L’Apéro Géant – den gigantiska apéritifen.

I Frankrike dricker man alltid en apéritif före maten, d.v.s. en drink före maten. Det kallas på vardagsfranska för en ”apéro”, med tonvikten på sista stavelsen. Apéron står just nu för en företeelse som bokstavligen har tagit gigantiska proportioner här i Frankrike. Myndigheterna står inför en situation som de inte vet hur de skall hantera. Allt beror på Facebook.

Fenomenet kallas för l’Apéro Géant, den gigantiska aperitifen. Det går ut på att ungdomar (och andra), via Facebook, informeras om en kommande apéro och därmed också skriver in sig på evenemanget. Man går till den anvisade platsen och har med sig sina drinkar, vin, öl eller sprit. Idén är att många skall träffas, umgås och ha kul. Apéron har utvecklats till en tävling mellan olika städer om vem som lyckas samla flest människor. Vissa städer har kört flera apéros, som t.ex. Nantes en stad på c:a 270 000 invånare, söder om Bretagne, som redan hade en apéro i november förra året, då man lyckade samla ihop 4 000 deltagare. Men det räckte inte till. Häromdagen lyckades man få ihop över 10 000 deltagare, som intog det centrala torget i staden.
Apéron har nyligen fått tragiska konsekvenser. En ung man i Nantes med en flaska whisky i kroppen, var så full att han ramlade ned från en bro och slog ihjäl sig. Över hundra personer fick tas om hand och över femtio fördes till sjukhus. Andra berömda apéros har ägt rum i Marseille, Rennes, Claimont-Ferrand, Caen, Montpellier (12 000 deltagare), Strasbourg Paris och andra ställen. Nu hotar Paris att försöka slå rekordet vid Eiffeltornet den 23 maj och polisen försöker stoppa det hela.. Apéron sprider sig som en gräsbrand över hela Frankrike. Hittills har all gått lugnt till och ingen vandalisering har ägt rum någonstans. Polisen har legat lågt.
När kommer den till Sverige?

Apéron har naturligtvis orsakat panik hos myndigheterna, d.v.s. inrikesministeriet och dess avläggare som prefekter (landshövdingar), borgmästare, poliser och gendarmer. Man vet inte hur man skall tackla fenomenet. Inrikesministern Brice Hortefeux har kallat till regeringssammanträde i dagarna som följer.
I princip är det en rättighet för medborgare att få samlas på en plats, men man måste ha tillstånd från prefekturen. Men i det här fallet finns ingen ansvarig som kan söka tillstånd, samlingen är spontan och sker via Facebook. Vem kan leta rätt på den som började inlägget på Facebook? Och om man fick tag på denne, vad skall han anklagas för?

Det finns fler frågor. - Var går gränsen för spontana folksamlingar? När är det dags att börja rensa upp? Hur får man iväg tusentals spontana, halvfulla deltagare utan att evenemanget spårar ur? Hur fungerar det öppna samhället med förenings- och mötesfrihet? Vad har vi egentligen för rättigheter innan vi blir slagna av polisen.
Vilken stad kommer att slå rekordet?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Nantes, nante.maville.com
Rennes, rennes maville.com

Tillbaka i Sarkoland

Efter några veckor i Sverige och en påtvingad vistelse under Askungen från Island, känns det fint att komma tillbaka till ett utvuxet och blommande Sarkoland. Det var varmt och skönt att vi kunde sitta på terrassen, dricka rosévin och äta Salade Niçoise. Med nordanvinden kom farande och det blev iskallt och blåsigt. Fram med vinterkläderna igen.
Askungen orsakade naturligtvis kaos i detta folkrika land, inte minst för att de hemska fackföreningarna genast satte tågen i strejk för att pressa ut ytterligare pengar ur arbetsgivare, som de alltid gör, inte minst vid stora helger som jul och påsk. Sarko har gudskelov varit borta i Kina och inte skämt ut sig alltför mycket. En ny opinionsundersökning visar att 69% av fransmännen tycker att han har gjort ett dåligt jobb och inte uträttat mycket.

Nu börjar snart kampen om nästa presidentval 2012 och den store favoriten är Dominoqe Strauss-Kahn, som Sarko, smart nog, lyckades få in som chef för Internationella Valutafonden i Washington, på behörigt avstånd från politiken i Frankrike. DSK, som han kallas för i detta förkortningstokiga land, är i högsta grad inblandad i greklandskrisen och man kan anta att hans framtid som politiker avgörs hur han och IMF hanterar ärendet.
En annons i Tyskland har väckt mycket skratt i Sarkoland och lille Sarko själv är ursinnig. En stämning lär vara på gång.
Det är hyrbilsföretaget Sixt som gör reklam för den nya Citroën C3, med en festlig rubrik:
”Gör som Madame Bruni, ta en liten fransman!”

Det stora samtalsämnet i media är naturligtvis den ekonomiska katastrofen i Grekland. Kommentatorer understryker hela tiden att det snart är Frankrikes tur att stå vid skampålen, ett faktum som regeringen hela tiden försöker sopa under mattan. Frankrike lever över sina tillgångar och har ett stort budgetunderskott. Sista gången premiärministern Fillon erkände offentligt att Frankrike också står inför en katastrof var för tre år sedan. Sedan dess talar man inte om saken, utan ler som om ingenting håller på att hända. Men faktum är att Frankrike inte kan betala sina skulder, utan lånar för att betala sina amorteringar, precis som Grekland eller som vilken simpel växelryttare som helst. Grekerna demonstrerar mot de tuffa tagen, men glömmer bort att de själva har röstat fram de kriminella politikerna som ljugit för EU om sin finansiella situation. Bråk på gatorna gör inte situationen bättre.
Snarare sämre, eftersom turister tänker sig för innan de åker till Athen.
För Greklands del återstår nog att gå ur euron och ta tillbaka den gamla drachmen. En intressant möjlighet är en militärkupp, vilket ju har hänt förut. Man talar också om en folklig revolution.

Till sist ett restaurangtips till den som reser till Paris och kanske besöker Louvren. Reservera eller försök bara gå till ”Le Fumoir”, en trendig, charmig restaurang med svenska rötter. Den ligger vid den södra gaveln på Louvren. Publiken är typiskt parisisk med intellektuell stil och maten är utmärkt. Kolla nätet: http://www.lefumoir.com/Home.html

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Strauss-Kahn, article.wn.com,
dailymail.co.uk.com, toonpool.com

Två sluskar och finkan (garde á vue)

En hedervärd medborgare vid namn Jesper Nilsson, som skriver blogg (ungefär som jag) om kommunikationerna i Stockholm, fick för några dagar syn på två sluskar (se bilden) som trakasserade två småpojkar på Hornstulls tunnelbanestation. Han tar foton av sluskarna, vilket orsakar ett ståhej utan like.
Det visar sig att dessa typer var två civilklädda poliser som kontrollerade pojkarnas biljetter. Enligt uppgift är det SL:s sak att göra så, men det tyckte tydligen inte snutarna. Utan att överhuvudtaget legitimera sig ger de sig på den gode Jesper och undrar vad han håller på med. Jesper meddelar att han skriver en blogg (http://tuggarna.posterous.com/polisen-som-mitt-i-tunnelbanan-star) om just de övergrepp som de håller på med.

Jesper skriver alldeles utmärkt om det flagranta övergreppet, så jag låter honom själv komma till tals:
”…Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att "det är det visst inte" och tar fram min legitimation.
Den första polisen tar ifrån mig mina pengar, bankkort och rycker tag i min väska. Han säger att han skall kolla upp mig och tar fram sin mobil. Medan den andra polisen håller fast mig, med ena handen mot strupen hör jag hur den första polsen pratar i telefon och jag tror att han rabblar upp mitt personnummer. Nu börjar andra resenärer strömma till och undrar säkert varför två illa klädda män rycker åt sig värdesaker och kontanter från en liten kille på 164 cm. Poliserna tvingas ta fram sin legitimation för att resenärerna runt om kring inte skall ingripa. Även mannen i biljettkuren, som jag nyss löst en biljett av, kommer ut och ber poliserna att "i alla fall ta det lite lugnt".
Den första polisen säger till mig att jag ofredat honom. Eftersom han tydligen inte snubblade över något smaskigt när han "kollade upp" mig i telefon och jag visat giltigt färdbevis ändrar han nu riktning. "Ser det inte ur som att du är lite hög", säger han med tydlig ironi i rösten. Eftersom jag fortfarande inte vill radera bilderna från min mobil säger han att de nog är tvungna att gripa mig och föra mig till häktet för att drogtestas. Jag förklarar att jag suttit på kontoret hela dagen och inte haft tid för varken lagliga eller olagliga droger. Men polisen förklarar att jag är "ovanligt lugn" vilket man tydligen inte skall vara när man träffar på svensk polis.
Jag envisas med att fråga om jag får gå eller om jag är misstänkt för något brott. Den första polisen förklarar att om bilderna kommer upp ut på Internet så är det ett brott mot PUL. Jag svarar med att de antagligen kommer publiceras i min nättidning som har en ansvarig utgivare och inte går under PUL. Och efter 5-10 minuter av tjafsande om huruvida jag är hög som ett hus, kommer ta bort bilderna ur kameramobilen och i framtiden borde passa mig för att inte fota "fel personer" så erbjuds jag två alternativ.

Antingen griper de mig och kör mig till häktet för drogtest och blir sedan anmäld för ofredande. Eller så tar jag bort bilderna ur mobilen och är plötsligt inte längre misstänkt för något brott alls. Eftersom jag misstänker att jag inte kommer få återförenas med en hel mobil efter en kväll i häktet och dessutom hellre spenderar kvällen hemma framför två stora högar med jobbpapper så går jag med på att radera bilderna. Under polisernas uppsikt raderar jag de tre bilderna en efter en och får sedan tillbaka alla mina tillhörigheter och är en fri man.
Här kunde historien vara slut. Om det inte var så att jag var en sådan där jobbig glasögonorm som aldrig ger sig...”
Den listige Jesper visar sig vara mycket skicklig och han lyckas återskapa de förargliga bilderna och dessutom videofilmen, som klart visar tonen hos de arroganta poliserna. Det är faktiskt inget brott att fotografera på en tunnelbanestation. Men det skulle inte förvåna om den fyrkantiga polismyndigheten försöker hitta något sätt att sätta dit den modige Jesper. Heder åt honom!

Garde á vue

Jesper hade dock tur att han inte befann sig i Frankrike. Här hade han genast blivit släpad till polisstationen och satt i ”garde á vue”, d.v.s. satt i finkan. Debatten har stått hög den senaste tiden om den franska polisens finkande.
Att bli inslängd i en cell på polisstationen är en traumatisk upplevelse. Cellerna är fullständigt vidriga. Toaletten i ett hörn är en s.k. turkisk toalett med två fotsteg och ett hål i marken, som för det mesta är fullproppad med avföring och cellen stinker för det mesta även av urin, eftersom mindre nogräknade arrestanter pinkar direkt på golvet. Väggarna är ofta insmetade av avföring och på träbritsen ligger några skitiga filtar. Liknande celler har jag sett på Stasifängelset, Hohen Schönhausen, i Berlin. Många som har suttit inne har inte ens kunnat sätta sig ned i skiten utan har förblivit stående.


Man kan sitta inspärrad i 24 timmar och vistelsen kan bli förlängd ett dygn till. Oskyldiga människor som har begått mindre förseelser finkas utan vidare. Det kan räcka att man börjar diskutera med poliser för att man skall råka illa ut. Man har rätt till advokat, men denne har inte tillgång till förundersökningen, får inte vara med vid förhören och blir då mer en staffagefigur. Denna form av arrest har missbrukats i sådan grad att 800 000 människor sattes i ”garde à vue” år 2009, d.v.s mer än två procent av Frankrikes befolkning.

En rad skandaler har uppdagats. Den senaste var ett par ungdomar i 14-års åldern som hade bråkat utanför skolan, och som togs in. Polisen kom till och med hem till en 14-årig flicka på morgonen och släpade med henne i pyjamas, iförd handbojor.
Häromdagen greps en rattfyllerist och sattes in i finkan. När det ganska omgående blev rättegång protesterade han och advokaten mot de vidriga förhållandena i cellen och krävde att rätten skulle titta på cellen. Domaren och ledamöterna begav sig då, helt sonika, till polisstationen och gjorde en inspektion, vilket ledde till att mannen genast blev frisläppt och målet nedlagt. Domaren bad om ursäkt och beklagade, rätten var chockad.

Så ett gott råd till oskyldiga turister, som kanske kör lite fort eller skränar på gatan i fyllan, se upp för Frankrikes, vidriga, svarta hål, långt från charmiga Provence eller mysiga restauranger i Paris…

P.S. Jag uppmanar alla som läser denna artikel att i sin tur lägga ut bilden på sluskarna på nätet.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av sluskar, Jesper Nilsson
Foto av Jesper Nilsson, svd.se
Foto gare á vue, foto Le Post.fr

En dålig flicka

En bok, som i flera veckor legat på den franska topplistan över mest
sålda böcker är Justine Lévy’s bok ”Mauvaise fille”, ung. översatt ”En dålig flicka”.

Justine Lévy föddes 1974 i Paris och är dotter till den berömde
filosofen socialisten Bernard Henry-Lévy och Isabelle Doutreluigne, en känd
fotomodell och feminist. Justine Lévy har skrivit två böcker
tidigare; ”Rendez-vous” och ”Rien de grave.”

I ”Rendez-vous” beskriver hon, hur hon förgäves väntar på sin mamma
på ett kafé, mamman har helt enkelt glömt bort henne och i ”Rien de
grave” (såld i 200 000 exemplar) berättar hon om, hur hon som ung
hustru förlorar sin man till den elaka Paula, i verkligheteten Carla
Bruni…(numera gift med Frankrikes president Nicolas Sarkozy).
Justine och hennes man, Raphaël Enthoven, tillbringar sommaren i
Marrakech hos Justines pappa, då Carla Bruni dyker upp och blir kär i
Raphael, som hon senare får en son med. Carla Bruni har också skrivit
en sång om Raphaël och hans sammetsblick…


”Mauvaise fille” handlar om, hur huvudpersonen, som är gift och
väntar sitt första barn försöker ta till sig det faktum att hennes
mor har drabbats av cancer, samtidigt som hon själv upplever sin
graviditet.
Hennes liv, som dotter till en självupptagen, vacker och berömd
kvinna, har varit väldigt splittrat och hon har ofta blivit övergiven.
Hon älskar sin mor, som gång på gång ”glömmer bort” henne, men
beundrar henne över allt annat. Föräldrarna är skilda och hon lever
med sin mamma, men det är pappan, som räddar henne, då hon inte får någon mat, eller blir bort glömd utanför skolan.
Eller då hon vaknar på morgonen och får gå till skolan utan frukost, för att det ligger en främmande man i mammans säng.

Justine beskriver frustrerat hur den kände cancerläkaren, som ska
behandla hennes mamma inte ens orkar anstränga sig, att uttala hennes mors namn rätt.
”Mamma heter Madame Doutreluigne, inte Doutrelinge eller Doutrebine”!
Detta trots att hennes kände far skrivit en roman och där berömmer
den kände läkaren, allt för att mamman ska få en korrekt behandling.
Alltmedan mamman sakta tynar bort, gör sig Justines graviditet
alltmer påmind. Hon vill så gärna berätta för mamman om allt, som
händer i hennes kropp, men samtidigt vill hon skona sin mor, som sakta inser att hon är döende.

Inte förrän under de sista timmarna viskar hon fram orden, att hon
väntar barn, men hon kommer aldrig att få veta om hennes mamma har
uppfattat dem.
Justine känner sig avig som mamma, hon har ju inte själv upplevt hur
det är att ha en närvarande mamma, men på något sätt lyckas hon
försona sig med tanken, att det nu är hon själv som är ansvarig för sitt barn.

Hennes pappa, däremot är ytterst närvarande, och hjälper och stöder
Justine allt han kan.
Man får en helt annan bild av BHL, som han kallas, Justines pappa. I
franska debattprogram, framställs han gärna som filosofen med ett
knivskarpt intellekt, i boken är han mycket mänsklig.


I ”Mauvaise fille”, är det snarare pappan som får en sympatisk framtoning, jag tycker att bilden av Justines mamma är mycket mer undanglidande.
Boken, som visserligen har ett mycket enkelt språk, flyter fram i en
fascinerande rytm, som gör att man blir mycket engagerad.

Skrivet avGunnela Edelstam
St Gemme dec 09
Foton: Justine Lévy, observer.com
Raphael Enthoven och Justine Lévy, millef.blogspot.com
Bernard Henri Lévy, guernicamag.com

Skurkar och vinterkriget 1939

Den våldtäktsanklagade regissören Roman Polanski är slutligen släppt efter två månader ur den schweiziska finkan. Han får dock betala över 30 milj. kr i borgen. Problemet för Polanski är hur han skall kunna realisera alla dessa pengar, men han lär ha en del rika vänner som kanske ställer upp med lån.
Att han skulle behöva försmäkta i en isoleringscell är en skandal, det handlar här inte om en rånare, mördare eller psykopat, utan en världskänd celebritet, som inte har några ambitioner att försvinna i djungeln i Brasilien. Dessutom har han inte begått brott i Schweiz.
Han äger ett hus i Gstaad och kunde ha fått husarrest med fotboja för länge sedan. Schweiziska poliser är inga höjdare. Mina skämtsamma, schweiziska vänner berättar att man har intelligenstestest när man skall anta poliser. Men man anställer inte de som fått bäst resultat, utan de som ligger i botten. Därav de obotligt dumma poliserna i Schweiz, vilket undertecknad många gånger har kunnat konstatera. Möjligen är deras österrikiska kolleger snäppet värre.
Polanski kommer säker exporteras till USA, där någon publicitetssugen District Attorney, kommer att sätta fart på fallet och säkerligen vilja använda uppmärksamheten till sitt återval.

Minareter

Schweiz har åter kommit i fokus, inte minst på grund av den märkliga folkomröstningen om minareters vara eller icke vara. Det mest generande är att beslutet att förbjuda framtida minareter röstades fram med så pass stor majoritet, 57%. Folk är upprörda över resultatet, men i detta ultrademokratiska land är man stolt över sin författning och håller hårt på folkviljan. – Jag undrar hur resultatet hade blivit i Sverige?

Här i Frankrike låter man de lokala myndigheterna sköta nedsågningen av minareter. Under middagsnyheterna intervjuades en politiker, som berättade att i hela Frankrike finns bara nio minareter. De stoppas redan i de lokala byggnadsnämnderna. I så stora städer som Bordeaux och Strasbourg finns inte en enda minaret.
Vanligtvis går det till så att när ansökan om byggnadstillstånd till en moské kommer in, så flyttas bygget nästan alltid från attraktiva lägen mitt i stan, till något industriområde i förorten. Och då utan minareter. Man hänvisar ofta till den känsliga historiska miljön där inte främmande element passar in.

Värdetransporttjuven

Så tog det slut för värdetransporthjälten och presumtive presidentkandidaten (enligt fans på internet). Slutet var givet. Toni Musulin blev inte haffad, som jag tippade förut, men anmälde sig själv på en polisstation i Monaco.
Det blev en förvånande upplösning av Frankrikes största kupp. Det visade sig att Musulin hade kört till Kroatien (han har kroatiskt ursprung) med sin Ferrari i somras och sedan kommit tillbaka med tåg. Dumt nog anmälde han bilen som stulen, vilket kan ge honom ge honom några års påbackning i fängelse för försäkringsbedrägeri. Det visade sig också att polisen kom honom på spåren genom att han hade skadat en hyrbil vid en brand och var tvungen att göra polisanmälan för att slippa betala hyrfirman. Hans småsnålhet kostade honom således nästan hela det enorma rånbytet.


Musulin håller helt tyst under förhören och de 30 milj.kr som finns kvar förblir försvunna. Han sitter inspärrad, helt isolerad. Man är orolig för hans säkerhet och man spekulerar i att han smugglat slantarna till Kroatien. Mitt tips är att de finns i Frankrike, väl bevarade i ett kassaskåp (om han är smart).

Max straffet för hans stöld, det var ju inget rån med vapen, är tre år i fängelse. Med gott uppförande kanske han blir släppt tidigare. Schabblet med Ferrarin, kanske ger honom några år till.
Men var hans kapitulation en del av en plan? Kanske det. Det är bättre att ta sitt straff, slippa vara jagad och kunna njuta av sina pengar i lugn och ro efter avtjänat straff.

70-års jubileum för Vinterkriget.

Idag är det den 30 november. Dagen då Sovjetunionen gick till angrepp mot Finland 1939, d.v.s. för 70 sedan. Det blev ett kort, blodigt krig under fruktansvärda förhållanden. Finland hade fått ultimatum att lämna ifrån sig landområden på Karelska näset och en del öar i Finska viken. Som kompensation skulle man få stora landområden i Fjärrkarelen. Regeringen vägrade emellertid och kriget var ett faktum. Överbefälhavaren, marskalken Mannerheim, som var f.d. tsarrysk general tyckte att regeringen skulle ge efter på kraven. Finland skulle aldrig kunna stå emot Sovjetunionen i längden. Men så blev det inte.

Han sade i ett tal efter kriget:
:" Det var ett underverk att nio bristfälligt utrustade divisioner, varav tre utan beklädnad, skodon och artilleri under tre och en halv månad försvarade sig mot en fientlig armé, som så småningom växte till femtio divisioner eller drygt en miljon man, fullt modernt utrustade samt försedda med tre till fyra tusen pansarvagnar och cirka tvåtusenåttahundra flygmaskiner."

Sverige skickade omfattande materiell hjälp och en frivilligbataljon. Engagemanget i Sverige var enormt och man krävde att vi skulle gå med för att hjälpa vårt broderfolk, men statsministern, Pär-Albin Hansson, hade is i magen och gav gudskelov inte efter för gatans parlament.

Mina föräldrar, Louise och Harald Edelstam var på bröllopsresa på Capri den dagen. De hade gift sig några dagar innan, den 25 november och tagit tåget till Italien. Det var en lång resa som tog fyra dagar, via tågfärja, Berlin, München, Verona, Rom, Neapel och Capri. De hade kommit dagen innan och tog in på Morgano Hotel. De var ute och promenerade hela dagen, åt middag på en liten restaurang och dansade sedan sorglöst på ett café vid piazzan, ovetande om att Helsingfors låg under bombanfall och att ryska, motoriserade kolonner gick över gränsen.
Smekmånaden på Capri blev kort, bara fyra dagar. Men det skedde under en viss dramatik.Som en liten kommentar, undrar jag när vi dansade på ett café, vid en piazza sist?

Dagen efter, den 1 december, noterar Louise i sin dagbok: ”…Krig Finland - Ryssland." - Hasse och jag badade på förmiddagen i havet. Skönt. Lunch på hotellet. Gingo till San Michele och hem. Vilade innan middagen. Hörde på radio…”
Haralds diplomatiska karriär hade startat med en post som attaché på svenska lagationen i Rom. Den skulle bli dramatisk. Också hans äktenskap med Louise.
Hans första tankar var att åka hem till Sverige och anmäla sig som frivillig, men med tanke på att han just befanns sig på sin första utlandspost och var nygift, gjorde att han avstod.
Harald skulle ändå inte bli långlivad på sin första post. Han blev ganska omgående kroniskt sjuk i magen och fick senare gulsot, så han skickades hem redan efter åtta månader, ett snöpligt avslut. På bilden ser vi den tyske passpolisen vid Brennerpasset, på vägen hem.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto; Polanskis chalet, patterico.com
Minareter Stopp, realista.se
Mannerheim, livejournal.com
Tyska passpolisen, Harald Edelstams Arkiv

Handen och Le Petit Journal

Det stora samtalsämnet i media och på bistroerna är – Handen. Thierry Henrys hands som fuskade Frankrike in i VM. De flesta anständiga fransmän skäms att man skall gå till slutspel genom fusk. Andra säger att så blir det ibland i fotboll och det är inget att skämmas över, en rektion som inte förvånar i detta korrupta land.

Det är en skammens hand som förde Frankrike vidare. Det tre man starka svenska domarteamet skämde också ut sig och Sverige. Den inkompetente domaren Martin Hansson och hans blinda assistenter Stefan Wittberg och Fredrik Nilsson borde inte få fortsätta som domare på högsta nivå. Att tre domare inte kan uppfatta en så uppenbar hands vid mål är en skandal.
Hansson borde naturligtvis genast ha frågat Henry om han hade tagit i bollen, vilket han inte hade kunnat neka till, med tanke på alla TV-kameror. Den andra fullständigt förbluffande missen är att Henry stod offside utan att bli avblåst. Henry i sin tur är en riktig fuskare och i total avsaknad av fairplay. Han borde genast, själv, ha anmält att det var hands. Men så hög moral kan man nog inte kräva av en diva och en fotbollsmiljonär. Men han lär vara utskämd för lång tid framöver, får man lov att hoppas.

Le petit journal

Den stora TV-stjärnan i Frankrike är idag Yann Barthèz. Han har tio minuter på sig med sin ”Petit Journal” i Canal Plus dagliga nyhetsshow, ”Le Grand Journal”, mellan 19 och 2030 varje kväll. Det är det bästa nyhetsprogram jag någonsin sett.
Men ”Le Petit Journal”, är något som går ut över det mesta. Han häcklar hela det politiska etablissemanget och särskilt pajaspresidenten Sarko, som hudflängs med komikens vassa och mänskliga vapen. Men det räcker inte där, utan alla olika konstiga saker som händer i detta märkliga land.
Han skämtar med Sarko, som klipper och klistrar i sina olika tal och upprepar samma sak, gång efter gång. Hans komiska gester och underliga uttalanden visas upp för hela allmänheten i all sin löjlighet. Tittare får se upprepningar som till slut blir så komiska att man ligger ned av skratt. Ve den politiker som petar sig i näsan eller sover under en debatt i parlamentet, han/hon visas obönhörligen upp på bästa sändningstid. Ingen slipper undan den obarmhärtiga granskningen av TV-kameran. Canal Plus TV-team är alltid igång på olika evenemang och filmar närgånget och granskande ur alla vinklar. Till detta kommer Barthèz festliga kommentarer och glada humör, som gör att ”Le Petit Journal” är Sarkolands bästa TV- inslag.

Alla politiker är därför mycket rädda för Barthèz och kl. 1935 står det politiska Frankrike still under tio minuter. Det står i tidningen, d.v.s. ”Le Parisien”, att ingen är anträffbar på Elyséepalatset (Sarkos högkvarter) under dessa tio minuter. Jag kan tro att ingen i regeringen heller inte är anträffbara under dessa fasansfulla minuter.

Med anledning av ovanstående fotbollsskandal, skämtar naturligtvis Barthèz med det franska fusket, den hycklande förbundskaptenen Domenech och fuskaren själv, Thierry Henry. Titta själv på klippet. Det är på franska, men även utan franska kunskaper fattar man hela den roliga galoppen.
http://www.canalplus.fr/pid2397.htm&nav=1
Bättre än så här kan inte satiren bli. Snälla, missa inte detta klipp.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Fuskaren Thierry Henry. topnews.fr
Yann Barthéz. dontmiss.fr

Veckans man i Sarkoland

Denne man är onekligen Tony Musulin, mannen som kom iväg med 11 milj.€, dvs nära 120 milj. kr. Han körde en värdetransport för det svenska företaget Loomis i Lyon och försvann plötsligt med en fullastad vädetransportbil. Kvar stod två kolleger med långa ansikten, som han hade lurat att gå in till en kund. När de kom ut igen var han och bilen försvunna. Musulin var smart, för den sista tiden såg han till att bara jobba med oerfarna kolleger, som inte riktigt hade koll på rutinerna. Själv hade han varit anställd i firman i tio år och var något av en veteran.

Han hade förberett sig minutiöst. Våningen var tömd och urstädad och alla konton var tömda. Det visade sig senare att han hade haft över en miljon innestående. Han hade också ägt en Ferrari, en något väl exklusiv leksak för en chaufför. För några dagar sedan kom det fram att han ägde fastigheter i en ort på landsbygden. Där hade han reserverat de två översta våningsplanen för okända aktiviteter.

Men han var inte smart nog. Den franska polisen gjorde ett suveränt arbete och lyckades hitta in skåpbil han hade hyrt och ställt i ett garage. Inne i bilen fanns sedelbuntar till ett värde av 90 milj kr. Musulin hade genom oförsiktighet förlorat större delen av sitt byte. Under tiden hade han blivit hjälten för dagen i Frankrike och framför allt på internet. Det har också bildats en fanclub och många vill se honom som den näste presidenten (efter Sarko är förmodligen allt möjligt).
Folk tyckte synd om honom att han blivit blåst på 90 miljoner, men man tröstade sig med att han i alla fall har 30 milj. kvar.


Vad man vet så har han inte några medhjälpare och verkar ha kört hela racet själv. Han hyllas också för den fredliga stölden. Inget våld och inga skott. Vanligtvis rånas värdetransportbilar i Frankrike med Bazooka och intensiv kulspruteeld. Musulin är efterlyst i hela Schengenområdet och Interpol är efter honom. Hur skall han fixa det här? – Mitt tips är att han snart åker fast. Vi får se.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: parismatch.fr och 20minutes.fr