Några tips om hur man överlever en brand i en byggnad.

När jag läste om den stora brandolyckan i Rinkeby, så var det som om en kall vind blåste genom min själ. En fader förlorade nästan hela sin familj. Jag vet nästan hur han känner, eftersom jag har varit med om samma sak. Min dotter dog inte, men hon förvisades till ett livstids fängelse i sig själv, utan hopp. Kanske vår historia kan vara någon hjälp…

För tio år sedan hade jag inte anledning att någonsin tänka på farorna i samband med brand. Bränder var något som man läste om i tidningen. – Men sedan kom den stora katastrofen när min yngsta dotter Ellinor råkade ut för en brand i den fastighet där hon bodde i Paris. Hon var då 22 år gammal och hade hela livet framför sig.
Hon bodde på sjätte våningen och vaknade upp när den lilla ettan redan var fylld med, svart, tjock rök. Klockan var fem på morgonen den 6 december och det var kolmörkt ute. Hon försökte ta sig ut, men i paniken och skräcken gjorde hon allt fel. Hon öppnade dörren och försökte ta sig ut, nedför de sex trapporna. På vägen ned andades hon in kolmonoxid och cyanidgaser och lyckades bara komma ned till tredje våningen. Hon stupade redan på fjärde våningen och föll ned den sista trappan, helt naken.
När brandmännen fann henne hade redan hjärtat slutat slå. Vi vet inte hur länge hjärtstilleståndet varade. Men efter fyra minuters kamp nere på den smutsiga gatan lyckades de få igång hjärtat igen. Hon skyfflades in i en ambulans där hjärtat stannade ytterligare en gång. Efter fyra veckor i koma vaknade hon upp och då kunde vi konstatera att hon hade fått omfattande hjärnskador. Min stackars, älskade dotter hade då blivit totalt förlamad, kunde inte svälja, tala eller hosta. Hon matas via sond och är dessvärre helt blind. Men hon hör och blir glad när hon hör min röst.
I följande text kommer jag att använda Ellinor som ett varnande exempel om hur man kan överleva en brand. Hon är ett brutalt bevis om hur eld och fasa kan gör besök hemma hos dig vid vilken tidpunkt som helst.

Röken och gaserna

De flesta skadorna och dödsfallen i bränder orsakas av rök och gaser. Hade Ellinor haft en brandvarnare i ettan så hade hon varit med oss idag, som en glad, frisk flicka. En mycket enkel apparat som tjuter högt och minsta rök (även matos). Brandvarnaren ger dig också tid att tänka efter vad du skall göra i fortsättningen, vilket är en ytterst viktig faktor. Din farligaste fiende, mycket farligare än elden, är paniken. Då gör du allt fel. Femton sekunder av reflektion och tanke kan rädda ditt liv.
Röken innehåller mycket farliga gaser: kolmonoxid och i värsta fall cyanidgas. Cyaniden kommer från brinnande plast och förstör genast dina hjärnceller. Judarna i Auschwitz gasades med en cyanidgas som kallades för Zyklon B.
Röken som kommer från en eld eller glöd, fyller trapphus och korridorer och smyger sig in i ditt rum under dörren, stiger mot taket och fyller det tills du inte kan andas längre. Röken är fet, kolsvart och gör att du inte kan se många centimeter framför sig. Erfarna brandmän kan lätt gå vilse i kolmörkret.
Det farligaste ögonblicket kommer när rökgaserna möter elden och kan då explodera med en fruktansvärd kraft.

Stäng inne eller ute elden.

En eld måste stängas ute eller inne från ditt rum. Är du inne i ett rum med elden utanför är det bättre att stanna och vänta. Håll dörren stängd och kanske du måste öppna ett fönster och vädra ut eventuell rök. Lägg våta handdukar vid dörren för att hindra röken att komma in.
Ellinor öppnade dörren och rusade ut, rakt in i röken och elden. Hade hon stannat hade hon kunnat bli räddad av brandmännen.
Ser du brand i ett rum, stäng dörren och fönster. Det är förvånansvärt hur länge en dörr kan stå emot brand.
Syre göder elden. Syrebrist kväver elden.

Evakuering.

Människor i panik tenderar att fly samma väg de kom in, särskilt på offentliga platser. De flyr från en fara till, vad de tror, en säkrare plats. Barn kan ofta gömma sig under ett bord eller i en garderob, där de känner sig säkra, medan brandmännen letar efter dem.
På många hotell och i fastigheter finns alltid nödutgångar och brandtrappor. Folk brukar undvika dem i rädslan av dessa mörka och smala passager. På den stora diskotekbranden i Göteborg var alla nödutgångar blockerade, vilket orsakade många döda av rökskador.
En annan fara är den falska känslan av kollektiv säkerhet. I paniken förlorar du ditt rationella tänkande och gör vad de andra gör. Ett hemskt exempel är brandolyckan i Londons tunnelbana. Panikslagna människor fortsatte att åka upp på rulltrappor till den övre våningen, trots att personal försökte hindra dem. Där uppe mötte alla en säker död i röken.

Förebyggande åtgärder

Det viktigaste för dig själv är att du är medveten om att elden kan bryta ut var som helst och när som helst. Det är därför viktigt att du skapar ett omedvetet beteende när du kommer in i offentliga lokaler, hotell, diskotek eller ett okänt hus.
Brandvarnare? Eldsläckare? Var kan jag komma ut snabbt? Kolla nödutgångarna! Det låter larvigt, men är faktiskt blodigt allvar. Tänk på Ellinor!
Lita på dina sinnen och, det viktigaste av allt, lita på din näsa. Om du känner röklukt – ge dig av snabbt. Om du blir överraskad av röken, ligg ned på golvet, lugna ned dig och tänk: ”Vad skall jag göra nu?” – Dessa sekunder av tanke kan rädda ditt liv!
Försök att släcka elden om du kan och stäng inne eller ute elden och röken. Varna andra människor eller väck dem. Ellinors grannar klarade sig alla upp på taket, ingen brydde sig om att väcka henne.

Alla mina synpunkter är resultatet av ett seminarium som ordnades på initiativ av mig, i samarbete med Svenska Brandförsvarsföreningen och Folksam. Brandingenjörer, brandmän, psykologer, kommunikationsexperter och lekmän diskuterare hur en brand fungerar och hur vi människor reagerar när den bryter ut.
Mina synpunkter kanske kan, en vacker, solig dag eller en mörk natt, rädda ditt liv.

Skrivet av Erik Edelstam

Johan af Donner på schavotten

Under franska revolutionen klev aristokraterna upp på schavotten, halshöggs och slängdes ut till pöbeln, de ylande hyenorna och fähundarna.
Något liknande har hänt f.d. kommunikationschefen på Röda Korset, Johan af Donner. Bildlikt talat. Hans öde ger upphov till en rad frågor som det vore intressant att få svar på.
Varför avslöjades hans namn i pressen? Var det för att han är aristokrat, d.v.s. adlig? Kallas det för allmänintresse att vara medlem i Riddarhuset? Bedöms en adlig efter andra normer än en Carlsson eller Petterkvist? – Intressanta frågor

Journalisten och fähunden Mattias Carlsson skrev en osedvanligt sliskig och tendentiös artikel i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5408772.ab, där han både gjorde sig till åklagare och domare och fällde en dom över en person som bara är misstänkt för brott. Enligt vårt demokratiska rättssystem är ingen en brottsling förrän han är dömd i alla instanser, vad än brottet må vara.
Carlsson skriver på ett raljant sätt om välputsade skor, adel, fina manér och dyrbara vanor. Artikeln visar på ett klart sätt hur en hänsynslös journalist, fylld av fördomar och som uppenbarligen inte har några fina manér, krossar en person och hans oskyldiga familj, bara för att skapa en sensation. Var tog objektiviteten och anständigheten vägen?
Carlsson verkar vara helt korkad när han inte inser att man föds med sitt namn, ungefär som man föds med rött hår eller mörk hy. Varför skall man bli trakasserad för det?

Carlsson slåss säkert för vår tryckfrihet, men rättssäkerheten bryr sig inte denne mäktige mediaperson om. – Skäms!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: politisktinkorrekt.wordpress.com

EU-valet och internet

EU-valet borde vara ett ödesval för internet. Ända sedan vi fick internet in i våra liv har misstanken funnits att stater, myndigheter och företag skall ge sig in och reglera och ta betalt för internet. Vi betalar redan för tillgången till servrar och abonnemang, men det kan komma fler pålagor.
Vitsen med internet var från början att det skulle vara ett fritt nätverk, tillgängligt för alla. Ingen skulle lägga sig i hur man använde det. Totalitära länder, som Kina, har redan infört censur.

Internet är idag så pass viktigt för våra liv att man verkligen måste ta ställning och kämpa för friheten. Inom EU förbereder man restriktioner, särskilt när det gäller fildelning. - Vad kommer sedan?
I Sverige har Riksdagen redan infört en fildelningslag, så även i Frankrike. Fildelningen är egentligen inte användarnas problem, utan underhållningsindustrins. Jag tycker att det är upp till skiv- och filmbolagen att finna tekniska lösningar, så att internetanvändare inte kan ladda ned deras innehåll. En stor majoritet skall inte anpassa sig och kriminaliseras bara för att en minoritet tjänar mindre pengar.
Här i Frankrike innebär fildelningslagen att man blir avstängd från internet under ett år efter tre varningar. Detta utan någon som helst rättslig prövning. Det är ungefär som att bli förbjuden att läsa tidningen.

Vi måste rösta bort mörkermännen som vill begränsa internet. Problemet är bara att leta reda på vem man skall rösta på. Efter en snabb genomgång av de svenska partiernas hemsidor (vad de är trista), framgår att alla etablerade partier, utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet, är emot fildelning och vill därför begränsa internet. Vad synd. Inte ens Carl Bildts hustru, Anna Maria Corazza, vill försvara internet. Hon verkar annars vara den bästa kandidaten, med sina språkunskaper och internationella bakgrund. Genom ett typiskt partimygel hos Moderaterna flyttades hon ned till 8:de valbar plats. Ibland är det synd om Moderaterna.

Jag har ingen lust att rösta på kommunisterna eller Miljöpartiet, så då står jag där. Det sista som återstår är det nyskapade Piratpartiet, ett enfrågeparti. Deras enda fråga är att kämpa för internet, vilket jag också vill göra. Det är ett gräsrotsparti, som tänker sig samarbeta med den parlamentsgrupp som värnar om Internets frihet, då förmodligen den liberala gruppen eller de gröna. Det köper jag.

Eftersom jag är bosatt i Frankrike har den lustiga situationen uppstått att jag både kan rösta i Frankrike och Sverige. Tyvärr är jag inte i Frankrike på valdagen (man har inte poströstning här), så det får bara bli röstning i Sverige. – Jag tänker rösta på Piratpartiet.

Rösta på Piratpartiet, så väljer du internet!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto:www.home.neab.net

Att möta våren på Rivieran

Efter flera veckors regn och grått väder, beslöt vi oss, för att en dag i maj bila ner till Rivieran. Vi har ju båda bott där tidigare, men nu hade det gått två år, sedan vi var där sist.


Livet här utanför Paris flyter på med skogspromenader, någon dag i Paris eller Versailles, besök av barn och barnbarn eller middagar med goda vänner, men nu hade vi några lediga dagar och efter att ha avvaktat dimman, som låg som ett lock över staden, kom vi iväg vid 9-tiden på morgonen.
Den vanliga vägen via Lyon kändes inte så lockande, utan i stället reste vi via Loire-dalen mot centrala Frankrike och Clermont-Ferrand.
Landskapet är oändligt och oerhört vilsamt för ögat. Där finns inga fula reklamskyltar som förstör utsikten utan färden går genom böljande jordbruksbygder med betande kor.
Då och då varnar oss trafikinformationen för vilsegångna hjortar som förvirrat sig ut på motorvägen, men vi har tur (eller kanske hjortarna) och trafiken flyter på utan alltför många långtradare. De är annars föremål för stor irritation eftersom de allt som oftast kör om varandra – helst i uppförsbacke - vilket gör att all annan trafik stannar upp eller måste bromsa in.
Varannan timme tar vi paus och byter om varandra vid ratten. Motorvägscaféerna är välskötta men vi saknar de tyska motorvägarna där det alltid finns prydliga skålar med hundmat och färskt vatten framsatta. Vår lilla Parson Russel-tik Sushi får nöja sig med vårt eget medtagna vatten, men hon har inga stora anspråk, utan är väldigt glad över att få följa med och slippa hennes annars 3-stjärniga hundpensionat.

Framemot niotiden på kvällen kör vi genom ett folktomt Antibes och frågar oss, var finns allt sydfranskt folkliv? Hela staden är tyst och öde och vi inser att vår sydfranska middag får intas någon annanstans.


Vi har bokat in oss på ett charmigt litet hotell på Cap d’Antibes och efter att ha checkat in väljer vi, att istället för Antibes, köra till Juan-les-Pins. Där är det lyckligtvis fullt kvällsliv och vi hittar en fiskrestaurant med både ostron och andra skaldjur. Kvällen är mild och vi kan sitta ute, något som är väldigt exotiskt för oss frusna parisare.

Nästa dag tar vi oss till gamla Antibes och där är marknaden i full gång. Underbara stånd med grönsaker, olivoljor och ostar möter oss och vi slår oss ner och får vårt mogonkaffe med croissanter. Överallt hör vi italienska och engelska, var är alla fransmän? De flesta omkring oss är ”troisième age” d.v.s 70 och uppåt och alla avhandlar högljutt sina krämpor.
Det är inte särskilt upplyftande, så vi beslutar oss att fara vidare till gamla delen av Nice.
Här är också marknad, men med en helt annan publik. Några turister, men också unga fransmän och fransyskor som har ”gjort marknaden” och nu äter lunch. Vi är på Cours Saleya, där det alla dagar är matmarknad utom på måndagar, då man kan göra fynd på antikmarknaden, om man är tidigt ute.

Vår lunch äter vi på ”Safari”, en restaurant som inriktat sig på specialiteter från Nice, t.ex ugnsmarinerade paprikor i ansjovissås eller ”bagna couda”, som består av färska grönsaker, som doppas i en ljummen olivoljesås bestående av vitlök och ansjovis.
Sedan vandrar vi genom de gamla gränderna med sina vackra husfasader i ockra eller sienna mot Moderna muséet. Tyvärr blir vi besvikna, muséet har inte riktigt levt upp till sina förväntningar och utställningen, som pågår just nu, med Luca Pignatelli och Eric Michel lämnar oss ganska oberörda.
I stället återser vi den permantenta samlingen och det är alltid lika inspirerande.
Efteråt flanerar vi genom de gamla delarna i Nice och njuter av det milda ljuset och det härliga folklivet. Vi inser att just så här ska livet vara, långt ifrån all stress och alla strejker i Paris. Bilköerna är obefintliga och allt är ”easy going”.

På kvällen äter vi middag med goda vänner på torget i Valbonne. Svalorna susar runt under hustaken, kyrkklockorna ringer och vi njuter av den milda kvällen.
Ett besök på marknaden i St Tropez är ett ”måste”, så vi lämnar Alpes Maritimes och beger oss mot le Var. Här är landskapet mycket vackrare, det är inte lika bebyggt och bergen reser sig majestätiskt. Vägen ner mot Ste Maxime är upprustad och breddad och man känner inte längre att man bilar med hjärtat i halsgropen.
I Ste Maxime har tiden stannat och det känns som om man är på en evig semester. Men många gamla affärer har givit vika för chica boutiquer och flera nya restauranter har öppnat.
Men St Tropez är sig likt. Här ligger fortfarande lyxbåtarna sida vid sida och akterdäcken är fyllda av unga lättklädda flickor. Gatorna är fyllda av motorcyklar och det är antagligen det enda vettiga sätter att ta sig fram här nere…
Vi sitter med varsitt glas rosévin och betraktar den levande gatubilden framför oss, och vi känner, att just så här ska livet vara och vi frågar oss, vad det är som håller oss kvar i det hetsiga Paris…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto: Sushi i Ste Maxime, Safari i Nice,
www.bourges.com och destination360.com

Sarkoland med skatteparadis, korruption och blind rättvisa

Skatteparadisen
Idag talas det mycket om skatteparadis, som Liechtenstein, karibiska öar, kanalöar, Monaco och andra paradis, där vi kan gömma våra pengar. I debatten, som ständigt pågår här i Frankrike framkommer intressanta aspekter. Tidningarna, d.v.s. mitt husorgan, Le Parisien, www.leparisien.fr (läs denna utmärkta hemsida och öva franskan) rapporterar att även stora företag som Adidas, Michelin och oljebolaget Elf har kört över pengar till skatteparadis. Det handlar om att tvätta svarta pengar och andra fula skattesmitningar, förmodligen pengar i vänstra fickan för direktörerna. Kommentatorer påpekar att privata pengar som stoppas in i skatteparadisen är förmodligen några få procent, jämfört de enorma summor som sätts in av stora företag. Det förmodas också att regeringar, däribland den franska, också för över pengar till skatteparadisen.
Frankrike kan stänga Monaco på några dagar, så kan också engelska regeringen, när det gäller kanalöarna. Kina har Hongkong och Macau, där de vräker in pengar. Schweiz har banksekretessen som helig ko, men är nu illa ute med storbanken UBS skumma och olagliga affärer i USA. – Men viljan finns inte och alla profiterar på skatteparadisen. Hyckleri och korruption bland världens ledare är förfärlig.

Korruption
Frankrike är ett korrupt land, både i näringslivet och bland politiker. Skandalerna duggar tätt. Senaste skandalen är en korruptionsaffär, där Frankrike sålde sex fregatter till Taiwan. En mellanhand, Andrew Wang, fick mutor på 500 miljoner dollars, som han senare distribuerade ut en del till andra mellanhänder. Olika skumma bolag bildas och förfalskade pass delas ut. Det blir kris och ett skiljedomsförfarande sätter igång, där franska staten, med största sannolikhet, döms till ett skadestånd på svindlande 1 miljard euros. Naturligtvis är det skattebetalarna som betalar. Hur många vårdcentraler eller skolor kan man inte få för en miljard euros.

Den blinda rättvisan

Till sist den absurda historien om Christine Kerballec, en 44-årig mamma till en dotter, som är dömd till tre månaders fängelse. Brottet? – Hon lämnade inte in sitt körkort när hon fick det indraget.
Boven i dramat i hennes fall är att hon, efter en del småförseelser i trafiken, blivit av med alla sina 12 poäng i sitt körkort. Jag vet hur det är, nu har jag bara 5 poäng kvar.
När hon blev stoppad av polisen upptäckte man saken och krävde att hon skulle lämna in sitt körkort. Till sin fasa upptäckte hon att körkortet var borta, trots tappert letande hemma och i bilen. Men vad händer då? – Jo, de nitiska gendarmerna utverkar en dom om husrannsakan i hennes hem och i bilen och snokar igenom bostad och bil, för att verifiera att hon inte ljugit om körkortet.
Hennes advokat schabblar och upplyser inte om den första domstolsförhandlingen. Hon klassas som frånvarande och döms till 1 095 € i böter, drygt 10 tusen kronor, dels för att hon inte infunnit sig och dels för att hon inte lämnat igen körkortet. Christine har inte en chans att betala. Hon har helt enkelt inte de pengarna, de få pengar hon hade gick åt till att betala hyran. Då blir det fängelse istället, 10€ om dagen får hon tjäna av, totalt hundra dagar.
Hon grips av panik, vågar inte och vägrar gå i fängelse för en sådan bagatell, utan flyr fältet till modern, först efter att ha sålt sin våning. Christine lever nu som en fredlös.

Systemet med radarkameror och automatisk behandling av böter, gör att fler och fler människor råkar illa ut och blir behandlade som simpla förbrytare av domstolarna. Rättssäkerheten är i gungning. De som bråkar lyckas, konstigt nog, komma undan. Vi utlänningar med franskt körkort, ber naturligtvis, våra vänner där hemma att skriva på böteslappen att de har kört bilen, så slipper man i varje fall bli av med poäng.
Christine Kerballec tänker dra sitt fall inför den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för att protestera mot trakasserierna från den franska rättvisan. Det skall tilläggas att när historien kom ut i tidningarna så startades genast en insamling för att betala böterna. Rebelliska fransmän kan faktiskt vara riktigt solidariska ibland.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.noulakaz.net, www.leparisien.fr
www.aviation-francaise.com och www.ouest-france.fr

Hur får man ut Dawit?

Det är egentligen inte klokt att svenska regeringen, säg UD, inte har lyckats få ut den svensk-eritianska journalisten ut sitt fängelse i Eritrea. Carl Bildt mumlar om ”tyst diplomati”. Det för tankarna till Raoul Wallenberg, som lämnades till sitt öde i sovjetisk fängelser eller svenskan Dagmar Hagelin som mördades på någon tortyrcentral i Argentina på 70-talet, helt övergiven av en mesig utrikesförvaltning. Svenska regeringen sysslade då också med s.k. ”tyst diplomati, som egentligen är likhetstecken med dödsdom. Vi kan helt enkelt konstatera – det fungerar inte.
Har den svenske ambassadören, Fredrik Schiller, som har ansvar för Eritrea, någon gång stått vid fängelset i Eritrea och försökt ta sig in? Vi vet inte, men det verkar som att han inte har vågat göra det.

Sverige har försökt sig på ”tyst diplomati” flera gånger, men vad jag vet har det aldrig lyckats. Med tyst diplomati menas ofta att man försöker få ut folk genom de officiella kanalerna, vilket vi vet är dömt att misslyckas.
Under andra världskriget sattes de svenska diplomaterna på prov när det gällde att få ut medborgare ur fängelser, särskilt i Tyskland och i dess ockuperade länder. Min fader Harald verkade både i Berlin, och särskilt i Oslo under kriget. I Oslo lyckades han få ut flera svenskar ur Sicherheitsdiensts fängelser, antingen på Møllergaten, Victoriaterasse och framför allt från koncentrationslägret Grini. 30 år senare fick han ut samtliga svenska fångar från det fruktansvärda koncentrationslägret på Nationalstadion i Santiago, Chile. – Där hade det inte fungerat med ”tyst diplomati”. Han var tvungen att ta sitt ansvar som svensk, officiell representant, att få ut de svenska medborgarna.

Ett fall som säkert inspirerade honom var säkert en historia, när han var attaché i Berlin under kriget. Gestapo hade haffat nio svenska representanter för Svenska Tändsticksbolaget i Warszawa och dömt dem till döden. De var anklagade för att ha förmedlat meddelanden från den polska underjordiska rörelsen till exilregeringen i London och satt i Gestapofängelse i Tyskland. Dessa svenskar anses vara de första som rapporterade om förintelselägren i Polen. Bland dessa modiga människor kan främst nämnas chefen för STAB, Carl Herzlow och ASEA-chefen, Sven Norrman.
Ärendet kom upp på bordet i den svenska beskickningen i Berlin, där den fege och räddhågsne ministern Arvid Richert var minister. Han ville också göra ”tyst diplomati” och gick via de officiella kanalerna, d.v.s. statssekreteraren Weizäcker i Auswärtiger Amt (tyska UD). Det var en hel del skriftväxling, men inget hände, naturligtvis.

Då tog det Wallenbergsägda Tändsticksbolaget saken i egna händer, förmodligen med hjälp av Jacob Wallenberg, som hade djupa kontakter i Nazi-Tyskland. Man tog kontakt med Himmlers finlands-svenske massör, Felix Kersten, som hade SS-chefens förtroende och som lyckades övertyga honom att släppa svenskarna.

Den ”tysta diplomatin” fungerade inte där och kommer heller inte fungera i fortsättningen. Det gäller att vara kreativ, fräck och ta saken i egna händer, ungefär som Tändsticksbolaget eller pappa Harald

Skrivet av Erik Edelstam
foton: Jinge.se och france5.fr

Nu kommer våren till Sarkoland

Våren är här, där vi bor utanför Paris. Eller i alla fall, var här. Hela förra veckan bjöd på strålande sol och vi åt lunch på terrassen varje dag. Påskliljorna har slagit ut, forsythian blommar intensivt gult i varje hörn, magnolian blommar och vi har till och med plockat vitsippor i skogen. Men nu har ruggiga vädret kommit tillbaka, även om det kommer solstrålar då och då.

Det våras också för de stackars offren för Frankrikes ambitiösa atombombsprogram mellan 1960 – 1996, som jag skrivit om förut: /www.wordsandart.com/page0/page0.php?id=5296139703706877607?v=2
Försvarsministern Hervé Morin skall betala ut 10 milj. € till ett hundratal offer i skadestånd, förmodligen får också Francis Pailler som står så sorglöst, på bilden, vid atomsvampen.

En drabbad som har haft cancer flera gånger, berättade i TV, med ett litet skratt, att man trodde att ett par motorcykelglasögon skulle skydda mot strålningen, där han stod i shorts och sandaler, på ett observationsfartyg. – Men hade ingen skyddsdräkter?, frågade reportern. – Jovisst, men bara befälet.
Övriga 150.000 som deltog i proven får inget, heller inte stora delar av befolkningen i Franska Polynesien. Cancerfallen är galopperande där, men ingen bryr sig.

Frankrike har haft sin beskärda del av skandaler med bonusar, aktieoptioner och fallskärmar. När VD:n och styrelseordföranden för det gigantiska bilkomponentföretaget Valeo, Thierry Morin avgick fick han en fallskärm på 30 milj.€, vilket har väckt upprörda känslor här. Mest på grund av att företaget har friställt tusentals arbetare och dessutom fått krishjälp av staten. Mannen är offentligt utskämd, men kommer förmodligen undan med blotta förskräckelsen och en tryggad ålderdom.
Samma sak hände i jättebanken Societé General, där den giriga ledningen roffade åt sig bonusar och aktieoptioner för miljontals euros, samtidigt som man friställde medarbetare och tog emot miljarder i krishjälp. Idag uppdagades samma sak i ett av banken Crédit Agricoles dotterbolag. Media frossar.
Sarko rasade i ett tal i St Quentin igår och kallade direktörerna (av vilka flera är nära vänner) för oanständiga tjuvar och hotade med lagstiftning. Men som det brukar vara med honom, så stannar det bara vid ord och stora gester. Ryktet går, förresten, att Sarko och drottning Carla redan har tröttnat på varandra och ägnar sig på var sitt håll åt egna kärleksaffärer. Hon har i varje fall inte blivit sedd offentligt på ganska länge. Kanske hon sitter hemma och komponerar och plinkar på gitarren.

Det har också avslöjats att man i vissa polisdistrikt har kvoter för böteslappar. Varje polis måste uppfylla en viss kvot i böter för bilister. Det förklarar varför det ibland vimlar av poliser med fartkameror på de mest omöjliga ställen. Någon förklarade på nyheterna att systemet är osunt, eftersom poliserna då helst ställer sig vid raksträckor, vid breda vägar, där chansen är störst att hugga fortkörare. Sådana sträckor är emellertid ganska trafiksäkra. Man ser dem sällan vid stopptecken eller vid skolor, där det sker mycket olyckor, men där man sällan sätter fast någon. – Känns tendensen igen?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Le Parisien och lexpress.fr för Morin