Tillbaka till Sarkoland

Efter sommar i Sverige är vi tillbaka i vår lilla by och ser oss förvånat runt på alla krumbukter här i Frankrike, Sarkonixons nästan enväldiga kungadöme. Ty han ställer och lägger sig i vad han vill, men i huvudet verkar det stå still.

Gulliga Korsika
Som en liten uppmjukning körde vi via Provence till Korsika, där vi bilade rund bland bergen på usla, slingrande vägar och stannade då och då i små efterblivna byar med en fientlig befolkning. Ett exempel är Evisa där vi bodde två nätter (läs Gunnelas artikel om vår resa till Korsika):
http://www.wordsandart.com/page1/page1.php?id=3863570236306614394)
Halva byn bestod av igenbommade hus, som var stadda i långt framskridet förfall. Det fanns en hel del, för det mesta, utländska turister, som vandrade i bergen. De få restauranger och hotell som fanns levde på dessa tappra människor. Det enda mat som fanns att få på restaurangerna var vildsvinsgryta eller en äcklig, jättekorv, som heter Coppa. Men efter september är det totalt dött.

Och hur beter sig innevånarna som till stor del lever på turisterna? – Jo de är sura, vrånga och hälsar knappt. Nästan alla är nationalister = maffian och man skall tänka på att varje mål mat och varje hotellnatt ger pengar till dessa kriminella. Därför är ön så efterbliven, utan framsteg och utveckling, varje utböling som försöker bygga något eller utveckla något, blir ”plastiqué”, som det heter på franska, d.v.s. sprängd i luften. Endast vid kusten möts man av välkomnande leenden, vårt fall i L’ile Rousse, norrut. Det som retar mig att det är vi franska skattebetalare som håller denna ö under armarna.

Älskade grannar och underbara omgivningar.
Efter en hemresa under ohyggliga skyfall, installerar vi oss hemma i Ste Gemme, bland våra tjusiga grannar, Häxan med sin ilsket, ständigt skällande hund och hennes aggressive son med flottigt hår, som vi kallar för Den Vidrige; Fimpen, grannen på andra sidan, som alltid har en fimp i munnen; Glosan, den glosögda feta tanten som bor snett över och som inte gillar att man parkerar framför hennes hus, straffet blir att hon ristar i billacken. Mittemot finns ändå eleganta grannar med ett tjusigt hus med massor av antikviteter, välborstade, snutna ungar och en jätteträdgård. Alla hälsar ändå och nickar, även helt okända människor ute på promenaden i Marlyskogen eller i affärerna. Det är charmen med detta stolliga land, även om man får dras med typer som Den Vidrige.


Men solen skiner, sommaren fortsätter, vi köper god mat på marknaden, dricker vin och äter lunch ute på terrassen och befinner oss ändå i slutet av september. Paris ligger en halvtimma bort med bilen och det är inte helt fel att flanera på boulevarderna där och hänga på caféerna med Herald Tribune (Le Parisien får vi på morgonen), en café crème, en liten Calvados och blossa syndigt på en cigarill. Gunnelas intensivt blå ögon tänds som strålkastare när hon tittar i alla skyltfönster.

Sprattelgubben
Det är stor uppståndelse här eftersom Sarko och drottning Carla har åkt till USA. Han skall tala inför FN och sedan vara med på G20-mötet i Pittsburgh. Med det är lätt panik i hans läger.
Problemet är att han är borta i fem dagar och det är den längsta frånvaron sedan han tillträdde som president. Är han borta så länge, så kan han inte hålla koll på läget eller lägga sig i något. Det är naturligtvis inte tal om att premiärministern Fillon tar över och kör landet, vilket alla tidningar tar upp och satirprogrammen i TV skojar om. – A propos fotot, så är det otroligt hur Sarko är lik Nixon.
Det som dominerar på hemmaplan är den s.k. Clearstreamaffären, som är en typisk sjaskig, politisk intrig, som hamnat inför rätta. Sarkonixon, den sittande presidenten, anklagar den f.d. premiärministern, Villepin, för att ha försökt smutskasta honom inför presidentvalet. Ingen talar sanning och båda sidor skriker. Det märkliga är att en sittande president stämmer en f.d. premiärminister och dessutom under en intervju skriker att den misstänkte är skyldig.
Det kommer att finnas anledning att återkomma till denna otroliga historia, eftersom rätte gången kommer att pågå en månad.

Djungeln
Nej det handlar inte om Fantomen eller Tarzan, utan om ett område utanför Calais, som hade tagits över av flyktingar på väg till England, för det mesta afghaner. Tidigare fanns tusentals flyktingar i ett läger som hette Sangratte, med det stängdes får två år sedan. Flyktingarna började istället campa i skogen, djungeln. Det blev ett fruktansvärt ställe utan några som helst hygieniska arrangemang. Boendet förde tankarna till den värsta slummen i Bombay eller Calcutta. Stället var en skam för en civiliserad demokrati, som Frankrike. – Men vad göra?
Sarkos lösning blev helt enkelt att gripa dessa olyckliga och rädda människor och försöka skicka iväg dem någonstans. Den som höll i yxan blev den ganska osympatiske immigrationsministern Besson, en kappvändare från Socialistpartiet. Sarko var i New York men fjärrstyrde sin marionett.
Det gick som planerat, men frågan blev inte löst för det. Alla förutspår att de som släpps kommer tillbaka igen och försöker smuggla sig över till England.
Min lösning är att titta bakåt. Varför inte göra som Sverige gjorde med invasionen av norska flyktingar under kriget. För att alla dessa unga män inte skulle driva omkring sysslolösa, fick de militär- och polisutbildning, som skulle vara nödvändig den dag de tyska ockupanterna lämnade, eller inte lämnade.
Afghaner och irakier borde istället tas om hand av fransmännen och sättas i militär och polisiär utbildning, så de skulle kunna återvända och skapa ordning i sitt eget land. En bra lön och fint boende under tiden är naturligtvis nödvändig. Varför inte hos Främlingslegionen i Calvi på Korsika. I alla fall afghanerna skulle känna sig hemma bland de karga bergen.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet