Att resa över 1 950 km har sina sidor. Körningen tar tid och bilen slits. Man är ständigt nervös, särskilt om bilen är 13 år gammal och har gått 30 000 mil. Men det är en Volvo V70, Sveriges bästa och mest sålda bil.
Konnässörer hävdar att just 1998 modellen är den bästa. Det hävdade också bilvakten på Club 55 på Plage Pampelonne i St Tropez.
När man kommer dit så tar han hand om nycklarna och parkerar bilen. Alla Ferraris, Maseratis och Rollsarna parkeras nära ingången så folk kan se dem, det ger prestige åt det flotta stället. Min dammiga gamla Volvo, även kallad Svea, parkeras på ett diskret sätt längst bort. När jag påpekar saken rycker den hygglige parkeringsvakten på axlarna och säger tröstande medan han klappar mig på axeln: – Din bil är mycket bättre än de där ”bagnoles”, dvs kärrorna, den går aldrig sönder, behöver knappt någon service och håller i evigheter. Den unge mannen yttrade några kloka ord, ty Svea har hittills inte svikit mig, utan har brummat diskret och rullat fram dit jag har velat. - Tacka vet jag trygga svenska kvinnor!
Första stoppet blir Flen, där vi skall göra några ärenden. På torget huserar ett stort antal somalier, som inte har något att göra. Flen har en flyktingmottagnings anläggning, så de stackars flyktingarna har ingenstans att ta vägen utan hänger där till allmänhetens irritation. Man frestas att kalla Flen för Lilla Mogadishu.
Under kriget kom hundratals unga norrmän till Sörmland. Myndigheterna visste inte riktigt vad de skulle göra av dem, men kom slutligen på den lysande idén att ge dem militärutbildning, så de kunde hjälpa till att befria sitt land. Varför inte inkalla somalierna till militärtjänst, så de kan skickas tillbaka och hjälpa till att rensa upp sitt land, som är i upplösning.
De svenska vägkrogarna på väg till Skåne är inte mycket att hurra för. Trist, fet mat, dålig service och skitiga toaletter. Räddningen senare år har varit McDonalds som har kört igång här och var längs med vägen. Den maten är heller inte något att hurra över, men den är tyvärr ganska god och man sitter i sin egen bil. Bästa är naturligtvis att göra sin egen picnic, med där hänger det också på energin där hemma, just innan man sticker iväg och är utmattad efter all packning.
Väl i Malmö är det inga problem. I Limhamn, där min dotter Ellinor bor, finns ett utmärkt fiskrökeri där de säljer alla havets läckerheter, råa eller tillfixade. Samma hittar man på Saluhallen i Stockholm eller hos Mariannes Fisk på Karlbergsvägen. Min favoritkrog Johan P har öppnat filial på den ombyggda Centralstationen med ostronbar och annat. Så än finns det hopp, särskilt som min gamle vän ”Pølsemanden” häckar vid sidan om.
Vi kommer iväg sent och harvar igenom Danmarks sega motorväg. I Rødby väntar färjan som skall ta oss till Puttgarden. Vi har otur, det är en dansk färja. Man hoppas alltid att den är tysk. På den båten är personalen trevlig och bemötande och maten bättre, även om det bjuds på samma fantasilösa meny på båda båtarna. Danskar är tyvärr inte särskilt serviceminded, men är i och för sig trevliga på andra sätt.
I Puttgarden börjar racet genom Tyskland, på Autobahn. Nu för tiden håller tyskarna hastigheten (någorlunda). Det beror på att man infört samma förödande system med poäng på körkortet som i Frankrike. Alla har tolv poäng på körkortet och vid varje förseelse dras poäng. När dessa är slut dras körkortet in. Poängen i detta är att det finns övervakande polis som sätter fast folk för minsta lilla förseelse.
.
I Frankrike vimlar det av poliser och gendarmer, de finns överallt. Man ser inte många i Tyskland och i Sverige lyser de helt med sin frånvaro. Därför skulle inte poängsystemet fungera i Sverige.
Vi brukar bila på lördag/söndag, då slipper man alla lastbilar och trafiken är lite lugnare. Vanligtvis bokar vi hotell, men chansar ibland. Bäst var Höltje hotell i medeltidsstaden Verden.
Denna gång hade vi otur. Det visade sig att alla hotell över om Bremen var fullbokade, man skulle kunna tro att alla tyskar älskar att bo på hotell på lördagar. Vi hamnade till sist i den trista bondhålan Leer, på ett sunkigt hotel som heter Café Sophie.
Det fanns ingen restaurang så vi gick till en turkisk med det originella namnet Ali Baba. Jag hade glömt kameran i bilen, så jag tog med den dit. När middagen, sent om sidor, kom in var kameran i vägen, så Gunnela lade den på en stol bredvid. Allt var väl och vi lämnade stället på gott humör och törnade in i god tid eftersom vi skulle upp i tid för att hinna köra resterande 850 km till Paris nästa dag.
Nästa dag på hotellets parkeringsplats kl 10. – Var är kameran? – Visst’ja, vi glömde den hos turken! Hjälp! Det är söndag idag, hoppas han har öppet. Restaurangen skulle ha haft öppet till lunch, men förblev stängd ända till kl 1700. Kameran var försvunnen. Förmodlige hade någon av gästerna eller någon ur personalen fått syn på och stulit den. Farväl min trogna Nikon D40, som har följt mig i Afrika och på andra resor. Sniff…
Vi kom iväg först kl fem och hade då över åtta timmar framför oss.
Vi kör in i Holland via Venlo och trafiken är lugn även om holländarna kör ganska hänsynslöst. Problemet i Holland är att vägkrogarna ligger ganska glest och när hungern rev som värst i magen vid 8-tiden på kvällen, var vi tvungna att ge upp och ta oss igenom ytterligare en McDonalds. Men folk är trevliga och alla talar engelska. Det har blivit kväll och eftersom Gunnela har svårt att se i mörkret byter vi inte av längre. Men hon sitter bredvid och vi pratar mycket, det är en väldig hjälp för att hålla sig pigg. När det är mörkt kör jag alltid med slipade, gula glasögon. Det är otroligt skönt eftersom man aldrig blir bländad.
Att köra in i Belgien, vid Liège, är ingen hit. Från att ha kört på de perfekta vägarna i Holland, kommer vi in på dåliga, lappade vägar, fyllda av irriterade belgiska bilförare, som kör hänsynslöst.
Det är en lättnad att komma in i Frankrike. Tack vare poängsystemet kör folk lugnt. Det är trevligt att bli vänligt bemött på bensinstationerna och snacka lite löst med andra bilister. Det är alltid easy going här i Sarkoland.
När vi närmar oss Paris är klockan över ett på natten och trafiken är inte lika intensiv som under dagen. Vi klarar oss hem, väster om Versailles, utan att behöva sitta i kö.
Klockan är 0130 och det är bara att lassa ur, sitta och prata en stund med ett glas välkomstchampagne och sedan kasta sig i säng.
Så klarade vi oss igenom resan den här gången och trogna Svea svek oss inte.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela, Sushi och en fullastad Svea.
Sorry, inga fler bilder eftersom kameran blev stulen
No comments:
Post a Comment