Efter den olympiska eldens fiasko på gatorna i Paris igår, konstaterar tidningarna att misslyckandet ligger på tre plan: diplomatiskt, politiskt och sportsligt. Trots en fullständigt grotesk polisinsats med 3.000 man och ett stort antal brandmän (vad de nu hade där att göra) som sprang med i cirkusen, lyckades människorättsaktivister förstöra den kinesiska festen och peka på en maktfullkomlig diktaturs övergrepp.
Scenerna var helt overkliga, men förutsägbara. Den brutala kravallpolisen CRS, rekryterad från samhällets bottenskikt, som bankar livet ur aktivister, majoriteten fransmän men också tibetaner och kineser. Blodiga, sönderslagna ansikten, blå monster som trycker ned fredliga demonstranter mot gatan och sätter handbojor, som sliter tibetanska flaggor från människor som står och tittar på utan att göra något och som till sist ändå inte lyckas stoppa protesterna. Allt detta i ett land som sätter yttrandefriheten och rätten att demonstrera mycket högt.
Parallellt demonstrerade pro-kineser med egna, röda flaggor. Ingen rörde dem eller tog deras flaggor. Inrikesministern Michèle Alliot-Marie, kallad MAM, såg frågande ut när reportrar frågade henne om hon givit order om beslag av tibetanska flaggor. – Nej, sade hon, det har jag inte gjort. Men saken måste undersökas.
Hon ljög säkert, vilket inte är förvånande och är en av figurerna bakom fiaskot. - Hur kunde Frankrike lägga sig helt platt för kineserna och låta dem diktera villkoren för den olympiska elden?
Kineserna bestämde rutten för elden, som för det mesta gick längs med Seines kajer, där det är svårt för folkmassor att samlas, sedan Champs-Elysées, Hotel de Ville (stadshuset), Nôtre Dame och till sist ett stadium i utkanten av Paris. Kineserna hade sina egna säkerhetspoliser i blå träningsoveraller, som sprang närmast fackelbäraren, i den enorma karavanen, mest polisbussar. Just bakom rullade limousiner med ansvariga kineser, utrustade med kommunikationsradio, som styrde hela evenemanget. Hur är detta möjligt i en europeisk demokrati?
De franska polismonstren slog till höger och vänster, en av fackelbärarna fick till och med ett slag i ansiktet. De förklädda kinesiska snutarna var heller inte sena att slå folk på käften. Under bråket blev poliser, kineser och stackars idrottsmän som bar facklan, utbuade och utvisslade av alla åskådare, med all rätt.
Under bråken, som de 3000 polismännen inte lyckades bemästra på ett värdigt sätt, greps kineserna av panik och släckte ned facklorna, som de franska idrottsmännen sprang med, fyra gånger. Elden transporterades istället i en buss. Idrottsmännen, som fick sina facklor nedsläckta, kände sig förnedrade och utnyttjade. När kolonnen kom fram till Hôtel de Ville, där Paris borgmästare väntade, tillsammans med tusentals demonstranter, beslöt en vansinnig kines, som tydligen var ansvarig (allt filmat på TV) att man skulle fortsätta, trots att en ceremoni var inplanerad. Kanske kineserna inte gillade det stora plakatet på byggnaden som sade att: - Paris försvarar mänskliga rättigheter överallt!
Det blev inte bättre vid Notre Dame, där det blev bråk och en flagga som visade de olympiska ringarna som handbojor, som täckte fasaden. Snuten fortsatte att slå folk på käften och kineserna fortsatte att vara arroganta och maktfullkomliga. Hela tiden blev kineser och kravallpolisen utbuade och bombarderade med ägg.
Från ansvariga politiker hördes inte mycket. Den vanligtvis mycket talföre och allestädes närvarande presidenten Sarkozy, yttrade inte ett ord under dagen. Det var ”la silence embarassé”, den generade tystnaden.
Fortsättning följer.
Skrivet av Erik Edelstam
No comments:
Post a Comment