Sverige – Frankrike

Att bila från Stockholm till Paris är en seg tillställning som har sina sidor. Vi tog två dagar på oss. I november är vädret opålitligt. Vid avfärden från Sörmland kl. sex på morgonen låg snön och vid ankomsten till Paris vid 18-tiden var et 18 grader varmt. Vi körde på en lördag och söndag för att slippa lastbilar, men trots det var det mycket lastbilar i farten, framför allt i Tyskland. Trafiken var gles i Sverige och intensiv på Autobahn i Tyskland.

Dåliga restauranger
Jag har kört ned till Skåne, tur och retur, varje år de senaste 40 åren. Sakta har vägarna blivit bättre, men standarden på restaurangerna utefter vägen lika usel. Räddningen är McDonalds som har ställen längs med vägen, så man i alla fall inte svälter. Jag frågar mig hur det egentligen är möjligt att servera så dålig och tråkig mat längs med E4:an. Köksmästarna måste verkligen hata sina kunder. Rekordet slog av restaurangen Dinners i Ödeshög, där personalen går runt i smutsiga T-shits, serverar fabrikslagad mat från odiskade kastruller och hade en obeskrivligt äcklig toalett. Toaletterna är överlag snuskiga och ofräscha längs med vägen.

Öresundsbron
Jag kör alltid omvägen över Öresundsbron, som jag tycker är fantastisk. Det är en glädje att slippa Öresundsbolagets trista färjor med sin sura personal, som trafikerade Limhamn – Dragör. Det känns som att lyfta med ett flygplan när man kör upp på bron. Det finns ett trick med bron. När man åker mot Tyskland kan man ta en kombinationsbiljett med Rødby – Puttgarden, men kommer man från andra hållet bör man köpa separata biljetter. Orsaken är det dåligt genomtänkta betalningssystemet. Man kan betala med kreditkort vid bron. Då finns det flera infarter och ingen kö. Har man en kombinationsbiljett, måste man visa upp den i en manuell lucka, vilket kan betyda lång väntan i kö, eftersom man för det mesta bara har en lucka öppen.

Färjorna
Jag tycker att vägen genom Danmark är seg och man håller äntligen på att komplettera motorvägen ända fram till Rødby. När man kör ombord på färjan hoppas man alltid att färjan är tysk. Då är maten bättre och personalen trevlig och uppmärksam. Danskarna har aldrig varit bra på service. Menyn har inte förändrats på många år, så man är ganska trött på den. Jag har aldrig lyckats förstå varför danskarna inte serverar smørrebrød på båtarna och varför får man inte goda korvar och surkål på de tyska?

Josthof
När vi kör av färjan i Puttgarden börjar det mörkna. Man håller på att förlänga Autobahn ända ut mot Fehmarn, vilket är skönt. Hur många gånger har jag inte kört som en galning, med vansinnesomkörningar för att komma i tid till en färja.
På vägen upp stannade vi i Lübeck, som var en vacker Hansastad men blev ohyggligt förstörd under kriget av engelska luftangrepp. Men det är fortfarande trevligt att gå runt i de medeltida gränderna, där några få gamla hus är kvar.
Frågan brukar vara var man skall sova över. Gunnela och jag har hittat Josthof, som ligger i Salzhausen, söder om Hamburg (04172 - 90 980). Det är ett typiskt, romantiskt, hotell i nordtysk stil med en tjusig matsal och underbar mat. Vi fick ett stort dubbelrum med härliga kuddar och duntäcken. Övernattningen,, tillsammans med middagen gick å 190 €, inte särskilt dyrt.

Lång väg
Vi körde kl. 9 på morgonen. GPS:en räknade ut att det skulle ta nio timmar att köra till Paris, vilket blev tio när pauserna kom in. Trafiken var i början lugn, men senare blev den intensiv och en hel del lastbilar, som lustigt nog var svenska. Jag hade för mig att de inte fick köra på söndagar.
När vi tankar, dricker kaffe eller äter så kan vi konstatera att standarden är långt över den svenska. God mat, vänliga , servicemedvetna tyskar och fräscha toaletter, där man få betala, vilket man gärna gör. Inne i Frankrike är maten ännu bättre, men lika rent och snyggt. Man skall undvika att stanna i Belgien där ställena är trista med dålig mat. Men se upp! Bensinmackarna ligger glest i Belgien.
Vi har otur och fastnar i köer vid infarten till Paris. Radion berättar att det blir nya strejker och Sakozy har tagit hem fransmän från Tchad. Det märks att vi är hemma i Frankrike igen.
Gunnela och jag är vid det här laget ganska sega och när vi har kånkat in bagaget och kissat hunden så delar vi på en flaska välförtjänt Champagne, som har väntat i kylen.

Skrivet av Erik Edelstam.
Bilden föreställer min hustru Gunnela och Sushi vid Josthof