Slaget om första maj

Den första maj är av tradition arbetarrörelsens dag. Det är den dag då man skulle gå ut och demonstrera och visa sin solidaritet med sina arbetarbröder och demonstrera mot alla orättvisor i samhället. För alla andra är det en välkommen ledig dag, särskilt för skolbarnen. I lärdomsstaden Lund, där jag tillbringade en del år för länge sedan, var det dagen då man gick på krogen, åt gott i glada vänners lag och tittade på demonstrationståget, som gick förbi Grand Hotel med sina plakat och röda fanor. Vi stod i fönstren, hurrade, skålade och applåderade, särskilt när det regnade och de stackars demonstranterna var våta och frusna. - Dagen är vad man gör den till.

Här i Paris, sex dagar innan andra omgången i presidentvalet, är upphetsningen stor. Högern säger att socialisterna inte har monopol på första maj, utan att det är en högtidsdag som angår hela franska folket, inte bara fackföreningsrörelsen och socialistpartiet. Så man planerar stora manifestationer över hela landet, särskilt i Paris. Detta har aldrig hänt förut, men är det presidentval, så är det. Front National, det högerextrema partiet, som numera leds av den 43-åriga Marine Le Pen, har manifesterat på första maj i många år. Man tågar till statyn av Jeanne d’Arc, vid Louvren, och håller utmanande tal, under stort jubel. Jean Marie Le Pen, som skapade partiet förklarade från början, just vad Sarko nu säger, att socialisterna inte skall ha monopol på den stora dagen. Fast Le Pens avsikt var nog från början att utmana och provocera det politiska etablissemanget.

Så imorgon, den första maj, blir det tre stora manifestationer från hela politiska spektret. Polispådraget lär bli massivt. Risken är att de olika grupperna stöter samman och bråkar. Den första maj i Frankrike är dessutom liljekonvaljens dag. Av gammal tradition, sedan medeltiden, ger man bort en bukett liljekonvaljer, muguet på franska, den första maj. Det signifierar god tur och lycka. Traditionen finns i de frankofona länderna i Europa. Liljekonvaljerna odlas i Nantes och har blivit en stor industri. I år har paniken varit nära eftersom den kalla våren har dämpat blommornas växande och media har följt dramat på nära håll.

Titta på den tjusiga målningen, som föreställer the Duke of Wellington, segraren vid Waterloo, som överlämnar en present till Queen Victoria och Prince Albert. Lille Prince Arthur håller en muguet i lilla handen. Det var den första maj 1881. Själv rusar jag och köper en bukett till Gunnela i morgon. Skrivet av Erik Edelstam

Chez Bernadette – en fläkt av det gamla Frankrike.

Via ett tips hamnade vi hos Bernadette. En fläkt av det gamla Frankrike, något som mina föräldrar upplevde och som jag själv fick en aning om i ungdomen.
Restaurangen heter Chez Bernadette och ligger den mycket oansenliga byn Marcq, västerut från Paris, mellan Beynes och Thoiry. Den har blivit en av mina favoritkrogar.
Det är lite svårt att få parkeringsplats vid lunchtid, men det brukar ordna sig ändå. – Så in i restaurangen. Där står Bernadette själv i baren och ler lite knipslugt. Jag brukar alltid ta en Ricard och hänga där lite grand. Bernadette är en svunnen skönhet, men har charmen kvar trots sina 85 år. Alltid nära till skämt och kommentarer till övriga bargäster. Vi konverserar otvunget.

Vi har ett bord, så det är dags att slå sig ned. För att komma in i matsalen måste man gå genom köket, som i sig är speciellt. Där står husmor och rör i grytorna, rund och god. Längre bort diskas det för hand och till höger tittar man in i en gammal livsmedelsaffär, som inte verkar ha förändrats på 50 år. Den är dock inte i drift.
Matsalen är ganska trång. Publiken är blandad, men mycket hantverkare som får dagens stora måltid. Det finns ingen meny, utan man får ta det som bjuds. Idag blir första rätten, cruditées och paté. En literflaska med ett odefinierat bordsvin ställs fram. Det är bara att pytsa på.
Nästa rätt blir Beuf Bourguingnon med potatisgratäng därtill. – Utsökt. Paret vid grannbordet suger till och med upp såsen med bageuttebiten.
Servitrisen, som verkar vara en dotter i femtioårsåldern rör sig mellan borden med vajande höfter. Hon ställer fram en underbar endivsallad och kommer fram med en ostbricka lite senare. Det är bara att ta för sig.
Stämningen i matsalen med valven i taket är hög och pratsam. Lunchen rundas av med ett fruktfat. Kaffet är trevligast att ta hos Bernadette i baren. Notan går på 15€ per person. Aperitifen före kommer till. - Inte illa.
Ett klart tips är att ta svenska gäster till detta fantastiska ställe. Bäst blir det när våra vänner är lite fina i kanten och vana vid lyxrestauranger.

För några veckor sedan avled dock Bernadette och restaurangen måste stängas. Hygienkraven höll inte riktigt, bl.a. för att gästerna var tvungna att gå genom köket för att komma till matsalen. Med personliga hänsyn till Bernadette fick hon dispens och kunde hålla på. Många gäster sörjer och känner sig hemlösa. En epok har bokstavligen gått i graven och vi känner ändå en stor tacksamhet att vi fick komma dit så många gånger och känna den hemtrevliga, riktigt franska atmosfären.

Skrivet av Erik Edelstam
Först publicerat i Swea Paris tidning, innan Bernadette dog.

Frankrike och trafiksäkerheten.

I Sarkoland har man gett sig tusan på att få ned olyckorna i trafiken. Man talar inte om den verklighetsfrämmande nollvisionen, som man gör i Sverige, men vidtar istället drastiska åtgärder.

Det började med poängen i körkortet, som man förlorar för varje förseelse. Sedan får man inte tala i mobilen, äta eller göra något annat som tar bort uppmärksamheten från körningen. Poängen bara flyger iväg.

Härom året kom en lag att man måste ha en varningstriangel i bilen och en gul varningsväst. Denna måste tas på om man stannar och går ut bilen på en trafikerad väg. Ytterligare poäng kan ryka där Det har visat sig att många blir ihjälkörda när de går runt en bil som inte fungerar eller vid någon olycka (det är förbjudet att inte stanna och hjälpa till vid en olycka).

En något originell åtgärd är att släcka all belysning på motorvägar och större leder, eftersom undersökningar har visat att olyckorna minskar (!) när det inte finns någon belysning.

Det nya är nu att alla bilister måste ha en alkotest i bilen. Det är inte tal om en elektronisk, som många använder i Sverige, utan en ballong som man blåser upp med en kapsel i. Ungefär som de såg ut för fyrtio år sedan hos oss. Tanken är väl att man använder testen om man är osäker. Men vem vet? Det kanske är en bra idé.

Det är inte obligatoriskt att ha reservlampor i bilen, men är det på ett indirekt sätt. Blir man påkommen med en släckt strålkastare, måste man byta till en ny på plats, annars måste man låta bilen stå. - Inte särskilt kul mitt i natten.

För att genomdriva allt detta finns mängder av poliser, som ständigt är upptagna med att övervaka trafiken och kontrollera bilar. För säkerhets skull finns det tre olika poliskåren. Först den vanliga polisen, Police National, sedan Gendarmeriet, som tillhör armén och som finns i varje större stad på landsbygden. I landsbygdshålorna finns ofta inte mycket att göra och då kontrollerar man bilar och folk. Här är det lag på att man alltid måste bära med sig legitimation.
Det finns också en tredje poliskår, som också den hör till armén, och den heter CRS (Compagnies Republicaine de Sécurité). Dess egentliga uppgifter är att vara kravallpolis, något som behövs i detta strejktokiga och demonstrerande land. När CRS inte slår folk på käften är de ute och härjar i trafiken.
Med alla dessa poliser som kollar och snokar, så gäller det att ha sina papper i ordning och se till att man följer reglementet.

En sak är t.ex. försäkringen. Man måste ha ett litet grönt kvitto, signerat av bilägaren, innanför bilrutan. Det rives loss från själva försäkringsbeviset, som skall ligga i handskfacket. Även detta måste vara signerat. Detta lilla faktum tänker man inte på och har kostat många bilförare böter. På bilrutan skall även ett kvitto från besiktningen sitta.

En annan sak är den s.k. Carte Grise, d.v.s. bilens ID-kort, där alla fakta står om bilen. Det duger inte med en kopia, utan det måste vara originalet. Finns inte det med så kostar det ytterligare pengar och poäng.
Körkort är självklart. Utformningen är patetisk. Det är en tvåsidig historia av papp, som knappt går ned i plånboken och som inte förnyas. Mitt eget är 25 år gammalt, slitet och tummat och jag känner knappt igen mig själv på fotot.

I Sverige är dessa saker inga problem eftersom man har sitt personnummer, som polisen genast kollar och där allt står. Sedan kan man konstatera att polisen lyser med sin frånvaro ute på vägarna. Det är mycket sällsynt att bli stoppad, så man kör i frid.

Skrivet av Erik Edelstam, Ste Gemme

Mjöl i franska politiken

Den socialistiske presidentkandidaten François Hollande blev attackerad av en psykiskt sjuk kvinna, medan han höll ett valtal i förra veckan. Kvinnan rusade fram på scen och kastade ett mjölpaket på honom innan någon hann reagera.
Hela attacken filmades av TV och blev ett spektakulärt klipp. Kvinnan brottades genast ned av, förmodligen, generade livvakter, som inte hade varit på alerten:
www.youtube.com/watch?v=3RzkCUoU_S0

Hollande behöll ett beundransvärt lugn (vilket säkert gav honom fler sympatisörer) och förklarade på ett enkelt sätt, att attacker av den typen, får man stå ut med om man är politiker och framträder offentligt.
Tidigare har pajkastning, s.k. tårtning, förekommit. Kända personer som blivit tårtade är vår kung, Bosse Ringholm, Helmut Kohl, Bill Gates och andra olycksbröder. I Frankrike finns t.o.m. en organisation som heter ”Patissières sans Frontièrs”, ungefär Konditorer utan Gränser, som koncentrerar sig just på tårtning.


Man kan fråga sig varför den vansinniga kvinnan attackerade med just mjöl? En möjlig förklaring kan vara att mjölningen har en gammal tradition i Frankrike. När gymnasisterna har 100 dagar kvar till sin Bac, den franska studentexamen, går de man ur huse, klädda i vita rockar, beväpnade med mjöl, ägg och ibland med ketchupflaskor av plast och attackerar oskyldiga förbipasserande. – Den dagen gäller det att hålla sig undan och vara försiktig.
Polisen försöker ibland ingripa men låter för det mesta saken bero. Jag har själv sett poliser jaga dessa ”farineurs”, vilket ofta slutar med att de också bli nedmjölade, till åskådarnas stora förtjusning.

Något annat mjöligt i franska presidentvalet, som äger rum i maj, är problemet Marine le Pen, som är ordförande i högerextrema partiet Front National. Hon har ställt upp som presidentkandidat och har relativt höga opinionssiffror. Hennes problem är att varje presidentkandidat måste få en underskrift av minst 500 borgmästare från landets drygt, 30 000 kommuner. Det kan tyckas vara en enkel match, men få vågar skriva på av rädsla för repressalier från missnöjda väljare, dessutom hotar landsting och regioner att dra in eller rejält minska bidrag för de stackars borgmästare som skriver på för Front National. Boven i dramat är att borgmästarnas underskrifter är offentliga. Vore hemliga så är det ingen fara på taket.
Därför har Marine le Pen gått till konstitutionsdomstolen för att få igenom en anonymitets klausyl. Besked kommer den 24 februari.

Alla vore glada, särskilt Sarkozy, om hon inte skulle godkännas som kandidat. Då skulle vägen nästan vara öppen för honom med ett återval. Men kritiker pekar på att demokratin då är i fara, även om det politiska etablissemanget hatar det invandrarfientliga Front National. Faktum är att Front National har 20% av väljarna och att hon ligger bra till för en andra omgång i valet. Hon är dessutom den enda kvinnliga kandidaten.

Frågan är om det är demokratiskt att utesluta en så stor väljargrupp från ett presidentval, bara på grund av några mossiga regler i valstadgan? – Har man demokrati, så har man. Även om partiet inte är rumsrent.

Skrivet av Erik Edelstam

Eva Dickson, en äventyrare.

Eva Dickson föddes 1905 på Steninge slott i Sigtuna, som Eva Lindström. Hon växte upp på Ljungs slott utanför Linköping, där hennes pappa födde upp kapplöpningshästar.
Som ung var Eva känd för att vara en ”femme fatale” och för att chockera borgerligheten.
Hon gifte sig med rallyföraren Olof Dickson och fick en son med honom. Han lärde
henne att köra bil och de tävlade i rallykörning där Eva var känd som en djärv men vårdslös förare.
Eva var väninna med Linde Klinckowström och de bestämde sig föratt göra en bilfärd tillsammans till Paris och Rom våren 1930.
Olle Dickson ogillade att hans hustru for iväg och deras äktenskap bröts. Efter det blev Eva rastlös, hon hade ingen fast adress i Stockholm utan bodde på hotell, då hon var i Sverige.
1932 for hon till Kenya med en väninna Littan Bennich. Och där blev hon blixtförälskad i Bror von Blixen-Finecke. Han hade varit gift med Karen Blixen, men var nu gift med Cockie Hoogterp.
Bror Blixen var känd både som en fantastisk storviltjägare men också som en stor kvinnokarl.
Bror Blixen skulle fara till England för att besöka sin hustru, men dagen innan han for, bromsade en stor bil in framför hans hus.
Ur bilen steg två unga kvinnor, som talade svenska och de frågade om det var Bror Blixen de mött. Då han svarade ja, sa de, att de kört från Dar-es-Salaam och att de var hemskt törstiga. Resan var sjuttio mil lång på gropiga vägar, så Bror frågade ,varför de kommit just till honom. Eva Dickson svarade: ”Det var för att möta er!”
De blev blixtförälskade, hon blev hans älskarinna och äktenskapet med Cockie var över…

”Kvinnan är omöjlig nuförtiden! Hon målar sina naglar röda, hon bleker sitt hår, hon dricker champagne eller röker cigaretter. Hon föder inte ens barn längre. Se på er själv, madame, vad duger ni till?”
”Jag kan köra bil”, svarade Eva Dickson. Hennes bordskavaljer svarade, att köra bil kan varenda människa, spela bridge och dansa, det hör till allmänbildningen…
”Men jag ska köra härifrån Nairobi till Stockholm.”
”Jag slår vad om att ni inte klarar det!”
”Vadet är antaget! Den som förlorar, bjuder hela gänget på champagne!”
Samtalet utspann sig under en middag på Europeiska klubben i Nairobi och Eva utmanade ödet.
Hon köpte en öppen, fyrsitsig Chevrolet. Den utrustades med vattensäckar, oljefat, moskitnät, reservdelar, bensinfat, proviant, tältsängar och kokkärl.
På väg till garaget på avresedagen träffade Eva Hassan Ali och han blev hennes medresenär.
Resan genom Kenya och Uganda gick utan problem, men snart kom motgångarna. Däcken svällde av värmen och exploderade, Eva fick malaria och händerna fick frostskador. De sov i tältsängar under bar himmel och kylan var bitande kall. De körde ofta tolv timmar i sträck och stannade bara för att äta eller för att reparera bilen.
När de kom till norra Tchad möttes de av en raserad bro över en flod.
Eva fick låna en häst och med tre kokta ägg som proviant, red hon två dygn till en fransk kommendant i Bongor, som var ansvarig för det planerade brobygget. Som tur var, var kommendanten tillmötesgående och efter tre dygn och med hjälp av 900 man stod den nya bron färdig!
Efter 40 dygn nådde de Alger och vadet var vunnit! Eva var den första kvinnan, som kört genom Saharaöknen. Resan fortsatt hem till Sverige, där hon välkomnades av Kungliga Automobil Klubben i Stockholm.
Att Hassan Ali var svart, väckte naturligtvis stor uppståndelse, men Eva sade: ”Inte för att jag tycker det är så värst märkvärdigt, men ett visst kuriosaintresse kan det ju alltid ha.”


1934 återvände Eva till Afrika och Bror Blixen. Hon fiskade, jagade och deltog i vetenskapliga expeditioner för att få tag på ovanliga djur.
1935 reste de till Abessinien där Eva arbetade som krigskorrespondent och skrev om kriget i det invaderade Abessinien (nuvarande Etiopien) för tidningen Vecko-Journalen. De tog sig fram på mulåsnor, en 200 mil lång färd mot den kenyanska gränsen.
Bror och Eva gifte sig i New York 1936 och for till Florida på bröllopsresa. Bror Blixen hade tidigare under en safari i Afrika träffat Ernest Hemingway och Eva övertalade Bror att telegrafera till Hemingway. De blev inbjudna att följa med i Hemingways nyinköpta båt ”Pilar”.
Hemingway var gift med krigskorrespondenten Martha Gellhorn och de fyra for iväg på en lång fisketur runt Kuba och Bahamas.
Bror von Blixen ville att han och Eva skulle bosätta sig i Afrika, men Eva ville först uppfylla en dröm hon hade; att köra i Sven Hedins fotspår Sidenvägen till Peking.
Men resan blev en mardrömsresa, hon mötte rövare och banditer, drabbades av sandmyggefeber och i Calcutta blev hon ännu sjukare och lades in på sjukhus. Ingen visste vad hon drabbats av, men hon ordinerades en arsenik-kur, blev förgiftad av den och bestämde sig då, försvagad som hon var, att köra hem. Sidenvägen var stängd och den politiska situationen gjorde att det var alltför riskfyllt att köra genom landet då japanerna hade förklarat krig mot Kina.
Reskassan sinade också och Eva tvingades lägga sina sista pengar på bensin i stället för på mat.
I mars 1938 hade hon kommit till Bagdad, då hade hon varit på väg i nio månader. Hon hade varit bjuden på middag utanför staden och körde tillbaka. Det var mörkt, vägen var gropig och då hon missade en tvär kurva, voltade bilen och hon klämdes fast mellan sätet och ratten, hamnade under bilen, bröt nacken och dog omedelbart.
Bror Blixen fick inte beskedet om olyckan förrän den 28 juli, då han kom tillbaka från en safari.
Han lämnade då Afrika, efter 25 år, helt förkrossad.
Eva Dickson, begravdes i Stockholm, 33 år gammal.

I sin bok ”En Eva i Sahara- ett äventyr i heta zoner” skriver Eva Dickson om sin äventyrslusta, om sin oro och rastlöshet och om Afrika som fascinerade henne, trots de många sjukdomar hon drabbades av.
Hon skrev: ”Jag tror, att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning , aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”


Gunnela Edelstam
Skrivet för tidningen Swea Paris
Foto Anne Bjerke

Långritternas mästarinna

När någon talar om en stark och modig kvinna kommer jag alltid att tänka på min styvmormor och gudmor Linde von Rosen, född Klinckowström. Denna, mycket viljestarka, originella och humoristiska person, genomförde mellan 1926 och 1932 sex långritter med en sammanlagd sträcka på 12.751 km. En fantastisk prestation.
Det låg liksom i tiden med kvinnans frigörelse. - Efter första världskriget klev den nya kvinnan fram, klippte håret och kjolen, blev uppkäftig, solade skamlöst, drog på sig byxor, spelade tennis, golf och deltog i allahanda tävlingar, inklusive biltävling och hoppning med häst. Anglo-kenyanskan Beryl Markham lärde sig flyga och korsade Arlanten som första kvinna 1936, väninnan Eva Dickson tävlade med bilar och gav sig av ensam på riskfyllda bilresor genom Afrika och Asien, så för Linde var det en utmaning, en rastlöshet och en dröm att göra något utöver det vanliga.

Hon föddes 1902 på Stafsunds gods på Ekerö, utanför Stockholm. Hennes fader var den mycket originelle upptäcktsresanden, forskaren och författaren Axel Klinckowström, även kallad ”Klinkan”. Det var ett stort gods med många hästar som lockade Linde. Hon blev redan hästtokig som barn. Fortfarande i 80-års ålder kom hon ihåg namnet på varenda häst på Stafsund. Hon började redan rida som barn och fortsatte med det, även om hon hade tänkt sig att bli konstnärinna.
När hon var 20 år lyckades hon komma över den isabellafärgade valacken Castor av en god vän. Han var då tre år och de skulle sedan kampera ihop i 25 år. Linde hade en otrolig hand med hästar och Castor blev som hennes hund, trofast och lydig.

Hon genomförde sin första långritt, mer som en övning, till Romanäs sanatorium utanför Tranås, där hon hade en väninna som var konvalescent. Lindes kommentar var att lite hästlukt kanske skulle göra henne friskare. Trippen gick i elva etapper och var 697 km. Året var 1926. Linde var då 24 år och Castor 7. Hon kände att det hade gått alldeles utmärkt och att hon trivdes och kände sig fri med Castor ute på vägarna, även om det blev obekväma login, både för henne och Castor. Hon skriver: ”…vilken underbar färd hade inte Castor bjudit mig på!”
Man skall då tänka på att hon red i dåligt väder med snöslask.

På väg till Paris
Linde hade blivit helt fascinerad och beslöt sig för att hälsa på sin syster Thora, kallad Grynet, som var gift med konstnären Nils Dardel och som levde bohemliv i Paris. Att hon skulle rida dit var självklart.
Linde gav sig iväg den 20 september 1926. Ritten tog exakt två månader och var 1 600 km. Hon red ned genom Sverige, då i sällskap med en väninna. Sedan red hon genom Tyskland in i Holland och genom Belgien. Hon råkade passera Bryssel på samma gång som den svenska prinsessan Astrid kom dit för att gifta sig med Leopold.
Ritten fortsatte via Valenciennes vid franska gränsen till Senlis där Grynet och Nils mötte med en hästdroska. Infarten till Paris gick genom Porte de Pantin.

Den första ritten till Paris gav Linde erfarenheter hur man praktiskt skull gå till väga. Hon hade tur. En gammal vän till Klinkan, var landshövdingen i Skåne, Fredrik Ramel, som hade ett stort nätverk på kontinenten med svenska beskickningar och konsulat, för att inte tala om olika myndigheter. Han svepte sitt trollspö framför hennes väg. För Lindes del betydde det att hon slapp alla möjliga byråkratiska hinder som karantänsbestämmelser för Castor eller närgångna tullare.
Linde red i en vanlig ridkavaj, som var lite längre och gick ned till låren, den tidens ridbyxor och stövlar. Ridhjälm förekom inte, utan hon hade en s.k. klockhatt eller basker. Oftast hade hon skjorta och slips under. Baktill på sadeln låg en rejäl trenchcoat hoprullad. Över axeln hade hon en jaktväska av läder och ett kartfodral. Mellan sadeln och hästen låg en arméfilt som var vikt sex gånger och som fungerade som vojlock på dagen och täcke på natten.
Det nödvändigaste fanns i fyra sadelväskor, dvs.ryktborste, skrapa, lindor och annat till Castor i den ena, toalettsaker, kamera och annat i den andra fram, i de båda väskorna där bak hade hon klädombyte, underkläder och en snyggare klänning. Man bör dock framhålla att hon hade några stora koffertar som skickades per tåg till de stora städerna där hon beställt hotellrum i förväg.
Dagsetapperna var ungefär mellan 40 – 60 km, beroende på terrängen. Hon skrittade med lösa tyglar nästan hela vägen och travade kanske bara 10 km. Hon satt i sadeln hela dagen och rastade bara en halvtimme när Castor betade gräs. Kanske ett värdshus någon gång. Kände hon sig ensam? Nej – sade hon alltid, man hade ju sällskap av hästen.
Hon stannade i sex månader i Paris, red om dagarna i Bois de Boulogne och festade med Grynet och Nils på kvällarna. I mars tog hon tåget till Antwerpen och båten till Sverige, med Castor i en transportabel träbox.

Ritt till Rom
Två år senare i september var det dags igen. Den här gången gällde det Rom. Hon red genom det ödsliga Sverige och tog Sassnitzfärjan över till Tyskland. Nu började vad man nästan skulle beteckna som ett triumftåg. Linde hade börjat bli uppmärksammad i kontinentens tidningar och blev mött med ryttare, orkestrar och blommor i nästan varenda stad. Linde skriver på rörande sätt:
”…Vi färdades inte för att vinna något annat pris än lycka. Det gjorde vi. Därför att Europa slöt oss i sina armar. Varför är för mig ännu obegripligt. Kanske det ansågs modigt av en kvinna? …”
Hon tog den östra vägen genom Tyskland, via Berlin, München, Innsbruck, Brennerpasset och in i Italien, där segertåget fortsatte: ”…Innan vi lämnade landet hade vi varit gäster på åtta kavalleri- och fyra artilleriregementen, de övriga var infanteri- , alpjägare- och karbinjärregementen. Både Castor och jag hade kunnats färdas med förbundna ögon och ändå kommit till Rom, så ledsagade var vi…!”
Linde stannade i Rom under vintern och blev ihärdigt uppvaktad av ett stort antal tjusiga italienska kavaljerer och bjöds på den ena festen, magnifikare än den andra. Under tiden hade Castor blivit svårt sjuk och hon trodde ett slag att han skulle dö, men han frisknade till som genom ett mirakel.
I mars var det dags att rida tillbaka till Sverige, Hon tog en östligare väg tillbaka via Wien, Prag, Dresden och Berlin. Ständigt uppvaktad.
Den 25 juli 1928 närmade sig Linde Stockholm. Hon skriver i sin dagbok: ” Castor var salig att gå sin sista etapp och spelade rädd för allt och stönade av glädje. En söt arbetare stannade sin bil, gick ut, tog mig i hand och önskade mig välkommen hem. Det rörde mig, liksom en fru som kom med socker till Castor. Från flera fönster vinkade människor Sådana spontana vänlighetsbevis går mig till hjärtat…” Linde hade då ridit sammanlagt 4 911 km.

Europa runt
Linde kunde inte hålla sig länge. Hon fick tillfälle att ge sig av igen när en släktig hade avlidit i Bryssel och hon fick order att ordna upp med begravning och bodelning. I slutet av september 1930 gav hon sig iväg på vad som skulle bli den längsta ritten på nästan 5 000 km.
Det är självklart att det var enklare att ta sig runt Europa till häst än vad det är idag. Det var mycket mindre trafik, vägarna var för det mesta stenbelagda, det fanns stall i varenda liten by och bondgård och smeder fanns i överflöd, som kunde sko hästen. Folk var hederliga och den våldsamma kriminaliteten som finns idag, existerade inte. Däremot var fattigdomen utbredd, de sanitära förhållanden avskyvärda och banksystemet krångligt. Kriget hade på sina håll lämnat förfärliga spår, särskilt i norra Frankrike.

Linde började med att rida till Bryssel och stannade där i flera månader. För att få tiden att gå tävlade hon intensivt med Castor och väckte uppmärksamhet överallt. Så småningom gav hon sig av till Paris, där hon inte stannade länge. Hon ville till Italien där hon etablerade sig hos sin kavaljer Borsarelli i Turin. Hon åkte fram och tillbaka till Rom, dock utan Castor. Till sist var det dock dags att rida hem.
Hon valde en äventyrlig väg, via Trieste, Ljubljana (nuv. Slovenien) , Kroatien, Budapest, in i Tjeckoslovakien, över Karpaterna, Krakow, Warszawa och till sist fristaten Danzig, varifrån hon tog en gammal färja till Stockholm dit hon kom 31 maj 1932
Det blev en äventyrlig ritt. När hon lämnade Italien fick hon en mycket vacker, äldre häst, Indostan, som gåva av sin beundrare Borsarelli. Den fick följa med som handhäst och klövjehäst. Efter ett slag lärde den sig att springa lös, ungefär som en hund. Det var inte samma uppmärksamhet och uppvaktning som på de övriga turerna. Det var primitivt, fattigt och outvecklat. Största delen av vägen gick genom gamla Österrike – Ungern, genom delar som hade blivit fria och där stora delar av befolkningen var bittra över den orättvisa freden 1918. Hon blev aldrig rånad, även om det var nära några gånger och polisen trodde en gång att hon hade stulit Indostan.
Samma år träffade hon min morfar Hans von Rosen, den olympiske guldmedaljören i hoppning, blev kär och gifte sig med honom 1933.
Linde och Castor flyttade in på hans mycket vackra herrgård Lindö i Sörmland. Indostan blev sparkad på benet av en annan häst, bara efter några månader i Sverige och fick avlivas. Borsarelli stupade i Nordafrika 1942. Castor levde i 14 år till och fick ett monument på Lindö. Linde levde ända till år 2000 och blev ett monument i sig, som berättade många historier för alla som ville lyssna. Och det ville vi gärna.

Erik Edelstam
Först publicerad i tidningen Swea Paris

London - Restauranger, barer, pubs, etc.

Detta är salig vännens och livsnjutaren Calle Gezelius lysande guide till Londons bästa ställen. Printa ut den och ta med den till London!
På bilden underhåller han Gunnela på Sturehof, i väntan på en skaldjurstallrik.

Arbutus, Frith St Soho. Senaste köket!
Assaggi, 39 Chepstow Pl. Kul italiensk krog ovanför en pub.
Bar One, finns lite här och där. Om öl, eller sprittarmen behöver sitt...
Bibendum Oyster bar i Michelinhuset, Fulham Rd
Boots, apotek som finns överallt. Albyl och skönhetsmedel + lite annat
Borrough Market, bondens marknad fred-lörd. Nära Tate Modern. Ett måste!
Browns Hotel, afternoon tea. Best in town.
Busaba Ethai, Wardour St. Köa utanför för bord, men det är det värt. Thaifood.
Café Boheme i Soho, 13 Old Compton St. Lite N.Y. känsla
Camden market and stables, lörd-sönd. Very Goth!
Chez Bruce, www.chezbruce.co popular gastropub + systerpub i Kew, The Glasshouse
Covent Garden. Folkspektakel och härligt rörigt. Marknad på gamla saker måndagar.
Fortnum & Mason, Piccadilly. Klassiker för te, kaffe och delikatesser. Bra tehörna.
Galvins Bistro de Luxe, 66 Baker St
Gilgamesh. Indiskt så det förslår i Camden.
Hakkasan, 8 Hanway Place. Otrolig Kinakrog under markplanet. Härlig bar. City chic!!
Hamley´s, 188 Regent St. världens största leksaksaffär.
Hampstead heath. Snygg och prydlig “förort”
Harpenden, Gastropub, en bit utanför London.
Harrods. Nej! Dit går bara nyrikeslummen. Möjligen, möjligen livsmedelsavdelningen
Harvey Nichols, 5th Floor Bar. Knightsbridge. Yes! Yes! Best Martinis in town. Hot spot!
Harwood arms, www.harwoodarms.com gastropub i Fulham
Hatchards bokhandel, 187 Piccadilly, liten vacker klassisk boklåda.
Hing Loon, 25 Lisle St. Kinamat. Inga turister bara kineser.
Hotel Mandarin Oriental, Outstanding. Best Spa in town. Knightsbridge
Hyde Park, mitt i London. Fin park att strosa i, likaså Regents Park.
Jamie Oliver, butik med allt möjligt, www.jamieoliver.com/recipease/our-locations/clapham
Jermyn St, Bond St små exklusiva affärer i massor. Bra om man har flera kontokort....
Jo Mallone parfymer, Sloane St. Finns bara här. Exklusivt. 150 Sloane St.
Kings Rd, Chelsea, Duke of York Sq. Matmarknad varje lördag. Delikatesser att äta/ta med
Kings Rd. Håller måttet från det glada 60-talet. Missa inte! Ät på Bluebird, 350 Kings Rd.
Leicester Sq. I Soho mitt i teaterdistriktet. Här är det inte tyst en minut!
LeMetro, 28 Basil St bakom Harrods i en källare
Liberty´s, Varuhuset med en hörna av Sv Tenn. Kul.
Marilybone High St. Härlig gata med allt man kan önska vad gäller restauranger, pubar och shopping. Conran Shop längst upp på gatan. Designhotellet Mandeville i slutet på gatan.
Medcalf, gammal köttbutik, jättemysig restaurant. Exmouth Market
Moro, Exmouth Market. Cross over. Favvoställe.
Motimahal, www.motimahal-uk.com 45 Great Queen St, WC2B 5AA. Mycket bra indiskt
Neals Yard Diary, ostar Covent Garden
Nothcote Rd/SW11, trevlig lokal gata med alla möjliga affärer
Oriel, Sloane Sq. Fransk bistrotyp. Bra Bloody Marys. Stillar den värsta baksmällan.
Oxford St. Tja, om man måste tränga sig fram mellan alla turister med pengarna på magen.
Oxo Towers. Rest och bar på andra sidan Themsen. Börjar bli ett hett område.
Pellici, 332, Bethnal Green Rd. Ett kultfrukostställe. Lokalen !!!
Peter Jones, lilla NK på Sloane Sq. Fiiint.
Petersham Nurseries, Kew Gardens. Om ni har tid. Boka bord och ta U-ground förbi Kew Gardens. Madonnas f.d. kock lagar sagolikt god mat om hon inte är påtänd!
Portobello Rd. Hela gatan förvandlas på lördagar till en antikshopparnas dröm
Pret à Manger, Överallt. Mycket bra snabbmat. Smörgåsar, subs, juicer, kaffe. Fräscht
Primrose Hill området. Vackert elegant och ½ kändistätt numera. Kate Moss bl.a.
Randall & Aubin, 16 Brewer St, f.d. slakteributik m kul Sohostämning
Regent St. Som Oxford St men lite elegantare.
Sardo Canale, Camden. Mycket bra italiensk krog. Bra pub på andra sidan gatan.
Scotts Restaurant, 20 Mount St. 8 min promenad från Bond St. Jättefin ostron/fiskrest.
Selfridges varuhus, Oxford St. bättre än sitt rykte.
Selfridges, Oxford St. Bra lunchsushi på löpande band. Bra livsmedelsavdelning.
Sketch, Conduit St. Märklig, snoffsig rest och bar. Unikt concept.
Sloane Sq Udda affärer runt torget och i närheten. Londons Karlaplan
Sotheby´s café, 34-35 New Bond St. Vet inga turister om. Hummersandwich m ett glas vitt!
Ta Tatebåten efter besöket till Tate Britain förbi Big Ben och Parlamentet.
Tate Modern. Ett måste vad gäller konst. Restaurant och café med utsikt över London!
Taylor of Bond St, rakdon bl.a. och egna herrserier för EdT samt After S.
Tesco, som ICA lokalt. Finns överallt om du vill bunkra livsmedel
The Bingham, www.thebingham.com mysigt boutiquehotell i Richmond. Suverän restaurang o bar. Michelin!
The Grenadier, Undangömd pub bakom Knightsbridge. Inga turister. Best kept secret.
The Waterway, 54 Formosa St. i Little Venice. Härlig lunchrestaurang vid kanalen. Utegrill.
The Wolseley, Piccadilly. Läcker inredning! Frukost, lunch afternoon tea, middag.
Toms Kitchen, Chelsea. Jättetrevligt
Truc vert, 42 North Audley St. Goda charkuterier
Waitrose, snabbköp. Lite bättre än Tesco. Överallt.
Waterstone´s, 203 Piccadilly, Europas största bokhandel! Har allt.
Virgin Megastore, 14-16 Oxford St. Böcker, skivor, videos, dataspel. Allt!
Zuma Knightsbridge. Best Sushi in Town