Livet här utanför Paris flyter på med skogspromenader, någon dag i Paris eller Versailles, besök av barn och barnbarn eller middagar med goda vänner, men nu hade vi några lediga dagar och efter att ha avvaktat dimman, som låg som ett lock över staden, kom vi iväg vid 9-tiden på morgonen.
Den vanliga vägen via Lyon kändes inte så lockande, utan i stället reste vi via Loire-dalen mot centrala Frankrike och Clermont-Ferrand.
Landskapet är oändligt och oerhört vilsamt för ögat. Där finns inga fula reklamskyltar som förstör utsikten utan färden går genom böljande jordbruksbygder med betande kor.
Då och då varnar oss trafikinformationen för vilsegångna hjortar som förvirrat sig ut på motorvägen, men vi har tur (eller kanske hjortarna) och trafiken flyter på utan alltför många långtradare. De är annars föremål för stor irritation eftersom de allt som oftast kör om varandra – helst i uppförsbacke - vilket gör att all annan trafik stannar upp eller måste bromsa in.
Varannan timme tar vi paus och byter om varandra vid ratten. Motorvägscaféerna är välskötta men vi saknar de tyska motorvägarna där det alltid finns prydliga skålar med hundmat och färskt vatten framsatta. Vår lilla Parson Russel-tik Sushi får nöja sig med vårt eget medtagna vatten, men hon har inga stora anspråk, utan är väldigt glad över att få följa med och slippa hennes annars 3-stjärniga hundpensionat.
Framemot niotiden på kvällen kör vi genom ett folktomt Antibes och frågar oss, var finns allt sydfranskt folkliv? Hela staden är tyst och öde och vi inser att vår sydfranska middag får intas någon annanstans.
Vi har bokat in oss på ett charmigt litet hotell på Cap d’Antibes och efter att ha checkat in väljer vi, att istället för Antibes, köra till Juan-les-Pins. Där är det lyckligtvis fullt kvällsliv och vi hittar en fiskrestaurant med både ostron och andra skaldjur. Kvällen är mild och vi kan sitta ute, något som är väldigt exotiskt för oss frusna parisare.
Nästa dag tar vi oss till gamla Antibes och där är marknaden i full gång. Underbara stånd med grönsaker, olivoljor och ostar möter oss och vi slår oss ner och får vårt mogonkaffe med croissanter. Överallt hör vi italienska och engelska, var är alla fransmän? De flesta omkring oss är ”troisième age” d.v.s 70 och uppåt och alla avhandlar högljutt sina krämpor.
Det är inte särskilt upplyftande, så vi beslutar oss att fara vidare till gamla delen av Nice.
Här är också marknad, men med en helt annan publik. Några turister, men också unga fransmän och fransyskor som har ”gjort marknaden” och nu äter lunch. Vi är på Cours Saleya, där det alla dagar är matmarknad utom på måndagar, då man kan göra fynd på antikmarknaden, om man är tidigt ute.
Vår lunch äter vi på ”Safari”, en restaurant som inriktat sig på specialiteter från Nice, t.ex ugnsmarinerade paprikor i ansjovissås eller ”bagna couda”, som består av färska grönsaker, som doppas i en ljummen olivoljesås bestående av vitlök och ansjovis.Sedan vandrar vi genom de gamla gränderna med sina vackra husfasader i ockra eller sienna mot Moderna muséet. Tyvärr blir vi besvikna, muséet har inte riktigt levt upp till sina förväntningar och utställningen, som pågår just nu, med Luca Pignatelli och Eric Michel lämnar oss ganska oberörda.
I stället återser vi den permantenta samlingen och det är alltid lika inspirerande.
Efteråt flanerar vi genom de gamla delarna i Nice och njuter av det milda ljuset och det härliga folklivet. Vi inser att just så här ska livet vara, långt ifrån all stress och alla strejker i Paris. Bilköerna är obefintliga och allt är ”easy going”.
På kvällen äter vi middag med goda vänner på torget i Valbonne. Svalorna susar runt under hustaken, kyrkklockorna ringer och vi njuter av den milda kvällen.
Ett besök på marknaden i St Tropez är ett ”måste”, så vi lämnar Alpes Maritimes och beger oss mot le Var. Här är landskapet mycket vackrare, det är inte lika bebyggt och bergen reser sig majestätiskt. Vägen ner mot Ste Maxime är upprustad och breddad och man känner inte längre att man bilar med hjärtat i halsgropen.
I Ste Maxime har tiden stannat och det känns som om man är på en evig semester. Men många gamla affärer har givit vika för chica boutiquer och flera nya restauranter har öppnat.
Men St Tropez är sig likt. Här ligger fortfarande lyxbåtarna sida vid sida och akterdäcken är fyllda av unga lättklädda flickor. Gatorna är fyllda av motorcyklar och det är antagligen det enda vettiga sätter att ta sig fram här nere…
Vi sitter med varsitt glas rosévin och betraktar den levande gatubilden framför oss, och vi känner, att just så här ska livet vara och vi frågar oss, vad det är som håller oss kvar i det hetsiga Paris…
Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto: Sushi i Ste Maxime, Safari i Nice,
www.bourges.com och destination360.com
No comments:
Post a Comment