Sunday, January 30, 2011
Mubarak – La vache qui rit
I Egypten kallas Mubarak ibland för La vache qui rit, efter den skrattande kon på ostpaketet. Men Mubarak är ingen att skoja med. Han sitter fortfarande säkert vid makten och det skulle förvåna mig om han avgick.
Han lär befinna sig på säkert avstånd sitt palats i Sharm el Sheikh, kanske därför militären har ryckt in i staden. Hans familj har flytt till London i ett antal privatjets.
Mubarak har agerat smart. Polisen har dragits tillbaka, men är fortfarande aktiv. Jag skulle tro att han har beordrat dem att skapa oro bland befolkningen genom att uppmuntra plundring och våld. Krypskyttar har rapporterats, vilket säkert är poliser och civilklädda, beväpnade poliser har härjat bland demonstranterna. Trakasserier och våld mot civilbefolkningen är ett gammalt trick från diktatorer. Meningen är väl att få demonstranterna att gå hem och skydda sin egendom och familjer, istället får att vara ute på gatorna och bråka. Kanske också skapa en längtan efter lugn och lag och ordning. Under tiden skapas medborgargarden, beväpnade med käppar och köksknivar för kvarterets försvar.
Det har rapporterats att tre fängelser har gjort uppror, med hjälp utifrån, och 4 000 ex-fångar är på rymmen. Det blev många dödsoffer. De är ligister och kriminella, men också ett stort antal islamister. Många är rädda för det största oppositionspartiet, Muslim Brotherhood, som har varit förbjudet i många år. Kommer de till makten kan man räkna med sharialagar och annat obehagligt. En känslig fråga eftersom Egypten har 10% kristna, de s.k. kopterna
Mubaraks tal om att byta regering är bara kosmetik. De egyptiska regeringarna under hans tid har bara varit marionetter utan någon reell makt. Han bestämmer allt i landet från tillsättande av premiärminister, ned till lägsta tjänsteman. Korruptionen är omfattande.
Med den skrattande kon vid makten kommer inget att förändras. Jag har en känsla av att han nu bara låter saker vara och väntar på att tiden skall stå honom bi.
Nyckelfaktorn är armén. Ingen vet egentligen var armén står. Utan arméns stöd har inte Mubarak en chans, som hände i Tunisien. Men den skrattande kon kommer själv från armén och var general när Sadat blev skjuten 1981. Armén lär inte svika honom, även om en stor del av de värnpliktiga, som nu står och hänger på gatorna är lojala med demonstranterna.
Al Jazeera uppgav idag att soldaterna fått order att skjuta skarpt om det blir bråk med demonstranterna. Händer det, blir utvecklingen riktigt farlig. Ikväll har det rapporterats om skottlossning.
Idag gjorde flygvapnet en patetisk maktdemonstration och flög över Tahrirplatsen där alla demonstranter hade samlats. Två flygplan gjorde upprepade störtdykningar över folkmassan, som inte alls blev rädda. Uppvisningen gjorde att nästan barnsligt intryck.
En ny figur har gjort entré på den politiska scenen, vilket är den f.d. chefen för atomenergi organet IAEA, mest känt idag för sina insatser när det gäller Saddam Hussein och massförstörelsevapen och det ständiga ältandet med Iran.
Kommen från exil i Wien påstår han att han inte har några politiska ambitioner, fan tro’t. Han har tagit chansen och hoppas att han får en ledande roll i en ny republik (om det blir så). På amerikansk politikerjargong heter det ”jumping on the bandwagon”.
Mannen höll i alla fall ett tal på Tahrirplatsen, omgiven av tusentals demonstranter, som inte hörde vad han sade. Men faktum är i alla fall att han har stigit fram som någon sorts ledare för revolten.
Märkligt är att ingen annan oppositionspolitiker har stigit fram. Jag tänker då El Badawi, ledaren för the New Waft Party, det traditionella, liberala partiet, som i princip funnits sedan 20-talet. Det har varit mycket populärt förut, men har tappat rejält under diktaturen, kanske för att man smutsat ned händerna med Mubarak. Men passiviteten är ändå förvånande.
Internet är fortfarande släckt i Egypten och mobiltjänsterna fungerar dåligt. Vet inte folk något, så lugnar de ned sig. Det är i alla fall vad den skrattande kon tror.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Olivier Corsan
Saturday, January 29, 2011
Cairo brinner!
Igår kunde jag,otroligt nog, följa demonstrationerna i Cairo, live på TV-stationen Al Jazeera. Lite försmak blev det i Tunisien för några veckor sedan. Men denna sändning var något alldeles extra.
Våldet från polis- och säkerhetsstyrkor var fruktansvärt och när mörkret föll började demonstranterna få övertaget och tände eld på ett antal polisbilar och stormade också det härskande partiet NDP:s (National Democratic Pary) jättebyggnad i centrala Cairo. Demonstrnaterna tände på och den började brinna häftigt.
Risken var att elden skulle sprida sig till det närbelägna Cairo muséet, där konstskatter, inklusive Tutanchamon befinner sig. Men brandkåren lös med sin frånvaro, likaså polisen, som hade dragit sig tillbaka. Frivilliga bilda kedja runt muséet för att det inte skulle plundras.
Men de lyckades inte. Jag har idag sett TV-bilder på sönderslagna och plundrade montrar i muséet. Flera mumier blev förstörda och sönderslagna, fyratusenåriga föremål låg utspridda på golvet. Man blir faktiskt gråtfärdig.
Soldater har slagit en järnring kring detta fantastiska museum och sågs inne med osäkrade vapen. Hoppas de slipper mer plundrare. För plundringen har blivit det största problemet i Cairo idag. Med polisen helt frånvarande är fältet helt öppet för tjuvar och banditer. Över hela Cairo kommer hela band av plundrare, som bryter sig in i affärer och privathem och mördar och länsar. Värst utsatta är de mer välbärgade kvarteren med villor och elegantare fastigheter. Polisen finns helt enkelt inte där.
I Tunisien var det polisen som var de värsta plundrarna. Min son Niklas, har en tunisisk vän som fick hela sitt hus länsat. Pappan var alltför inblandad i politiken.
Idag håller pöbeln till på Tahrir platsen där Cairo muséet befinner sig. Det är underlig upplevelse att se hundratals människor förrätta sin kvällsbön, mitt bland militära fordon och skrikande demonstranter, igår som idag. Märkligt är också att se hur livet fortsätter med bilköer och folk som gör sina dagliga ärenden, mitt bland allt bråk.
Presidenten Mubarak sitter kvar och försöker förändra lite. Den nuvarande regeringen har fått gå och han har, till allas förvåning, utsett en vice president, den första på 30 år. Mannen heter Omar Suleiman och kommer från det innersta etablissemanget. Han förhandlade med israelerna, en värdig man, men dessvärre chef för säkerhetspolisen. Ungefär som att utnämna Reinhard Heyderich, chef för Reichssicherheitshauptamt, till vicepresident.
Mannen har blod på sina händer. Säkerhetstjänsten i Egypten är som en bläckfick med tentakler överallt. I varje kvarter finns en informatör, mestadels en portvakt, en suffrag, som är i säkerhetstjänstens sold. Man har en järnkoll på befolkningen, inklusive utlänningar som bor på plats. Alla tjuvar åker fast, om inte det finns politik med i spelet.
Mubarak försöker nu, desperat, att fixa situationen. Han har nu senast utsett flygministern, Shafik till premiärminister, en f.d. flyggeneral, som också är insyltad i det militära etablissemanget. Det är ungefär som att möblera om däckstolarna på Titanic.
För mig är det märkligt att se det fredliga egyptiska folket, som är så otroligt vänliga, gästvänliga och humoristiska, resa sig i raseri mot makten.
Armén ryckte in igår kväll och mottogs med applåder och jubel. Den består till en stor del av värnpliktiga och har inte blod på sina händer som polisen. Ungefär som i Prag 1968 blandade sig folket med militären och man vet inte ännu var lojaliteterna finns. Men uppenbart är att de inte griper in i bråken, utan håller sig passiva.
Pöbeln försökte storma inrikesministeriet idag. Militären sköt skarpt och dödade flera. Det är farligt att skjuta mot sin egen befolkning. Det blir alltid följder.
Hittills rapporteras över hundra döda och bårhusen är fullproppade. Liken ligger i korridorerna.
Ingen vet hur detta kommer att sluta. Mubarak verkar inte vilja avgå, men det elegantaste vore att han, som De Gaulle under upproret 1968, på kallade en folkomröstning om han skulle sitta kvar. Men med tanke på Egyptens omfattande valfusk skulle det nog inte vara realistiskt.
Sista ordet är inte sagt och jag återkommer senare med lite fler rapporter.
Skrivet av Erik Edelstam
Sunday, January 16, 2011
Jasminrevolutionen i Tunisien
Gatans parlament har segrat i Tunisien. Bråket i Maghreb (namnet på de Nordafrikanska staterna) började i Algeriet för några veckor sedan. Folk gick ut på gatan och klagade på höjda priser och arbetslösheten.
De skrek, slogs och fick tårgas på sig, men kom aldrig längre. Upproret krossades genast av diktaturen. Nästan på samma gång kom oroligheterna igång i Tunisien. Det verkade ganska lugnt i början, ungefär som när upprörda fransmän går ut på gatan och bråkar, vad det månde vara.
Problemet var att myndigheterna, säg diktatorn Ben Ali, tappade huvudet och beordrade poliserna att skjuta skarpt. Demonstranterna stupade och det låg döda och sårade på gatan. Hur många det var vet ingen, men det var en hel del.
Plötsligt ökade ursinnet och allt fler gav sig ut på gatan och en hel del plundring förekom, hela situationen blev utom all kontroll.
Upploppen startade med protester mot höjda priser på maten och arbetslösheten, som många andra revolutioner, men slutade med skrik på diktatorn, president Ben Alis avgång. Han försökte i början, på ett nästan desperat sätt göra vissa eftergifter, men det ledde bara till nya krav. Till sist blev han uppmanad av arméchefen att ge sig av – C’est finie, monsieur le President!
Ben Ali var hatad och levde ett liv i sus och dus, korrupt, och utan kontakt med verkligheten. Hans familj och vänner fick alla viktiga poster i landet och skapade under 23 år en överklass som levde som kungar och drottningar i detta ganska utarmade och vanskötta land.
Som alla diktatorer är Ben Ali en rädd liten man, som mest är intresserad av sina bankkonton utomlands, så han hade inte styrkan och modet att stanna kvar och reda upp krisen med hederliga medel. Istället flyr han ut ur landet, som en slagen hund, och installerar sig i Saudiarabien, som en annan diktator, Idi Amin Dada, gjorde. Delar av hans korrupta familj, som inte lyckades komma iväg, har åkt fast, några vid gränsen till Libyen.
Talmannen i parlamentet deklarerar sig, enligt konstitutionen, som ledare för en interrimsregering, som skall utlysa val inom 60 dagar. Problemet är det inte finna någon opposition att tala om, än mindre några personligheter att tala om.
Interrimsregeringen består alla av Ben Alis gamla kompisar, djupt involverade i maktmissbruket.
På gatan ropar man efter räfst och rättarting, rättegångar och en allmän upprensning bland politiker och makthavare som har sugit ut folket och tryckt ned det. Ikväll berättade en tunisier på TV-kanalen Al Jazeera att det finns 600 000 poliser i landet, som under alla år har härjat som vilddjur bland befolkningen. – Frågan är om det någonsin kommer att hända, odjuren brukar alltid klara sig.
Det blir intressant hur utvecklingen blir i Tunisien framöver, plundring förekommer och situationen känns osäker. Inte minst borde Tunisien sända skräckvågor till de andra Mahgrebstaterna, främst Algeriet, som är en polisstat med stora sociala problem. Där finns många utbildade unga människor som inte hittar arbete och ett förstelnat näringsliv som är centralstyrt och korrupt. Alla de unga som har kommit in till de stora städerna, borde istället ha blivit uppmuntrade att stanna kvar i sina byar och utvecklat jordbruket och de lokala möjligheterna på ett modernt sätt.
Frankrike har hållit tyst hela tiden. Inte undra på. Man har hela tiden haft en nära relation och i tysthet stött diktaturen. Utrikesministern Michelle Aillot Marie gjorde bort sig i parlamentet häromdagen när hon erbjöd Ben Ali att skicka franska kravallpoliser för att återställa ordningen. Ett uttalande som visar vilken nära relationer franska politiker har haft till diktatorn Ben Ali.
Som en absurd liten fotnot, uppges några svenska jägare ha fått stryk av pöbeln, eftersom man trodde att de var en sorts milis, trots att de bar sina vapen i fodral.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Sarko, Carla och Ben Ali – lefigaro.fr
Subscribe to:
Posts (Atom)