Gatans parlament har segrat i Tunisien. Bråket i Maghreb (namnet på de Nordafrikanska staterna) började i Algeriet för några veckor sedan. Folk gick ut på gatan och klagade på höjda priser och arbetslösheten.
De skrek, slogs och fick tårgas på sig, men kom aldrig längre. Upproret krossades genast av diktaturen. Nästan på samma gång kom oroligheterna igång i Tunisien. Det verkade ganska lugnt i början, ungefär som när upprörda fransmän går ut på gatan och bråkar, vad det månde vara.
Problemet var att myndigheterna, säg diktatorn Ben Ali, tappade huvudet och beordrade poliserna att skjuta skarpt. Demonstranterna stupade och det låg döda och sårade på gatan. Hur många det var vet ingen, men det var en hel del.
Plötsligt ökade ursinnet och allt fler gav sig ut på gatan och en hel del plundring förekom, hela situationen blev utom all kontroll.
Upploppen startade med protester mot höjda priser på maten och arbetslösheten, som många andra revolutioner, men slutade med skrik på diktatorn, president Ben Alis avgång. Han försökte i början, på ett nästan desperat sätt göra vissa eftergifter, men det ledde bara till nya krav. Till sist blev han uppmanad av arméchefen att ge sig av – C’est finie, monsieur le President!
Ben Ali var hatad och levde ett liv i sus och dus, korrupt, och utan kontakt med verkligheten. Hans familj och vänner fick alla viktiga poster i landet och skapade under 23 år en överklass som levde som kungar och drottningar i detta ganska utarmade och vanskötta land.
Som alla diktatorer är Ben Ali en rädd liten man, som mest är intresserad av sina bankkonton utomlands, så han hade inte styrkan och modet att stanna kvar och reda upp krisen med hederliga medel. Istället flyr han ut ur landet, som en slagen hund, och installerar sig i Saudiarabien, som en annan diktator, Idi Amin Dada, gjorde. Delar av hans korrupta familj, som inte lyckades komma iväg, har åkt fast, några vid gränsen till Libyen.
Talmannen i parlamentet deklarerar sig, enligt konstitutionen, som ledare för en interrimsregering, som skall utlysa val inom 60 dagar. Problemet är det inte finna någon opposition att tala om, än mindre några personligheter att tala om.
Interrimsregeringen består alla av Ben Alis gamla kompisar, djupt involverade i maktmissbruket.
På gatan ropar man efter räfst och rättarting, rättegångar och en allmän upprensning bland politiker och makthavare som har sugit ut folket och tryckt ned det. Ikväll berättade en tunisier på TV-kanalen Al Jazeera att det finns 600 000 poliser i landet, som under alla år har härjat som vilddjur bland befolkningen. – Frågan är om det någonsin kommer att hända, odjuren brukar alltid klara sig.
Det blir intressant hur utvecklingen blir i Tunisien framöver, plundring förekommer och situationen känns osäker. Inte minst borde Tunisien sända skräckvågor till de andra Mahgrebstaterna, främst Algeriet, som är en polisstat med stora sociala problem. Där finns många utbildade unga människor som inte hittar arbete och ett förstelnat näringsliv som är centralstyrt och korrupt. Alla de unga som har kommit in till de stora städerna, borde istället ha blivit uppmuntrade att stanna kvar i sina byar och utvecklat jordbruket och de lokala möjligheterna på ett modernt sätt.
Frankrike har hållit tyst hela tiden. Inte undra på. Man har hela tiden haft en nära relation och i tysthet stött diktaturen. Utrikesministern Michelle Aillot Marie gjorde bort sig i parlamentet häromdagen när hon erbjöd Ben Ali att skicka franska kravallpoliser för att återställa ordningen. Ett uttalande som visar vilken nära relationer franska politiker har haft till diktatorn Ben Ali.
Som en absurd liten fotnot, uppges några svenska jägare ha fått stryk av pöbeln, eftersom man trodde att de var en sorts milis, trots att de bar sina vapen i fodral.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Sarko, Carla och Ben Ali – lefigaro.fr
No comments:
Post a Comment