Igår kunde jag,otroligt nog, följa demonstrationerna i Cairo, live på TV-stationen Al Jazeera. Lite försmak blev det i Tunisien för några veckor sedan. Men denna sändning var något alldeles extra.
Våldet från polis- och säkerhetsstyrkor var fruktansvärt och när mörkret föll började demonstranterna få övertaget och tände eld på ett antal polisbilar och stormade också det härskande partiet NDP:s (National Democratic Pary) jättebyggnad i centrala Cairo. Demonstrnaterna tände på och den började brinna häftigt.
Risken var att elden skulle sprida sig till det närbelägna Cairo muséet, där konstskatter, inklusive Tutanchamon befinner sig. Men brandkåren lös med sin frånvaro, likaså polisen, som hade dragit sig tillbaka. Frivilliga bilda kedja runt muséet för att det inte skulle plundras.
Men de lyckades inte. Jag har idag sett TV-bilder på sönderslagna och plundrade montrar i muséet. Flera mumier blev förstörda och sönderslagna, fyratusenåriga föremål låg utspridda på golvet. Man blir faktiskt gråtfärdig.
Soldater har slagit en järnring kring detta fantastiska museum och sågs inne med osäkrade vapen. Hoppas de slipper mer plundrare. För plundringen har blivit det största problemet i Cairo idag. Med polisen helt frånvarande är fältet helt öppet för tjuvar och banditer. Över hela Cairo kommer hela band av plundrare, som bryter sig in i affärer och privathem och mördar och länsar. Värst utsatta är de mer välbärgade kvarteren med villor och elegantare fastigheter. Polisen finns helt enkelt inte där.
I Tunisien var det polisen som var de värsta plundrarna. Min son Niklas, har en tunisisk vän som fick hela sitt hus länsat. Pappan var alltför inblandad i politiken.
Idag håller pöbeln till på Tahrir platsen där Cairo muséet befinner sig. Det är underlig upplevelse att se hundratals människor förrätta sin kvällsbön, mitt bland militära fordon och skrikande demonstranter, igår som idag. Märkligt är också att se hur livet fortsätter med bilköer och folk som gör sina dagliga ärenden, mitt bland allt bråk.
Presidenten Mubarak sitter kvar och försöker förändra lite. Den nuvarande regeringen har fått gå och han har, till allas förvåning, utsett en vice president, den första på 30 år. Mannen heter Omar Suleiman och kommer från det innersta etablissemanget. Han förhandlade med israelerna, en värdig man, men dessvärre chef för säkerhetspolisen. Ungefär som att utnämna Reinhard Heyderich, chef för Reichssicherheitshauptamt, till vicepresident.
Mannen har blod på sina händer. Säkerhetstjänsten i Egypten är som en bläckfick med tentakler överallt. I varje kvarter finns en informatör, mestadels en portvakt, en suffrag, som är i säkerhetstjänstens sold. Man har en järnkoll på befolkningen, inklusive utlänningar som bor på plats. Alla tjuvar åker fast, om inte det finns politik med i spelet.
Mubarak försöker nu, desperat, att fixa situationen. Han har nu senast utsett flygministern, Shafik till premiärminister, en f.d. flyggeneral, som också är insyltad i det militära etablissemanget. Det är ungefär som att möblera om däckstolarna på Titanic.
För mig är det märkligt att se det fredliga egyptiska folket, som är så otroligt vänliga, gästvänliga och humoristiska, resa sig i raseri mot makten.
Armén ryckte in igår kväll och mottogs med applåder och jubel. Den består till en stor del av värnpliktiga och har inte blod på sina händer som polisen. Ungefär som i Prag 1968 blandade sig folket med militären och man vet inte ännu var lojaliteterna finns. Men uppenbart är att de inte griper in i bråken, utan håller sig passiva.
Pöbeln försökte storma inrikesministeriet idag. Militären sköt skarpt och dödade flera. Det är farligt att skjuta mot sin egen befolkning. Det blir alltid följder.
Hittills rapporteras över hundra döda och bårhusen är fullproppade. Liken ligger i korridorerna.
Ingen vet hur detta kommer att sluta. Mubarak verkar inte vilja avgå, men det elegantaste vore att han, som De Gaulle under upproret 1968, på kallade en folkomröstning om han skulle sitta kvar. Men med tanke på Egyptens omfattande valfusk skulle det nog inte vara realistiskt.
Sista ordet är inte sagt och jag återkommer senare med lite fler rapporter.
Skrivet av Erik Edelstam
No comments:
Post a Comment