Säkerhetskontrollen på Skavsta – dumskallarnas paradis.

Med ovanstående rubrik menar jag naturligtvis inte de stackars resenärerna passerar säkerhetskontrollen, utan personalen som arbetar där. Det är lite Woodhouse över den här historien, men den är faktiskt sann och inträffade igår måndag den 15 maj 2007. Vi känner alla igen aktörerna och de har funnits hos oss sedan tidernas begynnelse.

Jag har tidigare skrivit om de arroganta, odisciplinerade och kitsliga säkerhetsvakterna på Skavsta Flygplats som rider på paragrafer och uppträder som översittare mot intet ont anande resenärer, som ser fram emot en trevlig affärsresa eller en behövlig semester.

Man kan fråga sig vad det är för människor som söker sig till den sortens arbete. Ett jobb som innebär att man dagen igenom snokar igenom människors väskor och privata ägodelar, flinar när man hittar något förbjudet och hotar med polis vid minsta protest från den stackars resenären. Jag misstänker att det ofta handlar om att provocera resenärer med flit, för att sedan sätta dit dem.
Man drar sig heller inte för att, vid närmare eftertanke, leta rätt på en resenär man inte tycker om i avresehallen, tillsammans med två biffiga poliser och ställa till med en scen mitt bland andra människor.
På Skavsta är man inte lika fina i kanten som på andra flygplatser, där man söker igenom ägodelarna med vita handskar, utan sticker ned sina förmodligen smutsiga händer i väskor, portföljer och necessärer utan att vare sig genera sig eller be om ursäkt. Här skall inte någon gnällspik komma och klaga för då hindrar vi honom/henne att stiga på planet. eller bussar snuten på dem.
Sådana översittarfasoner härstammar från ett svagt ego, mindervärdighetskomplex och en dålig utbildning. Ibland undrar man om de överhuvudtaget kan läsa?

Häromdagen gick även jag igenom skärselden. Man undrar alltid vad som kommer att hända den här gången. Det började dåligt.
Vid ingången stod en blond flicka och kontrollerade boardingkort och ID-handlingar. Jag hade checkat in via webben och hade även skrivit in numret på mitt ID-kort. När flickan såg mitt årsgamla nationella ID-kort, såg hon ut som ett frågetecken och började lusläsa det och boardingkortet. Något var fel. Jag kände mig som rånare på rymmen. Hon jämförde uppgifterna på ID-kortet och boarding kortet upprepade gånger och betraktade mig misstänksamt.
Plötsligt slog det mig att hon kanske inte kunde läsa och försökte dölja det. Det händer faktiskt att gravt dyslektiska ungdomar eller andra ljushuvuden lyckas klara sig igenom grundskolan utan att kunna läsa.

- Jag måste kontrollera med en kollega sade hon gravallvarligt och lämnade över mina papper till en biffig typ med mustasch. Han läste igenom handlingarna lika noggrant som flickan och kontrollerade flera gånger om det verkligen var jag som satt där på fotot.
Mina försök att förklara att mitt ID-kort var en officiell handling viftades bort. Ett slag tycktes det som Mustaschen heller inte kunde läsa, men plötsligt log han och sade lakoniskt:
- Svenska Ambassaden i Paris!

Han hade slutligen lyckats upptäcka att ID-kortet var utställt på ambassaden i Paris och drog då slutsatsen att det måste vara något officiellt. När jag frågade om de inte kände till att kortet existerade som handling svarade de inte utan vände sig bort. Deras dåliga utbildning och låga självkänsla spelade dem här ett spratt. För mig framstår det som att en säkerhetsvakt inte är kompetent nog om hon/han inte känner till vilka pass och ID-kort som existerar. Så svårt kan det väl inte vara att lära sig, särskilt när kortet är svenskt..

Men de var ännu inte klara med mig. Jag lyckades klara mig undan kroppsvisitering, men min kabinväska av aluminium väckte olyckligtvis röntgenoperatörens misstänksamhet. Det verkade som operatören hade stora problem för väskan röntgades i evigheter. När den till sist kom fram stod en kvinnlig vakt framför mig med sitt mörka hår uppsatt i pippilottor, ungefär som mina döttrar hade när de var småbarn. Hon såg irriterad ut med en rynka i pannan.
- Den här väskan måste vi kontrollera, sade hon med bister min och nickade bort mot ett bord.
Jag gick dit och öppnade väskan. Pippilottan skulle just börja rota i min saker när jag upptäckte att hon inte hade några handskar. – Tänk om hon hade varit på toaletten utan att tvätta sig? Tänk om hon snutit sig i fingrarna? Eller hånglat med en kollega på kafferasten?
Tankarna jagade genom huvudet under en mikrosekund.

- Stopp!, ropade jag, ni har inga handskar och jag vill gå igenom väskan själv. Hon skyggade som en häst vid ett hinder och backade litet. Hon ville ha en total genomgång av väskan. Jag var tvungen att visa upp varje föremål i väskan. En tröja visas upp; Hoprullade byxor vecklas ut; Checkblock och adressbok bläddras igenom; Laddningsaggregatet till mobil och dator visas upp; CD-skiva; MP3-spelare betraktas noggrant; Mina sidenlakan i en påse väcker stor misstänksamhet; Ett glasögonfodral godkänns inte, hon tror inte att det finns några glasögon där utan tvingar mig att öppna det. Besvikelsen blir naturligtvis stor när det verkligen ligger ett par glasögon där.
Föremål efter föremål betraktas av Pippilotta med en forskares kyliga, noggranna blick. Jag kan inte befria mig från känslan att hon ändå tror att det finns en stor bomb någonstans En Greveost gör Pippilotta nervös. Jag har lindat in den i aluminium för att hålla den sval. Hon tror förmodligen i sin okunskap att osten är sprängdeg. Det stora problemet visar sig emellertid vara min rakhyvel. Den låg ganska nära osten så man tror förmodligen att rakhyveln är en detonator till osten – sprängdegen.

Det beordras ytterligare röntgen av min väska. Jag kastar en blick mot röntgenapparaten och ser att min gamle vän Mustaschen sitter som operatör. Han är tydligen fortfarande misstänksam mot mig och mitt dubiösa, konstiga ID-kort, som är utfärdat av Svenska Ambassaden i Paris.
Man vill också ha en specialröntgen av rakhyveln (!). Stor dramatik. Så rakhyveln i all sin enkelhet läggs i en plastback och körs genom röntgenapparaten. Intensiv granskning av det misstänkta föremålet. Till sist beslutar sig den inkompetenta vaktstyrkan att min rakhyvel inte är något farligt och låter mig gå. Jag får packa ihop mina grejor utan fler trakasserier.
Pippilotta önskar mig glatt en trevlig resa och får det stora nöjet att snoka igenom fler resenärers bagage med sina snaskiga fingrar.

Senare läser jag på en blog att en resenär blivit haffad av polisen på Skavsta och muddrad eftersom man upptäckt en bomb i hans bagage. Den inkompetenta säkerhetskontrollen gjorde samma misstag som med mig. De trodde osten var sprängdeg och mobilladdaren som låg bredvid en detonator.
Mitt råd blir således: Låt ostar gå separat genom röntgenapparaten, så slipper ni säkerhetskontrollanternas hysteriska fantasi. - Trevlig resa från Skavsta!

Sarkozy - vår nye Nixon

Så har Frankrike valt Nicolas Sarkozy som president med en förkrossande majoritet av 53,2%. Jag har samma känsla som när Nixon blev vald 1968, - hur kunde majoritet av befolkningen låta sig luras och välja en så farlig person som sin ledare?
Nixon utvidgade kriget i Vietnam, förlängde det, införde en korrupt ledarstil och blev slutligen avsatt. Vad skall Sarko hitta på? Blir han en ny Nixon eller Bush, som kastar ut landet i farliga äventyr?

Eftersom jag själv är invandrare i Frankrike, tänker jag naturligtvis först på hans inställning till alla invandrare här.
I sitt första tal på valnatten började Sarko genast hyckla. Mannen som kallade invandrarungdomen i förorterna för slödder, påstod sig vara alla fransmäns president. Han har i valkampanjen lovat att skapa ett departement för invandring och nationell identitet, ett sorts franskt rashygieniskt institut.

Jag har tidigare skrivit om Sarkozys fälttåg mot invandrarstadsdelen Belleville i Paris. Vad han gjorde där visar lite vad han går för.
Förutom att han arresterade invandrarföräldrar utanför skolorna, så lurade han dem att registrera sig och därmed lämna ut sina identiteter. Så här gick det till.

Problemet är att det finns en mängd invandrare utan papper och det är dem som man vill klämma åt och kasta ut.
Förra året gick inrikesministern Sarkozy ut med ett cirkulär där man erbjöd invandrare utan papper att få uppehållstillstånd, bara man anmälde sig på Prefekturen. 9 248 personer anmälde sig. Idag har bara 1 606 fått sina papper. Övriga blev nekade. Men det fina i kråksången var att Sarko, dvs polisen fick namnen och adresserna och kunde enkelt jaga upp dem och köra ut dem från Frankrike. Så går det till här i landet.

Vad vi har att se fram emot är förmodligen brinnande förorter igen. Sarko har själv stor skuld till den uppkomna situationen. En av de första beslut han tog som nytillträdd inrikesminister var att upplösa den mycket effektiva närpolisen som fanns överallt, särskilt i förorterna. De kände alla och hade koll på situationen och vilka busarna var. Bråk och skadegörelse kunde oftast förhindras i förväg. – Denna unika kunskap är nu borta. Istället skulle alla polisinsatser ske centralt, mest med den brutala kravallpolisen CRS eller gendarmer. Hur dum får man egentligen bli?
Foto:http://leblogvengeur.hautetfort.com/n_importe_quoi_/
Erik Edelstam

Ségo eller Sako

Idag väljer Frankrike en president. Fransmännen har att välja mellan den obehaglige Sakozy eller den suddiga Ségolene Royal. Sällan har väl Frankrike stått inför ett val av så skilda stilar. Den tuffa, korrupta högerstilen eller den mjukare, flummigare och kanske feminina stilen.
Man kanske kan säga att Ségolene (förhoppningsvis) inte är korrupt men att Sarkozy definitivt är det.
Tidningarna har rapporterat om skumma lägenhetsaffärer där Sarko har fått köpa en paradvåning i Neuilly-sur-Seine, där han är borgmästare, mot politiska tjänster, som han f.ö. aldrig infriade. Den inblandade fastighetshajen omkom, lägligt nog, under oklara omständigheter och locket lades på, som det alltid sker när höga makthavare är inblandade. Sarko har andra tveksamheter på sitt samvete, som inrikesminister, som vi skall återkomma till. Men han påstår i alla fall att han skall reformera ekonomin och få ned budgetunderskottet, vilket ingen president lyckats med före honom i detta storstrejkernas land.

Ségolène har ett betydligt renare samvete och det vore en stor chans för Frankrike att förändra sitt anseende, utseende och framtoning. Gubbväldet i politiken är fruktansvärt. Korruptionen ännu värre. Under den stora debatten framstod hon som klar, aggresivt och representant för något nytt. Sarkozy satt hoppsjunken i sin fåtölj i en alldeles för stor kostym, viftade med händerna eller lekte nervöst med en penna. Det gav inte särskilt gott intryck. Men det är fransmännen som bestämmer. Jag som invandrare får bara rösta lokalt.

Skrivet av Erik Edelstam

Priset att flyga billigt

Plötsligt kan man resa ofta mellan Paris och Stockholm, dvs mellan den lilla flygplatsen Beauvais 1,5 tim. från Paris och den lilla flygplatsen Skavsta 1,5 tim. från Stockholm. Flygbolaget heter Ryan Air och är klassat som en av de bolag som ger sämst service i Europa – men det är billigt. Därför plågar vi oss igenom den obekväma resan, med de obekväma, långa bussresorna, stroppiga personalen och sunkiga flygplatser. Men det måste ju erkännas att de har fräschat upp sig, både Beauvais och Skavsta.
Man slipper stå och vänta som packade sillar i ett tält på Beauvais men tvingas ändå genomlida den besvärliga incheckningen. Av någon anledning affischeras inte i förväg vid vilken disk incheckningen skall ske, så när beskedet äntligen kommer rusar alla dit och enorma köer uppstår. I väntsalen finns det för få stolar att sitta på, som dessutom är obekväma. Värre är det på Skavsta där man har ännu obekvämare stolar. Rekordet slår en liten otäck, blå fåtölj som man får ont i ryggen av redan efter några minuter. På Skavsta har man varit lite smart och installerat incheckningsautomater, men de har stått oanvända i månader.

Säkerhetskontrollen på Skavsta är undermålig och o-professionell. Personalen verkar vara dåligt utbildad och odisciplinerad. Det verkar nästan som de hatar sitt jobb. Man söker genom väskor utan handskar, uppträder arrogant och hotar med polis vid minsta diskussion. Paragrafrytteriet är legio.
Fransmännen är inte mycket bättre, men har en vänligare attityd och är naturligtvis artigare än de buffliga svenskarna. Undertecknad har upplevt andra säkerhetskontroller som har varit betydligt trevligare och mer professionella. Dock har jag sluppit uppleva de amerikanska, som enligt uppgift slår rekord i dåligt uppträdande.

Jag ber att få hissa pestflagg för taxfreeaffären på Beauvais. För ett slag sedan kom jag in dit för att köpa något och blev genast påhoppad av en ung dam som på ett oförskämt sätt påpekade att man minsann inte fick ta in några väskor i affären, de skulle stå utanför, osv, osv.
När skulle jag betala stod den sura flickan i kassan och verkade inte ha muntrat upp sig. När jag skulle gå påpekade jag för henne hur trist det var att bli så dåligt bemött och undrade var serviceandan hade tagit vägen. Avslutningsvis tyckte jag synd om hennes arbetsgivare och sade att om hon hade jobbat hos mig, så hade hon nog fått se sig om efter ett annat arbete.

En stund sedan när jag stod i kön för att komma ut till flygplanet, kom en man fram till mig och presenterade sig som taxfreebutikens chef. Han undrade vad jag hade för rätt att kritisera hans söta lilla anställda. Jag svarade att i Frankrike har varje människa rätt att uttrycka sina åsikter och att hans anställda hade uppfört sig illa. Mannen lommade iväg och folk omkring mig intygade att även de hade blivit illa behandlade. Några klagade till och med på säkerhetskontrollen.
Man undrar varför det skall vara så förtvivlat svår att vara lite vänlig, särskilt när man har med människor att göra?
Detta var en gnällig, negativ blog. Men ibland är det skönt att skriva av sig.