Det svänger fortfarande om London. Gunnela och jag var där för några veckor sedan för att fira hennes födelsedag. Att komma dit är inte så enkelt för oss som bor utanför Paris. Tar man tåget, Eurostar, som visserligen bara tar 2 tim och 20 min, så är biljetterna tämligen dyra, man måste krångla sig genom trafiken in till Gare de Nord och sedan betala en dyr parkering där. Dessutom pågick transportstrejken i Paris med trafikinfarkt som följd.
Enklare och billigare för oss är att åka ut till flygplatsen Charles de Gaulle och ta lågprisflyget Easy Jet, men häpnadsväckande krångligt ändå.
Först bil, sedan tåg från parkeringsplatsen till terminal 3 och till sist en lång promenad till terminalen. Den är en lågpris- och charterterminal och ser ut som en stor hangar, nödtorftigt utrustad med ett sämre café och en tidningsaffär.
Easy Jet är ett lågprisflyg utan ambitioner på service eller bekvämlighet, ungefär som Ryan Air. Men det fungerar, kommer fram i tid och väskan försvinner inte. Man landar i Luton, norr om London, som är en överraskande bra flygplats med massor av affärer, barer och rent och snyggt..
Problemen börjar när man skall in till London. Easy Jet har en egen buss, men den är proppfull och går bara en gång i timmen. Återstår tåget. Man får då ta en matarbuss till stationen, släpandes på bagaget, upp och nedför trappor, leta rätt på perrong och klämma in sig på trånga platser. Framme på Kings Cross Station återstår byte till the Tube f.v.b. Green Park, mer trappor och promenad till Lansdowne Club, där vi bor. Vägen tillbaka blir ännu värre eftersom tåget var fullt och vi fick stå upp en halvtimma i en korridor och taxi till Luton eftersom bussarna slutat gå.
Men London är London, även om det var svinkallt och blåsigt. Julskyltningen var i full gång, gatorna fulla av folk och Harrods som gnistrade, blixtrade och nästan brast i sömmarna av alla människor, som myllrade runt som myror och köade vis kassorna. Men vi kunde sorgset konstatera att Harrods har tappat sin tidigare eleganta, lyxiga stil, utan fått en ”tacky”, billig, smaklös, falskt glittrande atmosfär. Trapphuset var ombyggt i egyptisk faraostil med sfinxar och annan smörja, som för tankar till Las Vegas , smaklöshetens Mecka,och skyltfönstren var en estetisk katastrof
Grannen är gudskelov Armani och Gunnela tycker naturligtvis att Armani alltid är Armani (särskilt när man fyller år).
Vi kastar oss in hos bokhandlarna, min favorit är Hatchards på Picadilly där Gunnela och jag står i flera timmar, problemet är att böcker tunga och besvärliga att bära. En av de underbara böckerna jag köpte, heter ”India Remembered” av Patricia Mountbatten, dottern till den siste vice-konungen Lord Mountbatten. Underbar text och massor av foton och dessutom personligen signerad av författarinnan. Couldn’t be better.
Tiden går fort under en week-end och vi beslutar oss för att köra Tate-racet, d.v.s. gamla Tate, som numera kallas för Tate Britain och sedan ta båten till Tate Modern.
Tate Britain, http://www.tate.org.uk/britain/, är ett underbart museum, som jag nästan alltid besöker i London. Den här gången var det en utställning om 1800-talskonstnären Millais, som jag aldrig hört talas om förut, men som visade sig vara, en (enligt min uppfattning) kitsch-konstnär som snarare platsar på det förskräckliga museet, Musée d’ Orsay i Paris och inte på ett så underbart museum som Tate.
Den andra utställningen var en dröm: David Hockney väljer ut Turners bästa akvareller…Titta på länken: http://www.tate.org.uk/britain/exhibitions/turnerwatercolours/default.shtm
Jag gick runt som i trans och såg dessa fantastiska akvareller från akademiskt strikta, perfekta målningar, till avancerade, utflippade, vackra, aningar och fantasier av naturen. Eftersom jag själv målar akvareller, nästan i samma genre, greps jag djupt och fick till en början invigelsen att genast sluta måla. – Hur kunde jag någonsin måla lika vackert och innerligt som Turner? Men sedan kom invigelsen att jag kanske kunde lära mig av honom och försöka tolka kunskaperna i min egen anda. Vi började få lite bråttom, eftersom flyget gick senare på kvällen, men hann ändå kasta blickar på Constable och några Turneroljor.
Båtfärden till Tate Modern var charmig och man slogs av vilken förändring London genomgått de sista 20 åren. Supermoderna byggnader, blandas med gamla ombyggda magasin längs med Themsen, i bakgrunden syns S:t Pauls Cathedral och längre fram ser man Tate Modern, det ganska nya moderna museet. Det ser ut som en stor fyrkantig låda med en hög skorsten i mitten. Byggnaden var en kraftstation förut och är lite i pompös 30-talsstil. Det måste erkännas att byggnaden är imponerande, särskilt när man kommer in i den stora entréhallen som förr var turbinhallen. Men där slutar det positiva. Det var krångligt att ta sig mellan de olika våningarna och i de enorma utställningshallarna, inte rum utan, verkligen hallar, försvann de ofta mycket dåligt hängda tavlorna fullständigt. När jag var på Tate Modern för några år sedan, tyckte jag att de permanenta samlingarna var torftiga och tråkiga. Jag hade hoppats att det bara var tillfälligt, men tyvärr måste jag säga att intrycket består. Tate Modern är helt enkelt ett kasst museum, som inte är värt en världsstad som London.
Det var full fart på stan och det mest påtagliga inslaget var alla utländska ungdomar som jobbade i restauranger och affärer. Tusentals polacker, balter, tyskar, fransmän och inte minst svenskar har lämnat sina länder med arbetslöshet och hopplöshet för att söka lyckan i England, där ekonomin går för fullt, utan bromsande fackföreningar och tunga skatter. Det stod i någon tidning att det hade fötts 35.000 polska barn i England bara i år. Detta är naturligtvis bara möjligt för EU-medborgare som har fri rörlighet.
Men det visar med full klarhet hur framgångsrik den engelska modellen är, utan restriktioner. I Frankrike och Paris är det inte en chans att få arbete så enkelt, det råder stor arbetslöshet bland ungdomar och bostadsbristen är skriande. Svenskar vi träffade berättade att det var bra betalt, inte särskilt svårt att få bostad och hur kul som helst på klubbar och barer, vilket vi själva kunde se. – So Swingin’ London is back!
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela omgiven av bobbies på Luton Airport
No comments:
Post a Comment