Goyard - ett strå vassare!

När min mans föräldrahem skulle tömmas fann han en gammal dammig koffert i ett hörn på vinden. Den var både stor och tung men han släpade ner den för alla trappor och eftersom han inte hade någon plats för den, fick den tillbringa några år i ett lager.När vi så småningom köpte vårt hus utanför Paris tog vi hand om den gamla kofferten, dammade av den och använde den som hallmöbel. Den öppnades på framsidan och där fanns tre lådor, en större för hattar och två mindre.Under locket fanns flera fack, antagligen för handskar och hattnålar. På sidorna finns vackra metall-handtag i gedigen mässing-den är tung- men på den tiden fanns ju bärare till hands, då man reste. Eftersom vi inte riktigt förstod vad initialerna på kofferten betydde – vi såg ju att det inte var Louis Vuitton-frågade vi vår granne, som är antikhandlare och dessutom handlar med gamla koffertar och väskor, om han visste något om den… Den visade sig vara mycket finare än en Vuitton-koffert, nämligen en äkta Goyard! Vad är då en Goyard?
Vi gjorde efterforskningar och fick veta följande… 1853 övertog en man vid namn Francois Goyard en affär i Paris som tillverkade stora resväskor och trunkar. Affären hette Morel, men döptes om till Goyard. 1892 lanserade man det speciella motivet på väskorna, ett speciellt designat ”v”. Samtidigt öppnades en speciell avdelning för ”hundar, katter och apor” De flesta koffertar skapades på beställning, för att t.ex. få plats för cricketstövlar, eller en reseservis eller som i vårt fall för att få plats för hattar och handskar.

1924 började tillverkningen av lättare och mindre bagage, samtidigt som man skapade ett skrivbord i samma material 1931. Det sägs att Conan Doyle skrev Sherlock Holmes vid ett sådant skrivbord, det var nämligen hopfällbart och skapade stort intresse och fler och fler gjorde specialbeställningar. En miljonär, som tröttnat på att vandra runt på sin yacht ,beställde en hopfällbar koffert till sin cykel. En annan beställde tre garderober till sin hund, var och en innehöll 300 galgar samt plats för halsband, koppel, pälsar och regnrockar och tröjor. Alain Ducasse, en av Frankrikes mest berömda kockar beställde en kulinarisk koffert, som tillät att han kunde laga mat varhelst han befann sig på resa. De flesta kunderna har låtit specialbeställa sitt bagage, ofta med kronor eller initialer.
En beställning som tar 6-8 månader. Allt är möjligt säger man hos Goyard, vi vill gärna tillfredsställa kundernas önskningar. Man talar inte pengar hos Goyard, men affärerna går så bra att man inte behöver öppna nya butiker hur som helst. Det är viktigt att vara exklusiv. Men man kan också gå in i butiken och köpa en enkel shoppingväska för under 10.000 kr, en namnlapp för resväskar för ca 1500 kronor eller ett litet smyckeskrin för ca 35000 kronor. Ett sådant skymtar i Woody Allens film ”Midnight in Paris” i hotellrummet på det exklusiva hotellet ”Bristol”.
Sedan mer än 150 år har engelska hovet, amerikanska presidenter, hertigen och hertiginnan av Windsor och John Rockefeller rest med Goyard-koffertar. Chica parisiskor handlar i Goyard-butiken på 233 rue Saint-Honoré, Karl Lagerfeld köpte sina första koffertar på 70-talet, Madonna, systrarna Hilton och Sofia Coppola älskar deras handväskor och butiken är förstås fylld av japanska turister. Mitt emot på 353 rue Saint-Honoré sedan 2008 en butik, som specialiserat sig på hund- och kattartiklar samt väskor för utflykter och pique-niques. Med andra ord, allt som den lilla vovven kan begära! Så med andra ord-gör inte som alla andra och köp en Vuitton! Vänta, spara och köp en Goyard i stället…
Gunnela Edelstam

Från Sarkoland till Hollande

Nicolas Sarkozy förlorade presidentvalet i maj till socialisten François Hollande. Efter den förnedrande valförlusten försvann Bling-Bling Sarko till en välbehövlig vila i den marockanske kungens lyxvilla vid havet. Han hade säkert en hel del att fundera över, bl.a. det faktum att han var en otroligt impopulär president, som blev bortröstad av sina egna väljare, s.k. antisarko – röster.

Hollande lovade redan före valet att han skulle bli en ”normal” president, d.v.s. motsatsen till Sarko. Han skulle åka tåg, ha en mindre officiell bil (Citroën C5), inte hela tiden lägga sig i regeringens arbete, dra ned på sin egen och regeringens löner med 30% och en rad andra saker, löften han faktiskt håller. Men begreppet ”normal” förföljer Hollande i media. Häromdagen rapporterades att hans bilkonvoj hade kört i 140 km/tim genom den långa tunneln under Defense, där det är 70 och senare på motorvägen i 180, där det är 90. Tidningarna undrade om det var en ”normal” fart? Hollande kommer att få höra begreppet ”normal” många gånger under åren som följer.

För att Hollande skall kunna genomföra sin politik, måste socialisterna vinna parlamentsvalen och få en majoritet, annars blir det väldigt besvärligt. Att ha en regering och majoritet från andra sidan kallas för cohabitation, d.v.s. samlevnad, och gör genomförandet av sin politik hopplös. Det fick Mitterrand uppleva flera gånger.
Hollande har deklarerat att han inte tänker genomföra några besparingsprogram, utan tänker försöka spendera sig ut ur krisen, ungefär som Roosevelt och Hitler gjorde i början av 30-talet. Högern, däremot, ropar på åtstramningar.
Det viktiga är således att vänstern får majoritet i parlamentet, vilket alla prognoser pekar på. Kampanjen för söndagens avgörande val är hård och skapar känslor.

Det senaste på den fronten är Hollandes ex-sambo Ségolène Royal, som är moder till deras fyra barn. Hon ställer upp för regionen Charante – Maritime, där La Rochelle ligger. Hon har självklart socialistpartiets stöd, inkluderande Hollande själv och är lovad att bli president för parlamentet, en hög post. Oturligt nog har hon en avhoppare från socialistpartiet, Olivier Falorni, emot sig i sista omgången och han är ofin nog att inte dra tillbaka sin kandidatur, trots många uppmaningar från höjdare i partiet.

En pikant händelse inträffade häromdagen när Hollandes nya sambo, Valérie Trierweiler, gick ut med en Twitter, där hon önskade busen Falorni lycka till. Det orsakade en mediastorm och kritik att republikens första dam lade sig i politiken. Hollande uppges ha blivit ursinnig och Royal hatar sin efterträdare ännu mer. Senaste prognosen visar faktiskt att Royal kommer att förlora, vilket säkert ger henne ångest de dagar som är kvar till valet.
Skvallret säger att det egentligen är den vackra och kraftfulla Mme Trierweiler som bestämmer var skåpet skall stå och som kommer att styra och ställa i Frankrike.

Enorma förmåner

Inte undra på att alla vill bli politiker i Frankrike. Det erbjuder enorma förmåner och hög status. En parlamentariker tjänar 20 000€ netto i månaden, plus gratis våning, betald telefon och el, bil med chaufför, gratis taxi, fria resor med Air France och tåg (alltid första klass) och gratis parkering om man har egen bil. I Assemblé finns två högklassiga restauranger, som är subventionerade, en lunch med allt inkluderat kostar bara 20€. Bara restaurangerna kostar skattebetalarna 1,6 milj. € per år. Det finns också en frisersalong, där man bara behöver betala 20€ för att fixa håret. Om man av någon anledning inte vill bo i sin våning, bor man gratis på parlamentets eget hotell, La Residence.

Royal har anledning att bli förtvivlad om hon inte blir vald på söndag. Som president för l’Assamblé hade hon fått det magnifika palatset Hôtel de Lassay som bostad, vilket inte går av för hackor, en av republikens elegantaste palats. Bara kostnaden för blommor i palatset, gick förra året upp till 62 000€. Palatset lär ha en av Frankrikens största vinkällare som fylldes på för svindlande 113 000€, år 2010 och då talar vi inte om simpla bordsviner. Inredningen är det elegantaste man kan tänka sig.

Det finns en institution som har ännu större förmåner och det är Senaten ,en sorts andra kammare, som måste godkänna alla lagförslag. Medlemmarna där lever ett osannolikt liv i lyx på skattebetalarna bekostnad, vilket börjar skapa proteser. Men ingen kan göra något eftersom det är medlemmarna själva som beslutar om sina förmåner och i den korrupta franska politiken lär ingen rösta bort sina förmåner, även om republiken går på knäna med ett svindlande budgetunderskott.
Socialister eller inte, inget lär förändras särskilt mycket i Holland(e).

Skrivet av Erik Edelstam

Valet i Frankrike – Sarkoland eller Holland?

Igår tog den franska presidentvalskampanjen slut. Flera månaders ältande i alla medier om de olika kandidaterna slipper vi nu. Ingen, utom de fanatiska, är egentligen nöjda med någon av dem, man säger att det är som att välja mellan pest och kolera. Den självklare presidenten hade varit Dominique Strauss – Kahn (DSK), men han föll bort för länge sedan i en hotellsvit i New York. Hollande har hela tiden haft ledningen i prognoserna. Men Sarko har knappat in och Hollande leder just nu med bara fem punkter. På söndag blir det säkert mycket knappa marginaler. Det skulle inte förvåna om Sarko ändå tog hem spelet på söndag, men säker kan man inte vara.

Många av rösterna på Hollande är anti-Sarko röster. Man struntar i det politiska budskapet, men vill bara bli av med Sarko, som är väldigt impopulär. Han uppfattas som en neurotisk, irrande person, som lägger sig i allting och inte får något gjort. Han uppfattas också som en pajas och en lyxig bling-bling. Ordet stöddig kommer väl till pass. Han har skämt ut sig ett antal gånger. Mest berömt är när han ville hälsa på någon under ett besök och denne vägrade ta honom i hand. Sarko fräser då: ” Tir tois, pauvre con!” (ungefär, dra åt helvete, stackars idiot). Uttalandet väckte stor uppståndelse och varvades på TV ett stort antal gånger. Man vill ha en värdig president i Frankrike, inte en clown. Hans hustru Carla uppfattas som kylig och väldigt udda. Det faktum att hon är mångmiljonär gör inte saken bättre. François Hollande har ett rent förflutet. Men det finns saker som kan ligga honom till last, inte minst det faktum att han övergav sin hustru, presidentkandidaten från 2007, Ségolène Royal efter många års äktenskap. Han anses sakna erfarenhet av storpolitik, eftersom han bara har suttit och dirigerat regionen i Corrèze, en föga viktig del av Frankrike. Själv säger han att det behövs en frisk fläkt i Elyséepalatset och nya ögon på politiken. Hans budskap är det klassiska socialistiska: Höjda skatter, mer jobb i den offentliga sektorn, mild invandrar politik och annat som vi så väl känner igen. Problemet är bara att Frankrike är på väg mot samma härdsmälta som Spanien, Portugal, Italien och Grekland, något som båda kandidaterna talar tyst om. Hollande har en partner sedan flera år, den vackra och intelligenta Paris-Match journalisten, Valérie Trierweiler. Hon är många strån vassare än Carla Bruni, som alltid har en förmåga att tränga sig fram och få kamerorna riktade på sig. Trierweiler, däremot, finns alltid i närheten av Holland men håller en väldigt låg profil. Hon leder definitivt presidentfrutävlingen.

DSK var, som sagt, storfavorit och ledde högt i opinionsmätningarna. Han var chef för internationella valutafonden och hade en trygg, auktoritär stil, något av en landsfader. DSK lovade att han skulle reformera socialistpartiet och göra det till ett modernt parti med nya idéer. Sarko visste att han inte skulle ha en chans i ett presidentval mot DSK. Men DSK hade en svag punkt, som var känd i hela det politiska etablissemanget. Han var fruntimmerstokig och sexfanatiker. En välkänd profil på swingersklubbar och bland lyxhororna. Ingen sade något förrän han blev anklagad för våldtäkt och övergrepp på en städerska på Hotel Sofitel i New York och inspärrad i finkan på Rikers Island. Då föll allt. Omständigheterna var oklara och mycket tydde på att det var en fälla, där hans politiska motståndare (Sarko) hade, på ett skickligt sätt, utnyttjat hans svagheter. Senare blev han insyltad i en prostitutions- och kopplerihärva i Lille, som innehöll saftiga detaljer, med gruppsex partyn på olika hotell i Paris och Washington. DSK har sjunkit ned i ett träsk som han kommer att få mycket svårt att ta sig ur. – Kanske det var tur att Frankrike inte fick en omdömeslös sexdåre till president. Nu står Frankrike still och alla väntar på morgondagen. Sista dagarna har betecknats av att de olika kandidaterna (utom den smarte Hollande) har skällt på medierna och kallat dem för ojusta, besserwissrar, partiska och andra okväden, de dåliga förlorarnas gamla trista visa. Nu är det bara att vänta – Sarkoland eller Holland? Skrivet av Erik Edelstam

Slaget om första maj

Den första maj är av tradition arbetarrörelsens dag. Det är den dag då man skulle gå ut och demonstrera och visa sin solidaritet med sina arbetarbröder och demonstrera mot alla orättvisor i samhället. För alla andra är det en välkommen ledig dag, särskilt för skolbarnen. I lärdomsstaden Lund, där jag tillbringade en del år för länge sedan, var det dagen då man gick på krogen, åt gott i glada vänners lag och tittade på demonstrationståget, som gick förbi Grand Hotel med sina plakat och röda fanor. Vi stod i fönstren, hurrade, skålade och applåderade, särskilt när det regnade och de stackars demonstranterna var våta och frusna. - Dagen är vad man gör den till.

Här i Paris, sex dagar innan andra omgången i presidentvalet, är upphetsningen stor. Högern säger att socialisterna inte har monopol på första maj, utan att det är en högtidsdag som angår hela franska folket, inte bara fackföreningsrörelsen och socialistpartiet. Så man planerar stora manifestationer över hela landet, särskilt i Paris. Detta har aldrig hänt förut, men är det presidentval, så är det. Front National, det högerextrema partiet, som numera leds av den 43-åriga Marine Le Pen, har manifesterat på första maj i många år. Man tågar till statyn av Jeanne d’Arc, vid Louvren, och håller utmanande tal, under stort jubel. Jean Marie Le Pen, som skapade partiet förklarade från början, just vad Sarko nu säger, att socialisterna inte skall ha monopol på den stora dagen. Fast Le Pens avsikt var nog från början att utmana och provocera det politiska etablissemanget.

Så imorgon, den första maj, blir det tre stora manifestationer från hela politiska spektret. Polispådraget lär bli massivt. Risken är att de olika grupperna stöter samman och bråkar. Den första maj i Frankrike är dessutom liljekonvaljens dag. Av gammal tradition, sedan medeltiden, ger man bort en bukett liljekonvaljer, muguet på franska, den första maj. Det signifierar god tur och lycka. Traditionen finns i de frankofona länderna i Europa. Liljekonvaljerna odlas i Nantes och har blivit en stor industri. I år har paniken varit nära eftersom den kalla våren har dämpat blommornas växande och media har följt dramat på nära håll.

Titta på den tjusiga målningen, som föreställer the Duke of Wellington, segraren vid Waterloo, som överlämnar en present till Queen Victoria och Prince Albert. Lille Prince Arthur håller en muguet i lilla handen. Det var den första maj 1881. Själv rusar jag och köper en bukett till Gunnela i morgon. Skrivet av Erik Edelstam

Chez Bernadette – en fläkt av det gamla Frankrike.

Via ett tips hamnade vi hos Bernadette. En fläkt av det gamla Frankrike, något som mina föräldrar upplevde och som jag själv fick en aning om i ungdomen.
Restaurangen heter Chez Bernadette och ligger den mycket oansenliga byn Marcq, västerut från Paris, mellan Beynes och Thoiry. Den har blivit en av mina favoritkrogar.
Det är lite svårt att få parkeringsplats vid lunchtid, men det brukar ordna sig ändå. – Så in i restaurangen. Där står Bernadette själv i baren och ler lite knipslugt. Jag brukar alltid ta en Ricard och hänga där lite grand. Bernadette är en svunnen skönhet, men har charmen kvar trots sina 85 år. Alltid nära till skämt och kommentarer till övriga bargäster. Vi konverserar otvunget.

Vi har ett bord, så det är dags att slå sig ned. För att komma in i matsalen måste man gå genom köket, som i sig är speciellt. Där står husmor och rör i grytorna, rund och god. Längre bort diskas det för hand och till höger tittar man in i en gammal livsmedelsaffär, som inte verkar ha förändrats på 50 år. Den är dock inte i drift.
Matsalen är ganska trång. Publiken är blandad, men mycket hantverkare som får dagens stora måltid. Det finns ingen meny, utan man får ta det som bjuds. Idag blir första rätten, cruditées och paté. En literflaska med ett odefinierat bordsvin ställs fram. Det är bara att pytsa på.
Nästa rätt blir Beuf Bourguingnon med potatisgratäng därtill. – Utsökt. Paret vid grannbordet suger till och med upp såsen med bageuttebiten.
Servitrisen, som verkar vara en dotter i femtioårsåldern rör sig mellan borden med vajande höfter. Hon ställer fram en underbar endivsallad och kommer fram med en ostbricka lite senare. Det är bara att ta för sig.
Stämningen i matsalen med valven i taket är hög och pratsam. Lunchen rundas av med ett fruktfat. Kaffet är trevligast att ta hos Bernadette i baren. Notan går på 15€ per person. Aperitifen före kommer till. - Inte illa.
Ett klart tips är att ta svenska gäster till detta fantastiska ställe. Bäst blir det när våra vänner är lite fina i kanten och vana vid lyxrestauranger.

För några veckor sedan avled dock Bernadette och restaurangen måste stängas. Hygienkraven höll inte riktigt, bl.a. för att gästerna var tvungna att gå genom köket för att komma till matsalen. Med personliga hänsyn till Bernadette fick hon dispens och kunde hålla på. Många gäster sörjer och känner sig hemlösa. En epok har bokstavligen gått i graven och vi känner ändå en stor tacksamhet att vi fick komma dit så många gånger och känna den hemtrevliga, riktigt franska atmosfären.

Skrivet av Erik Edelstam
Först publicerat i Swea Paris tidning, innan Bernadette dog.

Frankrike och trafiksäkerheten.

I Sarkoland har man gett sig tusan på att få ned olyckorna i trafiken. Man talar inte om den verklighetsfrämmande nollvisionen, som man gör i Sverige, men vidtar istället drastiska åtgärder.

Det började med poängen i körkortet, som man förlorar för varje förseelse. Sedan får man inte tala i mobilen, äta eller göra något annat som tar bort uppmärksamheten från körningen. Poängen bara flyger iväg.

Härom året kom en lag att man måste ha en varningstriangel i bilen och en gul varningsväst. Denna måste tas på om man stannar och går ut bilen på en trafikerad väg. Ytterligare poäng kan ryka där Det har visat sig att många blir ihjälkörda när de går runt en bil som inte fungerar eller vid någon olycka (det är förbjudet att inte stanna och hjälpa till vid en olycka).

En något originell åtgärd är att släcka all belysning på motorvägar och större leder, eftersom undersökningar har visat att olyckorna minskar (!) när det inte finns någon belysning.

Det nya är nu att alla bilister måste ha en alkotest i bilen. Det är inte tal om en elektronisk, som många använder i Sverige, utan en ballong som man blåser upp med en kapsel i. Ungefär som de såg ut för fyrtio år sedan hos oss. Tanken är väl att man använder testen om man är osäker. Men vem vet? Det kanske är en bra idé.

Det är inte obligatoriskt att ha reservlampor i bilen, men är det på ett indirekt sätt. Blir man påkommen med en släckt strålkastare, måste man byta till en ny på plats, annars måste man låta bilen stå. - Inte särskilt kul mitt i natten.

För att genomdriva allt detta finns mängder av poliser, som ständigt är upptagna med att övervaka trafiken och kontrollera bilar. För säkerhets skull finns det tre olika poliskåren. Först den vanliga polisen, Police National, sedan Gendarmeriet, som tillhör armén och som finns i varje större stad på landsbygden. I landsbygdshålorna finns ofta inte mycket att göra och då kontrollerar man bilar och folk. Här är det lag på att man alltid måste bära med sig legitimation.
Det finns också en tredje poliskår, som också den hör till armén, och den heter CRS (Compagnies Republicaine de Sécurité). Dess egentliga uppgifter är att vara kravallpolis, något som behövs i detta strejktokiga och demonstrerande land. När CRS inte slår folk på käften är de ute och härjar i trafiken.
Med alla dessa poliser som kollar och snokar, så gäller det att ha sina papper i ordning och se till att man följer reglementet.

En sak är t.ex. försäkringen. Man måste ha ett litet grönt kvitto, signerat av bilägaren, innanför bilrutan. Det rives loss från själva försäkringsbeviset, som skall ligga i handskfacket. Även detta måste vara signerat. Detta lilla faktum tänker man inte på och har kostat många bilförare böter. På bilrutan skall även ett kvitto från besiktningen sitta.

En annan sak är den s.k. Carte Grise, d.v.s. bilens ID-kort, där alla fakta står om bilen. Det duger inte med en kopia, utan det måste vara originalet. Finns inte det med så kostar det ytterligare pengar och poäng.
Körkort är självklart. Utformningen är patetisk. Det är en tvåsidig historia av papp, som knappt går ned i plånboken och som inte förnyas. Mitt eget är 25 år gammalt, slitet och tummat och jag känner knappt igen mig själv på fotot.

I Sverige är dessa saker inga problem eftersom man har sitt personnummer, som polisen genast kollar och där allt står. Sedan kan man konstatera att polisen lyser med sin frånvaro ute på vägarna. Det är mycket sällsynt att bli stoppad, så man kör i frid.

Skrivet av Erik Edelstam, Ste Gemme

Mjöl i franska politiken

Den socialistiske presidentkandidaten François Hollande blev attackerad av en psykiskt sjuk kvinna, medan han höll ett valtal i förra veckan. Kvinnan rusade fram på scen och kastade ett mjölpaket på honom innan någon hann reagera.
Hela attacken filmades av TV och blev ett spektakulärt klipp. Kvinnan brottades genast ned av, förmodligen, generade livvakter, som inte hade varit på alerten:
www.youtube.com/watch?v=3RzkCUoU_S0

Hollande behöll ett beundransvärt lugn (vilket säkert gav honom fler sympatisörer) och förklarade på ett enkelt sätt, att attacker av den typen, får man stå ut med om man är politiker och framträder offentligt.
Tidigare har pajkastning, s.k. tårtning, förekommit. Kända personer som blivit tårtade är vår kung, Bosse Ringholm, Helmut Kohl, Bill Gates och andra olycksbröder. I Frankrike finns t.o.m. en organisation som heter ”Patissières sans Frontièrs”, ungefär Konditorer utan Gränser, som koncentrerar sig just på tårtning.


Man kan fråga sig varför den vansinniga kvinnan attackerade med just mjöl? En möjlig förklaring kan vara att mjölningen har en gammal tradition i Frankrike. När gymnasisterna har 100 dagar kvar till sin Bac, den franska studentexamen, går de man ur huse, klädda i vita rockar, beväpnade med mjöl, ägg och ibland med ketchupflaskor av plast och attackerar oskyldiga förbipasserande. – Den dagen gäller det att hålla sig undan och vara försiktig.
Polisen försöker ibland ingripa men låter för det mesta saken bero. Jag har själv sett poliser jaga dessa ”farineurs”, vilket ofta slutar med att de också bli nedmjölade, till åskådarnas stora förtjusning.

Något annat mjöligt i franska presidentvalet, som äger rum i maj, är problemet Marine le Pen, som är ordförande i högerextrema partiet Front National. Hon har ställt upp som presidentkandidat och har relativt höga opinionssiffror. Hennes problem är att varje presidentkandidat måste få en underskrift av minst 500 borgmästare från landets drygt, 30 000 kommuner. Det kan tyckas vara en enkel match, men få vågar skriva på av rädsla för repressalier från missnöjda väljare, dessutom hotar landsting och regioner att dra in eller rejält minska bidrag för de stackars borgmästare som skriver på för Front National. Boven i dramat är att borgmästarnas underskrifter är offentliga. Vore hemliga så är det ingen fara på taket.
Därför har Marine le Pen gått till konstitutionsdomstolen för att få igenom en anonymitets klausyl. Besked kommer den 24 februari.

Alla vore glada, särskilt Sarkozy, om hon inte skulle godkännas som kandidat. Då skulle vägen nästan vara öppen för honom med ett återval. Men kritiker pekar på att demokratin då är i fara, även om det politiska etablissemanget hatar det invandrarfientliga Front National. Faktum är att Front National har 20% av väljarna och att hon ligger bra till för en andra omgång i valet. Hon är dessutom den enda kvinnliga kandidaten.

Frågan är om det är demokratiskt att utesluta en så stor väljargrupp från ett presidentval, bara på grund av några mossiga regler i valstadgan? – Har man demokrati, så har man. Även om partiet inte är rumsrent.

Skrivet av Erik Edelstam