskande politiker för att få fram sonen till Conseil Regional, en regional styrelse, ungefär som landstinget. Utan pappan hade han inte haft en chans att bli nominerad till sina poster. Gossen verkar inte vara särskilt intresserad av sin juridikstudier och har kört på flera tentor, så examen ligger långt fram i tiden. Lille prinsen borde naturligtvis dra sig tillbaka från sin frampuffade politiska kariär och istället göra klart sina studier. - Men det bisarra Sarkoland är alltid Sarko.

Skriver just nu från Malmö, som verkar vara välskött, särskilt den kommunala trefiken, som är fantastisk. Kommer man till Kastrups flygplats är man i Malmö på tjugo minuter, till ett rabatterat pris, via Skånetrafikens uppladdningsbara kort.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Gnesta station, bengt-livethrdaskola
Jean Sarkozy, 20minutes.fr

Polanski och Mitterrand, eller något om konsten att hjälpa en kompis.

2009-10-11T15:45:00.000-07:00

Roman Polanski arresteras i Zürich

Den 26 september åkte den världsberömde regissören Roman Polanski, säkert mycket smickrad, till en filmfestival i Zürich, för att bli hyllad för sina stora insatser inom filmkonsten. Men det blev inte som han trodde.
Istället för lagerkransar och manna från himmelen, blev han haffad på flygplatsen som en simpel förbrytare av den schweiziska, inte alltför sympatiska, polisen och kastad i isoleringscell.
Hans brott? – 1977, d.v.s. för 32 år sedan, hade han fotograferat en välutvecklad 13 åring, iförd färre och färre kläder, givit henne och sig själv lite ”roliga piller” och sköljt ned dessa med champagne i en jaccuzzi (var fanns mamma då?).
När flickan och, förmodligen också han själv, var gungning, tappar man, som bekant en bra bit av omdömet och blir lätt förförd av guden Eros locktoner. Efteråt fick flickan och mamman kalla fötter och anmälde Polanski för våldtäkt. Det är lätt att anta att ett saftigt skadestånd hägrade i fjärran, vilket i och för sig inte ursäktar Polanskis påsättning av flickan, identitetskontroll eller inte. – Vem gjorde förresten en identitetskontroll av sin partner sist, i kärlekens hetta?
Polanski greps och ställdes inför rätta i Kalifornien. Han anklagades bl.a. för perversion, sodomi och våldtäkt av minderårig, men han erkände bara den sista åtalspunkten och lovade samarbeta med åklagaren. Han släpptes därför mot borgen. Straffet såg ut att bli ganska lätt, men hans nerver höll inte och han flydde till Frankrike för att inte komma tillbaka. Våldtäktshistorien, mer eller mindre, förträngdes.

Så kom dagen när han greps. Varför togs han in just nu? Han äger ett chalet i schweiziska Gstaad och har i alla år rest till Schweiz flera gånger per år. Svaret kan ligga i hårda amerikanska påtryckningar på Schweiz. Man har varit tvungen att bryta banksekretessen och lämna ut 5000 namn från USB banken, som själv har begått oegentligheter i USA. Kanske Polanski är en del av uppgörelsen?

Franske kulturministern Mitterrand griper in

Polanskis arrest väckte till en början stor indignation i artistvärlden. Eftersom han både är polsk och fransk medborgare protesterade både den polske och franske kulturministern per brev till sin schweiziske motpart. En rad kända kulturpersonligheter i Frankrike och Hollywood skrev på ett likadant brev. Så långt var allt lugnt.

Men i förra veckan, onsdagen den 7 oktober, tog det hus i helvete. Polanskis elände spillde över till den franske kulturministern Frédéric Mitterrand, brorson till framlidne presidenten François Mitterrand och en framstående kulturpersonlighet.
Under en TV-debatt, där Mitterrand överhuvudtaget inte var med, anklagade Martine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och vice ordförande i högerextrema partiet, Front Nationale, Mitterrand för att vara sexturist i Thailand och krävde att han skulle avgå. Socialistpartiets talesman, Benoit Hamon satt med och höll nickande med. Underförstått låg också anklagelsen att kulturministern var pedofil.

Bakgrunden till anklagelserna var en bok som Mitterrand skrivit 2005 och som heter ”La Mauvaise vie”, ungefär, det dåliga livet, på svenska. Boken handlar om den homosexuelle Mitterrands äventyr som sexturist i Thailand. Han berättar bl.a. om den enorma upphetsning han kände inför alla tillgängliga unga män…Det skall tilläggas att han skrev boken innan han var chef för franska akademien i Rom och innan han utnämndes till kulturminister, uppbackad av president Sarkozys italienska hustru Carla Bruni.

Anklagelserna mot Mitterrand dök redan upp i kvällsnyheterna och slogs sedan upp brett nästa dag, på torsdagen, i hela franska pressen. Hans första kommentar var: ” Att bli släpad i smutsen av Front National är en heder och att bli anklagad av en socialistisk riksdagsman är en skam för honom.”
Han gjorde då något modigt, nödvändigt och helt rätt. Samma kväll stod han i TF1:s studio på bästa sändningstid, kl. 20, för att förklara sig och försvara sin heder inför stjärnhallåan Laurence Ferrari. Här var det inte tal om att gömma sig som LO-Wanja eller Laila Freivalds med sina lägenhetsaffärer.

Är sexturism fult?

Under ungefär tjugo minuter satt han på anklagades bänk och förklarade sitt handlande. Han gjorde från början klart att det inte handlande om pedofili utan om sex med vuxna människor som ställer upp av fri vilja. Hur kunde han veta det? - Jo, förklarade han, jag kan faktiskt se skillnaden mellan ett barn och en fyrtioårig boxare, som det då handlade om. Hans framträdande blev mycket emotionellt och han darrade på rösten ibland och höjde den i ilska då och då.
Den fråga som hela tiden hängde i luften var om sexturism i Thailand är fult och klandervärt? Ja, kanske man kan säga. - Men var går gränsen? Bastanta damer på stranden i Gambia med unga lokalinvånare eller de lagliga bordellerna i Tyskland och Amsterdam? Eller Mitterrands resa till Thailand?
Han underströk att han inte hade en tanke på att avgå och att han tänkte försvara sin heder till varje pris. Det är en omöjlighet att avgå efter uppmaning av Front National.
Mitterrands modiga försvar av en hopplös sak fick mycket stöd och sympati i kommentarerna efteråt. En kommentator sade att det var första gången i Frankrikes historia som en regeringsmedlem var tvungen att gå ut och försvara sitt sexliv.

Stödet för Polanski vacklar

Under sitt framträdande i TV, sade Mitterrand att han bara ångrade en sak och det var brevet till stöd för Roman Polanski. Han sade att han hade skrivit det under en första emotionell reaktion, utan egentligen att tänka efter vad Polanskis arrest innebar. Det måste ha varit svårt att säga, eftersom de är gamla personliga vänner.
Faktum är att Polanski har erkänt att han våldtagit en minderårig och att sedan har smitit från straffet. I eftertankens kranka blekhet så har många av hans supporters också insett detta faktum. Färre och färre står bakom honom och den allmänna uppfattningen är att han borde åka över till USA och ta sitt straff. Alla är lika inför lagen, kändis eller inte. Ingen vill bli förknippad med ett stöd till en våldtäkt av en minderårig.
Allt talar för att Polanski verkligen blir överlämnad till den amerikanska rättvisan och denna gång lär han inte förvänta sig någon nåd. Problemet är bara att han inte kommer att kunna få en rättvis rättegång efter all uppståndelse och att han är en celebritet.
Frédéric Mitterrands öde ligger i vågskålen. Just nu kan inte Sarko ge honom sparken, men han är onekligen en politisk belastning och får säkert gå i någon snar framtid. Det är synd eftersom han är en av de mest kompetenta och karismatiska kulturministrar Frankrike haft på många år.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Polanski under rättgång i USA 1977, blogspout.com
La Mauvaise vie, livre.fnac.com
Debatt, TF1.fr

Anna och Arne Anka – en liten analys

2009-10-06T15:56:00.001-07:00

Känner ni till Arne Anka? – Jaså, inte! Det är en fräck och ganska förfallen Anka. Men alla i Sverige känner säkert till mediafenomenet och vulgärprästinnan Anna Anka. De båda verkar vara släkt, med tanke på deras opassande men ibland ganska festliga yttranden.

Arne är skapad av Charlie Christenson och man kan enklast sammanfatta Arne såsom en ständigt pank, alkoholiserad, tuttfixerad amatörfilosof. Tyvärr fortsätter inte hans öden och äventyr nuförtiden. Komikern Robert Gustafsson har spelat Arne på Stadsteatern med stor framgång. Han har också imiterat Annas flytande skånska, som aldrig har en punkt, utan bara fortsätter och fortsätter.

Anna Anka hör till samma kategori, som sin släkting Arne, d.v.s. hon är en stor karikatyr av sig själv, men tar sig ändå på stort allvar. Till skillnad från Arnes fysiska och moraliska förfall är Anna ett spänstfenomen som lider av träningsfobi och äter alldeles för lite och för sunt. Men det kallar jag också för ett förfall. Fenomenet grasserar i USA, där man ofta ser söndertränade kvinnor med hårda muskler och stramande hud. Det sprider sig också till Europa och Sverige. Vänner som har haft förhållanden med dessa muskelkvinnor, säger med en plågad min, att det är som att ha en karl i famnen och tämligen oerotiskt.
Anna säger att hon är 37 år, men jag tycker att hon verkar vara 45 – 50 år.

Arne Anka är ful i munnen och säger dumma saker, dock med en viss finess. Det gör Anna också. Hennes vulgärskånska gör inte saken bättre och språket är fulare än Arnes och saknar helt finess. Men den dagligen avsugne (enligt henne) Paul Anka, som inte har haft en rejäl hit sedan ”Diana” och Frank Sinatras ”My way” behöver inte klaga på det eftersom Anna verkar tala bra amerikanska. Paul är emellertid en framgångsrik låtskrivare och lever antagligen väl på sina royaltyn. Och tjänar man bra i Califonien, så har man råd att köpa härliga hus med en swimmingpool (som i och för sig alltid brukar gå sönder) och anställa billig svart arbetskraft från Latinamerika. – Vem bryr sig?

Fenomenet Anna Anka med sina osannolika uttalanden i präktiga Sverige är förmodligen en övergående sensation, ungefär som hon som dansade en sommar…

Skrivet av Erik Edelstam

Arne Anka, lysator.liu.se
Anna Anka tecknad, Forsmark-stralandetider.blogspot.com/2009/09/.
Den förföriska Anna Anka, expressen.se

Mord, självmord och annat i Sarkolandet

2009-10-05T16:09:00.000-07:00

Ett ohyggligt mord skakar Frankrike. Marie Christine Hodeau, en 42-årig kvinna kidnappades när hon var ute och joggade. Gärningsmannen, Manuel da Cruz, var tidigare dömd för kidnappning och våldtäkt av en 13 åring (nästan som Polanski) och hade avtjänat ett straff på 11 år i fängelse.
Marie Christine blev hotad med kniv och tvingades ned i bakluckan på en Peugeot 106, men hon hade sinnesnärvaro nog att notera registreringsnumret på bilen och ringde iskallt Gendarmerna på sin mobil och gav en klar beskrivning. Samtalet avbröts abrupt och det blev tyst.
En jakt sattes igång men man hann inte i tid. Bilen hittades övergiven och föraren spårades upp, men nekade till allt. Efter några dagar hittades kroppen naken och strypt. Det visade sig att galningen först hade bundit sitt offer vid ett träd och gått därifrån. När han senare kom tillbaka, hade Marie Christine nästan hunnit göra sig fri och en strid för livet uppstod. När hon hittades var armarna skadade, vilket vittnar om en kamp för livet. Mördaren hade hennes DNA under naglarna och erkände senare sitt brott.
Mordet har satt igång en debatt att man borde kastrera, på kemisk väg, återfallsförbrytare av sexbrott. Manuel da Cruz erkände att han hade en demon inom sig, som hade tagit överhanden. Det finns faktiskt de som har haft liknande demoner inom sig och som frivilligt låtit kastrera sig kemiskt. De vittnar alla om befrielsen och lugnet i kroppen.

Över till självmord. - Facket på det mastodontlika telefonbolaget France Telecom meddelade plötsligt i våras att 24 medarbetare tagit livet av sig de senaste ett och ett halvt åren. Skandalen var ett faktum och alla undrade naturligtvis vad som pågick inom detta jätteföretag, som mest är känt för sin dåliga service, ungefär som el – och monopolbolaget EDF. Det hemska är att nu har ytterligare tre medarbetare tagit livet av sig och debatten och kritikstormen har tagit ny fart.
I stormens öga står VD:n Didier Lombard, som har gjort en slät figur i TV och dessutom kommit med idiotiska kommentarer. Efter ett slag har facket, CGT, vänt sökarljuset mot Frankrikechefen Louis- Pierre Wenes, som pekas ut som den verklige skurken och slavdrivaren. På bilden står han till vänster och myser tillsammans med högsta hönset Lombard.

Wenes har blivit berömd för sina omorganiseringar och nedskärningar. I en organisation med 100.000 anställda har han skurit bort 22.000 jobb på fyra år. De kvarvarande förväntas ändå göra samma jobb ändå. 35-timmarsveckan gör sitt till. Alla anställda måste jobba lika mycket och lite till, som de gjorde under 40-timmars veckan. Medarbetarna flyttas ständigt runt, vilket gör att de aldrig kan rota sig och känna sig trygga på samma ställe.
Wenes är stenhård och står för en hierkalisk, kommandostruktur, som uppmuntrar till fjäsk, illojalitet och översitteri. För fransmän borde det i och för sig inte vara en nyhet, eftersom skolan här i landet är uppbyggd på och körs på samma sätt.

Den förhatlige Wenes tog till sist sitt förnuft tillfånga och avgick idag, förmodligen också efter press av regeringen, som inser att Frankrike får en dålig good-will av sin usla skötsel av Telecom. Men han lär ändå få ett bra jobb någonstans i regeringen.

Efter att ha rivit ”djungeln” utanför Calais och arresterat alla afghanska flyktingar som fanns där, trodde myndigheterna helt naivt att problemet är löst, men icke sa Nicke. Nu är alla flyktingarna släppta och redan tillbaka i Calais och andra hamnstäder mot England. Nu bor de istället under broar, i portar och under buskar i parkerna.

Ett tips till er som åker till Paris. Det finns en hel del knäppa turistmål i Paris, som fått kultstatus. Den mest berömda är naturligtvis The Doors sångaren Jim Morrison, som är begravd på kyrkogården Père Lachese. Hans grav är ett helt vansinnigt mausoleum. På samma kyrkogård finns Victor Noirs (en journalist som blev vådaskjuten av Napoleons III:s kusin 1870) grav, där han ligger skulpterad ovanpå och folk kan inte låta bli att fingra på figuren. Samma öde har drabbat den egyptiska sångerskan Dalidas byst på Monparnassekullen, där tuttarna är helt blankslitna. Glöm inte bort att rita lite graffiti på sångaren Serge Gainsbourgs husvägg på rue Verneuil, nära Musée d’Orsay.

Skrivet av Erik Edelstam
Bilder:
Marie Christine Houdeau , gaelle.hautefort.com
Louis-Pierre Wenes och Didier Lombard, www.daylife.com
Dalida, paris.angloinfo.com

Tillbaka till Sarkoland

2009-09-27T15:58:00.001-07:00

Efter sommar i Sverige är vi tillbaka i vår lilla by och ser oss förvånat runt på alla krumbukter här i Frankrike, Sarkonixons nästan enväldiga kungadöme. Ty han ställer och lägger sig i vad han vill, men i huvudet verkar det stå still.

Gulliga Korsika
Som en liten uppmjukning körde vi via Provence till Korsika, där vi bilade rund bland bergen på usla, slingrande vägar och stannade då och då i små efterblivna byar med en fientlig befolkning. Ett exempel är Evisa där vi bodde två nätter (läs Gunnelas artikel om vår resa till Korsika):
http://www.wordsandart.com/page1/page1.php?id=3863570236306614394)
Halva byn bestod av igenbommade hus, som var stadda i långt framskridet förfall. Det fanns en hel del, för det mesta, utländska turister, som vandrade i bergen. De få restauranger och hotell som fanns levde på dessa tappra människor. Det enda mat som fanns att få på restaurangerna var vildsvinsgryta eller en äcklig, jättekorv, som heter Coppa. Men efter september är det totalt dött.

Och hur beter sig innevånarna som till stor del lever på turisterna? – Jo de är sura, vrånga och hälsar knappt. Nästan alla är nationalister = maffian och man skall tänka på att varje mål mat och varje hotellnatt ger pengar till dessa kriminella. Därför är ön så efterbliven, utan framsteg och utveckling, varje utböling som försöker bygga något eller utveckla något, blir ”plastiqué”, som det heter på franska, d.v.s. sprängd i luften. Endast vid kusten möts man av välkomnande leenden, vårt fall i L’ile Rousse, norrut. Det som retar mig att det är vi franska skattebetalare som håller denna ö under armarna.

Älskade grannar och underbara omgivningar.
Efter en hemresa under ohyggliga skyfall, installerar vi oss hemma i Ste Gemme, bland våra tjusiga grannar, Häxan med sin ilsket, ständigt skällande hund och hennes aggressive son med flottigt hår, som vi kallar för Den Vidrige; Fimpen, grannen på andra sidan, som alltid har en fimp i munnen; Glosan, den glosögda feta tanten som bor snett över och som inte gillar att man parkerar framför hennes hus, straffet blir att hon ristar i billacken. Mittemot finns ändå eleganta grannar med ett tjusigt hus med massor av antikviteter, välborstade, snutna ungar och en jätteträdgård. Alla hälsar ändå och nickar, även helt okända människor ute på promenaden i Marlyskogen eller i affärerna. Det är charmen med detta stolliga land, även om man får dras med typer som Den Vidrige.

Men solen skiner, sommaren fortsätter, vi köper god mat på marknaden, dricker vin och äter lunch ute på terrassen och befinner oss ändå i slutet av september. Paris ligger en halvtimma bort med bilen och det är inte helt fel att flanera på boulevarderna där och hänga på caféerna med Herald Tribune (Le Parisien får vi på morgonen), en café crème, en liten Calvados och blossa syndigt på en cigarill. Gunnelas intensivt blå ögon tänds som strålkastare när hon tittar i alla skyltfönster.

Sprattelgubben
Det är stor uppståndelse här eftersom Sarko och drottning Carla har åkt till USA. Han skall tala inför FN och sedan vara med på G20-mötet i Pittsburgh. Med det är lätt panik i hans läger.
Problemet är att han är borta i fem dagar och det är den längsta frånvaron sedan han tillträdde som president. Är han borta så länge, så kan han inte hålla koll på läget eller lägga sig i något. Det är naturligtvis inte tal om att premiärministern Fillon tar över och kör landet, vilket alla tidningar tar upp och satirprogrammen i TV skojar om. – A propos fotot, så är det otroligt hur Sarko är lik Nixon.
Det som dominerar på hemmaplan är den s.k. Clearstreamaffären, som är en typisk sjaskig, politisk intrig, som hamnat inför rätta. Sarkonixon, den sittande presidenten, anklagar den f.d. premiärministern, Villepin, för att ha försökt smutskasta honom inför presidentvalet. Ingen talar sanning och båda sidor skriker. Det märkliga är att en sittande president stämmer en f.d. premiärminister och dessutom under en intervju skriker att den misstänkte är skyldig.
Det kommer att finnas anledning att återkomma till denna otroliga historia, eftersom rätte gången kommer att pågå en månad.

Djungeln
Nej det handlar inte om Fantomen eller Tarzan, utan om ett område utanför Calais, som hade tagits över av flyktingar på väg till England, för det mesta afghaner. Tidigare fanns tusentals flyktingar i ett läger som hette Sangratte, med det stängdes får två år sedan. Flyktingarna började istället campa i skogen, djungeln. Det blev ett fruktansvärt ställe utan några som helst hygieniska arrangemang. Boendet förde tankarna till den värsta slummen i Bombay eller Calcutta. Stället var en skam för en civiliserad demokrati, som Frankrike. – Men vad göra?
Sarkos lösning blev helt enkelt att gripa dessa olyckliga och rädda människor och försöka skicka iväg dem någonstans. Den som höll i yxan blev den ganska osympatiske immigrationsministern Besson, en kappvändare från Socialistpartiet. Sarko var i New York men fjärrstyrde sin marionett.
Det gick som planerat, men frågan blev inte löst för det. Alla förutspår att de som släpps kommer tillbaka igen och försöker smuggla sig över till England.
Min lösning är att titta bakåt. Varför inte göra som Sverige gjorde med invasionen av norska flyktingar under kriget. För att alla dessa unga män inte skulle driva omkring sysslolösa, fick de militär- och polisutbildning, som skulle vara nödvändig den dag de tyska ockupanterna lämnade, eller inte lämnade.
Afghaner och irakier borde istället tas om hand av fransmännen och sättas i militär och polisiär utbildning, så de skulle kunna återvända och skapa ordning i sitt eget land. En bra lön och fint boende under tiden är naturligtvis nödvändig. Varför inte hos Främlingslegionen i Calvi på Korsika. I alla fall afghanerna skulle känna sig hemma bland de karga bergen.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet

Krigsutbrott och förlovning 1939

2009-09-02T09:15:00.000-07:00

Krigsutbrottet fredagen den 1 september 1939, för 70 år sedan, kom olägligt för mina föräldrar Louise von Rosen och Harald Edelstam. De hade planerat sin förlovning dagen efter, men tog ut lite i förväg. Louise hade, tillsammans med Harald, redan varit ute hos sin pappa, Hans von Rosen, några dagar innan och berättat om sin förlovning och därmed också blivit firade på Lindö, faderns gods i Sörmland.

Louise skriver kortfattat i sin dagbok den dagen:
” Kussi och jag spelade tennis 8 – 9. Krig utbrutit Tyskland – Polen. Trängsel utanför depeschbyråerna. Lunch hos Sjöbloms. Harald och jag fotograferade oss hos Jaeger; hämtade ringarna. Middag hos Edelstams.”
Middagen ägde rum i Haralds föräldrahem Elfkullen, på Älvsjö gård, tillsammans med hela släkten. Stämningen var med all säkerhet dämpad och sällskapet lyssnade säkert på TT:s nyhetssändning från Radiotjänst, kl. 19 00. Ingen visste egentligen vad som låg framför och hur Hitler skulle reagera på England och Frankrikes ultimatum och den beordrade mobiliseringen.

Nästa dag, den 2 september, när de tyska pansardivisionerna stormade fram genom Polen och världen väntade med ångest på vad som skulle hända, var Louises tankar upptagna av helt andra saker.
Huvudstöten kom från Ostpreussen och Luftwaffe var i full gång med att bomba flygfält och städer. Vid Danzig bombarderade den tyska kryssaren Schleswig – Holstein den polska militära depån Westerplatte och den tyska armén försökte ta den med storm, vilket misslyckas efter svåra förluster. Först efter en vecka var man tvungen att kapitulera.
Denna dramatiska dag skriver Louise i sin dagbok:
Min förlovningsdag; jag salig. Mianne (Louises syster) kom in med té på morgonen. Sprang ärenden hela f.m. Spelade tennis med Gitta (Nordenskiöld) e.m. Förlovningsmiddag i stora villan på Listonhill. Underbart.”

Det är rörande rader. Louise är 21 år och längtar efter att gifta sig och komma hemifrån, särskilt från moderns gastkramning. Louise bodde hos sin moster Margit Bonde, som hon älskade. Margit bodde på Strandvägen 80, numera koreanska ambassaden, mitt emot den amerikanska.
Louise hade säkert inte några djupare funderingar vad ett krig skulle innebära. Hon hade haft en skyddad uppväxt på sörmländska gods och svenska ambassader utomlands. På fotot är hon vacker och ser trygg ut, i själva verket var hon osäker, hade dåligt självförtroende och kände sig rotlös. Äktenskap och en egen familj var för henne en dröm om frihet och eget ansvar.

Harald, däremot, hade säkert en annan insikt. Han hade just kommit in på UD, efter att har blivit underkänd på sin jur.kand. examen och sedan tvingats plugga som en galning för att klara den en andra gång. Hans betyg var slätstrukna och han blev anställd med knapp nöd. Han sattes i arbete på pressavdelningen och kunde följa utvecklingen på nära håll.
Harald var dessutom reservofficer, kursetta på Karlberg, en stridis av oanade mått och sugen på att gå i fält och slåss på allvar. – Louise och Harald skulle få uppleva kriget på närmre håll än många andra svenskar.

Harald dog den 16 april 1989 och hann inte uppleva 50-årsdagen av sin förlovning och heller inte murens fall eller kommunismens kollaps. Louise dog fjorton år senare i hjärtsvikt. Hon blev 84 år.

Skrivet av Erik Edelstam

Foto: Louise von Rosen 1938, Harald Edelstams Arkiv
Harald och Louise Edelstam på bröllopsresa på Capri 1939.
Harald Edelstams Arkiv.

Några tips om hur man överlever en brand i en byggnad.

2009-07-28T17:14:00.000-07:00

När jag läste om den stora brandolyckan i Rinkeby, så var det som om en kall vind blåste genom min själ. En fader förlorade nästan hela sin familj. Jag vet nästan hur han känner, eftersom jag har varit med om samma sak. Min dotter dog inte, men hon förvisades till ett livstids fängelse i sig själv, utan hopp. Kanske vår historia kan vara någon hjälp…

För tio år sedan hade jag inte anledning att någonsin tänka på farorna i samband med brand. Bränder var något som man läste om i tidningen. – Men sedan kom den stora katastrofen när min yngsta dotter Ellinor råkade ut för en brand i den fastighet där hon bodde i Paris. Hon var då 22 år gammal och hade hela livet framför sig.
Hon bodde på sjätte våningen och vaknade upp när den lilla ettan redan var fylld med, svart, tjock rök. Klockan var fem på morgonen den 6 december och det var kolmörkt ute. Hon försökte ta sig ut, men i paniken och skräcken gjorde hon allt fel. Hon öppnade dörren och försökte ta sig ut, nedför de sex trapporna. På vägen ned andades hon in kolmonoxid och cyanidgaser och lyckades bara komma ned till tredje våningen. Hon stupade redan på fjärde våningen och föll ned den sista trappan, helt naken.
När brandmännen fann henne hade redan hjärtat slutat slå. Vi vet inte hur länge hjärtstilleståndet varade. Men efter fyra minuters kamp nere på den smutsiga gatan lyckades de få igång hjärtat igen. Hon skyfflades in i en ambulans där hjärtat stannade ytterligare en gång. Efter fyra veckor i koma vaknade hon upp och då kunde vi konstatera att hon hade fått omfattande hjärnskador. Min stackars, älskade dotter hade då blivit totalt förlamad, kunde inte svälja, tala eller hosta. Hon matas via sond och är dessvärre helt blind. Men hon hör och blir glad när hon hör min röst.
I följande text kommer jag att använda Ellinor som ett varnande exempel om hur man kan överleva en brand. Hon är ett brutalt bevis om hur eld och fasa kan gör besök hemma hos dig vid vilken tidpunkt som helst.

Röken och gaserna

De flesta skadorna och dödsfallen i bränder orsakas av rök och gaser. Hade Ellinor haft en brandvarnare i ettan så hade hon varit med oss idag, som en glad, frisk flicka. En mycket enkel apparat som tjuter högt och minsta rök (även matos). Brandvarnaren ger dig också tid att tänka efter vad du skall göra i fortsättningen, vilket är en ytterst viktig faktor. Din farligaste fiende, mycket farligare än elden, är paniken. Då gör du allt fel. Femton sekunder av reflektion och tanke kan rädda ditt liv.
Röken innehåller mycket farliga gaser: kolmonoxid och i värsta fall cyanidgas. Cyaniden kommer från brinnande plast och förstör genast dina hjärnceller. Judarna i Auschwitz gasades med en cyanidgas som kallades för Zyklon B.
Röken som kommer från en eld eller glöd, fyller trapphus och korridorer och smyger sig in i ditt rum under dörren, stiger mot taket och fyller det tills du inte kan andas längre. Röken är fet, kolsvart och gör att du inte kan se många centimeter framför sig. Erfarna brandmän kan lätt gå vilse i kolmörkret.
Det farligaste ögonblicket kommer när rökgaserna möter elden och kan då explodera med en fruktansvärd kraft.

Stäng inne eller ute elden.

En eld måste stängas ute eller inne från ditt rum. Är du inne i ett rum med elden utanför är det bättre att stanna och vänta. Håll dörren stängd och kanske du måste öppna ett fönster och vädra ut eventuell rök. Lägg våta handdukar vid dörren för att hindra röken att komma in.
Ellinor öppnade dörren och rusade ut, rakt in i röken och elden. Hade hon stannat hade hon kunnat bli räddad av brandmännen.
Ser du brand i ett rum, stäng dörren och fönster. Det är förvånansvärt hur länge en dörr kan stå emot brand.
Syre göder elden. Syrebrist kväver elden.

Evakuering.

Människor i panik tenderar att fly samma väg de kom in, särskilt på offentliga platser. De flyr från en fara till, vad de tror, en säkrare plats. Barn kan ofta gömma sig under ett bord eller i en garderob, där de känner sig säkra, medan brandmännen letar efter dem.
På många hotell och i fastigheter finns alltid nödutgångar och brandtrappor. Folk brukar undvika dem i rädslan av dessa mörka och smala passager. På den stora diskotekbranden i Göteborg var alla nödutgångar blockerade, vilket orsakade många döda av rökskador.
En annan fara är den falska känslan av kollektiv säkerhet. I paniken förlorar du ditt rationella tänkande och gör vad de andra gör. Ett hemskt exempel är brandolyckan i Londons tunnelbana. Panikslagna människor fortsatte att åka upp på rulltrappor till den övre våningen, trots att personal försökte hindra dem. Där uppe mötte alla en säker död i röken.

Förebyggande åtgärder

Det viktigaste för dig själv är att du är medveten om att elden kan bryta ut var som helst och när som helst. Det är därför viktigt att du skapar ett omedvetet beteende när du kommer in i offentliga lokaler, hotell, diskotek eller ett okänt hus.
Brandvarnare? Eldsläckare? Var kan jag komma ut snabbt? Kolla nödutgångarna! Det låter larvigt, men är faktiskt blodigt allvar. Tänk på Ellinor!
Lita på dina sinnen och, det viktigaste av allt, lita på din näsa. Om du känner röklukt – ge dig av snabbt. Om du blir överraskad av röken, ligg ned på golvet, lugna ned dig och tänk: ”Vad skall jag göra nu?” – Dessa sekunder av tanke kan rädda ditt liv!
Försök att släcka elden om du kan och stäng inne eller ute elden och röken. Varna andra människor eller väck dem. Ellinors grannar klarade sig alla upp på taket, ingen brydde sig om att väcka henne.

Alla mina synpunkter är resultatet av ett seminarium som ordnades på initiativ av mig, i samarbete med Svenska Brandförsvarsföreningen och Folksam. Brandingenjörer, brandmän, psykologer, kommunikationsexperter och lekmän diskuterare hur en brand fungerar och hur vi människor reagerar när den bryter ut.
Mina synpunkter kanske kan, en vacker, solig dag eller en mörk natt, rädda ditt liv.

Skrivet av Erik Edelstam

Johan af Donner på schavotten

2009-06-23T15:03:00.000-07:00

Under franska revolutionen klev aristokraterna upp på schavotten, halshöggs och slängdes ut till pöbeln, de ylande hyenorna och fähundarna.
Något liknande har hänt f.d. kommunikationschefen på Röda Korset, Johan af Donner. Bildlikt talat. Hans öde ger upphov till en rad frågor som det vore intressant att få svar på.
Varför avslöjades hans namn i pressen? Var det för att han är aristokrat, d.v.s. adlig? Kallas det för allmänintresse att vara medlem i Riddarhuset? Bedöms en adlig efter andra normer än en Carlsson eller Petterkvist? – Intressanta frågor

Journalisten och fähunden Mattias Carlsson skrev en osedvanligt sliskig och tendentiös artikel i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5408772.ab, där han både gjorde sig till åklagare och domare och fällde en dom över en person som bara är misstänkt för brott. Enligt vårt demokratiska rättssystem är ingen en brottsling förrän han är dömd i alla instanser, vad än brottet må vara.
Carlsson skriver på ett raljant sätt om välputsade skor, adel, fina manér och dyrbara vanor. Artikeln visar på ett klart sätt hur en hänsynslös journalist, fylld av fördomar och som uppenbarligen inte har några fina manér, krossar en person och hans oskyldiga familj, bara för att skapa en sensation. Var tog objektiviteten och anständigheten vägen?
Carlsson verkar vara helt korkad när han inte inser att man föds med sitt namn, ungefär som man föds med rött hår eller mörk hy. Varför skall man bli trakasserad för det?

Carlsson slåss säkert för vår tryckfrihet, men rättssäkerheten bryr sig inte denne mäktige mediaperson om. – Skäms!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: politisktinkorrekt.wordpress.com

EU-valet och internet

2009-05-23T09:01:00.000-07:00

EU-valet borde vara ett ödesval för internet. Ända sedan vi fick internet in i våra liv har misstanken funnits att stater, myndigheter och företag skall ge sig in och reglera och ta betalt för internet. Vi betalar redan för tillgången till servrar och abonnemang, men det kan komma fler pålagor.
Vitsen med internet var från början att det skulle vara ett fritt nätverk, tillgängligt för alla. Ingen skulle lägga sig i hur man använde det. Totalitära länder, som Kina, har redan infört censur.

Internet är idag så pass viktigt för våra liv att man verkligen måste ta ställning och kämpa för friheten. Inom EU förbereder man restriktioner, särskilt när det gäller fildelning. - Vad kommer sedan?
I Sverige har Riksdagen redan infört en fildelningslag, så även i Frankrike. Fildelningen är egentligen inte användarnas problem, utan underhållningsindustrins. Jag tycker att det är upp till skiv- och filmbolagen att finna tekniska lösningar, så att internetanvändare inte kan ladda ned deras innehåll. En stor majoritet skall inte anpassa sig och kriminaliseras bara för att en minoritet tjänar mindre pengar.
Här i Frankrike innebär fildelningslagen att man blir avstängd från internet under ett år efter tre varningar. Detta utan någon som helst rättslig prövning. Det är ungefär som att bli förbjuden att läsa tidningen.

Vi måste rösta bort mörkermännen som vill begränsa internet. Problemet är bara att leta reda på vem man skall rösta på. Efter en snabb genomgång av de svenska partiernas hemsidor (vad de är trista), framgår att alla etablerade partier, utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet, är emot fildelning och vill därför begränsa internet. Vad synd. Inte ens Carl Bildts hustru, Anna Maria Corazza, vill försvara internet. Hon verkar annars vara den bästa kandidaten, med sina språkunskaper och internationella bakgrund. Genom ett typiskt partimygel hos Moderaterna flyttades hon ned till 8:de valbar plats. Ibland är det synd om Moderaterna.

Jag har ingen lust att rösta på kommunisterna eller Miljöpartiet, så då står jag där. Det sista som återstår är det nyskapade Piratpartiet, ett enfrågeparti. Deras enda fråga är att kämpa för internet, vilket jag också vill göra. Det är ett gräsrotsparti, som tänker sig samarbeta med den parlamentsgrupp som värnar om Internets frihet, då förmodligen den liberala gruppen eller de gröna. Det köper jag.

Eftersom jag är bosatt i Frankrike har den lustiga situationen uppstått att jag både kan rösta i Frankrike och Sverige. Tyvärr är jag inte i Frankrike på valdagen (man har inte poströstning här), så det får bara bli röstning i Sverige. – Jag tänker rösta på Piratpartiet.

Rösta på Piratpartiet, så väljer du internet!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto:www.home.neab.net

Att möta våren på Rivieran

2009-05-21T07:53:00.000-07:00

Efter flera veckors regn och grått väder, beslöt vi oss, för att en dag i maj bila ner till Rivieran. Vi har ju båda bott där tidigare, men nu hade det gått två år, sedan vi var där sist.

Livet här utanför Paris flyter på med skogspromenader, någon dag i Paris eller Versailles, besök av barn och barnbarn eller middagar med goda vänner, men nu hade vi några lediga dagar och efter att ha avvaktat dimman, som låg som ett lock över staden, kom vi iväg vid 9-tiden på morgonen.
Den vanliga vägen via Lyon kändes inte så lockande, utan i stället reste vi via Loire-dalen mot centrala Frankrike och Clermont-Ferrand.
Landskapet är oändligt och oerhört vilsamt för ögat. Där finns inga fula reklamskyltar som förstör utsikten utan färden går genom böljande jordbruksbygder med betande kor.
Då och då varnar oss trafikinformationen för vilsegångna hjortar som förvirrat sig ut på motorvägen, men vi har tur (eller kanske hjortarna) och trafiken flyter på utan alltför många långtradare. De är annars föremål för stor irritation eftersom de allt som oftast kör om varandra – helst i uppförsbacke - vilket gör att all annan trafik stannar upp eller måste bromsa in.
Varannan timme tar vi paus och byter om varandra vid ratten. Motorvägscaféerna är välskötta men vi saknar de tyska motorvägarna där det alltid finns prydliga skålar med hundmat och färskt vatten framsatta. Vår lilla Parson Russel-tik Sushi får nöja sig med vårt eget medtagna vatten, men hon har inga stora anspråk, utan är väldigt glad över att få följa med och slippa hennes annars 3-stjärniga hundpensionat.

Framemot niotiden på kvällen kör vi genom ett folktomt Antibes och frågar oss, var finns allt sydfranskt folkliv? Hela staden är tyst och öde och vi inser att vår sydfranska middag får intas någon annanstans.

Vi har bokat in oss på ett charmigt litet hotell på Cap d’Antibes och efter att ha checkat in väljer vi, att istället för Antibes, köra till Juan-les-Pins. Där är det lyckligtvis fullt kvällsliv och vi hittar en fiskrestaurant med både ostron och andra skaldjur. Kvällen är mild och vi kan sitta ute, något som är väldigt exotiskt för oss frusna parisare.

Nästa dag tar vi oss till gamla Antibes och där är marknaden i full gång. Underbara stånd med grönsaker, olivoljor och ostar möter oss och vi slår oss ner och får vårt mogonkaffe med croissanter. Överallt hör vi italienska och engelska, var är alla fransmän? De flesta omkring oss är ”troisième age” d.v.s 70 och uppåt och alla avhandlar högljutt sina krämpor.
Det är inte särskilt upplyftande, så vi beslutar oss att fara vidare till gamla delen av Nice.
Här är också marknad, men med en helt annan publik. Några turister, men också unga fransmän och fransyskor som har ”gjort marknaden” och nu äter lunch. Vi är på Cours Saleya, där det alla dagar är matmarknad utom på måndagar, då man kan göra fynd på antikmarknaden, om man är tidigt ute.

Vår lunch äter vi på ”Safari”, en restaurant som inriktat sig på specialiteter från Nice, t.ex ugnsmarinerade paprikor i ansjovissås eller ”bagna couda”, som består av färska grönsaker, som doppas i en ljummen olivoljesås bestående av vitlök och ansjovis.
Sedan vandrar vi genom de gamla gränderna med sina vackra husfasader i ockra eller sienna mot Moderna muséet. Tyvärr blir vi besvikna, muséet har inte riktigt levt upp till sina förväntningar och utställningen, som pågår just nu, med Luca Pignatelli och Eric Michel lämnar oss ganska oberörda.
I stället återser vi den permantenta samlingen och det är alltid lika inspirerande.
Efteråt flanerar vi genom de gamla delarna i Nice och njuter av det milda ljuset och det härliga folklivet. Vi inser att just så här ska livet vara, långt ifrån all stress och alla strejker i Paris. Bilköerna är obefintliga och allt är ”easy going”.

På kvällen äter vi middag med goda vänner på torget i Valbonne. Svalorna susar runt under hustaken, kyrkklockorna ringer och vi njuter av den milda kvällen.
Ett besök på marknaden i St Tropez är ett ”måste”, så vi lämnar Alpes Maritimes och beger oss mot le Var. Här är landskapet mycket vackrare, det är inte lika bebyggt och bergen reser sig majestätiskt. Vägen ner mot Ste Maxime är upprustad och breddad och man känner inte längre att man bilar med hjärtat i halsgropen.
I Ste Maxime har tiden stannat och det känns som om man är på en evig semester. Men många gamla affärer har givit vika för chica boutiquer och flera nya restauranter har öppnat.
Men St Tropez är sig likt. Här ligger fortfarande lyxbåtarna sida vid sida och akterdäcken är fyllda av unga lättklädda flickor. Gatorna är fyllda av motorcyklar och det är antagligen det enda vettiga sätter att ta sig fram här nere…
Vi sitter med varsitt glas rosévin och betraktar den levande gatubilden framför oss, och vi känner, att just så här ska livet vara och vi frågar oss, vad det är som håller oss kvar i det hetsiga Paris…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto: Sushi i Ste Maxime, Safari i Nice,
www.bourges.com och destination360.com

Sarkoland med skatteparadis, korruption och blind rättvisa

2009-05-10T09:17:00.000-07:00

Skatteparadisen
Idag talas det mycket om skatteparadis, som Liechtenstein, karibiska öar, kanalöar, Monaco och andra paradis, där vi kan gömma våra pengar. I debatten, som ständigt pågår här i Frankrike framkommer intressanta aspekter. Tidningarna, d.v.s. mitt husorgan, Le Parisien, www.leparisien.fr (läs denna utmärkta hemsida och öva franskan) rapporterar att även stora företag som Adidas, Michelin och oljebolaget Elf har kört över pengar till skatteparadis. Det handlar om att tvätta svarta pengar och andra fula skattesmitningar, förmodligen pengar i vänstra fickan för direktörerna. Kommentatorer påpekar att privata pengar som stoppas in i skatteparadisen är förmodligen några få procent, jämfört de enorma summor som sätts in av stora företag. Det förmodas också att regeringar, däribland den franska, också för över pengar till skatteparadisen.
Frankrike kan stänga Monaco på några dagar, så kan också engelska regeringen, när det gäller kanalöarna. Kina har Hongkong och Macau, där de vräker in pengar. Schweiz har banksekretessen som helig ko, men är nu illa ute med storbanken UBS skumma och olagliga affärer i USA. – Men viljan finns inte och alla profiterar på skatteparadisen. Hyckleri och korruption bland världens ledare är förfärlig.

Korruption
Frankrike är ett korrupt land, både i näringslivet och bland politiker. Skandalerna duggar tätt. Senaste skandalen är en korruptionsaffär, där Frankrike sålde sex fregatter till Taiwan. En mellanhand, Andrew Wang, fick mutor på 500 miljoner dollars, som han senare distribuerade ut en del till andra mellanhänder. Olika skumma bolag bildas och förfalskade pass delas ut. Det blir kris och ett skiljedomsförfarande sätter igång, där franska staten, med största sannolikhet, döms till ett skadestånd på svindlande 1 miljard euros. Naturligtvis är det skattebetalarna som betalar. Hur många vårdcentraler eller skolor kan man inte få för en miljard euros.

Den blinda rättvisan

Till sist den absurda historien om Christine Kerballec, en 44-årig mamma till en dotter, som är dömd till tre månaders fängelse. Brottet? – Hon lämnade inte in sitt körkort när hon fick det indraget.
Boven i dramat i hennes fall är att hon, efter en del småförseelser i trafiken, blivit av med alla sina 12 poäng i sitt körkort. Jag vet hur det är, nu har jag bara 5 poäng kvar.
När hon blev stoppad av polisen upptäckte man saken och krävde att hon skulle lämna in sitt körkort. Till sin fasa upptäckte hon att körkortet var borta, trots tappert letande hemma och i bilen. Men vad händer då? – Jo, de nitiska gendarmerna utverkar en dom om husrannsakan i hennes hem och i bilen och snokar igenom bostad och bil, för att verifiera att hon inte ljugit om körkortet.
Hennes advokat schabblar och upplyser inte om den första domstolsförhandlingen. Hon klassas som frånvarande och döms till 1 095 € i böter, drygt 10 tusen kronor, dels för att hon inte infunnit sig och dels för att hon inte lämnat igen körkortet. Christine har inte en chans att betala. Hon har helt enkelt inte de pengarna, de få pengar hon hade gick åt till att betala hyran. Då blir det fängelse istället, 10€ om dagen får hon tjäna av, totalt hundra dagar.
Hon grips av panik, vågar inte och vägrar gå i fängelse för en sådan bagatell, utan flyr fältet till modern, först efter att ha sålt sin våning. Christine lever nu som en fredlös.

Systemet med radarkameror och automatisk behandling av böter, gör att fler och fler människor råkar illa ut och blir behandlade som simpla förbrytare av domstolarna. Rättssäkerheten är i gungning. De som bråkar lyckas, konstigt nog, komma undan. Vi utlänningar med franskt körkort, ber naturligtvis, våra vänner där hemma att skriva på böteslappen att de har kört bilen, så slipper man i varje fall bli av med poäng.
Christine Kerballec tänker dra sitt fall inför den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för att protestera mot trakasserierna från den franska rättvisan. Det skall tilläggas att när historien kom ut i tidningarna så startades genast en insamling för att betala böterna. Rebelliska fransmän kan faktiskt vara riktigt solidariska ibland.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.noulakaz.net, www.leparisien.fr
www.aviation-francaise.com och www.ouest-france.fr

Hur får man ut Dawit?

2009-03-27T14:43:00.000-07:00

Det är egentligen inte klokt att svenska regeringen, säg UD, inte har lyckats få ut den svensk-eritianska journalisten ut sitt fängelse i Eritrea. Carl Bildt mumlar om ”tyst diplomati”. Det för tankarna till Raoul Wallenberg, som lämnades till sitt öde i sovjetisk fängelser eller svenskan Dagmar Hagelin som mördades på någon tortyrcentral i Argentina på 70-talet, helt övergiven av en mesig utrikesförvaltning. Svenska regeringen sysslade då också med s.k. ”tyst diplomati, som egentligen är likhetstecken med dödsdom. Vi kan helt enkelt konstatera – det fungerar inte.
Har den svenske ambassadören, Fredrik Schiller, som har ansvar för Eritrea, någon gång stått vid fängelset i Eritrea och försökt ta sig in? Vi vet inte, men det verkar som att han inte har vågat göra det.

Sverige har försökt sig på ”tyst diplomati” flera gånger, men vad jag vet har det aldrig lyckats. Med tyst diplomati menas ofta att man försöker få ut folk genom de officiella kanalerna, vilket vi vet är dömt att misslyckas.
Under andra världskriget sattes de svenska diplomaterna på prov när det gällde att få ut medborgare ur fängelser, särskilt i Tyskland och i dess ockuperade länder. Min fader Harald verkade både i Berlin, och särskilt i Oslo under kriget. I Oslo lyckades han få ut flera svenskar ur Sicherheitsdiensts fängelser, antingen på Møllergaten, Victoriaterasse och framför allt från koncentrationslägret Grini. 30 år senare fick han ut samtliga svenska fångar från det fruktansvärda koncentrationslägret på Nationalstadion i Santiago, Chile. – Där hade det inte fungerat med ”tyst diplomati”. Han var tvungen att ta sitt ansvar som svensk, officiell representant, att få ut de svenska medborgarna.

Ett fall som säkert inspirerade honom var säkert en historia, när han var attaché i Berlin under kriget. Gestapo hade haffat nio svenska representanter för Svenska Tändsticksbolaget i Warszawa och dömt dem till döden. De var anklagade för att ha förmedlat meddelanden från den polska underjordiska rörelsen till exilregeringen i London och satt i Gestapofängelse i Tyskland. Dessa svenskar anses vara de första som rapporterade om förintelselägren i Polen. Bland dessa modiga människor kan främst nämnas chefen för STAB, Carl Herzlow och ASEA-chefen, Sven Norrman.
Ärendet kom upp på bordet i den svenska beskickningen i Berlin, där den fege och räddhågsne ministern Arvid Richert var minister. Han ville också göra ”tyst diplomati” och gick via de officiella kanalerna, d.v.s. statssekreteraren Weizäcker i Auswärtiger Amt (tyska UD). Det var en hel del skriftväxling, men inget hände, naturligtvis.

Då tog det Wallenbergsägda Tändsticksbolaget saken i egna händer, förmodligen med hjälp av Jacob Wallenberg, som hade djupa kontakter i Nazi-Tyskland. Man tog kontakt med Himmlers finlands-svenske massör, Felix Kersten, som hade SS-chefens förtroende och som lyckades övertyga honom att släppa svenskarna.

Den ”tysta diplomatin” fungerade inte där och kommer heller inte fungera i fortsättningen. Det gäller att vara kreativ, fräck och ta saken i egna händer, ungefär som Tändsticksbolaget eller pappa Harald

Skrivet av Erik Edelstam
foton: Jinge.se och france5.fr

Nu kommer våren till Sarkoland

2009-03-25T18:09:00.000-07:00

Våren är här, där vi bor utanför Paris. Eller i alla fall, var här. Hela förra veckan bjöd på strålande sol och vi åt lunch på terrassen varje dag. Påskliljorna har slagit ut, forsythian blommar intensivt gult i varje hörn, magnolian blommar och vi har till och med plockat vitsippor i skogen. Men nu har ruggiga vädret kommit tillbaka, även om det kommer solstrålar då och då.

Det våras också för de stackars offren för Frankrikes ambitiösa atombombsprogram mellan 1960 – 1996, som jag skrivit om förut: /www.wordsandart.com/page0/page0.php?id=5296139703706877607?v=2
Försvarsministern Hervé Morin skall betala ut 10 milj. € till ett hundratal offer i skadestånd, förmodligen får också Francis Pailler som står så sorglöst, på bilden, vid atomsvampen.

En drabbad som har haft cancer flera gånger, berättade i TV, med ett litet skratt, att man trodde att ett par motorcykelglasögon skulle skydda mot strålningen, där han stod i shorts och sandaler, på ett observationsfartyg. – Men hade ingen skyddsdräkter?, frågade reportern. – Jovisst, men bara befälet.
Övriga 150.000 som deltog i proven får inget, heller inte stora delar av befolkningen i Franska Polynesien. Cancerfallen är galopperande där, men ingen bryr sig.

Frankrike har haft sin beskärda del av skandaler med bonusar, aktieoptioner och fallskärmar. När VD:n och styrelseordföranden för det gigantiska bilkomponentföretaget Valeo, Thierry Morin avgick fick han en fallskärm på 30 milj.€, vilket har väckt upprörda känslor här. Mest på grund av att företaget har friställt tusentals arbetare och dessutom fått krishjälp av staten. Mannen är offentligt utskämd, men kommer förmodligen undan med blotta förskräckelsen och en tryggad ålderdom.
Samma sak hände i jättebanken Societé General, där den giriga ledningen roffade åt sig bonusar och aktieoptioner för miljontals euros, samtidigt som man friställde medarbetare och tog emot miljarder i krishjälp. Idag uppdagades samma sak i ett av banken Crédit Agricoles dotterbolag. Media frossar.
Sarko rasade i ett tal i St Quentin igår och kallade direktörerna (av vilka flera är nära vänner) för oanständiga tjuvar och hotade med lagstiftning. Men som det brukar vara med honom, så stannar det bara vid ord och stora gester. Ryktet går, förresten, att Sarko och drottning Carla redan har tröttnat på varandra och ägnar sig på var sitt håll åt egna kärleksaffärer. Hon har i varje fall inte blivit sedd offentligt på ganska länge. Kanske hon sitter hemma och komponerar och plinkar på gitarren.

Det har också avslöjats att man i vissa polisdistrikt har kvoter för böteslappar. Varje polis måste uppfylla en viss kvot i böter för bilister. Det förklarar varför det ibland vimlar av poliser med fartkameror på de mest omöjliga ställen. Någon förklarade på nyheterna att systemet är osunt, eftersom poliserna då helst ställer sig vid raksträckor, vid breda vägar, där chansen är störst att hugga fortkörare. Sådana sträckor är emellertid ganska trafiksäkra. Man ser dem sällan vid stopptecken eller vid skolor, där det sker mycket olyckor, men där man sällan sätter fast någon. – Känns tendensen igen?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Le Parisien och lexpress.fr för Morin

Wanja förstod förmodligen ingenting

2009-03-24T08:28:00.000-07:00

Den senaste debatten om Christer Elmehagens extrema pension och andra förmåner har satt LO-ordföranden Wanja Lunby-Wedins omdöme i medias sökljus. Visste hon verkligen om vad styrelsen beslutade om? Hade hon läst årsrapporten? Blev hon lurad av styrelsen, som hon själv påstår, i ett försök att skylla ifrån sig?

Min teori är att hon helt enkel inte förstod vad som sades och vad som stod skrivet. Då är det lätt att sitta och tänka på annat och tro att någon annan i styrelsen tänker. Frågan är också hur mycket övriga i styrelsen förstod?
Ofta är det så i styrelser att någon munvig person sköter snacket och pratar på i oändlighet med en mängd ord och vändningar. Man fattar ingenting. Ungefär som i skolan, så kanske Wanja inte vågade fråga vad det var frågan om, i rädsla att visa sin okunnighet eller brist på uppmärksamhet. Än mindre vågar hon erkänna det i media. Så enkelt kan det faktiskt vara. Det är faktiskt pinsamt (vilket det egentligen inte är) att erkänna att man inte förstår, särskilt om man är en kvinna i minoritet i styrelsen.

Till saken hör att yrkespolitiker ofta inte har en utbildning som matchar deras uppgifter. Wanjas enda utbildning är undersköterska, vilket inte är att förakta och hon har säkert också blivit internutbildad inom facket, men räcker det till? Hade hon varit civilekonom med erfarenhet från näringslivet hade hon kanske genast (med lite uppmärksamhet) upptäckt den girige Elmehagens manövrar.
En politiker skall egentligen inte behöva ha någon utbildning. Därför finns alltid sakkunniga tjänstemän som skall föredraga ämnet för den okunnige politikern, som därefter kan ta beslut enligt sin politiska erfarenhet. Men det verkade som Wanja inte hade en slav som viskade i hennes öra.

Under många år i reklambranschen, som copywriter, förvånades jag ofta över företagsledningars okunnighet. Min uppgift var att gå igenom ett företags produktprogram och de tekniska beskrivningarna, som alltid var väldigt komplicerade och skrivna på tekniskt fikonspråk. Sedan skulle jag beskriva härligheten på vanlig prosa och dessutom göra det säljande. Det var ett väldigt arbete som krävde fantasi och noggrannhet, men inte omöjligt.

Hur många gånger hände det inte, när jobbet väl var klart, att det var första gången dessa företagsledare egentligen fattade vad de sysslade med och vad de skulle marknadsföra. Vidare kunde jag, som utomstående, inte låta bli att chockeras över klantiga marknadsföringsåtgärder och konstiga styrelsebeslut. Mycket beroende på att inblandade inte riktigt förstod vad de sysslade med.
Det värsta var väl Ericsson VD:n Björn Svedbergs motstånd, när dotterbolaget SRA ville utveckla den s.k. biltelefonen till en bärbar mobil i början av 80-talet. Fler exempel finns säkert hur mycket som helst.

Kära Wanja, vi förstår dig. Vi har alla suttit i klassen och inte fattat ett dugg. Vi har heller inte vågat fråga. Problemet är bara att du inte har mod att berätta det. Kanske det skulle hjälpa alla LO-medlemmar som sitter i styrelser utan att förstå vad det är frågan om. Mitt budskap är : Våga fråga! Då får du mer respekt, även om du sitter i blåställ.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto, s-info.nu

Min kollega påven har gjort bort sig – igen!

2009-03-21T08:15:00.001-07:00

Påven Benedictus XVI och jag är faktiskt kolleger, hur konstigt det än låter. Som vi ser på bilden bredvid och vad vi vet, så var han luftvärnsskytt under kriget. Han satt antagligen på en tysk, fantastisk kanon (förmodligen krigets bästa artilleripjäs), som kallades för 88. En grov kanon som sköt ned massor av allierade bombplan. De kallades på stridsflygarslang för ”Viermots”, fyrmotorer. På vapenrocken har han Luftwaffes emblem, med örnen i perspektiv (luftvärnet hörde till Luftwaffe). Jag vet inte om han var riktare eller laddare. Sköt hans batteri någonsin ned en Viermot? Kommer han att träffa de allierade piloterna i himmelen?

Jag satt på en luftvärnskanon under min militärtjänst på KA5 i Härnösand på 60-talet. Min uppgift var föga glamorös. Jag var laddare och stoppade ned stora knippen av granater i kanonen, en elegant Bofors 40/48, som small något fruktansvärt och skakade av rekylerna. Hörselskydd var det inte tal om på den tiden och det ringde i öronen efteråt. Men det var härligt när det smällde och vi såg spårljusen försvinna upp i skyn.
Tyvärr hade vi aldrig råd att skjuta många skott, annars hade det varit underbart att bara få brassa på. – Vi, på vår tropp, fick aldrig chansen att skjuta ned några flygplan, men vi var skickliga och vann det ganska absurda priset, SM i luftvärnsskytte.

Jag kan inte låta bli att ta upp saken igen, men hela debatten i Frankrike idag, rör sig om Benedictus XVI:s klavertramp.
Min käre kollega, påven, har, som tidigare meddelats, gjort bort sig. Och det är inte första gången. Han var på väg till Kamerun i Afrika och hade en liten presskonferens bland noga utvalda journalister på flyget Då hade han det dåliga omdömet att säga att kondomer bara förvärrar AIDS epidemin. Bättre då med trohet inom äktenskapet och avhållsamhet. Han efterlyste en ”human sexualitet”(?)
Då tog det bokstavligen hus i helvete. Här i Frankrike, som är ett starkt katolskt fäste med många troende, bevakas påven noga av pressen och tidningarna fylldes av braskande rubriker. I det ena debattprogrammet efter det andra på de olika kanalerna, skällde man på påven eller på varandra.

Alla påvar före honom har också fördömt skyddsmedel, men det sensationella var att han nämnde kondomen vid namn, ”préservatif”. Det har ingen gjort före honom och då också länkat det ihop det med AIDS-epidemin. Det paradoxala är att katolska hjälporganisationer i Afrika och f.ö. i hela världen, delar ut kondomer för att motverka spridningen av AIDS. Men det framgår också att kondomer, trohet och avhållsamhet, i kombination, är den bästa medicinen mot HIV/AIDS.
Han hade otur med timingen i Frankrike. Just den här veckan pågår en stor insamlingskampanj, SIDACTION, för AIDS (SIDA på franska). Så när nyheten lästes upp TV, satt alla reportrar med AIDS band på kavajen. Jag trodde först det var en sorts protest mot påven, men sedan dök bandet upp i alla program och shower på alla kanaler. Längs uppe till vänster i rutan finns också en liten logotyp för kampanjen. Jag lovar att jag skall skänka pengar.

Jag är ingen påveexpert, men det finns många experter i den franska TV:n, så jag får hämta uppgifter därifrån.
Man säger att Benedictus är en stockkonservativ, dogmatisk påve, som lever i sin egen värld och sitter och skriver, en teoretiker. Hans närmaste man och informationschef är en stenhård jesuit, som också anses ligga bakom det misslyckade framträdandet på flygplanet. Det visar klart vilken typ av människor som påven omger sig med. Man säger också att han är på väg att bränna de broar, som Johannes Paulus II byggde upp.
Han tar sig själv på allvar och anser sig stå närmare Gud än vi vanliga människor, han skall liksom vara en länk mellan oss och Gud. Han har systematiskt ersatt progressiva kardinaler med konservativa och är på väg att vrida katolska kyrkan bakåt. Folk (katoliker) frågar sig varför man överhuvudtaget skall ha en påve? Protestanterna klarar sig ju utan någon och hos oss sköter vi våra kyrkliga affärer på lokal nivå. Den katolska kyrkan i Frankrike anses vara progressiv, medan kyrkan i t.ex. Brasilien är konservativ.

Jag nämner Brasilien med flit, eftersom påven gjorde ett annat klavertramp, just där. Det var en nioårig flicka som upprepade gånger hade blivit våldtagen av sin styvfader och blev med barn. Det råkade vara tvillingar och läkarna meddelade att hon skulle avlida om hon gick igenom en förlossning. Därför genomfördes en abort för att rädda den lilla flickans liv. Saken kom ut och den brasilianska ärkebiskopen fick hjärnsläpp och ex-kommunicerade, inte bara flickan och hennes föräldrar, utan också läkarteamet som genomförde aborten. Ex-kommunikation, innebär uteslutning ur den katolska kyrkan, som är något oerhört i det strikt katolska Brasilien. Ungefär som när Martin Luther fick påvens bannbulla på halsen efter det att han hade spikat upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg, den 31 oktober 1517.

Upprörda röster hördes över hela världen över tilltaget, men Benedictus stödde den brasilianske kardinalen, vilket försämrade hans popularitet ytterligare. Ett annat fall är den tokige kardinalen Williamson, som förnekar Förintelsen, som blev återinsatt i kyrkan. Enligt en färsk opinions undersökning tycker 57% av alla fransmän att påven är dålig. ett kraftigt ras på 30% sedan förra året vid samma tid.

Nu talars det om hur man kan bli av med denne omdömeslöse påve, som skadar den katolska kyrkans rykte i en modern värld, som ständigt förändrar sig och skakar av sig gamla, medeltida dogmer och föreställningar. – Det går inte. Han måste själv avgå och det har han inte omdöme nog att göra.

Skrivet av Erik Edelstam, lördagen den 20 mars 2009
Foton: Luftvärnsskytten Ratzinger, italy.indymedia.org
Undertecknad vid en Bofors 40/48 på f.d. KA3, Fårösund
Påven, drottning Carla och Sarko, nicolas.salanac.com

Eviga, snygga Moncler

2009-03-19T15:26:00.000-07:00

Då jag för någon vecka sedan var i Stockholm passade jag på att gå in i min favoritbutik, Pret à Porter. Gunilla Engelbert, som äger butiken hade just fått in mängder av vackra vårkläder, bl.a. några pastellfärgade Monclerjackor i tunt dun.
Då kom jag plötsligt ihåg hur länge Monclerjackor funnits i mitt liv och funderade på hur de lyckats hålla sig kvar på en modemarknad som är allt annat än beständig.
Det visar sig att Moncler har en ny ägare sedan fem år, en italienare vid namn Remo Ruffini.
Han tog över det franskägda företaget som startades i Grenoble för 50 år sedan. Remo Ruffini minns hur han som ung pojke avundades de tuffa italienska tonårspojkar, som alla hade Moncler-jackor.

Det var vinterolympiaden 1960 i Squaw Valley, som gjorde att dunjackorna syntes överallt och när sedan både Brigitte Bardot och Farah Diba bar jackorna på sina skidsemestrar i St Moritz och Courchevel, var succén given.
Men det var inte bara designen som låg bakom succén utan den höga kvalitén. Dunet kommer från samma gäss som producerar gåslever och nylonet är tillverkat i Japan.
Dunjackorna är inte bara läckra att se på - de är varma och väger nästan ingenting.

Nyligen visades Monclerjackorna upp vid Paris modevisningar och de gjorde en enorm succé, den årliga försäljningen har ökat från 35miljoner € 2003 till 150 miljoner 2008!
Remo Ruffino har varit smart nog att anlita duktiga designers, Gamme Rouge, som bärs av kvinnor har namn som Balenciaga, Junya Watanabe och Allessandra Fachinetti bakom sig och amerikanen Thom Browne står för Gamme Bleu, den manliga motsvarigheten.
Den senaste designern Giambattista Valli presenterade den senaste kollektionen på ett dramatiskt sätt med vita hästar och snöflingor.
Och framtiden? Där räknar Remo Ruffini med China, Korea och Skandinavien. Ryssland är redan besegrat!
Gåsen har lagt ett gyllene ägg!

Skrivet av Gunnela Edelstam
källa: Herald Tribune
foto: moncler.it

Äntligen vår – och strejk igen…

2009-03-19T11:01:00.000-07:00

Idag är det en riktig vårdag med 18 grader varmt, soligt och krokusar och påskliljor som har slagit ut i trädgården. Hela tillvaron känns faktiskt lättare och enklare. Vi sitter ute och äter lunch.

Sarko har inte gjort några dumheter nyligen, utom varit försvunnen från medias fokus. Han förekommer ibland i satiriska program på TV, där man hela tiden skämtar om honom. Han håller ju alltid sina frigjorda tal med stora gester och alla skrattar. Även drottning Carla håller sig undan.

Men den som verkligen har gjort dumheter nyligen är den nye påven Benedictus, eller Benoit, som man säger på franska. Han har det dåliga omdömet att fördöma kondomer, under ett besök i Kamerun, i Afrika. Där härjar AIDS och en stor del av befolkningen är smittad. Påven påstår att situationen bara blir värre om man använder kondom. Bättre är att vara trogen i äktenskapet och vara avhållsam med sex. – Hur dum får man lov att bli?

Det har varit stort bråk vid den tyska däcktillverkaren Continentals fabrik i Clairoix, norr om Paris. Ledningen vill stänga den olönsamma fabriken och 3 000 personer drabbas, direkt eller indirekt. Orsaken är brist på efterfrågan och dålig lönsamhet. Ett däck, producerat på fabriken i Clairoix kostar 50 cent mer än ett däck tillverkat i Tyskland och hela 4 euros mer än samma däck tillverkat i Tjeckien. Lönerna är således för höga och produktiviteten för låg. Ingen vid fabriken verkar förstå sammanhanget och det har förkommit kravaller och bränder utanför fabriken. Men vad skall man göra när folk vare sig vill köpa bilar eller däck?

Nu gäller det att underhålla sin gamla bil och se till att den rullar. Efter en punktering kör vi till Midas, en lågprisverkstad som byter däck, avgasrör, servar och fixar med bilen i allmänhet. Mekanikern säger att de aldrig haft så mycket att göra som nu och det tar tid att komma till. Kanske dags att gå tillbaka till gamla värden som måttlighet och sparsamhet.

Det är nästan en månad sedan det var en storstrejk runt om i Frankrike (se tidigare blog), orsaken var dyrtiden och en allmän protest mot Sarko och regeringen.
Idag är det dags igen och fackföreningarna tågar ut på gatorna med sina röda flaggor, mycket för att visa sitt existensberättigande. Men folk ställer faktiskt upp över hela landet och tillströmningen lär vara större än förra gången. Alla erkänner att detta är en manifestation från vänsterkanten. Vänsterpartierna deltar inte i marscherna, men står på trottoaren och hejar på.

Demonstrationerna blir lite som en karneval med folk som klär ut sig slår på trummor och tjoar i talkörer. Den obligatoriska figuren är mannen med den portabla högtalaren som skriker ut slagord och muntrar upp folket. Det är folkfest och alla verkar ha riktigt kul. Skönt att slippa jobbet en dag, i alla fall.
Regeringen har inför något som heter minimiservice och det är att alla statliga företag och institutioner måste hålla en minimal service. Därför är inte samhället totalt paralyserat idag utan hälften av tåg, bussar och metro rullar faktiskt. Men bilköerna är förfärliga.
De flesta statligt och kommunalt anställda är ute, det nya är att många löntagare från privata näringslivet finns med. Men vad vill de?

Alla klagar på regeringen, på den dåliga köpkraften och bristen på initiativ. Staten vill dra ned på sjukhus, ge en 30 000 lärare sparken, en allmän nedtrappning på den statliga sidan, samtidigt som man vill privatisera ännu mer. Inte undra på att mannen på gatan är ursinnig. Till detta kommer den galopperande arbetslösheten och fabriker som flyttar utomlands. Den djupa ekonomiska krisen gör oss heller inte gladare.
Regeringen känner väl att den måste gå lite till motattack, så i dagens ”Le Parisienne” går man ut i en annonskampanj(!) för att förklara sig och erbjuda löften. Dessutom skall premiärministern Fillon ut i TV ikväll, förmodligen med fler ursäkter.

Den som vill läsa annonserna och samtidigt öva franskan kan klicka på följande länk, det går också att läsa hemsidan på engelska. Men man blir inte klokare för det:
http://www.premier-ministre.gouv.fr/fr/

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Påven, fas.motpol.nu, Continental, Le Parisien.fr, demonstration, e.24.fr

Guadeloupe – vem bryr sig?

2009-03-18T14:41:00.000-07:00

Under sex veckor har den franska kolonin, eller som man milt uttrycker det i Frankrike, ”Departement Outre Mer", ungefär länet över havet, varit offer för en generalstrejk. Det har varit mycket bråk med brinnande bilar, slagsmål med kravallpolisen CRS och tomma hyllor i butikerna. Under en period fanns inte heller bensin på mackarna och köerna ringlade sig långa. Hela samhället var på väg att strypas långsamt. – Men ingen här i France Metropole, som själva hemlandet kallas, verkar bry sig. Man rycker på axlarna och tittar likgiltigt på TV-bilderna med brand och slagsmål.

Det var som att krigen i Paris förorter, förra året, flyttades ut till Guadeloupe. På något sätt har protesterna samma bakgrund, utanförskapet, arbetslöshet och hat mot myndigheterna. Den drivande kraften bakom strejken har varit fackförbundet LKP, en lokal, maffiaartad organisation som via hot och straff har kört hårt med näringslivet på ön. Ledaren heter Elie Domota, som är en karismatisk och demagogisk person, som för tankarna till Leon Trotskij.

Protesterna har varit mot dyrtiden. De franska kolonierna, som ligger långt från hemlandet, har ett oerhört högt kostnadsläge. De franska Antillerna där Guadeloupe och Martinique ingår, är väldigt dyra ställen. Orsaken är att alla varor fraktas dit per båt från Frankrike. Importbolaget, som senare säljer varorna vidare, har naturligtvis monopol, i sann kolonialistisk anda. Guadeloupe ligger väldigt nära Venezuela, det naturliga hade varit att man importerat varor därifrån. Men så sker icke. Därför är det så dyrt på Antillerna. Jag antar att samma system är i gång på alla öar i Frankrikes knäppa kolonialsystem.

Det värsta stället måste vara Polynesien, dit varor fraktas, i monopol, från Frankrike, över Atlanten, genom Panamakanalen och sedan över hela Stilla Havet. Nya Zeeland och Australien ligger inte särskilt långt bort, varför inte importera därifrån? – Befolkningen är fredlig och lever på stora subsidier från Frankrike och på självhushåll. Gendarmer och poliser är alla lokala med franska uniformer och de franska tjänstemännen håller väldigt låg profil. Därför är det lugnt. Ingen talar om självständighet.
Men vad som sticker i ögonen är att de tillresta franska tjänstemännen, som arbetar i administrationen får höjd lön med över 40%, just för att det är dyrare i DOM-TOM. Men varför skall just de vara mer privilegierade?

Den allestädes närvarande presidenten Sarko, har i detta fall varit allestädes frånvarande. Han har helt enkelt förträngt problemet fullständigt. Efter generalstrejken som nästan knäckt ekonomin på ön och grannen Martinique, lyckades prefekten få tillstånd ett slut på förhandlingarna med ett avtal.

Man höjde bl.a SMIC , som är på 1 000 € med 200 €. Men vad är SMIC? Det är den franska världens gissel, den minimilön som alla arbetsgivare måste betala. Det betyder att alla låglönetagare får SMIC, inte en cent till. SMIC:en är uträknad så att man kan hanka sig fram på ett minimum här i själva Frankrike, med det räcker inte till i DOM-TOM (kolonierna) där priserna är mycket högre. Man lyckades också pressa igenom att banker, flygbolag, land- och sjötransporter, kommuner och andra sänkte sina avgifter.

Första tanken är emellertid att de andra kolonierna kommer att kräva samma förmåner och då blir det samma bråk där. På Réunion i Indiska Oceanen har pöbeln redan börjat bränna bilar och kasta sten på polisen. När följer de andra efter?

På Antillerna, Réunion och Guyana finns en särskild rasaspekt med i bilden. I intervjuer på TV ser man hur upprorsmakarna, som nästan alla är färgade, protesterar mot de vita plantageägarna och arbetsgivarna vid industrin. Majoriteten av befolkningen är ättlingar av slavar och känner sig inte hemma vare sig som fransmän eller som urinnevånare. Enda ställena där ursprungsbefolkningen finns kvar och är i stor majoritet är Nya Kaledonien och Franska Polynesien och där har det hittills varit lugnt.

Elie Domota och hans LKP fick igenom sina krav och man trodde att solskensparadiset skulle återgå till det normala och att turisterna, förhoppningsvis, skulle komma tillbaka. – Men vad händer då?
Jo, de förbannade vita arbetsgivarna, de s.k. békés, genomförde en protestmarsch med alla sina jordbruksmaskiner och lastbilar, en fransk, klassisk ”operation escargot” (operation snigel) där hela Guadeloupe fick trafikinfarkt, à la Paris. LKP hade dessutom ockuperat ett antal farmer och fabriker; dessa försattes i lockout och upprorsmakare fick sparken.
Arbetsgivarna, les békés, slog tillbaka och fann sig inte bli behandlade hur som helst.

Guadeloups Trotskij – den militante Elie Domota, skällde framför TV-kamrorna och sade att om det inte passade de vita ”békés” att umgås med den lokala befolkningen och ta sitt ansvar, kunde de lika gärna åka hem till ”France Metropol”.
Då tog det hus i helvete och det tröga, men aggressiva, franska rättssystemet sattes igång, som en rostig, trött gammal maskin. Domota blev helt enkelt anklagad för rasism, enligt de stolta, franska lagarna om frihet, som gick i ide under kriget.
Varför talar ingen om självständighet? Jo, därför att alla ändå vill ha de stora bidragen från Frankrike, gratis skolor och framför allt det extremt generösa sjukförsäkringssystemet, Sécurité Sociale. Situationen i Haiti är ett förskräckande exempel, och varför inte alla de frigjorda staterna i Afrika?

Bråken fortsätter på Guadeloupe och Martinique, men jag kan lugnt rekommendera en semester där, det lär vara hur billigt som helst och de stackars hotellen och restaurangerna lär göra vad som helst för att få några kunder. - Ha det så trevligt!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.frenchcaribbean.com, http://www.corsematin.com och stockholm-expressen. se

Dysterkvistarna på Skavsta

2009-03-07T08:12:00.000-08:00

Det måste vara något grundläggande fel hos säkerhetskontrollanterna på Skavsta flygplats. Det officiella begreppet är flygplatskontrollanter, på deras skjortor står det ”Airport Security”. Det ställs inte särskilt stora krav på jobbet. Man måste ha gymnasiekompetens, kunna tala svenska och ha körkort. Enligt flygplatsens jobbeskrivning ställer man också : ”höga krav på noggrannhet, flexibilitet, servicebemötande samt sociala färdigheter”.

Som flitig resenär på Skavsta kan jag lugnt intyga att både servicebemötandet och de sociala färdigheterna är under all kritik (och jag är inte den ende som tycker det). Generellt är stämningen dålig, personalen sur och bemötandet otrevligt, ibland hotfullt. Man rotar igenom väskor utan handskar och snäser när resenären har en synpunkt. Inga invändningar tolereras och en hotfull polis dyker allt som oftast upp. Den stackars resenären blir på dåligt humör redan innan resan börjar.
Man undrar varför flygplatskontrollanterna är så sura och otrevliga? Är det kul att vara paragrafryttare? Varför är t.ex. deras kolleger på Kastrup så mycket trevligare och proffsigare?
Beror det på olidliga arbetsförhållanden? Är lönen usel? Är utbildningen dålig? Är ledningen inkompetent? – Något fel måste det vara. Jag kan förstå om man har en dålig dag på jobbet och fräser åt folk, men när man är en otrevlig och sur dysterkvist varje dag, så har något gått snett. Kan någon svara mig? Kan någon rätta till felen?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto theinsider.com, som inte har med Skavsta att göra

Eldens inferno – så räddar du ditt hus

2009-02-10T12:55:00.000-08:00

Delstaten Victoria i Australien har härjats av förfärande bränder som har kostat många liv och förstörda hem. Hur kan man skydda sig? Går det att stå emot en vägg av eld som närmar sig?
Jo, det går, men man måste vara förberedd och ha riktig eldsläckarutrustning.
Efter de stora bränderna på Rivieran under sommaren 2003 var det anledning att tänka efter och ta till sig erfarenheterna av vad som hände där.

Den engelske lorden Malcolm Selsdon, som lyckades rädda sitt hus från förstörelse, mitt i eldhavet, arrangerade ett seminarium tillsammans med brandkåren, där han delade med sig sina erfarenheter och hur man kunde rädda sin egendom.
Elden kom mycket snabbt. Från det ögonblick man såg brandrök i fjärran, kom den fram på några ögonblick. Det brann i träden och pinjernas kottar flög fram som glödande granater. En vägg av eld vällde fram.

Brandmännen uppmanade alla att lämna sina hus och rädda sig undan. Malcolm valde att stanna kvar och kämpa. Problemet var också att elen och vattnet stängdes av. Elen, för att man inte ville ha kortslutningar och vattnet för att det behövdes för brandbekämpningen. Malcolm kände till detta och insisterade på att stanna kvar. Han hade en generator och en dränkbar pump för att få vatten från sin swimmingpool, vilket de flesta villor på Rivieran har. Det första att göra är att slänga gasbehållare och alla trädgårdsmöbler i poolen. Han hade också varit förutseende nog att installera vanliga bevattningssprinklers på husens tak.

Genratorn gick för fullt och pumpen sprutade ut vatten på alla tak. De glödande kottarna slocknade snart. Han tog vattenslangen och ljöt, mitt i elden, alla träd och marken omkring husen, med vatten. Fukten som steg upp som en dimma, gjorde att elden, helt enkelt, hoppade över huset och trädgården. Han hade varit brandbefäl i engelska flottan och visste att om man sprutade vatten över hela båten under strid så tog aldrig elden fart.
Efter ett slag tog bensinen slut i generatorn. Problemet var då att fylla på bensin i den glödheta apparaten. Problemet är också att man har bensin hemma att fylla på.
I Frankrike finns en lag att man måste röja undan all undervegetation (debroussaillage på franska) för att minska brandfaran. Malcolm hade gjort det, så elden fick aldrig riktig fart runt hans hus. Han kunde senare konstatera att de grannar, som hade fått sina hus nedbrända, inte hade röjt sin undervegetation.

Han stängde alla fönsterluckor i huset och tog skydd inne, tillsammans med sin familj. Elden rusade över utan att göra någon skada. Det skall mycket till att huset fattar eld om det är dränkt i vatten och om alla luckor är stängda.

Den stora branden orsakade panik. Brandmän kom från hela Frankrike för att hjälpa till med släckningsarbetet. Totalt kom 1 400 stycken i ett otal brandbilar. Genast uppstod problem. Hur skulle man utfordra alla dessa människor? Var skulle de sova? Och hur skulle de hitta? Ingen hade några kartor. Logistiken kollapsade fullständigt. Ett franskt kaos uppstod och ingen, utom de lokala brandmännen, kunde egentligen göra någon nytta. Vem förde befälet? Var skulle man göra insatser, när ingen hittade?

Branden fick aldrig den ohyggliga omfattning den har fått i Australien, med alla dödsoffer och materiella skador, men den franska katastrofen ger all anledning till eftertanke. Malcolm Selsdons erfarenheter och goda råd visar i alla fall att man kan vara förberedd om man bor i riskområden i de södra delarna av Europa och varför inte i Sverige?
Skrivet av Erik Edelstam
foto National Geographic och lord Selsdon från dodonline.co.uk

En dag i Paris

2009-01-31T01:01:00.000-08:00

När man bor på landet, väster om Paris, gör man ibland en Parisdag, d.v.s. göra ärenden shoppa äta lunch på något trevligt ställe eller bara flanera. Så och idag.
Det börjar bra med strålande sol, men tidningen, ”Le Parisien”, kom inte i brevlådan. Istället ett kort där man bad om ursäkt för att den inte levererats, p.g.a. extraordinära omständigheter. Det handlar då om strejken igår, då tidningen tydligen hade otur med strejkande medarbetare. Men radion fungerar och på vägen in mot stan lyssnar vi på senaste nytt från Sarkoland.

Klockan är 9 på morgonen och vi kör A13, vägen från Normandie, in mot Paris. Trafiken är tät, men inte hopplös. Vid avfarten till Versailles är det stopp och köer. Efter en koll på mobilens trafikkarta ser jag att det ändå inte är så farligt. Siten på mobilen heter Sytadin och visar var köerna finns och om det är olyckor längs med vägen. När Paris får trafikinfarkt är hela kartan röd och då är det bara att försöka vända eller parkera bilen och ta metron. Bilden ovan visar en ganska körig morgon vid infarterna från förorterna.

Radion berättar att strejken var igår var lyckad och att en och en halv miljon var ute och skrek och viftade med banderoller på gatorna. Det handlade mest om att protestera mot Sarko och hans politik, inte så mycket om köpkraften, som det var så mycket snack om tidigare. Sarko har också meddelat, som den gossen Ruda han är, att man tänker bygga fler kärnreaktorer i Frankrike. Det skulle skapa mycket jobb och man skulle slippa importera energi. De enda som protesterar är ecologisterna, som ändå inte har något att säga till om här i landet. Radion (Radio Bleu 107, 1, som blandar nyheter med trafik) berättar också den senaste Sarkon.

Sarkonixon har gjort bort sig igen i sin maktfullkomlighet, vilket skapar hallå i radion (tidningarna kommer ju inte ut idag). Vid ett besök i staden St Lo (som förresten blev helt utplånad av amerikanarna under kriget) blev han utbuad och utvisslad på gatorna. Skrikande demonstranter stod utanför lokalen där han skulle hålla tal, med banderoller och ett otal trummor som störde honom. Det skall tilläggas att rätten att demonstrera, eller manifestera, som man säger här (i folkmun talas det om le manif, på den svenskfranska som vi ibland tar till, så talar vi om maniffer) är heliga i Frankrike och rätten att maniffa står till och med inskriven i konstitutionen.

Sarko blev förbannad och tyckte att prefekten i departementet Manche, där de busiga invånarna hade stört honom, inte hade skött sitt jobb och kört iväg packet. Så när han kom hem så, beordrade han inrikesministern att förflytta, både prefekten (ung. landshövding) för departementet Manche, Jean Charbonniaud, och den duglige polischefen Philippe Bourgade (St Lo hade ironiskt nog den effektivaste polisen i Frankrike, utanför Paris, med dubbelt så hög uppklarande procent än genomsnittet). Förflyttade, men i praktiken helt enkelt bortkörda för att de inte gjort sitt jobb och hållit undan demonstranterna från den stackars presidenten. Historien håller på att blåsa upp till storm och till och med Sarkos egna partikamrater är upprörda över maktmissbruket.

Efter att bara ha suttit i kö en halvtimma, smälter hjärtat när vi rullar in på Voie Pompidou, den led som går västerifrån, längs med Seinestranden, in mot centrum. I den strålande solen står först den mindre kopian av frihetsstatyn och i bakgrunden tronar Eiffeltornet och floden glittrar i guld.

Gunnela skall först till ambassaden för att hämta papper och sedan ett museibesök med organisationen SWEA. Jag kör till de charmiga kvarteren i Marais, parkerar sedan vid Hôtel de Ville, nere i ett magnifikt garage med direkt anslutning till metron och BHV, ett jättevaruhus vid stadshuset. Där finns det mesta en människa kan önska sig, särskilt på hemfixaravdelningen i källaren. Jag tycket att den källaren nästan är värd ett särskilt besök i Paris för den intresserade turisten. Gunnela och jag tar en stående kaffe vid baren på ett av de stökiga men charmiga caféerna i närheten.
Gunnela säger att – nu skall jag synda – och beställer en croissant. Själv begår jag en underbar synd och tar en calvados till kaffet, en ovana jag lärde mig på 70-talet när jag pluggade i Lund och reste till Paris då och då och bodde på något lopphotell vid Gare du Nord. Varje morgon såg jag hur arbetarna drack sin ”calva” innan de började jobbet, provade själv och förstod att det hörde till Paris, med sin charm av nyskurade gator och rökiga caféer. Gunnela försvinner på smågatorna och jag har tiden för mig själv.

Jag tar metron till operan. Jag skall under några timmar göra vad jag kallar djalan djalan, vilket är indonesiska och ungefär betyder vandra omkring planlöst, vilket många indoneser gör varje dag.
Rea pågår och jag går runt i flera affärer, däribland min favorit, den eleganta herraffären Old England (12, boulevard des Capucines), men det fanns inget intressant. Därifrån vandrade jag i vintersolen genom den helt nyfixade och vackra Place Vendôme, där lyxhotellet Ritz ligger och där Hemingway befriade baren i augusti 1944.
Jag försöker köpa Herald Tribune men nästan alla kiosker är stängda. Till sist hittar jag en öppen och gubben därinne säger surt att det inte finns några dagstidningar, p.g.a. strejken – Visst, ja!
Sedan styrde jag kosan ut på rue de Rivoli och in på den utsökta anglo-franska bokhandeln Galignani (224, rue de Rivoli). De har en mycket speciell blandning av engelska och franska böcker och hemfaller aldrig åt billig kiosklitteratur. De har en klass på sortimentet som jag sällan sett.

Jag släntrar både på den eleganta lyxaffärsgatan Faubourg Saint Honoré och på smågator och kan konstatera all lyxboutikerna står tomma och många restauranger har stängt. Hovmästaren på ett av de flottare caféerna på rue Rivoli, säger att hittills har året varit en katastrof. Inga går längre ut och äter lunch och turisterna lyser med sin frånvaro. Jag ser mig runt och kan konstatera att stället är nästan tomt vid lunch tid.

Jag träffar Gunnela i Marais och vi letar efter en lunchrestaurang. Det visar sig att de små, billiga och charmiga ställena är knökfulla, lite snobbigare ställen står nästan tomma. Till sist hittar vi en liten, mycket trevlig judisk restaurang med en blandning av judisk, libanesisk och turkisk mat. Den heter Chez Marianne (2 rue des Hospitalières St-Gervais, 4e) och är proppfull, men vi lyckas klämma in oss och får en generös, god och mättande lunch, nedsköljd med en halv flaska rosé. Matskribenten Patricia Wells i Herald Tribune kallade alltid sådan mat för ”honest food” och denna lunch kändes på något sätt hederlig och notan gick på 26€.

Dags att åka hem och skyltarna på le Peripherique, (ringvägen runt Paris vi kallar Perifericken) indikerar Bouchon (kork) på A13, d.v.s. stopp och kö, förmodligen en olycka, så vi kör omvägen runt Defense och St Germain en Laye.
Hemma väntar Jack Russeln Sushi (efter formen på korta svansen) på promenad och livet går vidare. Så kan en vanlig Parisdag gå till.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton från Internet

Strejk – igen!

2009-01-28T09:21:00.000-08:00

Franska folket, i synnerhet de i storstäderna och speciellt i Paris med förorter, rustar sig nu för ännu en onödig generalstrejk på torsdag. Bakom strejken ligger som vanligt de kommunistiska fackföreningarna CGT, CFDT och FO.
Den verklige vilden, fackföreningarnas ”enfant terrrible”, heter Christian Mahieux, och är ledare för den militanta fackförenigen SUD-Rail. Han ser lite ut som gamle Rasputin med sitt skägg, den dolska blicken och sitt flottiga hår. SUD har inget att göra med den varma södern utan står för solidaritet, unité (enighet) och demokrati. Rail indikerar att många medlemmar jobbar på det statliga tågbolaget SNCF, där de strejkar när det behagar, d.v.s. alltid inför stora helger när folk åker tåg som mest.

SUD-Rail är en sorts paraplyorganisation för ett antal fack på extremvänsterkanten. Man bejakar klasskampen och specialiserar sig på vilda, 24 timmarsstrejker för att trycka på förhandlingarna, men man är också specialister på att göra mini-strejker 59 minuter för att sabotera någon viktig funktion och sätta tredje part i knipa.
Man påstår att man har 90 000 medlemmar, varav 10% i SNCF. Resten fördelar sig på Posten, sjukvården, skatteverket, lärare och andra offentliga yrken. I det privata näringslivet finns de hos Michelin, France Telecom, de stora varuhusen, etc. SUD-Rail är nära lierat med extremvänsterpartiet LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire) och dess omstridde ledare Besancenot, även om denne skyller ifrån sig och nekar till all inblandning i facket. Det hela luktar rödvinsvänster från 70-talet och är ett exempel på hur några få kan missbruka demokratin och utöva utpressning på ett helt samhälle

Torsdagens strejk är utlyst i protest mot den dåliga köpkraften (som om den skulle bli bättre av att inget fungerar), mot frysning av löner på många ställen och neddragning på offentliga arbetstillfällen. Man planerar redan att dra ned antalet lärare i den redan dåliga franska skolan och den hopplösa posten lär bli ännu sämre. Det är överhuvudtaget en strejk riktad mot Sarkos planerade ”reformer” på arbetsmarknaden.
Resultatet av den strejktokiga franska fackföreningsrörelsens aktion blir som vanligt ingenting, utom att folk kommer för sent till arbetet, trafikinfarkt i Paris, ensamstående mödrar som skall lämna barn på dagis får ett helvete, posten fungerar inte och folk får sitta i absurda vårdköer. De enda som har skäl att vara glada är skolbarnen som slipper gå i skolan, ungefär som barnen i London som tackade Hitler när tyskarna bombade deras skolor.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto lepoint.com

Ingen reklam i franska TV:n

2008-12-09T16:10:00.000-08:00

Vår president, Nicolas Sarkozy, även kallad ”Sarko”, eller helt enkelt Nicolas bland vännerna, har drivit igenom en s.k. reform för den statsägda televisionen. Han vill inte att det skall vara reklam i den statsägda TV:n. Han påstår att det kommer att bli bättre program och en högre kulturell nivå för oss tittare. Vi förstår naturligtvis inte mycket, men vill bara ha intressanta program och bra filmer och varför inte suveräna politiska program som ”C’est dans l’air” på canal 5 (i och för sig statligt) eller det otroliga ”Le Grand Journal” på Canal Plus (tyvärr privat).

Jag tycker att det är en ganska bra reform, även om jag förblir skeptisk. Man frågar sig hur kanalerna skall finansieras? Sarko menar att man skall beskatta mobiloperatörerna, internet och andra mediaoperatörer, vilket gör all kommunikation dyrare. Allmänheten kommer att få betala för Sarkos konstiga idéer. Varför slå sönder något som fungerar bra och som ger bra inkomster till televisionen?

Blir programmen bättre? Kommer France Television kunna slänga ut frågesporter och fåniga shower och istället kunna ta in smalare program, utan att titta på tittarsiffrorna, ungefär som Arte? Kommer folk att bli avskedade när populära program försvinner? Man kommer snart att inse hur dyrt det är att producera bra program och börja dra ned på ambitionerna, ungefär som i Sverige.
Reklamen kommer att vara helt försvunnen 2011, men det blir till slut tittarna som kommer att få betala för Sarkos ”reform”, ungefär 3 % skatt.

Vi kommer att få gå tillbaka till det gamla systemet när presidenten har makt över media. Det är Nicolas Sarkozy som kommer att utse direktören för France Télevision, som om han inte hade tillräcklig makt över Frankrike. Han nominerar sin premiärminister, det är presidenten som skriver under pakter, avhandlingar m.m. Han har en förmåga att finnas överallt.
Det är även presidenten som är chef för armén, som kan lösa upp ”l’assamblée nationale” enligt kapitel 12…Listan är lång över vad han kan göra.
Staten kommer att ha kontroll över media, ungefär som under monopolsystemet när de Gaulle och Pompidou hade makten. och då de utnyttjade TV:n för sina egna syften. Vi har dåliga exempel i totalitära stater som Kina och även i Ryssland, som påstår sig själv vara ett demokratiskt land.

Genom att staten, på grund av finansieringen av France Television, kommer att få makten, så kommer man att få igenom en utslätning av programmen och i slutet, av vårt samhälle. Alla tittar på samma program, eftersom France Television är ett grundprogram, som majoriteten titar på. Alla har inte råd att betala för extra, kommersiella program som Canal + eller TPS. Man kan här börja tala om hjärntvätt, styrt av staten. Vem kan garantera den journalistiska friheten? Det kunde man i alla fall inte göra förut.

Det har varit mycket debatt om reformen i Assamblé nationale, det franska parlamentet, och flera debuteranden från regeringspartiet, UMP, vill bryta mot partilinjen.
Beslutet är avgörande eftersom TV:n är det mest underhållande mediet vi har.

Skrivet av Mikael Edelstam
Foto av författaren

Vaddå atombomb?

2008-12-04T10:25:00.000-08:00

Titta noga på bilden här bredvid. Fotot är inte av så bra kvalitet, men man kan ändå se en hel del. – Vad ser vi då? Jo, en sorglös ung man i kortärmad skjorta med shorts och sandaler. Men vad är det vi skymtar bakom honom? Jo, tro det eller ej, - svampen från en atombomb!
Hur är detta möjligt? Varför har han inte en skyddsutrustning och befinner sig långt, långt bort?
Här i Frankrike är faktiskt sådant möjligt, kanske inte nu, men i alla fall för inte så länge sedan. Även ansvariga personer tenderar att var vårdslösa och ta ett glas vin istället för att tänka.

Fotot föreställer Francis Pailler och är taget 1968 och han är 20 år. Platsen är Muroa i Franska Polynesien. Han tillhörde besättningen på en båt som övervakade proven. Man hängde, i all enkelhet, upp bomben på ställe som kallades ”Nollpunkten”, sedan tuffade båten bort ungefär 25 km, inte längre, och man tittade i fascination när bomben smällde. Det blev en dov, ohygglig smäll, ett intensivt ljus i himmelen, vattnet kokade och alla tittade (utom Francis, som tittade in i kameran) när den enorma svampen utvecklade sig. Han berättar om den apokalyptiska synen som mötte dem senare:
”…Vi återvände till Nollpunkten, d.v.s. lagunen där bomben hade exploderat, för att se på förstörelsen. Vi såg tusentals döda fiskar och kadavren av döda hajar flöt omkring. Alla palmer brann och vi hade inte något som helst skydd mot den intensiva strålningen som fanns på platsen…”
Francis var med om fem tester med atombomber.

Sedan dess är Francis hälsa förstörd.
Han lider bl.a. av tyroidbrist, hjärtproblem och hans DNA har förändrats och många fler problem är att vänta, enligt Marie Curie institutet, som har undersökt honom och skrivit en rapport.
Problemet är bara att militären inte erkänner hans skador, trots att han varit inför flera militärdomstolar.
Sécurité Social, den franska försäkringskassan, klassar honom som 65% invalid, på grund av hans arbete i en urangruva där han arbetade efter värnplikten. – Inte ett ord om fem atombombsprov utan skyddsutrustning!
Han får en pension på 700€ (7 000 kr) per år, den enda inkomsten han har, säger han. Alla veteraner som var med om proven är ursinniga och kräver ersättning för sina lidanden, men det franska militära etablissemanget vänder dem ryggen.

Det finns intressanta siffror kring de franska atombombsproven. – Mellan 1960 och 1996 har omkring 100 000 civila och militärer deltagit i 210 atombombsprov. 1960 gjorde man de första proven i luften i Algeriet och fortsatte med 41 andra i Polynesiens himmel mellan 1961 och 1974. Resten av proven ägde rum under jorden dels i Hoggarmassivet i Algeriet mellan 1961 och 1966, dels i Polynesien mellan 1975 till 1996.
Den nyvalde presidenten Jacques Chirac insisterade, dumt nog, på att genomföra de sista proverna 1996, trots en hel världs protester och bojkotter av franska varor. Franska viner rann i floder i rännstenarna, liksom för att understryka den inbilske Chiracs massiva omdömeslöshet.

Men vad händer nu?
Äntligen vaknar politikerna. Försvarsministern Hervé Morin skall i januari lägga fram ett lagförslag där de hundra tusen strålskadade skall få ersättning, men också den befolkning, i okänt antal, som fanns på provplatserna och som utsattes för strålning. Hur detta skall gå till praktiskt sett är svårt att gissa. Man kan anta att förslaget blir urvattnat och gallringen hård. Politiker och militärer har svårt att erkänna att de gjort fel och uppträtt arrogant och vårdslöst.

Bristen på skyddskläder är typisk. När det radioaktiva molnet från Tjernobyl svepte över Europa, kunde man på TV se hur gränspolisen och tullen på den tyska sidan av gränsen i Strassbourg gick runt i vita skyddsklader och masker och duschade bilar. På den franska sidan var allt som vanligt och gränspoliserna gjorde artigt honör i sina kepis. Den franska TV-reportern gjorde sig t.o.m. lustig över den överdrivna tyska reaktionen.
Men tyskarna hade faktiskt rätt! För något år sedan kom det fram att det visst kom ett radioaktivt moln över Frankrike men att president Mitterand inte ville skapa oro, utan helt frankt lade locket på. Hela historien mörklades. Officiellt sett existerade inte radioaktivitet i Frankrike, utan bara tvärs över floden i Tyskland. – Så det så!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto från Le Parisien

Franska socialister – en enda röd röra

2008-12-04T07:13:00.000-08:00

Det franska socialistpartiet har skämt ut sig ordentligt. Alla bråkar med varandra och man har försökt välja en ny ordförande i flera veckor under offentligt käbbel och motsättningar. Partiet blir häcklat och kritiserat i tidningar och i debattprogram i TV. Kandidaterna framstår som själviska idioter, som slänger ur sig floskler och ingen vet egentligen vad de har för program. Och Sarko sitter i Elyséepalatset och gnuggar händerna…

Det har pågått en kongress i veckor och man har bråkat om vilket program man skulle ha. En kommentator sade att socialistpartiet var som ett fotbollslag som kommer till stadion för att spela match och plötsligt får för sig att spela basketboll.
De sista kvarvarande kandidaterna blev Ségolene Royal, som blev besegrad av Sarko i presidentvalet 2007 och borgmästaren i Lille, Martine Aubray, dotter till EU-kejsaren Jacques Delors och mamma till den förhatliga 35-timmars lagen. Royal vill föra politiken mer mot centrum och Aubray vill föra den mer till vänster. Paris borgmästare, Delanoë, som länge var ett ledande namn, dribblades snabbt bort bland intrigerna.

Kongressen väljer inte partiledaren utan denne väljs direkt av medlemmarna, vilket bäddar för krångel. Partiledaren kallas för premier sécretaire, ungefär förste sekreterare, vilket också har föranlett föraktfulla kommentarer från debattprogram i TV. – Förste sekreterare? Serverar hon kaffe och springer ärenden åt partiledaren?
Titeln har sitt ursprung från den gamla goda tiden med centralkommittéer och andra kommunistiska begrepp.

Efter många om och men äger det beramade valet rum. Det visar sig att Martine Aubry vinner över Ségolaine Royale med 42 röster av 34 700 avgivna. Royal protesterar och vill ha omval och anklagelser om valfusk korsar varandra. Några distrikt räknas om och då har Aubrays försprång ökat till 109 röster. Men Royal ger sig ändå inte och hotar med juridiska processer.
Så kan det gå till. Ségolene Royal borde skämmas att inte erkänna sig besegrad.

Martine Aubray kan vara ett bra val för de franska socialisterna. Hon har varit väldigt pådrivande i politiken, har varit företagsledare och är borgmästare i Lille, en uppgift hon lär sköta med den äran. Kanske det blir lite mer profilering.
Ségolene har inte uppvisat några större talanger, men är i alla fall ordförande i en region i sydvästra Frankrike. Hon gör misstaget att redan tala om presidentvalet 2012, utan att konsultera partiet i övrigt och särskilt inte rivalen Aubray. Partiet är delat i två och riskerar att sprängas, även om stödet för Ségo verkar vittra.
Den enda fördelen med käbblet och den röda röran är att det blir uppmärksamhet i tidningarna, även om den är negativ, men det kanske är bättre än den totala tystnaden som rådde förut. Det har inte varit mycket till oppositions politik här i landet. Sarko har tagit alldeles för stor plats. Han skulle definitivt behöva lite tuggmotstånd.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto Martine Aubray och Ségolène Royal från lefigaro.fr

Sarkozy lägger näsan i blöt igen – i avloppet!

2008-10-02T17:38:00.000-07:00

Omnipresidenten, den som finns överallt, Sarko, har lagt sin näsa i blöt igen. Han firade sin semester hos drottning Carlas förmögna föräldrar, Bruni-Tedeschi, som har ett palatsliknande hus på Cap Nègre, vid Lavandou, på franska Rivieran. Det blev en semester som satte känslorna gungning hos alla grannar.
I Frankrike, kanske mer än på många andra ställen, får man ofta problem med jobbiga och småsinta grannar. Så även på Cap Nègre.

Familjen Bruni- Tedeschis egendom ingår i en s.k. domain, en sorts privat villaförening. I Frankrike där allemansrätt är ett okänt begrepp kan därför en domain spärra av sitt område och inte släppa en djävul över bron. På Cap Nègre kommer inte ens mairiet, d.v.s. kommunen, till skott. På denna domain bor flera gamla familjer, kändisar och stordirektörer, advokater, forskare, läkare och andra framstående personer. Det är ett ställe, eller rättare sagt var ett ställe, där alla var sams och höll ihop. Men, som en husägare sade: ”Det är ju inte riktigt lika chict som i Saint-Trop…”
Man var van vid olika kändisar som uppvaktade Carla, innan hon blev drottning, som Mick Jagger, som ankrade upp med sin yacht eller miljömiljonären Nicolas Hulot som landade med en helikopter med ett blomsterfång i famnen. Men Sarko tog naturligtvis priset. Vem vill inte vara kompis med Frankrikes president?

På Cap Nègre säger man inte Sarko eller M. le President, utan man säger helt enkelt och familjärt, Nicolas (uttalas [Nikola’] ), sådär lite vårdslöst…
Hustrun till en bankir erkänner:” Vi fruktade det värsta i början, men det visade sig att han var öppen, kärleksfull och charmant.”
Man var imponerade av alla bilar, helikoptrar och horden av livvakter som omgav Nicolas när han var ute och joggade bland vanliga människor. Alla vinkade och hälsade och han vinkade tillbaka. Det var såå trevligt…

Den 16 augusti, enligt tidningen ”Var Matin” och senare ”Le Canard Enchaîné”, höll domainen det vanliga årsmötet hemma hos familjen Bruni-Tedeschis, som har den största egendomen. De 54 olika ägarna diskuterade de vanliga frågorna rörande vildsvin som bökade i trädgårdarna och annat. Till sist kom man fram till den mest brännande frågan, kommunens hatade planer att dra in kommunalt avlopp. Ingen gillade saken. Vad hade kommunen att göra i deras privata domain? Det angick dem inte. Det fungerade alldeles utmärkt med trekammar brunnar, som funnits där sedan 50-talet när domainen skapades. ”Våra avloppsbrunnar ger näring åt träden, gör våra gräsmattor gröna och får trädgårdarna att blomstra”, sade man. Man fruktade att det skulle vara slutet på Cap Nègres frihet. ”Kommer kommunen in hos oss är det kört. Då sätter de upp belysningsstolpar, förstör vår miljö och kanske värst av allt, öppnar upp området för allmänheten…”

Sarko, som dök upp tillsammans med sin svärmor, tackade för att han fick vara med och grep genast in i diskussionerna med sedvanlig energi. Han tog befälet och tyckte att ett kommunalt avlopp vore toppen. Han lovade att hjälpa till och ge en hjälpande hand att ordna saken. Församlingen kördes helt enkelt över av tåget och såg förvånat på hur Sarko, mitt under krisen i Georgien, lade ut texten om det underbara kommunala avloppet.
Tre dagar senare kallades husägarna till ett extraordinärt möte hos familjen Bruni-Tadeschi. Dit hade Sarko, mitt under semestern, kallat mairen (borgmästaren), prefekten (landshövdingen) för departementet le Var, departementets tekniske chef och ansvariga tjänstemän hos kommunen.
”Allt var beslutat i förväg”, sade en förtvivlad ägare, ”han sade att vi inte hade något val, det var bara att lyda”.

Dagen efter låg ett meddelande från kommunen i allas brevlådor, att myndigheterna och särskilt republiken president hade på ett klart sätt uttalat sig vara i favör för ett kommunalt avlopp. Då befann sig redan Sarko på väg till Afghanistan.
De förut så eniga husägarna började tveka och församlingen splittrades ohjälpligt. Därmed var sammanhållningen inom domainen slut. Ingen ville klandra stackars Carla, som alla kände sedan hon var en liten flicka. Den allmänna uppfattningen var att mairen hade lurat henne med att säga att havet förorenades av avloppsbrunnarna, trots att alla vattenprover var perfekta. Man var överens om att Sarko ville imponera och ställa sig in hos sina svärföräldrar.
En ilsken husägare frågade sig vad presidenten hade att göra med deras skit…
Så kan det gå när Sarko lägger sig i saker, här i frihetens land…

Skrivet av Erik Edelstam
Foton från lepost.fr och lelavandou.eu

Fäderneavets dag, Chateau de Rambouillet och prinsessan Lamballe.

2008-09-21T16:00:00.000-07:00

Vad är fädernearvets dag? – I Frankrike heter det le Jour de Patrimoine. Man kan väl också kalla det nationalarvets dag. Det vi har ärvt från våra förfäder. Det är den dagen då alla franska statliga och kommunala myndigheter öppnar sina portar för allmänheten. Skattebetalarna har rätt att få se vad de betalar för. Även franska ambassader utomlands öppnas för allmänheten, till och med det vackra residenset på Narvavägen i Stockholm, med sitt jätteporträtt av Richelieu, i en salong.

Intresset från allmänheten är naturligtvis enormt. Vem vill inte komma in i Elyséepalatset och glida runt i guldsalarna, titta in hos premiärministern på Hôtel Matignon, ännu ett magnifikt palats eller vandra runt i Quai d’Orsay, utrikesdepartementet eller Assamblé, det franska parlamentet, som ligger vägg i vägg vid Seinestranden? – Alla vill och köerna är enorma, men inte oövervinneliga. Tidningarna har haft tjocka bilagor, där man kan läsa om alla tusentals ställen runt om i Frankrike, särskilt i Paris, och som man kan besöka.
Besökssiffrorna har i år slagit alla rekord. 12,4 miljoner människor gick ut och besökte 15 000 olika platser. Bara Elyséepaltset fick 20 500 besökare. Och detta på två ynka dagar.

På TV ser man hur respektive minister välkomnar allmänheten i sina fantastiska arbetsrum, med vackra antikviteter, dyrbara gardinuppsättningar och mycket smakfullt möblerat. Till och med Sarkonixon och drottning Carla går längs med köerna och hälsar folk välkomna. - Skulle ni kunna se svenska regeringen hälsa den svenska allmänheten välkomna i sina tjänsterum? Knappast. Däremot tror jag uppriktigt att kungen skulle ställa upp och hälsa folket välkomna till slottet och sitt eget arbetsrum. Han verkar, paradoxalt nog, ha större närhet till allmänheten än politikerna.

Varför öppnas inte alla svenska statliga institutioner, departement och slott för allmänheten? Den franska tanken är alldeles utmärkt. Skattebetalarna har rätt att under några dagar få titta på vad man har betalt för. Det kallar jag demokrati.

Utländska ambassader, främst ambassadörsresidens, öppnas också. De brukar vara mycket eleganta. Svenska ambassaden ställer naturligtvis inte upp, men den platsar nog inte heller bland Paris vackraste ambassader. Det är ett 70-talsmonster, en betongklump som är ett hån mot allt vad klassisk svensk skönhet och design heter. Arkitekten och inredningsarkitekten måste ha fått en estetisk kollaps och den goda smakens härdsmälta.

Det märkliga är att ingen i svenska media hade koll på de här två dagarna, 20 och 21 september. För den kulturellt intresserade, som har sett det mesta av Paris, är les Jours de Patrimoine verkligen värda en egen resa. Då får man se något som man aldrig annars kan se. En glimt av makten och härligheten.

Själv begav jag mig ut på landsbygden till Chateau de Rambouillet, som en gång var Ludvig XVI:s jaktslott och för att få Marie Antoinette att stanna kvar under de, för henne, tråkiga jakterna lät han till och med bygga en fårfarm, där hon kunde leka herdinna och kela med lammen.
Under revolutionen stormade pöbeln slottet. Det blev ”demeublé” , som det står så elegant i broschyren. En direkt översättning är, ”avmöblerat”, som egentligen betyder plundrat, som hundratals andra slott i Frankrike. I Versailles pågick dagliga auktioner i flera månader. De flesta av möblerna finns idag på engelska slott.
Idag är slottet statlig egendom och presidenten använder det för representation och konferenser vid statsbesök. Vi möttes av soldater från det republikanska gardet i paraduniformer och ävenså medlemmar av den fruktade kravallpolisen CRS, även de i paraduniform, som vaktade visningen. Alla var artiga och trevliga och ansträngde sig för publiken.

Slottet var tråkigt möblerat med 1800-talsmöbler och var helt säkert tusen gånger tjusigare under ”l’ancien régime”. Men det har en fantastisk rokokoträdgård och en enorm park med dungar, konstgjorda broar, dammar, kanaler och små paviljonger som ligger här och där. Vi tittade på fårfarmen. som idag är ett statligt avelscentrum för får, Marie Antoinettes mejeri, kallat ”La laiterie de la Reine” och på prinsessan Lamballes lilla ”folie”, tokighet. Det är en liten paviljong med stråtak och en interiör, som är helt täckt med snäck- och musselskal. Pärlemorn glittrar verkligen. Den kallas ”La chaumière aux coquiages”. Jag rekommenderar verkligen ett besök en vacker dag, med en picknick. Det går tåg dit från Paris.

Prinsessan Lamballe var Marie Antoinettes bästa väninna och nära släkt med kungen. De var egentligen som ler och långhalm. Hon fick ett ohyggligt slut under revolutionen.
Hon hade rest till London för att söka hjälp för kungafamiljen, men när ingen lyssnade. återvände hon till Paris och till den inspärrade kungafamiljen i Tuilerierna för att ge dem stöd. När familjen fördes till det ruskiga fängelset ”Temple”, greps den mycket vackra, 42 åriga, prinsessan och fördes till en vaktstuga, där den berusade pöbeln slet av henne kläderna, våldtog henne och misshandlade henne svårt med en hammare och hackor. Till sist högg de av huvudet, satte det på en pik, satte upp den nakna kroppen på två andra pikar och tågade i triumf genom Paris.
Huvudet fördes till ett café där allmänheten fick beskåda det och en frisör gjorde rent ansiktet och fixade till frisyren så att hon skulle vara lätt att känna igen. Meningen var att huvudet skulle sättas upp igen på piken och drottningen skulle tvingas kyssa sin väninnas kalla läppar. Mobben tågade bort till Temple och visade upp huvudet i triumf för drottningen, som föll ihop, svårt chockad. Någon kyss blev det aldrig. Och hur det gick för drottningen vet vi alla, men hennes kropp blev aldrig skändad, även om hon tvingade uträtta sina behov offentligt, just innan hon giljotinerades. Men då spelade det väl ingen roll.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto Elyséepalatset: picasawet.google.com
Rambouilletslottet: picasawet.google.com
Prinsessan Lamballe av Roslin: me.johannaost.com

Påven och en gravid justitieminister

2008-09-17T06:48:00.000-07:00

Det känns genast att man är tillbaka i en annan kultur när vi kommer tillbaka till Frankrike efter en sommar i Sverige. Alla håller hastigheten på vägarna och jag blir utskälld av den koleriske grannen när jag behagar klaga på hans strålkastare som belyser min trädgård hela kvällarna.

Det stora händelsen här i Paris är påven Benedictus XVI besök i Frankrike. Trots att man hela tiden talar om ”la laïcité”, vilket betyder konfessionsfrihet, människans frihet mot religionen, togs påven emot som ett statsöverhuvud. Visserligen är påven ledare för lilla Vatikanen, men han gjorde visit i rollen som kyrklig ledare.
Kritiker klagade följaktligen på att han togs emot av Sarko på flygplatsen, med pomp och ståt och republikanska gardet i givakt. Som om inte det skulle vara nog var det jättemottagning i Elyséepalatset, direktsändning i TV och tal av både Sarko och Benedictus. Visst togs påven emot som ett mycket viktigt statsöverhuvud.
Han talade bra franska med en gnällig röst och gav intryck av att vara just den konservativa, inskränkta person, som han egentligen är.

Arrangemangen var imponerande. På lördagen hölls en jättelik friluftsmässa på boulevard des Invalides. Hela området var avspärrat och en gigantisk scen med altare var uppbyggd längst upp på rondellen. Körer och orkester var i full gång och hela vägen ned till Seine var packad av folk. Fransmännen är ett mycket religiöst folk, som går i kyrkan och engagerar sig i det religiösa livet. Under påvens besök sköttes allt av frivilliga, mest ungdomar.
Via TV kunde man se ut över folkhavet i de olika arrangemangen och jag slogs av den stora mängden ungdomar. Det verkade nästan som om de var i majoritet.
På kvällen var det stor show i katedralen Notre Dame med pompös mässa och ett gigantiskt fackeltåg av troende. Nästa dag blev det en mässa till vid Les Invalides med lika mycket folk, d.v.s. över hundratusen människor.
Sedan flyttade hela cirkusen till Lourdes, stället där nunnan Bernadette fick syn på jungfru Maria för 150 år sedan. Lourdes är berömt för alla mirakler där handikappade har rest sig ur rullstolar och kastat sina kryckor. Man skall röra bergsväggen och dricka ur källan inne i grottan. Även här var tusentals frivilliga igång och folkmängden imponerande.
Benedictus XVI gjorde onekligen succés och Sarko kunde tjäna in några välbehövliga goodwill poäng.

Vid friluftsmässan vid Invalides var även regeringsmedlemmar med som självklara deltagare, bl.a. justitieministern Rachida Dati, som såg sig gåtfullt omkring bakom stora solglasögon. Hade hon rest sig upp hade man förmodligen kunnat se en mage som putade ut. Frankrike vore inte Frankrike om man inte kunde presentera pikanta skandaler. Justitieministern, här kallad la Garde des Sceaux, har helt enkelt blivit på smällen, vilket i och för sig inte är särskilt märkligt. Det pikanta i saken är att denna mycket attraktiva singel på 42 år vägrar uppge vem pappan till det väntade barnet är. - Det angår ingen, säger hon, och sätter genast igång en våg av spekulationer i pressen om vem denne lycklige man är.
Rachida Dati är av marockanskt ursprung och var Sarkos presstaleskvinna under hans presidentvalskampanj. Som belöning för sina insatser fick hon justitieministerposten, en så pass tung ministerpost har ingen med invandrarbakgrund haft förut.
Men vem är pappan då? – Min gissning är att det är Sarko själv. De har rest väldigt mycket tillsammans och alla vet ju hur lätt det är hänt att man hamnar i fel rum och säng när man bor på hotell.
Sarko som redan är gift med drottning Carla och dessutom president, kan ju i anständighetens namn inte erkänna att det är han som är den stolte pappan. Även i frigjorda Frankrike finns det gränser.

Skrivet av Erik Edelstam
Bilder: notredamedeparis.fr och chinadayly.net

Några dagar i Amsterdam

2008-09-17T05:15:00.000-07:00

Man blir lätt stressad i Amsterdam. Spårvagnen plingar och cyklister svischar förbi överallt. Men man lär sig snart att se upp och så småningom lyfter man blicken och beundrar de vackra fasaderna från 1400-talet och framåt.
Det är lätt att förstå att Holland har varit – och är- ett rikt land. Historien lever sig kvar i de gamla slingrande kanalerna, de vackra husfasaderna, antikhandlarnas kulturskatter och de vackra muséerna.

Amsterdam påminner om Venedig. Det bästa är att lämna bilen i ett garage och ströva omkring i staden. Man förvillar sig lätt – men det gör inget, för bakom varje gathörn väntar en ny upplevelse.
Överallt finns gamla välbevarade caféer och spännande restauranter. Det är som att gå runt i en småstad, folk ger sig tid att sitta och hänga på barer, mammor cyklar runt, ofta med två barn i en låda frampå cykeln och ett barn därbak – men ingen har hjälm!
Fler än en halv miljon holländare förflyttar sig per cykel i Amsterdam, vilket uppmuntras av myndigheterna eftersom cyklar inte lämnar avgaser. Det är helt tillåtet att ha tre barn på cykeln, enda restriktionen är att barnet bakpå cykeln inte får vara äldre än 10 år.
Exklusiva boutiquer trängs med antikhandlare, gallerier, advokatkontor och arkitektbyråer.
Överallt finns s.k. coffeshops…
Där kan man inte få en caffe latte men väl en cigarett med hash eller marijuana. Det är tillåtet att röka på inne i caféet – men inte ute på gatan. Vissa av coffeshops är under strikt kontroll, men vill man ha en större upplevelse finns allt från magic mushrooms och liknande.
Ingen bryr sig.
Holland är ett mycket öppet land. I alla avseenden.

Man har varit öppen för invandring, något man ångrar idag. Vissa delar av städerna är idag helt övergivna av holländarna själva och de en gång lugna villakvarteren har övertagits av invandrare, som inte alls bryr sig om sina kvarter utan låter dem förfalla, med klotter överallt som bevis.
Men det är som i alla storstäder, har man råd att bo bra och äta gott, är det lätt att blunda för verkligheten.

Tillsammans med min man och hans två tonårspojkar upplevde vi två intensiva dygn i Amsterdam.
Vi började med en båttur på kanalerna för att få en uppfattning om hur Amsterdam är byggt. Vi valde en museibåt – den stannar vid de större museerna och man kan stiga av och på hur man vill.
Tyvärr var köerna vid Anne Franks hus för långa – vi besökte istället Rembrandmuséet i närheten. Här bodde och arbetade Rembrandt under sin välbärgade tid, här tog han emot konstsamlare och sålde både sina och andras verk. Huset är idag möblerat ungefär som på Rembrandts tid, köket i källaren och ateljén högt upp. Man klättrar uppför branta trappor och det är lätt att låta sig fängslas av historien.
I muséet visas just nu en fantastisk utställning av Horst Jansen, en tysk konstnär som var mycket påverkad av Rembrandt och som fick inspiration till många av sina teckningar av Rembrandts verk.
Tyvärr var stora delar av Rijksmuséet stängt, men vi fick ändå en bra bild av Hollands storhetstid genom verk av Jan Steen och Jan Vermeer bl.a.

På den lyxiga shoppinggatan P.C Hooftstraat nr 27 finns sedan lång tid den populära restauranten Sama Sebu. För den som inte orkar med en hel s.k. indonesisk rijsttafel rekommenderas en tallrik med ett urval av specialiteterna.
Vill man äta asiatiskt, bör man gå till Oriental City på Oudezijds Voorburgwal nr 177-179.
Restauranten är mycket uppskattad av den kinesiska befolkningen och den bästa tiden att gå dit är på söndag eftermiddag och njuta av dim sum ackompanjerat av jasminthé.
Vill man äta traditionell holländsk mat bör man gå till Greetje. Det är en liten restaurang, så beställ bord i god tid. Maten är hemlagad av utsökta råvaror…
Adress: Peperstraat 23.
Efter maten eller sen eftermiddag är det trevligt att besöka någon av de otaliga gamla historiska ”bruna” caféerna i Amsterdam. Här träffas man efter arbetet och tar ett glas genever eller en öl eller en sherry, gärna åtföljt av en tallrik Bitterballe, ett slags kroketter som doppas i senap.
Några av de mest kända är: De Prins, Prinsengracht 124 ,Frascati på Nes 59 och Van Puffelen på Prinsgracht 377.

Det är så inspirerande att vara i Amsterdam attvåra två dagar inte alls räckte till utan vi bestämde oss för att åka tillbaks inom en snar framtid. Den positiva upplevelsen berodde mycket på det vänliga bemötande vi fick överallt…
Vi hann med en dag i Haag också innan återfärden till Paris. Själv centrum i Haag är mycket mindre än i Amsterdam och är Amsterdam ungt och trendigt är Haag tillbakadraget och borgerligt. Vi promenerade den vackra gatan Lange Voorhout fram, där flera ambassader ligger (bl.a. den svenska) till Denneweg.
Vi tog ett glas öl på caféet De Posthorn, som var fullt av äldre konstnärer och författare innan vi åt middag på OKER, en trendig restaurant med fantastisk s.k. fusion food.
Återresan till Paris tog ca 4 timmar. Vägarna i Holland är i gott skick, men trafiken är tät och det är svårt att parkera både i Amsterdam och Haag så ett bra alternativ är att ta Thalys från Gare du Nord till Amsterdam eller Haag.

Ste Gemme i spetember

Gunnela Edelstam

Busstrejk och stroppigt bemötande på Gripsholm

2008-07-04T02:25:00.000-07:00

En ovanlig busstrejk pågår nu i Stockholm. Nu får stockholmarna smaka på den bittra kalk som parisarna får dricka flera gånger per år. - Ingen kollektivfabrik och ohyggliga köer.
I Stockholm fungerar i alla fall tunnelbanan och pendeltåg, i Paris slås oftast hela kollektivtrafiken ut av de kommunistiska, giriga fackförbunden CGT och FO.

Fackföreningarna i Stockholm är i alla fall lite snälla (mesiga) och drar igång med strejken under semestern. I Frankrike klämmer man till när det smärtar värst för tredje man, exempelvis går järnvägsbolaget SNCF, nästan alltid i strejk inför stora helger, som jul och påsk.
Det kanske tar tid eftersom parterna verkar vara långt ifrån varandra och risken finns uppenbarligen att strejken utökas på fler ställen och att andra grupper inleder sympatistrejker

Häromdagen åkte vi till Gripsholms slott. Det är ett av mina favoritmuseer. Genom den fantastiska porträttsamlingen får man Sveriges historia i ett nötskal. Den gustavianska avdelningen med sina enkla, vackra möbler är underbar och själva slottet med sin gamla atmosfär har helt enkelt oslagbart. Men en del av besöket blev förstört av det stroppiga bemötandet av personalen.
Man borde kunna ställa krav på ett vänligt bemötande av människor, som är anställda för att ta hand om besökare. Dessa malliga receptionister och guider har gripits av sin egen betydelse och uppträder som det vore en ynnest att få komma in på slottet.
Som ytterligare en irritation, meddelades det att den s.k. kavaljersflygeln, numera är stängd för allmänheten, men att man för det facila priset av 700 kr (!) kunde få en guidad visning.

För min del lär det dröja innan jag återvänder till denna stroppighetens högborg, med hoppet att personalen är utbytt om några år.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.pressbild.com

Sverige – fartdårarnas paradis

2008-07-02T02:56:00.000-07:00

Att komma med bil till Sverige från Frankrike, via Belgien och Tyskland är en märklig upplevelse. Den stora paradoxen är att i Frankrike och Tyskland, som tidigare var hänsynslösa fartdårars paradis, nu har lyckats tygla dessa med lagens piska. Idag är det Sverige som är fartdårarnas paradis – vägarnas vilda västern.

Orsaken till de plötsligt laglydiga fransmännen och tyskarna är poängen i körkortet, fartkontroller och en allestädes närvarande polis och gendarmer.
Systemet med poäng är fruktansvärt. Man har 12 poäng att leka med. För varje förseelse dras poäng från ditt körkort. För fort under 20 km kostar ett poäng, över 50 km/tim kostar 15000 kr i böter, sex poäng och indraget körkort i tre år, prata i mobilen två poäng, stoppplikt fyra poäng, osv. Jag kan lova att poängen har en tendens att försvinna fort eftersom det vimlar av poliser i stan och på vägarna, som har ögonen med sig och snabbt haffar en syndare.
Trösten finns att man kan få tillbaka fyra poäng genom att gå en tvådagars kurs i trafiksäkerhet, men den kostar svindlande 4 500 kr. Annars tar det tre år att få igen sina poäng och då skall man ska kört prickfritt. Jag kan lova att alla är rädda om sina poäng och kör laglydigt, särskilt om man, som jag, bara har sex poäng kvar. Den som bara har två poäng lever ett nervöst och laglydigt liv. Noll poäng innebär automatisk indragning av körkortet.

I Sverige däremot kan man köra laglöst. Poängsystemet finns inte och poliserna är osynliga. När man i andra länder ökar antalet poliser, verkar man i Sverige dra ned. Jag kör mellan Malmö och Stockholm flera gånger per år och kan konstatera att det är sällsynt att se poliser. Därför kör jag och andra för fort, risken är liten att man åker fast. Medan franska poliser gömmer fartkamerorna på alla upptänkliga ställen för att sätta dit folk, är svenskarna snälla och affischerar kamerans närvaro med en stor skylt. Man bromsar och gasar på efteråt.

Följden är att svenskarna kör som dårar. Full rulle på vägarna och vansinnesomkörningar i backkrön och kurvor. Trängningar i filer, fula fingret och raseriutbrott från galningar som rycker i bildörren och hotar med stryk. För att inte tala om alla som talar i telefon och vinglar fram på vägen.
Medan olyckor minskar dramatiskt i Frankrike och Tyskland, skulle det inte förvåna om de ökar i Sverige.
Kör du motorcykel råkar du ofta ut för det förfärliga fenomenet att bilister försöker tränga dig av vägen. Jag har kört hoj i Frankrike i många år och kan konstatera att något sådant aldrig hänt där. Tvärt om, folk tar stor hänsyn och svänger undan när en motorcyklist närmar sig.

Häromdagen såg jag det tragiska resultatet av en fartdåres framfart på E20, vid Åkers Styckebruk.. Vi kom till platsen ungefär 20 minuter efter smällen. En bil stod i mittsträngen av motorvägen med motorhuven helt intryckt till vindrutan. Motorn låg längre bort. Räddningspersonal höll på med upplivningsförsök med dropp på någon eller några som låg i mittsträngen. Flera ambulanser, brandbilar och polisbilar stod och blinkade blått. Vi blev illa till mods och förstod att en förfärlig olycka hade hänt .
Väl hemma berättade internet att bilen hade kommit i riktning mot Stockholm och av okänd anledning kommit ned i mittremsan, föraren hade förmodligen somnat. Som ofta på svenska motorvägar fanns inget mitträcke.
Bilen smällde i en dagvattensbrunn och flög 87 meter (!) och den 27-årige föraren flög ur bilen och landade, svårt skadad, 20 meter bort. De två passagerarna skadades svårt och en hade ramlat ur och låg bredvid bilen. Föraren avled senare på sjukhuset.

Att få en bil att flyga 87 meter och dessutom att föraren flög ur en så pass lång bit, måste betyda att bilen körde fruktansvärt fort. Föraren måste ha trott att han var odödlig, vilket han uppenbarligen inte var.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto: upload.wikimedia.com. (Bilden har inte med artikeln att göra.)

Jag och mina kompisar på Ryanair.

2008-04-22T01:59:00.000-07:00

Vi har en viss samhörighet, jag och alla de andra som reser Ryanair. Vi
biter ihop. Vi finner oss i att bli illa behandlade. Vi finner oss i
att bli utskällda. Vi finner oss i att få våra personligaste ägodelar
öppnade och beskådade in på minsta lilla toiletteartikel.
Varje gång jag ska ut och resa börjar jag med att gå in på SAS eller
Air France hemsidor och titta på priser. Jag läser ju då och då om alla
fantastiska erbjudanden – Paris-Stockholm till vrakpris.
Men – de finns ju inte! I alla fall inte när jag ska ut och resa.
Så då hamnar jag framför Ryanairs hemsida. Den är snabb och effektiv,
det måste jag erkänna. Enkelt att hitta billiga avgångar, ibland till
och med till priset av 1 €!.
Men, men, man måste ju betala flygplansskatt. Också vill jag ha
prioriterad ombordstigning, det är skönt.
Och vips är jag upp i 80€ - minst.
Men det är ju ändå så billigt, jag bokar.
Så står jag där en dag på Porte Maillot i Paris i en mycket långsam kö
för att köpa bussbiljett till flygplatsen.
Där gick 13€ - enkel resa. Avgången är ungefärlig, ibland kl 11, ibland
kvart över, ibland tjugo över.
Men jag är ändå på väg. I en och en halv timme! Trångt, trångt.
Väl framme trängs vi alla om, att snabbt slita åt oss våra väskor för
att snabbt ställa oss i incheckningskön. Jag, med min prioritering ser
överlägset på de stackare som hamnar sist i kön. Det tar nämligen tid,
lång tid! Vid incheckningen är man mycket sträng med kilona. Den
stackare som har ett kg för mycket får packa om! Men inte vid sidan om,
utan medan alla i kön ser på och väntar!
En och annan lyckas slinka igenom. En ryggsäck märks inte och en och
annan bag slinker också igenom nålsögat, något som kommer att märkas
senare. Nämligen inne i flyget, då alla svettas och försöker stuva det
enorma handbagaget i det lilla, lilla utrymmet. Personalen hjälper
inte till – de tittar på.
Efter incheckningen väntar nästa kö. Nu ska vi igenom
säkerhetskontrollen. Nu blir det riktigt roligt! Här slipper ingen
igenom! Vi får ta av oss skärp, stövlar, jackor, halsdukar och tömma
fickor på mynt, mobiltelefoner och allt annat misstänkt. Och ve den som
inte har sina toiletteartiklar i härför avsedda plastpåsar av ett visst
bestämt format!
Har vi riktig tur har personalen handskar på sig – åtminstone på ena
handen! Man kan riktigt se hur de njuter när de långsamt slänger en
mycket dyr flaska parfym i soporna… Månne de plockar upp den senare för
personligt bruk?
Äntligen igenom. Men – med samma långsamma beteende klär nu alla på sig
och stoppar nogsamt ner mobiltelefoner, småpengar osv. – här går inget
snabbt.
Så kommer nästa väntan, vid vilken utgång ska man stå?
Att i förväg bestämma utgång, ligger inte för Ryanair. Nej, då blir
det ju inget roligt. Nu ska alla stå beredda i minst en halvtimme för
att kasta sig i rätt kö oc helst hamna långt fram. Det är inte tal om
att lämna plats för äldre eller föräldrar med småbarn! Här gäller
djungelns lag!
Tur att jag har min prioritering!
Äntligen tänds skylten! Uppställning i led! Men, men, så lätt ska det
inte gå! Vi med prioritering granskas nu mycket noga. Vi har ju haft
den enorma fräckheten att checka in hemma och det är mycket
misstänksamt! Nu granskas våra uppgifter och jämförs med våra pass och
det går inte i en handvändning, inte.
Våra A4 papper ska nu nagelfaras, sedan vikas vid den streckade linjen
och dras isär. Sax finns inte!
Äntligen släpps vi ut och vi slänger oss uppför trapporna för att få
våra favoritplatser. Jag för min del, vid nödutgången. Men här gäller
det att kunna engelska – kan man inte det, får man inte sitta här.
Puh. Nu sitter jag här i mitt plastsäte. Ryggen går inte att fälla.
Halsduken får jag inte ha på mig, min handväska och alla mina
tillhörigheter ligger i hatthyllan ovanför mig. Tack och lov hann jag
rädda min bok.
En högtalarröst på högsta volym säger åt oss att skynda på, nu ska vi
iväg. Det gäller att hålla tiden! Alla slänger sig ned på sina säten
och med ett vrål är vi uppe i luften. Puh.
Hjälp, nästa skrällande högtalarröst! Vi ska köpa lotter! Varför
framgår aldrig – rösten är omöjlig att uppfatta.
Härligt, nu kommer serveringsvagnen. Jag är rejält hungrig efter att ha
motstått den svindyra och slabbiga självserveringen på Beauvais
flygplats.
Kanske en whisky? När jag ser att den serveras i små plastförpackningar
avstår jag mer än gärna och beställer istället en Minestrone-soppa.
Fram med brickan som är gömd i armstödet. Ve och fasa – den är inte
avtorkad sedan flera år och är fylld med grönt mögel, balanserar
alltså den kokheta Minestroneburken av plast i handen. Men allt går.
Det är ju så billigt!
Resan går fort, vi närmar oss landning, vi spänner fast oss och DUNS,
där for planet i backen!
Ingen mjuklandning där inte!
Men- vilken lycka – vi är framme!
Nästan – nu väntar nästa buss!
Men. Men, bagaget kommer alltid med, flyget landar i tid - om inte
före - snabbt in, snabbt ut.
Trots allt: Ryanair är fantastiskt.
Och jag känner en väldig gemenskap med alla de, som likt mig själv
kämpar vidare och tror på Ryanair, trots att vi blir illa behandlade,
förödmjukade och utsatta för allehanda övergrepp.
Nu måste jag boka nästa resa…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto www.theregister.co.uk

Böter i flykten

2008-04-17T06:25:00.000-07:00

Ett nytt fenomen har dykt upp i Sarkonixons växande polisstat. Det kallas för ”PV (Procés Verbal) à la volée”, ungefär böter i flykten, på svenska. Bilföraren blir uppskriven och bötfälld av polisen utan att ens bli stoppad(!) Ett trevligt litet papper kommer hem med posten någon vecka senare, där man uppmanas att betala böter och antalet poäng som dras från körkortet.
Den förskräckte syndaren kommer i bästa fall ihåg den gången han körde utan säkerhetsbälte, samtidigt som han talade i telefonen och betalar snällt. En annan variant är att man kallas till en polisstation där man får förklara sig. Har man otur, kommer man inte ens ihåg vad man gjort.
Det har blivit väldigt populärt hos den franska polisen att köra med böter i flykten. Från 2006 då man skickade ut 127 stycken, steg antalet till 2 282 år 2007. För poliserna är detta naturligtvis mycket bekvämare och smärtfriare än att stoppa bilisten, käfta med honom och krångla med körkort, försäkring och bilpapper och sedan stå ute och fylla i blanketter. Dessutom måste de vara flera stycken. Nu kan en ensam snut (flic, på franska) skriva upp alla syndare på ett papper och sedan gå hem och fylla i alla papper vid skrivbordet.

Naturligtvis är böter i flykten ytterst tveksamt juridiskt sett och rättssäkerheten sätts allvarligt på spel, men det är i och för sig ingen nyhet i detta korrupta land.
En advokat säger att denna metod tidigare användes ytterst sällan och då när det gällde allvarliga trafikbrott. Nu kör man med alla förseelser, hur som helst.
Den som inte låter sig luras av detta smutsiga trick och går till domstol klarar sig alltid. Böter i flykten håller gudskelov inte juridiskt sett och krossas alltid av rätten.
Polisen måste alltid förklara för syndare varför han/hon har blivit stoppad och få denne att skriva under rapporten (procés verbal på franska). Dessutom måste polisen försäkra sig om att de huggit rätt person. Det kan ju ha varit någon som lånat din bil. - Dessa enkla kriterier uppfylls inte av böter i flykten.

Denna farliga tendens måste bort och en så enkel och vidlyftig rättskipning har ofta en förmåga att sprida sig, exempelvis till Sverige.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto www.monjournalauto.com

Valet i Italien - en nygammal clown gör entré

2008-04-15T15:49:00.000-07:00

Europa har fått en clown till, den leende, dansande deodoranten, Silvio Berlusconi. Man skulle kunna ha trott att det hade räckt med ”Lille Napoleon”, Sarkozy, den allestädes närvarande franske presidenten med drottning Carla, men det var tydligen inte nog, utan italienska folket har valt ”Lille Mussolini” till sin ledare med hopp om att han skall rensa upp någonstans.
Den store Mussolini rensade upp i maffian och fick tågen att gå i tid, lille Musse har lovat att städa upp i maffians sopberg och få Al Italia att gå med vinst. Fåfänga men säljande hopp. Han ler sitt blixtrande, vita leende i sitt ansiktslyfta anlete och äter glatt en förgiftad mozzarella från camorrans sopfält i Neapel. Men det kanske fungerar eftersom han har gamla affärskontakter i maffian.

Egentligen är Berusconi en omöjlighet, som inte skulle ha blivit vald någon annanstans i Europa. Hur kan en man som praktiskt taget har monopol på nästan alla TV-kanaler i landet, tillåtas att ställa upp i ett val? Hur kan en person överhuvudtaget tillåtas att äga så många media och dessutom vara insyltad i det mesta i näringslivet? Lille Musse har varit anklagad (säkert med fog) att ha med maffians olika banker att göra, via sina holdingbolag Fininvest och Mediaset, och dessutom ha gjort flera tvivelaktiga affären med maffiaanknutna företag. Han blev anklagad för korruption under sin sista, men rekordartat långa, regeringsperiod 2002 – 2006, men lyckades, skickligt, att ändra lagen så han slank undan rättvisan. Även anklagelser om skatteflykt har haglat, hittills har han lyckats smita undan. – Så är moralen hos en person som skall styra ett land och föregå med gott exempel.

Nu har Italien fått denne livsfarlige, korrupte sprattelgubbe på halsen igen – och denna gång i famnen på det ultranationella och Europafientliga ytterpartiet Lega Nord. Detta parti vill helst splittra Italien och låta den norra delen utropa sin självständighet.
Sarkonixon och lille Musse kommer säkert att bli mycket goda vänner. Det finns faktiskt också självständighetskrav här i Frankrike och då gäller det Korsika. Med tanke på problemen där med syntesen maffian – nationalister, våldet och girigheten, blir säkert alla franska skattebetalare glada om de blir kvitt besvärliga Korsika, som bara kostar pengar och blod.

Berlusconi har naturligtvis en snygg fru, den f.d. B-filmsaktrisen Veronica Lario, född 1957 och mycket väl bibehållen. Hon kommer att matcha den tio år yngre landsmaninnan, drottning Carla mycket väl, fast Veronica är av lite tuffare kaliber, ungefär som Sarkonixons dumpade fru Cecilia Ciganer- Albeniz, jämnårig med drottning Veronica. – Det skall bli kul att se hur det hela utvecklar sig i skvallerpressen.

Kommer lille Musse kunna hålla stånd på Neapels sopberg? Kommer Carla och Veronica klösa ögonen ur varandra. Vem är kortast? Lille Musse eller Lille Napoleon? – Det får vi först se vid nästa statsbesök…

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.theage.com.au/ffximage/2007/02/01/svBERLU...

Det är inte trendigt att vara trendig.

2008-04-12T14:14:00.000-07:00

När vi var små existerade inte ordet trend. Man visste vad som var inne – en duffelcoat eller en Bogner-jacka. Men man kunde inte alltid hoppas på att få en. Det fanns viktigare saker att lägga pengarna på.
Dessutom var det mycket mer inne att ha mormors pälskappa eller farfars frack – om man ängsligt följde modet innebar det att man var osäker – och det var definitivt inte inne.
Men visst – Mantovaniskor, skotskrutig kjol och jumperset med pärlshalsband, det var inte fel! Träffade man dessutom en pojke med rundringad shetlandströja, smårutig skjorta samt dixielugg, då var det lätt att bli kär.
För några år sedan var det t.ex. otänkbart att blanda stilar, man klädde sig helt enkelt på ett visst sätt som man visste var rätt.
Nu är allting rätt. Det går att blanda randigt och rutigt, småblommigt och storblommigt hur som helst. Grova skor till aftonklänning eller högklackat till jeans, gympaskor till smoking osv.
Det var kanske popen som gjorde det möjligt. Hur mycket påverkades vi av Beatles och Rolling Stones egentligen?
Eller skatemodet? Många spådde att det där med att åka skateboard var något som snart skulle vara ute.
Föga anade de att modet med nerhasade jeans där man dessutom visade kalsongerna skulle bli en miljonindustri.
Det svenska företaget WE, som så småningom ändrade namn till WESC är på väg att bli börsnoterat!
Och det svenska märket Gant som står för en collegestil är otroligt framgångsrikt.
En som oväntat visat sig ha stil är Frankrikes första dam – Carla Bruni Sarkozy. Tidningarna har kritiskt granskat hennes klädsel vid statsbesöket i Storbritannien. Hon har granskats och fått betyget med beröm godkänt!
Allt var perfekt – aftonklänningarna, dräkterna, den lilla pillerburken till hatt. Det enda som kanske ifrågasattes var hennes ballerinaskor – en eftergift åt den kortvuxne maken, men som tidningarna skrev – det är faktiskt helt o.k. att vara längre än sin man.
Carla Bruni Sarkozy liknas vid Audrey Hepburn eller Jackie Kennedy och känner sig förhoppningsvis smickrad.
Och det är ju mycket bättre att ha stil än att försöka vara trendig och följa modets växlingar. För modet växlar snabbt! Det kan vi se på HM:s halvårsrapporter. Det är lätt att en storsatsning på en viss trend slår fel och visar sig vara en katastrof om t.ex. våren är ovanligt kall eller vintern ovanligt varm.
Men – ska man testa en trend – visar det sig att bästa stället att testa på är Stockholm! Stockholmarna är enormt trendkänsliga och accepteras en viss klädstil i Stockholm är den helt rätt. Tidningen Wallpaper som skriver om det senaste inom mode, inredning, resor och hotell har ägnat flera nummer åt att hylla Stockholm som ett riktigt inneställe att resa till.
Sedan är det ju litet trist att gå ut en vinterdag i Stockholm och se hundratals unga tjejer iklädda en dunjacka från Fjällräven, supertighta jeans och höga stövlar. Alla bär dessutom hästsvans och alla handlar för tusentals kronor hos Nathalie Schuterman eller väntar på rean där allt är nedsatt till 70%.
I Paris är det tvärtom. Där har alla kvinnor sin egen stil och ingen skulle drömma om att gå klädd som alla andra.
Och kläderna behöver inte kosta. På Zara – Spaniens motsvarighet till och HM:s största konkurrent finns det absolut senaste till mycket överkomliga priser och alla handlar där, äldre välvårdade damer och unga tjejer.
Och hur kul är det egentligen att köpa en svindyr kavaj på Giorgio Armani och sedan se kopian veckan efter på Zara. Ty det är så det går till. I modevärlden kopieras det vilt och under veckan då modevisningarna pågår ser man otaliga japanskor med små kameror i handen som fotograferar skyltfönstren i Paris.
Så att vara trendig är egentligen helt fel – hellre då försöka skapa sin egen stil…
Skrivet av Gunnela Edelstam
foto staticblog.hi-pi.com

Drottning Carla i England

2008-04-10T14:09:00.000-07:00

Nu har Frankrikes president Sarkozy varit på statsbesök hos Drottningen av England tillsammans med sin nya hustru, Carla Bruni Sarkozy.
Carla Brunis garderob har granskats i alla tidningar och blivit med beröm godkänd. Hon liknades vid Jackie Kennedy och Audrey Hepburn och var mycket sobert och elegant klädd i Dior, d.v.s. John Galliani. Detta gillade förstås engelsmännen eftersom John Galliani är engelsk medborgare. Den enda kritiken var att hon bar ballerinaskor – fransmännen tycker att man mycket väl kan bära högklackat, även om man är längre än sin man! Men Nicolas Sarkozy har kanske satt ner foten härvidlag.
Även om han verkar mycket självsäker var han mycket osäker inför mötet med Hennes Majestät.
Han verkade inte veta var han skulle göra av sina händer, han knäppte upp och stängde kavajen oupphörligt.
Han har säkert fått stränga tillsägelser att inte fingra på Drottningen – alla minns väl Angela Merkels besvärade min då Sarkozy inte kunde hålla fingrarna i styr…
I stället sökte han hustruns hand – inte heller detta är comme il faut- och hon släppte den genast.
Stackars Sarkozy, han var verkligen bortkommen och sökte sin tröst i Camilla Parker-Bowles- men inte heller där fick han fingra.
Hustru Sarkozy däremot, var som fisken i vattnet. Prins Philip var överförtjust och visade sin bästa sida och skämtade uppsluppet.
Tidningen Le Nouvel Obsérvateur tycker att presidentens statsbesök snarare var att likna vid en golgatavandring, han såg mer och mer förvirrad ut ju längre tiden gick.
Och då Nicolas Sarkozy trädde in i den monumentala matsalen på Windsors, St. George’s Hall kunde man se hans beundrande blickar på det 60 meter långa matsalsbordet, på silvret och på takmålningarna. Han försöker inte ens se blasé ut. Han är överlycklig över att ha kommit så här långt på den sociala rangskalan och han har vid sin sida en mycket representativ hustru.
Långt borta är äktenskapet med den sura Cécilia, som hellre smet undan än ställde upp på sin mans sida.
Skrivet av Gunnela Edelstam

foto:d.yimg.com/i/ng/ne/ap/20080404/13/4181321134-.

OS-facklan i Paris – det totala fiaskot.

2008-04-08T16:18:00.000-07:00

Efter den olympiska eldens fiasko på gatorna i Paris igår, konstaterar tidningarna att misslyckandet ligger på tre plan: diplomatiskt, politiskt och sportsligt. Trots en fullständigt grotesk polisinsats med 3.000 man och ett stort antal brandmän (vad de nu hade där att göra) som sprang med i cirkusen, lyckades människorättsaktivister förstöra den kinesiska festen och peka på en maktfullkomlig diktaturs övergrepp.
Scenerna var helt overkliga, men förutsägbara. Den brutala kravallpolisen CRS, rekryterad från samhällets bottenskikt, som bankar livet ur aktivister, majoriteten fransmän men också tibetaner och kineser. Blodiga, sönderslagna ansikten, blå monster som trycker ned fredliga demonstranter mot gatan och sätter handbojor, som sliter tibetanska flaggor från människor som står och tittar på utan att göra något och som till sist ändå inte lyckas stoppa protesterna. Allt detta i ett land som sätter yttrandefriheten och rätten att demonstrera mycket högt.

Parallellt demonstrerade pro-kineser med egna, röda flaggor. Ingen rörde dem eller tog deras flaggor. Inrikesministern Michèle Alliot-Marie, kallad MAM, såg frågande ut när reportrar frågade henne om hon givit order om beslag av tibetanska flaggor. – Nej, sade hon, det har jag inte gjort. Men saken måste undersökas.
Hon ljög säkert, vilket inte är förvånande och är en av figurerna bakom fiaskot. - Hur kunde Frankrike lägga sig helt platt för kineserna och låta dem diktera villkoren för den olympiska elden?
Kineserna bestämde rutten för elden, som för det mesta gick längs med Seines kajer, där det är svårt för folkmassor att samlas, sedan Champs-Elysées, Hotel de Ville (stadshuset), Nôtre Dame och till sist ett stadium i utkanten av Paris. Kineserna hade sina egna säkerhetspoliser i blå träningsoveraller, som sprang närmast fackelbäraren, i den enorma karavanen, mest polisbussar. Just bakom rullade limousiner med ansvariga kineser, utrustade med kommunikationsradio, som styrde hela evenemanget. Hur är detta möjligt i en europeisk demokrati?
De franska polismonstren slog till höger och vänster, en av fackelbärarna fick till och med ett slag i ansiktet. De förklädda kinesiska snutarna var heller inte sena att slå folk på käften. Under bråket blev poliser, kineser och stackars idrottsmän som bar facklan, utbuade och utvisslade av alla åskådare, med all rätt.

Under bråken, som de 3000 polismännen inte lyckades bemästra på ett värdigt sätt, greps kineserna av panik och släckte ned facklorna, som de franska idrottsmännen sprang med, fyra gånger. Elden transporterades istället i en buss. Idrottsmännen, som fick sina facklor nedsläckta, kände sig förnedrade och utnyttjade. När kolonnen kom fram till Hôtel de Ville, där Paris borgmästare väntade, tillsammans med tusentals demonstranter, beslöt en vansinnig kines, som tydligen var ansvarig (allt filmat på TV) att man skulle fortsätta, trots att en ceremoni var inplanerad. Kanske kineserna inte gillade det stora plakatet på byggnaden som sade att: - Paris försvarar mänskliga rättigheter överallt!
Det blev inte bättre vid Notre Dame, där det blev bråk och en flagga som visade de olympiska ringarna som handbojor, som täckte fasaden. Snuten fortsatte att slå folk på käften och kineserna fortsatte att vara arroganta och maktfullkomliga. Hela tiden blev kineser och kravallpolisen utbuade och bombarderade med ägg.
Från ansvariga politiker hördes inte mycket. Den vanligtvis mycket talföre och allestädes närvarande presidenten Sarkozy, yttrade inte ett ord under dagen. Det var ”la silence embarassé”, den generade tystnaden.
Fortsättning följer.
Skrivet av Erik Edelstam

Val i Frankrike

2008-03-07T09:43:00.000-08:00

På söndag har vi val här i Frankrike. Det rör sig om kommunalval, ”elections municipales”. Det är två omgångar, så det blir ett val till nästa söndag. Man röstar på borgmästaren i staden eller den by man hör till. Kommunerna är ibland mycket, mycket små, vilket ger originella effekter. Man röstar också på kantonerna, vilket är ett antal småkommuner som har gått ihop om saker som sopor, transporter och andra saker som en liten by inte klarar av själv.

Här är demokratin levande. Vem som helst kan ställa upp som borgmästare, ”maire” vare sig han/hon har backning av ett parti eller inte. Har man tur är det någon man känner som blir vald och då kommer man till lättare om man har bekymmer. I Grimaud, där jag bodde förut, var det veterinären som blev vald. Den gamle mairen var en förfärligt korrupt person och min vän veterinären vann en jordskredsseger och röjde senare upp i mutträsket.

I Feucherolles, utanför Paris, där jag bor nu, finns bara en kandidat, vilket känns egendomligt. Byn är liten med några tusen innevånare, men alla verkar vara nöjda med hur det är och ingen ser väl skäl att byta regimen. Lustigt nog sitter en svensk kille i kommunstyrelsen, Lars Peter Sjöström, som har ett så stort ansvar som att ansvara för finanserna och stadsplaneringen.
I kantonvalet finns det lite mer att välja på, högern, sossarna eller några oberoende och så naturligtvis också extremhögern Front National. När jag läser valmanifesten så slår det mig att alla vill nästan samma sak och det är svårt att hitta skillnaderna. Här gäller också att man röstar på personerna, inte egentligen på något parti, som man gör i Sverige. Det känns väldigt nära och man känner sig delaktig i demokratin.

Det har inte varit självklart för oss utlänningar att få rösta kommunalt. Frankrike spjärnade länge emot att vi skulle få rösta och lade ut stora byråkratiska hinder när man insisterade och hotade med stämning, vilket jag fick göra när jag skulle rösta för första gången för fem år sedan. Numera behöver man bara fylla i en blankett och legitimera sig för att komma med i röstlängden. Så man lär sig så småningom.

Formerna för valet är speciella och restriktiva. Kandidaterna får inte affischera hur som helst, utan bara på särskilt utsatta skärmar, som finns lite här och var. Det är förbjudet med radio- och Tv-reklam och kandidaterna kan bara föra fram sitt budskap via valmöten. Det känns skönt att slippa floden av affischer och reklam, som i Sverige.

En sak är säker. Jag vet vem som vinner valet.

Foto: weddingmapper.com
Skrivet av Erik Edelstam

Sarkozy och fransk kärlek

2008-02-12T08:45:00.000-08:00

På första sidan i vår tidning ”Le Parisien” kan man idag läsa att Nicoals Sarkozy, Frankrikes president sedan några månader tillbaka, har rasat i popularitet. Hur är det möjligt? Han segrade med stor majoritet mot Segolène Royal, socialistledaren och en stor del av fransmännen gladde sig åt att en ny ung president skulle leda Frankrike.

Idag ser det annorlunda ut. Sarkozy liknar alltmer Napoleon i sitt sätt att härska och regera.
Han är med överallt. Blandar sig i allting och har redan trampat mer än en minister på tårna.
På det privata planet är det en katastrof!

Det började med att hans hustru, Cecilia Sarkozy vägrade rösta på honom. Hon hade kommit tillbaka efter en kärleksaffär med en annan man, uppenbarligen för att stödja honom i hans presidentkampanj.
Hon stod pliktskyldigt vid hans sida i presidentpalatset efter segern, och följde även med på en lyxkryssning, men sedan var hon försvunnen, både i privata och officiella sammanhang.
Efter någon tid blev det officiellt, Cecilia Sarkozy lämnade sin man. Inga kommentarer, men tre böcker publicerades snabbt, alla påstod sig veta sanningen om Cecilia.
Sarkozy låtsades som ingenting, han poppade upp som gubben i lådan och hade fortfarande åsikter om det mesta.
Ryktet gick om att han hade en affär med en bosnisk popsångerska men ingen lyckades få reda på några detaljer…

Så plötsligt: Sarkozy drabbades av en passion under en middag hos en god vän: sångerskan Carla Bruni hade uppträtt under middagen och Sarkozy föll pladask!
Paret fotograferades under en resa till Egypten ömt omslingrade och sågs sedan i solen på en terrass till ett café i Versailles.
Carla Bruni fotograferades med en stor briljantring från Dior! Men! Det visade sig att Sarkozy gett exakt samma ring till sin hustru Cecilia då de gifte sig. - Ingen större fantasi, alltså!
Överöst med frågor om parets framtid sa Sarkozy: ni får veta något, när det redan skett - och mycket riktigt: för någon vecka sedan meddelades det att en vigsel skett mellan en herr Sarkozy och en fröken Bruni…
Sarkozy verkade njuta av uppmärksamheten och talade gärna om sin stora kärlek medan äktenskapet med Cecilia knappt var över.

I veckan kom nästa sensation: en journalist vid veckotidningen Nouvel Observateur publicerade ett SMS skickat av presidenten till förra hustrun: Si tu reviens, j’annule tout… Om du kommer tillbaka, annulerar jag allt!
Detta skulle ha sänts innan bröllopet med Carla Bruni…

Sarkozy tillkallar snabbt sin advokat som inleder process.
Journalisten står vid sin uppgift och vägra uppge källan till SMS:et. Cecilia Sarkozy, kanske?
Och på alla franska TV-kanaler visas film på Sarkozy som vid stora statsmöten diskret knappar på sin mobiltelefon…
Fortsättning följer…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto www.cbc.com och www.rfi.fr

Swingin’ London

2007-12-20T14:24:00.000-08:00

Det svänger fortfarande om London. Gunnela och jag var där för några veckor sedan för att fira hennes födelsedag. Att komma dit är inte så enkelt för oss som bor utanför Paris. Tar man tåget, Eurostar, som visserligen bara tar 2 tim och 20 min, så är biljetterna tämligen dyra, man måste krångla sig genom trafiken in till Gare de Nord och sedan betala en dyr parkering där. Dessutom pågick transportstrejken i Paris med trafikinfarkt som följd.
Enklare och billigare för oss är att åka ut till flygplatsen Charles de Gaulle och ta lågprisflyget Easy Jet, men häpnadsväckande krångligt ändå.

Först bil, sedan tåg från parkeringsplatsen till terminal 3 och till sist en lång promenad till terminalen. Den är en lågpris- och charterterminal och ser ut som en stor hangar, nödtorftigt utrustad med ett sämre café och en tidningsaffär.
Easy Jet är ett lågprisflyg utan ambitioner på service eller bekvämlighet, ungefär som Ryan Air. Men det fungerar, kommer fram i tid och väskan försvinner inte. Man landar i Luton, norr om London, som är en överraskande bra flygplats med massor av affärer, barer och rent och snyggt..
Problemen börjar när man skall in till London. Easy Jet har en egen buss, men den är proppfull och går bara en gång i timmen. Återstår tåget. Man får då ta en matarbuss till stationen, släpandes på bagaget, upp och nedför trappor, leta rätt på perrong och klämma in sig på trånga platser. Framme på Kings Cross Station återstår byte till the Tube f.v.b. Green Park, mer trappor och promenad till Lansdowne Club, där vi bor. Vägen tillbaka blir ännu värre eftersom tåget var fullt och vi fick stå upp en halvtimma i en korridor och taxi till Luton eftersom bussarna slutat gå.

Men London är London, även om det var svinkallt och blåsigt. Julskyltningen var i full gång, gatorna fulla av folk och Harrods som gnistrade, blixtrade och nästan brast i sömmarna av alla människor, som myllrade runt som myror och köade vis kassorna. Men vi kunde sorgset konstatera att Harrods har tappat sin tidigare eleganta, lyxiga stil, utan fått en ”tacky”, billig, smaklös, falskt glittrande atmosfär. Trapphuset var ombyggt i egyptisk faraostil med sfinxar och annan smörja, som för tankar till Las Vegas , smaklöshetens Mecka,och skyltfönstren var en estetisk katastrof
Grannen är gudskelov Armani och Gunnela tycker naturligtvis att Armani alltid är Armani (särskilt när man fyller år).

Vi kastar oss in hos bokhandlarna, min favorit är Hatchards på Picadilly där Gunnela och jag står i flera timmar, problemet är att böcker tunga och besvärliga att bära. En av de underbara böckerna jag köpte, heter ”India Remembered” av Patricia Mountbatten, dottern till den siste vice-konungen Lord Mountbatten. Underbar text och massor av foton och dessutom personligen signerad av författarinnan. Couldn’t be better.

Tiden går fort under en week-end och vi beslutar oss för att köra Tate-racet, d.v.s. gamla Tate, som numera kallas för Tate Britain och sedan ta båten till Tate Modern.
Tate Britain, http://www.tate.org.uk/britain/, är ett underbart museum, som jag nästan alltid besöker i London. Den här gången var det en utställning om 1800-talskonstnären Millais, som jag aldrig hört talas om förut, men som visade sig vara, en (enligt min uppfattning) kitsch-konstnär som snarare platsar på det förskräckliga museet, Musée d’ Orsay i Paris och inte på ett så underbart museum som Tate.
Den andra utställningen var en dröm: David Hockney väljer ut Turners bästa akvareller…Titta på länken: http://www.tate.org.uk/britain/exhibitions/turnerwatercolours/default.shtm

Jag gick runt som i trans och såg dessa fantastiska akvareller från akademiskt strikta, perfekta målningar, till avancerade, utflippade, vackra, aningar och fantasier av naturen. Eftersom jag själv målar akvareller, nästan i samma genre, greps jag djupt och fick till en början invigelsen att genast sluta måla. – Hur kunde jag någonsin måla lika vackert och innerligt som Turner? Men sedan kom invigelsen att jag kanske kunde lära mig av honom och försöka tolka kunskaperna i min egen anda. Vi började få lite bråttom, eftersom flyget gick senare på kvällen, men hann ändå kasta blickar på Constable och några Turneroljor.

Båtfärden till Tate Modern var charmig och man slogs av vilken förändring London genomgått de sista 20 åren. Supermoderna byggnader, blandas med gamla ombyggda magasin längs med Themsen, i bakgrunden syns S:t Pauls Cathedral och längre fram ser man Tate Modern, det ganska nya moderna museet. Det ser ut som en stor fyrkantig låda med en hög skorsten i mitten. Byggnaden var en kraftstation förut och är lite i pompös 30-talsstil. Det måste erkännas att byggnaden är imponerande, särskilt när man kommer in i den stora entréhallen som förr var turbinhallen. Men där slutar det positiva. Det var krångligt att ta sig mellan de olika våningarna och i de enorma utställningshallarna, inte rum utan, verkligen hallar, försvann de ofta mycket dåligt hängda tavlorna fullständigt. När jag var på Tate Modern för några år sedan, tyckte jag att de permanenta samlingarna var torftiga och tråkiga. Jag hade hoppats att det bara var tillfälligt, men tyvärr måste jag säga att intrycket består. Tate Modern är helt enkelt ett kasst museum, som inte är värt en världsstad som London.

Det var full fart på stan och det mest påtagliga inslaget var alla utländska ungdomar som jobbade i restauranger och affärer. Tusentals polacker, balter, tyskar, fransmän och inte minst svenskar har lämnat sina länder med arbetslöshet och hopplöshet för att söka lyckan i England, där ekonomin går för fullt, utan bromsande fackföreningar och tunga skatter. Det stod i någon tidning att det hade fötts 35.000 polska barn i England bara i år. Detta är naturligtvis bara möjligt för EU-medborgare som har fri rörlighet.
Men det visar med full klarhet hur framgångsrik den engelska modellen är, utan restriktioner. I Frankrike och Paris är det inte en chans att få arbete så enkelt, det råder stor arbetslöshet bland ungdomar och bostadsbristen är skriande. Svenskar vi träffade berättade att det var bra betalt, inte särskilt svårt att få bostad och hur kul som helst på klubbar och barer, vilket vi själva kunde se. – So Swingin’ London is back!
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela omgiven av bobbies på Luton Airport

Brinner Paris?

2007-11-27T16:05:00.000-08:00

Frågan ställdes en gång av Hitler till den tyske kommendanten i Paris, von Cholitz. Svaret idag är, som då, - nej. Paris brinner inte. Svenska kvällspressen skriver upphetsande, okunniga, rubriker att Paris brinner (vad är det för idioter som skriver rubrikerna?). Min hustrus son ringer och är orolig för sin mamma.
Vad som har hänt är att två galningar, utan störthjälm, på en trimmad mini-motorcykel, kör rakt in i en polisbil och omkommer tragiskt.
Det händer inte i Paris utan i en förort, 45 km från Paris. Stället heter Villiers-le-Bel och ligger alldeles vid Mantes-la- Jolie, en otrolig stad med en mardröm av nedslitna höghus, tristess, hopplöshet, muslimska getton, maktlösa lokalpolitiker och trötta och brutala poliser. Jag läser lokaltidningen ”Le Parisiens” lokalbilaga över vårt departement, Les Yvelines, varje dag. Jag kan säga att i varje nummer förekommer artiklar om Mantes- la- Jolie, som handlar om våld, våldtäkter, rån, brända bilar och skolor, inbrott, knark och andra förfärligheter. Jag suckar och tänker att det borde vara en fasa att vara maire (borgmästare) där och jag kan intyga att han ser ganska rufsig och tilltufsad ut i intervjuerna på TV.

Men vad hände då? – Jo, två idioter, 15 och 16 år gamla, sätter sig på en trimmad, förbjuden minimotorcykel, 80 kubik, och brassar iväg utan störthjälmar, vett och sans, omdöme eller den minsta trafikvett, får syn på en polisbil, grips av skräck, vinglar och frontalkrockar med sagda snutbil. De kastas till marken med svåra hjärnskador, medan poliserna rusar ut ur sin bil och kallar på hjälp. Här går åsikterna isär, men en pöbelhop växer snabbt upp och hotar poliserna som flyr fältet för at undgå lynchning. Pompierna (brandmännen) anländer snabbt, men lyckas inte få liv i pojkarna. Många säger att de blev hindrade att komma fram av pöbeln som omringade offren.
Så börjar plundringen och vandaliseringen, ungefär som under den franska revolutionen. Orsaken till att allt går så snabbt, beror enligt på experterna, att alla har mobiltelefoner och kan kalla samman sina trupper och gäng för att gå till attack. Det rör sig här om organiserade, kriminella ligor, som ser chansen att ta för sig och rena vandaler s.k. ”casseurs” som överhuvudtaget inte har några idéer, utan bara vill ha lite kul och protestera mot makten. De blir snabbt fulla och tämligen höga av allahanda knark, spärrarna i själen släpps snabbt och man vågar göra det mesta inom gruppens trygghet, maskerad, beväpnad och kaxig. Ett nytt element har dykt upp – poliserna har blivit skjutna av hagelgevär på nära håll, ingen har ännu dött, men många ligger svårt skadade trots skottsäkra västar.
Tragedin är att vandaliseringen drabbar det egna närsamhället. Alla butiker som plundras och bränns, får svårigheter och läggs i många fall ned, med arbetslöshet och försämrad service som följd. Nedbrända skolor och dagis ger oöverskådliga problem för hårt arbetande föräldrar, som redan innan har svårt att få livet at gå ihop. Personliga katastrofer med alla nedbrända bilar, - hur skall jag komma till jobbet, hur skall jag kunna handla och hur skall barnen komma till dagis, hur skall jag ha råd att skaffa en ny risig bil?
Till allt detta kommer sämre säkerhet med stormade polisstationer och ett nedbränt bibliotek, som för tankarna till nazisternas autodaféer och den ideologiska förstörelsen av det berömda biblioteket i Sarajevo.

Sarkonixon var för tillfället i Kina och kunde inte göra mycket. Han är för övrigt bränd bland alla invandrarungdomar efter det han kallade dem för idioter och busar förra året. Michèle Alliot-Marie, förkortad MAM, som är inrikesminister och en ganska mesig kvinna, åker pliktskyldigast ut till slagfältet, men gör en ganska slät figur. Ingen tar henne egentligen på allvar.

Frågan är när detta kommer till Sverige och andra invandrarnationer, som inte lyckats integrera de objudna gästerna, för det kan man väl kalla folk som kommer in i landet utan några som helst papper eller pass och som utnyttjar våra generösa asyllagar för sina egna syften. Får vi komma till deras länder, köpa hus eller starta business? Aldrig i livet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från AFP/Martin Bureau

Nya glada strejker och Mikaels skola

2007-11-20T16:25:00.000-08:00

Idag har ”les Fonctionnaires”, de offentligt anställda, annonserat strejk. Lärare, folk från skatteverket, sjuksystrar och brevbärare anser att de är illa behandlade. I verkligheten har de betydligt bättre än de privat anställda med säker anställning, bättre pension och alltid förtur när det gäller att låna i banker. Lönerna är kanske lite lägre men de vinner alltid i längden. ”Les Fonctionnaires” strejkar ofta, dock inte lika mycket som tåg bolagets anställda. Orsaken är att av Frankrikes 1,8 miljoner fack anslutna, så består ”les Fonctionnaires” fackföreningar av c:a 1 miljoner, resten är arbetare och privat anställda. När de privilegierade offentlig anställda strejkar här i landet räknas det som lyxstrejker och öppen utpressning. Men de värsta skurkarna är naturligtvis de anställda tågbolaget SNCF och metro/buss-bolaget RATP, som flera gånger per år tar hederliga, fattiga, arbetsamma människor som gisslan och låter dem leva igenom ”la galère”, galärslavens hårda villkor i timslånga bilköer och fullproppade metros som kommer en gång per halvtimme.
Någon berättade att hon hade sett en lapp på en busshållplats med texten: ”Tack RATP, på grund av er har jag idag fått sparken från jobbet”. Jag tror inte de kommunistiska fack pamparna på CGT eller FO bryr sig, särskilt om privatanställda blir av med jobbet, bara de själva får ha kvar sina förmåner, som ingen annan har på den franska arbetsmarknaden. Hoppas bara att Sarkonixon i detta enda fall inte ger med sig. Jag har själv erfarenheter från arroganta och stroppiga ombudsmän från den fullständigt sanslösa fackföreningen SIF, så jag vet vad det handlar om.

Det finns en udda grupp till i denna konflikt. Det är skolungdomarna, som naturligtvis hoppas på en massiv strejk av lärarna så de kan stanna hemma och slappa. Mina två söner hör till den gruppen. Min äldste son Niklas går på ett tekniskt gymnasium i Levallois en ort i utkanten av Paris. Hans lärare och klasskamrater bor alla långt ut i förorterna och har inte haft en chans att komma till skolan, således har Niklas legas på soff locket i över en vecka och inte behövt lyfta ett finger.
Min yngste son Mikael, har otur. Han går på ett gymnasium, Lycée Pasteur, i den fina förorten Neuilly-sur-Seine, där Sarkonixon var borgmästare i många år. Lärare och elever bor i närheten av skolan och verksamheten har därför kunna fortsätta. Inte ens strejken av ”les Fonctionnaires” idag har påverkat verksamheten och Mikael är bittert besviken. Hans skola är det klassiska exemplet på den usla, auktoritära, franska korvstoppnings skolan. Jag har desperat försökt få över gossarna till skola i Sverige men deras moder har hittills vägrat envist.
I den franska skolan trycks eleven ned och meddelas att han/hon är värdelös och totalt ointelligent. Sarko har meddelat att han vill göra ett modernt Frankrike, men tycks ha glömt skolan. En stor reform är i alla fall att barnen slipper gå i skolan på lördagar, något som jag slapp för 40 år sedan.
Kontakten föräldrar – lärare är helt otrolig. En förälder kan aldrig ringa en lärare, inte ens skicka e-post, utan måste, krypande och vördnadsfullt, skriva brev till respektive lärare för att få ett sammanträffande. Då ses man i ett konferensrum, - att få se skolan på ett naturligt och angenämt sätt är otänkbart.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto från Mikaels hemska skola Lycée Pasteur, www.mairie-neuillysurseine.fr

Strejk, strejk, strejk…

2007-11-18T07:48:00.000-08:00

Frankrike är lamslaget av tåg-, buss- och metrostrejken. Särskilt drabbat är Ile-de France, området där Paris är beläget. Varje morgon och varje kväll drabbas Paris med förorter av trafikinfarkt. Det tar tre timmar för en förortsbo att ta sig in 25 – 30 km in till Paris, som vanligtvis tar 20 – 30 minuter.. Sett från ovan i helikopter är staden med förorter en enda bilkö, som beräknas vara omkring 400 km lång. Tittar man på trafiksiten, http://www.sytadin.tm.fr, är nästan allt markerat rött.

Varför? - Jo, vår allestädes närvarande president Sarkonixon vill avskaffa järnvägspersonalens, ”Les Chiminots”, särskilda förmåner, som innebär pension vid 55 års ålder och högre pension än alla andra på den franska arbetsmarknaden. Ett tämligen rimligt krav. Varför skall de ha större förmåner än alla andra?
Fackförbunden CGT, FO och andra som är inblandade har på ett skamligt sätt, under åratal, strejkat vid stora helger för att pressa ut högre löner och andra förmåner. Offren att publiken, lågavlönade, ensamma mödrar och folk som vill komma till sina jobb eller resa. Vad jag kan komma ihåg så har vi haft tåg- och metrostrejker flera gånger per år. Sarko vill göra som Margaret Thatcher, ta strid och knäcka facken en gång för alla.

Men det finns ju grupper som är tacksamma. Mina söner som går i fransk skola är saliga, eftersom lärarna och många elever inte kan komma till jobbet och de får ett extra lov, skolan stängs helt enkelt.
Tidningarnas rubriker är : ”La Galère” och ”La Pagaille”, vilket ungefär betyder, vilket helvete (syftar på att vara galärslav) och vilken röra. På TV ser jag hur köerna står still, tusentals skotrar och motorcyklar och tusentals inbyltade cyklister, för det är en köldknäpp just nu. Men även inlines och sparkcyklar. Olyckorna ökar också. Vanligtvis är det snitt 5 motorcykelolyckor per dag, nu har det rusat upp till 40.

Folk börjar bli förtvivlade och arga. Man har tvingats skicka kravallpolis till metrostationer och busshållplatser, där känslorna har svämmat över. Annars brukar publiken här vara ganska toleranta mot strejkande, men nu är det annat.
De kommunistiska fackförbunden är envisa och står på sig. Det handlar inte bara om förmånerna, utan det är en strid mot Sarko och högern. Han å sin sida vill inte ge efter en tum och säger att det inte är förhandlingsbart.
Men motståndet börjar vittra och allt fler Cheminots återgår till arbetet, men fortfarande är inte sista ordet sagt och fransmännen får finna sig i att sitta i kö, missa flyg, möten, dagis och jobbet. Jag undrar om Sarko och regeringen med Fillon i spetsen också sitter i bilkö? De brukar ha motorcykeleskort, men det lär inte anslå mot en trafikinfarkt.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av liberation.fr och terresacre.org

Svart städhjälp och andra svåra brott

2007-11-07T07:09:00.000-08:00

Moraltanterna dominerar i svensk press. Nu förfasar man sig över alla politiker som anlitar svart arbetskraft, jag menar inte våra bröder och systrar från Afrika, utan jobb utan att betala skatt. Jag kan ärligen bekänna att jag under mitt långa liv, aldrig betalt in skatt för städning, snickare, murare, målare eller barnpassning.
Det är en kombination av snålhet och politisk protest. Sverige har världens högsta skattetryck (eller i varje fall, har haft) och många gånger dubbelbeskattas man. Det rör sig om så små summor och alla tjänar på affären (utom staten). Varför skulle jag betala? Och varför skall arbetstagaren betala?
I Frankrike finns ett system med checkar. Man köper exempelvis en check för 100 kr och betalar barnflickan med den. Men 50 kr av beloppet är skatter och avgifter. Skall hon ha 100 kr i lön måste man således betala med två checkar. Ett enkelt system.
Moraltanterna bland journalisterna som skriver om svarta tjänster, anlitar förmodligen alla svart arbetskraft. – Hur gör man, förresten, om man verkligen vill betala skatt ? Vart går man? Det vore kul att veta.

En av mina vänner fick för några år sedan en mycket hög befattning inom den offentliga sektorn och kunde med en suck bekräfta att man fick övergå till vit arbetskraft därhemma. Hotet från snokande journalister var alltför stort. Men den höjda lönen var så bra att det lönade sig ändå.

När jag var i Sverige seglade Schenströmaffären upp. Bedrövligt. Ingrid Schenström blev uppspikad på väggen för att hon var en kvinna. Hade Lars Danielsson kysst Helena Stålnert på krogen, hade det säkert inte varit någon fara. Dessutom hade inte Schenström jouren ensam. Men tidningarna sålde lösnummer och det är väl det som gäller. Som en sista tanke kan man alltid säga att det var klumpigt att gå ut på krogen och supa till och hångla. Bättre att ta in på hotell och beställa på rummet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från www.svartstadhjälp.se

Sverige – Frankrike

2007-11-06T10:29:00.001-08:00

Att bila från Stockholm till Paris är en seg tillställning som har sina sidor. Vi tog två dagar på oss. I november är vädret opålitligt. Vid avfärden från Sörmland kl. sex på morgonen låg snön och vid ankomsten till Paris vid 18-tiden var et 18 grader varmt. Vi körde på en lördag och söndag för att slippa lastbilar, men trots det var det mycket lastbilar i farten, framför allt i Tyskland. Trafiken var gles i Sverige och intensiv på Autobahn i Tyskland.

Dåliga restauranger
Jag har kört ned till Skåne, tur och retur, varje år de senaste 40 åren. Sakta har vägarna blivit bättre, men standarden på restaurangerna utefter vägen lika usel. Räddningen är McDonalds som har ställen längs med vägen, så man i alla fall inte svälter. Jag frågar mig hur det egentligen är möjligt att servera så dålig och tråkig mat längs med E4:an. Köksmästarna måste verkligen hata sina kunder. Rekordet slog av restaurangen Dinners i Ödeshög, där personalen går runt i smutsiga T-shits, serverar fabrikslagad mat från odiskade kastruller och hade en obeskrivligt äcklig toalett. Toaletterna är överlag snuskiga och ofräscha längs med vägen.

Öresundsbron
Jag kör alltid omvägen över Öresundsbron, som jag tycker är fantastisk. Det är en glädje att slippa Öresundsbolagets trista färjor med sin sura personal, som trafikerade Limhamn – Dragör. Det känns som att lyfta med ett flygplan när man kör upp på bron. Det finns ett trick med bron. När man åker mot Tyskland kan man ta en kombinationsbiljett med Rødby – Puttgarden, men kommer man från andra hållet bör man köpa separata biljetter. Orsaken är det dåligt genomtänkta betalningssystemet. Man kan betala med kreditkort vid bron. Då finns det flera infarter och ingen kö. Har man en kombinationsbiljett, måste man visa upp den i en manuell lucka, vilket kan betyda lång väntan i kö, eftersom man för det mesta bara har en lucka öppen.

Färjorna
Jag tycker att vägen genom Danmark är seg och man håller äntligen på att komplettera motorvägen ända fram till Rødby. När man kör ombord på färjan hoppas man alltid att färjan är tysk. Då är maten bättre och personalen trevlig och uppmärksam. Danskarna har aldrig varit bra på service. Menyn har inte förändrats på många år, så man är ganska trött på den. Jag har aldrig lyckats förstå varför danskarna inte serverar smørrebrød på båtarna och varför får man inte goda korvar och surkål på de tyska?

Josthof
När vi kör av färjan i Puttgarden börjar det mörkna. Man håller på att förlänga Autobahn ända ut mot Fehmarn, vilket är skönt. Hur många gånger har jag inte kört som en galning, med vansinnesomkörningar för att komma i tid till en färja.
På vägen upp stannade vi i Lübeck, som var en vacker Hansastad men blev ohyggligt förstörd under kriget av engelska luftangrepp. Men det är fortfarande trevligt att gå runt i de medeltida gränderna, där några få gamla hus är kvar.
Frågan brukar vara var man skall sova över. Gunnela och jag har hittat Josthof, som ligger i Salzhausen, söder om Hamburg (04172 - 90 980). Det är ett typiskt, romantiskt, hotell i nordtysk stil med en tjusig matsal och underbar mat. Vi fick ett stort dubbelrum med härliga kuddar och duntäcken. Övernattningen,, tillsammans med middagen gick å 190 €, inte särskilt dyrt.

Lång väg
Vi körde kl. 9 på morgonen. GPS:en räknade ut att det skulle ta nio timmar att köra till Paris, vilket blev tio när pauserna kom in. Trafiken var i början lugn, men senare blev den intensiv och en hel del lastbilar, som lustigt nog var svenska. Jag hade för mig att de inte fick köra på söndagar.
När vi tankar, dricker kaffe eller äter så kan vi konstatera att standarden är långt över den svenska. God mat, vänliga , servicemedvetna tyskar och fräscha toaletter, där man få betala, vilket man gärna gör. Inne i Frankrike är maten ännu bättre, men lika rent och snyggt. Man skall undvika att stanna i Belgien där ställena är trista med dålig mat. Men se upp! Bensinmackarna ligger glest i Belgien.
Vi har otur och fastnar i köer vid infarten till Paris. Radion berättar att det blir nya strejker och Sakozy har tagit hem fransmän från Tchad. Det märks att vi är hemma i Frankrike igen.
Gunnela och jag är vid det här laget ganska sega och när vi har kånkat in bagaget och kissat hunden så delar vi på en flaska välförtjänt Champagne, som har väntat i kylen.

Skrivet av Erik Edelstam.
Bilden föreställer min hustru Gunnela och Sushi vid Josthof

Strejk, Sarko, Cecilia och Springboks

2007-10-18T16:17:00.000-07:00

Det fina höstvädret fortsätter här i Paris. Det kan ju i alla fall vara en tröst för de som inte kan ta sig till jobbet. Fackföreningarna gick idag ut i en massiv transportstrejk för att visa musklerna mot den stroppige Sarkonixon. Det blir en intressant fight. Alla tidigare presidenter och premiärministrar, särskilt Juppé 1995, har försökt få bort de extrema förmåner som vissa grupper har tillskansat sig under åren, med strejker och trakasserier mot publiken. De värsta har varit ”Les Cheminots”, lokförarna, som kan pensionera sig efter 50 års ålder. Varje jul har tågen och metron i Paris gått i strejk för att pressa ut ytterligare förmåner. Offren är som vanligt ensamstående mödrar, pensionärer och vanligt hyggligt folk som måste arbeta för att överleva. Ingen har lyckats besegra fackföreningarna och folket som står övergivna på perrongerna, protesterar, konstigt nog, inte.

Sarkonixon står inför en bitter strid. Det skall bli intressant att se hur han tacklar situationen, om han har samma styrka som Margaret Thatcher, när hon knäckte den brittiska fackföreningsrörelsen och räddade England.
Sarko förlorade första ronden idag, när det meddelades att hans protesterande hustru Cecilia ville skilja sig. Lille Napoleon, som han kallas, hade förmodligen inte lyckats skilja på rollen som en maktfullkomlig president och en ödmjuk, kärleksfull make. Den store Napoleon var för övrigt den ende franske statschef som skiljt sig under sin ämbetsutövning. Mina sympatier ligger hos Cecilia, som, hyggligt nog, ställde upp på hans presidentkampanj, men i längden inte stod ut. Heder åt henne!

Fortfarande som enda svenska media, rapporterar Words & Art om rugby VM. I söndags krossade sydafrikanska Springboks de argentinska Pumorna med 37 – 13. Detta genant, nästan helvita lag, rullade upp argentinarna och fick många försök, dvs rusningen bakom mållinjen med bollen, som ger fem poäng. Den store stjärnan, Bryan Habana, en av två svarta spelare i laget, gjorde fantastiska mål. Motsvarigheten till engelsmännens Wilkinson, Montgomery, sköt in straffar på löpande band mellan de höga målstolparna.
Det blir en spännande final mellan England och Sydafrika på lördag. Jag håller på Springboks.
Foto www.lematin.ch
Skrivet av Erik Edelstam

Landssorg och Versailles

2007-10-14T09:46:00.001-07:00

Frankrike är idag ett land i sorg. ”Les Bleus” förlorade semifinalen i Rugby-VM mot England med 09 – 14. Det förfärliga var att Frankrike ledde hela matchen och att franskdödaren, den ohygglige Johnny Wilkinson sparkade in avgörande poäng de sista minuterna. Besvikelsen är enorm och fansen grät på gatorna. Sarkozy på hedersläktaren såg ut som han hade svalt en citron. Vid förra VM 2003 i Sydney var det också Wilkinson som sänkte ”Les Bleus”.
I kväll spelas andra semifinalen mellan Argentina och Sydafrika.

I det vackra och varma höstvädret passade jag på att besöka Versailles slott med mina söner. Tyvärr var fasaden övertäckt för putsning men annars var allt sig likt. Problemet var bara att det var massor av folk och en jättekö till kassorna. Det tog en timma att få biljetter. Ett uselt arrangemang. Varför kan man inte köpa biljetter i automater, som på Louvren? Ett gott råd är att köpa biljetter i förväg via Internet. Men det är också krångligt eftersom biljetterna skickas hem. Det går i alla fall att köpa biljetter på alla järnvägsstationer.
Spegelsalen var nyrenoverad och helt enkelt strålande. Men det var som sagt packat med folk och man fick armbåga sig fram genom passagerna. Kön på A13 in till stan var också massiv. Det här gången var det inte några döda får som blockerade vägen, utan alla parisare som hade varit ute och gått, cyklat eller vräkt i sig en jättelunch.
Bilden på Johnny Wilkinson kommer från www.artpax.com
Skrivet av Erik Edelstam

Fint väder, döda får och Babbis vidare öden.

2007-10-13T09:18:00.000-07:00

Vädret är otroligt här i Paris. Dimma på morgonen och strålande brittsommar på eftermiddagen. Jag har kunnat sitta i vår lilla trädgård i Ste Gemme hela eftermiddagen.
I går, när jag körde västerut, på A13, motorvägen som går förbi Versailles och ut mot Normandie, såg jag jätteköer. Hela motorvägen var igenproppad in mot Paris. Det kallas på franska ”Bouchon”, just propp eller kork, och ordet blinkar på alla elektriska skyltar vid vägkanten.
Orsaken var en fullkomligt bisarr olycka. På morgonen hade en lastbil, lastad med döda fårkroppar, kört för fort, smällt i säkerhetsbarriären som skiljer körriktningarna åt. Vid smällen öppnades dörrarna bak och de döda, slaktade fåren ramlade ut på vägbanan, en efter en, ungefär var tredje meter. Chauffören fortsatte köra som ingenting hade hänt i några kilometer, hela tiden med fårkroppar som ramlade ur bilen. Till sist kom han in på boulevard Peripherique, som löper runt hela Paris och insåg sitt beklagliga predikament. Galningen försökte vända och köra tillbaka, men blev då till sist stoppad av polisen.
Bakom honom uppstod kaos i trafiken när alla bilister i morgonrusningen försökte väja undan kadavren som låg på vägen. Olyckor uppstod och de stackare som gick ut ur sina bilar, bedövades av en ohygglig stank. Det tog vägmyndigheten hela dagen att rensa upp, med folk klädda i skyddsdräkter och masker.

Vidare i Babbis öden. Medan hon låg i koma på Hôpital Laribosière med tre olika slangar i munnen och pipande apparater runt omkring sig, rullade hela apparaten vidare.
Laribosière är ett gammaldags, slitet sjukhus, som byggdes bredvid Gare du Nord under första världskriget för ta emot den aldrig sinande strömmen av sårade soldater på tågen från västfronten. En dyster historia där färgen flagnar och det är verkligen som att ta ett första steg in i Hades. Trots den sjabbiga, nästan overkliga atmosfären, så kunde jag konstatera att all modern utrustning fanns på plats och att personalen var otroligt kompetent. I Sverige hade stället naturligtvis varit utdömt för länge sedan.
I Frankrike är polisutredningar hemliga så man skall egentligen inte få veta vad som pågår, men en hygglig kommissarie berättade för mig att den korsikanska maffian var inblandad. De visste vilka förövarna var, men kunde inte bevisa något. Spelklubben de hade satt eld på, hade förlorat sitt tillstånd och man ville därför kamma hem försäkringspengar. Efter undersökningar konstaterade brandkåren och polisen att det rörde sig om mordbrand. Då skall, om allt går rätt till, inga försäkringspengar betalas ut. Men allt gick inte rätt till, utan försäkringsbolaget betalade glatt ut pengarna. Något var sjukt. Men det skulle bli ännu sjukare.
Fortsättning följer…

I kväll håller hela Frankrike andan när den första semifinalen i rugby går av stapeln. ”Les Bleus” möter England och i morgon möter Sydafrikas ”Springboks” uppstickaren Argentina Pumor. Det är bara att dra på sig den franska rugbytröjan och börja bita på naglarna.
Sarkonixon tittar säkert på matchen från hedersläktaren. Han har det jobbigt på hemmaplan. Det ryktas i tidningarna att hans bångstyriga hustru Cecilia vill skiljas. Hon ställde upp i presidentkampanjen, men står väl inte ut med en sådan karl.
Foto LP/ Yves Nicolas
Skrivet av Erik Edelstam

Vanlig fransk korruption och Babbi

2007-10-09T15:47:00.001-07:00

Man blir inte förvånad när stora kanoner åker fast för insideraffärer. Det man egentligen borde bli förvånad över, är att saken kommer ut i offentlighetens ljus. Just nu släpas den smutsiga byken fram i offentlighetens ljus, här i Frankrike. Det handlar inte om några småhandlare som fått tips om börsen, utan de stora kanonerna, inklusive franska staten, som har gjort jättevinster genom att sälja aktier i Airbusföretaget EADS, innan det kom fram att det nya projektet, Airbus 380, hade stora problem med produktionen. Aktierna rasade naturligtvis, men cheferna och insiders hade hunnit sälja aktierna innan och kammade hem en jättevinst innan. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut brukade säga.

Problemet är bara at franska staten är djupt inblandad. President Sakozys gamle kompis Arnaud Lagardère, som han också kallade ”min bror” är djupt inblanda i affären. En klassisk ”business tycoon” och ”corporate raider” som köper upp och slaktar gamla företag utan hänsyn. Han har bl.a. köpt upp Frankrikes äldsta och största sportklubb, ”Racing Club”, där undertecknad är medlem i fäktsektionen. Varför har han köpt klubben? – Jo, därför att klubben har en magnifik fastighet mitt i centrala Paris. Den kommer snart att försäljas och klubben kommer att förvisas ut till förorterna och dö i all stillhet.
Han sålde plötsligt hälften av sitt aktiekapital i EADS. Köparen var inte mindre än franska statens finansbolag, Caisse des Dépôts, som köpte under hårt tryck från staten.. Men vem låg bakom trycket? Jo, Sarkozys gamle kompis, den dåvarande finansministern Thierry Breton, En riktig soppa, som avslöjas i offentlighetens friska ljus.

Sarkozy – Nixon går ut i pressen ”och kräver att sanningen skall komma fram”, men vi luttrade medborgare vet att allt är bara en skådeprocess och att Sarkos kompisar aldrig kommer att åka fast. Även en så pass läskig typ som Lagardère. Vi som bor i Frankrike och älskar landets underbara medborgare, humorn, den genuina kulturen och fantastiska naturen, kommer aldrig att förstå den ohyggliga korruptionen som sänker ned detta underbara land, till så tarvliga nivåer.

Låt oss gå tillbaka till min lilla dotter Ellinor, kallad Babbi, och hennes ohyggliga öde. I förra avsnittet låg hon i koma och familjen och kompisar satt i en trapp på sjukhuset.
Jag besökte ”Police Judicière”, kriminalpolisen, som undersöker brott och har ganska stor koll på vad som händer. Deras kontor låg bakom Gare du Nord och var ganska ruffigt. Det kom fram att de hade tagit dit sina egna datorer och möblerat med privata möbler. Vilken misär!
Men de var ganska klara över vad som hade hänt, och viskade till mig, ganska omgående, att det var korsikanska maffian som låg bakom attentatet. I Frankrike är nämligen polisutredningar hemligstämplade,
Jag var också upp hos brandkåren , ”les Pompiers” för att höra deras version. De hade gjort en undersökning och kunde berätta att ett antal brandbomber hade slängts in i spelklubben och att de, infernaliskt nog, hade brutit upp branddörrar för att elden skulle få bättre drag, vilket den naturligtvis också fick. Hela tiden gick jag runt i min pappas lodenrock i ett tillstånd av dvala och chock, på ett robotartat sätt.
Fortsättning följer.
Fotot föreställer den slirige Lagardière, Sarkozy-Nixon och, oturligt nog, den strålande Angela Merkel
Jag såg faktiskt det engelska rugbylaget i en buss idag, omgivna av kraftig poliseskort. Vi får vad som händer…
Foto från le Parisien, Gamma
Skrivet av Erik Edelstam

Att stänga av respiratorn och lite rugby

2007-10-08T15:45:00.000-07:00

Jag har läst på kvällstidningarnas web-upplagor att en stackars pappa blev tvungen att stänga av den 16-årige sonens respirator efter omfattande hjärnskador. Pojken hade blivit ohyggligt slagen. Till råga på allt skedde det på gossens födelsedag.
Som en pappa, kan jag säga att han hade tur. Gratulerar. Pappa fixade saken – lidandet var slut. Familjen fick tid att sörja.

Jag och min familj fick aldrig det erbjudandet eller heller inte det alternativet. Vi sörjer för evigt.
Vår dotter Ellinor, som bodde i Paris, fastnade på sjätte våningen när korsikanska maffian hade satt eld på en spelklubb på nedre botten. Hela byggnaden fattade eld, grannarna flydde utan att väcka henne och hon vaknade först när hela rummet var fyllt av tjock, fet rök. Hon försökte ta sig ut ur byggnaden men stupade på tredje våningen, där hon senare återfanns av rökdykare från brandkåren. Rökgaserna hade exploderat och hon var bränd i ansiktet, lungorna blev också skadade. Ingen vet hur länge hon låg där med stoppat hjärta. Hon släpades ned på gatan, rue Sebastopol, helt naken, i december, kl 5 på morgonen och man satte igång med återupplivning. Tack vare hennes otroliga fysik kom hjärtat igång , men stannade senare i ambulansen. Efter fyra minuter lyckades pompierna få igång henne igen. Hon kom till ett akutsjukhus och stoppades in i en tryckkammare för att lätta trycket på hjärnan. Ingen hade hunnit tvätta henne så hon var kolsvart över hela kroppen. Läkarna beslutade att lägga ned henne i ett artificiellt koma för att försöka få ned ett stort ödem, en stor ansvällning i hjärnan (om jag har förstått rätt). Hon låg där i sex veckor. Under tiden kom familjen (och bästa kompisar) ned till Paris, väntade i en sjukhustrapp, rökte, drack calvados, hälsade på lilla Babbi (som hon kallades ) och grät floder. Hur skulle vi göra?
Historien fortsätter i morgon, med intressanta vändningar…

I lördags spelade Frankrike sin elegantaste och mest spännande match hittills i Rugby-VM. Efter en hysteri i medierna och dystra profetior, drog en otrolig match igång mot de stora favoriterna och skräcken – The All Blacks, Nya Zeelands kanon- , segertippade lag, the swingers of Rugby, den fruktade, svarta ångvälten…Men –
till allas förvåning så höll fransmännen undan och kontrade friskt och gjorde även flera försök, dvs målrusningar bakom linjen, vilket anses vara mycket svårt. I sista minuten när siffrorna stod jämnt sparkade fransmännen in en avgörande boll genom de höga målstolparna…och halva Paris jublade på Chams Elysèes. Resultatet blev 20-18.
Semifinalen blir mot England, förra VM:s vinnare och den andra blir mellan Sydafrikas pinsamt vita lag, Springboks, och den otroliga, blåbärsjokern Argentina.
Som, fortfarande, det enda svenska medium som bevakar Ruby VM, ber vi att ödmjukt få återkomma med resultat och kommentarer.

Fotot är taget kvällen innan maffians attentat.
Skrivet av Erik Edelstam

Svarta Nejlikan, Rugby och annat

2007-09-23T09:34:00.001-07:00

Jag kan inte låta bli att fortsätta tjata om Ulf Hultbergs usla film om min stackars pappa, Den Svarta Nejlikan. Det som retar mig är han tar Harald Edelstams personlighet, hittar på en dålig historia och sedan försöker, och säkerligen lyckas, tjäna en bra slant. Han kommersialiserar min mycket värdige och diskrete pappa och skäms inte sedan för att påstå att filmen är sann.
Recensionerna var heller inte särskilt lysande. Den bäst formulerade stod i Sydsvenskan, kolla länken: http://sydsvenskan.se/nojen/filmrecensioner/article265998.ece
Den oblyge manusförfattaren Mats fors drar paralleller med den lysande regissören Costa Gavras, vilket är en förolämpning mot denna store konstnär.

Rugby VM gåt vidare. Frankrike passerade genom nålsögat genom att slå Irland på ett elegant sätt och kan därmed se fram emot an kvartsfinal. Andra läder som leder sina pooler är Sydafrika, Australien, Nya Zeeland och överraskningen Argentina. Frankrike får ett tufft slutspel.

En annan som har det tufft är den hittills sympatiske premiärministern François Fillon. Han har inte mycket att säga till om. Begreppet, ”överkörd av tåget”, är onekligen på sin plats i detta fall. President Sakozy bestämmer allt och ansvariga ministrar har inte något att säga till om. Sarkozy är på samma gång, premiär- utrikes-, finans-, försvars- och inrikesminister. Några ministrar har redan avgått och risken för strömhopp är ganska stor.
Tidningarna spekulerar i att den duglige Fillon inte står ut och tycker att han betalar ett för högt politiskt pris för att stanna kvar och bli hunsad av den maktlystne presidenten.
Med Sarkozys stora test ligger fortfarande framför honom, den stora striden med de militanta fackföreningarna. De flesta premiärministrar och presidenter har fått blodad nos av denna mäktiga kraft. Det största förbundet, det kommunistiska CGT, har redan antagit Sarkozys utmaning om ”reformer” i arbetsrätten och meddelat strejk den 18 oktober.
Blir det storbråk gäller det att ha full tank i bilen så man kan komma ut ur landet om maten börjar ta slut i affärerna, som det var i under transportstrejken för drygt tio år sedan.
Skrivet av Erik Edelstam

Den Svarta Nejlikan del 2

2007-09-16T17:19:00.001-07:00

Det underbara sommarvädret fortsätter i Paris med strålande sol och 26 grader varmt. Idag, söndag, var det dagen för ”La Patrimoine”, fädernesarvets dag. Den dagen är alla offentliga byggnader öppna för allmänheten, inklusive alla departement och till och med presidentpalatset, Elysée. Skattebetalarna har rätt att få titta på det som de betalar för. Den här dagen öppnas också många privata palats och slott, även ambassader utomlands. En mycket god idé, som vår sömniga kulturminister borde genomföra i Sverige.

”Den Svarta Nejlikan” går hem hos folk. Ingen tycks uppfatta att filmen är ren fiction, d.v.s. en rövarhistoria.
Jag har redan fått frågor om min styvmor. Vilken styvmor? Gifte han sig inte med Allendes sekreterare? Vilken då? Jo, hon som låg på sjukhuset? - Röran är fullständig och manusförfattaren Mats Fors har gjort fiasko.

Idag fick jag ett antal e-mails från Mirtha Fernandez, kvinnan som i verkligheten låg på sjukhuset och som var föremål för ett stort slagsmål mellan Harald och ambassadpersonalen å ena sidan och chilenska militärer å andra sidan. Hon är med rätta mycket upprörd och kränkt och berättar att historien är mycket välkänd i Uruguay och att Harald Edelstam har stor aktning i landet. Hon upplever skildringen av hennes lidande som skamlös och vänder sig mot antydningarna i filmen att hon skulle varit hans älskarinna. Var går egentligen gränsen för hur man kan utnyttja människors historia?
Det finns ingen gräns, det har herr Hultberg och Fors visat. Men naturligtvis så har anständigheten en gräns, och den har herrarna överskridit för länge sedan.

De erkänner villigt att filmen är fiction, men påstår i annonser, utan att genera sig, att filmen är sann. Se annonsen ovan. Så går det till när man slår mynt av en avliden persons namn. Sådant kallas för vilseledande marknadsföring och faller under allmänt åtal.

VM i rugby fortsätter. Eftersom inga media i Sverige refererar matcherna, kan jag berätta att Sydafrikas lag, de s.k. Springboks, besegrade de förra världsmästarna England i grunden. Resultatet blev förkrossande 36 – 0.
Det rasistiska Sydafrika har stora problem med sitt rugbylag. Det är en av världens främsta lag, tillsammans med Nya Zeelands All Blacks och fransmännens Les Bleus. Problemet är bara att nästan alla spelarna är vita, vilket inte passar sig i det rasmedvetna Sydafrika. Man kan ju heller inte ge alla vita sparken, för då finns inget lag kvar. Samma problem lär råda i flygvapnet, där majoriteten av piloterna är vita. De går inte heller att sparka, för då upphör flygvapnet att existera.
Andra resultat. Nya Zeeland klådde blåbären Portugal med 108 – 13. Det märkvärdiga är att Portugal över huvud taget fick poäng. Les Bleus besegrade Namibia med 87 – 10, samma reflektion om Namibia som Portugal.