När någon talar om en stark och modig kvinna kommer jag alltid att tänka på min styvmormor och gudmor Linde von Rosen, född Klinckowström. Denna, mycket viljestarka, originella och humoristiska person, genomförde mellan 1926 och 1932 sex långritter med en sammanlagd sträcka på 12.751 km. En fantastisk prestation.
Det låg liksom i tiden med kvinnans frigörelse. - Efter första världskriget klev den nya kvinnan fram, klippte håret och kjolen, blev uppkäftig, solade skamlöst, drog på sig byxor, spelade tennis, golf och deltog i allahanda tävlingar, inklusive biltävling och hoppning med häst. Anglo-kenyanskan Beryl Markham lärde sig flyga och korsade Arlanten som första kvinna 1936, väninnan Eva Dickson tävlade med bilar och gav sig av ensam på riskfyllda bilresor genom Afrika och Asien, så för Linde var det en utmaning, en rastlöshet och en dröm att göra något utöver det vanliga.
Hon föddes 1902 på Stafsunds gods på Ekerö, utanför Stockholm. Hennes fader var den mycket originelle upptäcktsresanden, forskaren och författaren Axel Klinckowström, även kallad ”Klinkan”. Det var ett stort gods med många hästar som lockade Linde. Hon blev redan hästtokig som barn. Fortfarande i 80-års ålder kom hon ihåg namnet på varenda häst på Stafsund. Hon började redan rida som barn och fortsatte med det, även om hon hade tänkt sig att bli konstnärinna.
När hon var 20 år lyckades hon komma över den isabellafärgade valacken Castor av en god vän. Han var då tre år och de skulle sedan kampera ihop i 25 år. Linde hade en otrolig hand med hästar och Castor blev som hennes hund, trofast och lydig.
Hon genomförde sin första långritt, mer som en övning, till Romanäs sanatorium utanför Tranås, där hon hade en väninna som var konvalescent. Lindes kommentar var att lite hästlukt kanske skulle göra henne friskare. Trippen gick i elva etapper och var 697 km. Året var 1926. Linde var då 24 år och Castor 7. Hon kände att det hade gått alldeles utmärkt och att hon trivdes och kände sig fri med Castor ute på vägarna, även om det blev obekväma login, både för henne och Castor. Hon skriver: ”…vilken underbar färd hade inte Castor bjudit mig på!”
Man skall då tänka på att hon red i dåligt väder med snöslask.
På väg till Paris
Linde hade blivit helt fascinerad och beslöt sig för att hälsa på sin syster Thora, kallad Grynet, som var gift med konstnären Nils Dardel och som levde bohemliv i Paris. Att hon skulle rida dit var självklart.
Linde gav sig iväg den 20 september 1926. Ritten tog exakt två månader och var 1 600 km. Hon red ned genom Sverige, då i sällskap med en väninna. Sedan red hon genom Tyskland in i Holland och genom Belgien. Hon råkade passera Bryssel på samma gång som den svenska prinsessan Astrid kom dit för att gifta sig med Leopold.
Ritten fortsatte via Valenciennes vid franska gränsen till Senlis där Grynet och Nils mötte med en hästdroska. Infarten till Paris gick genom Porte de Pantin.
Den första ritten till Paris gav Linde erfarenheter hur man praktiskt skull gå till väga. Hon hade tur. En gammal vän till Klinkan, var landshövdingen i Skåne, Fredrik Ramel, som hade ett stort nätverk på kontinenten med svenska beskickningar och konsulat, för att inte tala om olika myndigheter. Han svepte sitt trollspö framför hennes väg. För Lindes del betydde det att hon slapp alla möjliga byråkratiska hinder som karantänsbestämmelser för Castor eller närgångna tullare.
Linde red i en vanlig ridkavaj, som var lite längre och gick ned till låren, den tidens ridbyxor och stövlar. Ridhjälm förekom inte, utan hon hade en s.k. klockhatt eller basker. Oftast hade hon skjorta och slips under. Baktill på sadeln låg en rejäl trenchcoat hoprullad. Över axeln hade hon en jaktväska av läder och ett kartfodral. Mellan sadeln och hästen låg en arméfilt som var vikt sex gånger och som fungerade som vojlock på dagen och täcke på natten.
Det nödvändigaste fanns i fyra sadelväskor, dvs.ryktborste, skrapa, lindor och annat till Castor i den ena, toalettsaker, kamera och annat i den andra fram, i de båda väskorna där bak hade hon klädombyte, underkläder och en snyggare klänning. Man bör dock framhålla att hon hade några stora koffertar som skickades per tåg till de stora städerna där hon beställt hotellrum i förväg.
Dagsetapperna var ungefär mellan 40 – 60 km, beroende på terrängen. Hon skrittade med lösa tyglar nästan hela vägen och travade kanske bara 10 km. Hon satt i sadeln hela dagen och rastade bara en halvtimme när Castor betade gräs. Kanske ett värdshus någon gång. Kände hon sig ensam? Nej – sade hon alltid, man hade ju sällskap av hästen.
Hon stannade i sex månader i Paris, red om dagarna i Bois de Boulogne och festade med Grynet och Nils på kvällarna. I mars tog hon tåget till Antwerpen och båten till Sverige, med Castor i en transportabel träbox.
Ritt till Rom
Två år senare i september var det dags igen. Den här gången gällde det Rom. Hon red genom det ödsliga Sverige och tog Sassnitzfärjan över till Tyskland. Nu började vad man nästan skulle beteckna som ett triumftåg. Linde hade börjat bli uppmärksammad i kontinentens tidningar och blev mött med ryttare, orkestrar och blommor i nästan varenda stad. Linde skriver på rörande sätt:
”…Vi färdades inte för att vinna något annat pris än lycka. Det gjorde vi. Därför att Europa slöt oss i sina armar. Varför är för mig ännu obegripligt. Kanske det ansågs modigt av en kvinna? …”
Hon tog den östra vägen genom Tyskland, via Berlin, München, Innsbruck, Brennerpasset och in i Italien, där segertåget fortsatte: ”…Innan vi lämnade landet hade vi varit gäster på åtta kavalleri- och fyra artilleriregementen, de övriga var infanteri- , alpjägare- och karbinjärregementen. Både Castor och jag hade kunnats färdas med förbundna ögon och ändå kommit till Rom, så ledsagade var vi…!”
Linde stannade i Rom under vintern och blev ihärdigt uppvaktad av ett stort antal tjusiga italienska kavaljerer och bjöds på den ena festen, magnifikare än den andra. Under tiden hade Castor blivit svårt sjuk och hon trodde ett slag att han skulle dö, men han frisknade till som genom ett mirakel.
I mars var det dags att rida tillbaka till Sverige, Hon tog en östligare väg tillbaka via Wien, Prag, Dresden och Berlin. Ständigt uppvaktad.
Den 25 juli 1928 närmade sig Linde Stockholm. Hon skriver i sin dagbok: ” Castor var salig att gå sin sista etapp och spelade rädd för allt och stönade av glädje. En söt arbetare stannade sin bil, gick ut, tog mig i hand och önskade mig välkommen hem. Det rörde mig, liksom en fru som kom med socker till Castor. Från flera fönster vinkade människor Sådana spontana vänlighetsbevis går mig till hjärtat…” Linde hade då ridit sammanlagt 4 911 km.
Europa runt
Linde kunde inte hålla sig länge. Hon fick tillfälle att ge sig av igen när en släktig hade avlidit i Bryssel och hon fick order att ordna upp med begravning och bodelning. I slutet av september 1930 gav hon sig iväg på vad som skulle bli den längsta ritten på nästan 5 000 km.
Det är självklart att det var enklare att ta sig runt Europa till häst än vad det är idag. Det var mycket mindre trafik, vägarna var för det mesta stenbelagda, det fanns stall i varenda liten by och bondgård och smeder fanns i överflöd, som kunde sko hästen. Folk var hederliga och den våldsamma kriminaliteten som finns idag, existerade inte. Däremot var fattigdomen utbredd, de sanitära förhållanden avskyvärda och banksystemet krångligt. Kriget hade på sina håll lämnat förfärliga spår, särskilt i norra Frankrike.
Linde började med att rida till Bryssel och stannade där i flera månader. För att få tiden att gå tävlade hon intensivt med Castor och väckte uppmärksamhet överallt. Så småningom gav hon sig av till Paris, där hon inte stannade länge. Hon ville till Italien där hon etablerade sig hos sin kavaljer Borsarelli i Turin. Hon åkte fram och tillbaka till Rom, dock utan Castor. Till sist var det dock dags att rida hem.
Hon valde en äventyrlig väg, via Trieste, Ljubljana (nuv. Slovenien) , Kroatien, Budapest, in i Tjeckoslovakien, över Karpaterna, Krakow, Warszawa och till sist fristaten Danzig, varifrån hon tog en gammal färja till Stockholm dit hon kom 31 maj 1932
Det blev en äventyrlig ritt. När hon lämnade Italien fick hon en mycket vacker, äldre häst, Indostan, som gåva av sin beundrare Borsarelli. Den fick följa med som handhäst och klövjehäst. Efter ett slag lärde den sig att springa lös, ungefär som en hund. Det var inte samma uppmärksamhet och uppvaktning som på de övriga turerna. Det var primitivt, fattigt och outvecklat. Största delen av vägen gick genom gamla Österrike – Ungern, genom delar som hade blivit fria och där stora delar av befolkningen var bittra över den orättvisa freden 1918. Hon blev aldrig rånad, även om det var nära några gånger och polisen trodde en gång att hon hade stulit Indostan.
Samma år träffade hon min morfar Hans von Rosen, den olympiske guldmedaljören i hoppning, blev kär och gifte sig med honom 1933.
Linde och Castor flyttade in på hans mycket vackra herrgård Lindö i Sörmland. Indostan blev sparkad på benet av en annan häst, bara efter några månader i Sverige och fick avlivas. Borsarelli stupade i Nordafrika 1942. Castor levde i 14 år till och fick ett monument på Lindö. Linde levde ända till år 2000 och blev ett monument i sig, som berättade många historier för alla som ville lyssna. Och det ville vi gärna.
Erik Edelstam
Först publicerad i tidningen Swea Paris
No comments:
Post a Comment