Frankrike är lamslaget av tåg-, buss- och metrostrejken. Särskilt drabbat är Ile-de France, området där Paris är beläget. Varje morgon och varje kväll drabbas Paris med förorter av trafikinfarkt. Det tar tre timmar för en förortsbo att ta sig in 25 – 30 km in till Paris, som vanligtvis tar 20 – 30 minuter.. Sett från ovan i helikopter är staden med förorter en enda bilkö, som beräknas vara omkring 400 km lång. Tittar man på trafiksiten, http://www.sytadin.tm.fr, är nästan allt markerat rött.
Varför? - Jo, vår allestädes närvarande president Sarkonixon vill avskaffa järnvägspersonalens, ”Les Chiminots”, särskilda förmåner, som innebär pension vid 55 års ålder och högre pension än alla andra på den franska arbetsmarknaden. Ett tämligen rimligt krav. Varför skall de ha större förmåner än alla andra?
Fackförbunden CGT, FO och andra som är inblandade har på ett skamligt sätt, under åratal, strejkat vid stora helger för att pressa ut högre löner och andra förmåner. Offren att publiken, lågavlönade, ensamma mödrar och folk som vill komma till sina jobb eller resa. Vad jag kan komma ihåg så har vi haft tåg- och metrostrejker flera gånger per år. Sarko vill göra som Margaret Thatcher, ta strid och knäcka facken en gång för alla.
Men det finns ju grupper som är tacksamma. Mina söner som går i fransk skola är saliga, eftersom lärarna och många elever inte kan komma till jobbet och de får ett extra lov, skolan stängs helt enkelt.
Tidningarnas rubriker är : ”La Galère” och ”La Pagaille”, vilket ungefär betyder, vilket helvete (syftar på att vara galärslav) och vilken röra. På TV ser jag hur köerna står still, tusentals skotrar och motorcyklar och tusentals inbyltade cyklister, för det är en köldknäpp just nu. Men även inlines och sparkcyklar. Olyckorna ökar också. Vanligtvis är det snitt 5 motorcykelolyckor per dag, nu har det rusat upp till 40.
Folk börjar bli förtvivlade och arga. Man har tvingats skicka kravallpolis till metrostationer och busshållplatser, där känslorna har svämmat över. Annars brukar publiken här vara ganska toleranta mot strejkande, men nu är det annat.
De kommunistiska fackförbunden är envisa och står på sig. Det handlar inte bara om förmånerna, utan det är en strid mot Sarko och högern. Han å sin sida vill inte ge efter en tum och säger att det inte är förhandlingsbart.
Men motståndet börjar vittra och allt fler Cheminots återgår till arbetet, men fortfarande är inte sista ordet sagt och fransmännen får finna sig i att sitta i kö, missa flyg, möten, dagis och jobbet. Jag undrar om Sarko och regeringen med Fillon i spetsen också sitter i bilkö? De brukar ha motorcykeleskort, men det lär inte anslå mot en trafikinfarkt.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av liberation.fr och terresacre.org
No comments:
Post a Comment