Vi har en viss samhörighet, jag och alla de andra som reser Ryanair. Vi
biter ihop. Vi finner oss i att bli illa behandlade. Vi finner oss i
att bli utskällda. Vi finner oss i att få våra personligaste ägodelar
öppnade och beskådade in på minsta lilla toiletteartikel.
Varje gång jag ska ut och resa börjar jag med att gå in på SAS eller
Air France hemsidor och titta på priser. Jag läser ju då och då om alla
fantastiska erbjudanden – Paris-Stockholm till vrakpris.
Men – de finns ju inte! I alla fall inte när jag ska ut och resa.
Så då hamnar jag framför Ryanairs hemsida. Den är snabb och effektiv,
det måste jag erkänna. Enkelt att hitta billiga avgångar, ibland till
och med till priset av 1 €!.
Men, men, man måste ju betala flygplansskatt. Också vill jag ha
prioriterad ombordstigning, det är skönt.
Och vips är jag upp i 80€ - minst.
Men det är ju ändå så billigt, jag bokar.
Så står jag där en dag på Porte Maillot i Paris i en mycket långsam kö
för att köpa bussbiljett till flygplatsen.
Där gick 13€ - enkel resa. Avgången är ungefärlig, ibland kl 11, ibland
kvart över, ibland tjugo över.
Men jag är ändå på väg. I en och en halv timme! Trångt, trångt.
Väl framme trängs vi alla om, att snabbt slita åt oss våra väskor för
att snabbt ställa oss i incheckningskön. Jag, med min prioritering ser
överlägset på de stackare som hamnar sist i kön. Det tar nämligen tid,
lång tid! Vid incheckningen är man mycket sträng med kilona. Den
stackare som har ett kg för mycket får packa om! Men inte vid sidan om,
utan medan alla i kön ser på och väntar!
En och annan lyckas slinka igenom. En ryggsäck märks inte och en och
annan bag slinker också igenom nålsögat, något som kommer att märkas
senare. Nämligen inne i flyget, då alla svettas och försöker stuva det
enorma handbagaget i det lilla, lilla utrymmet. Personalen hjälper
inte till – de tittar på.
Efter incheckningen väntar nästa kö. Nu ska vi igenom
säkerhetskontrollen. Nu blir det riktigt roligt! Här slipper ingen
igenom! Vi får ta av oss skärp, stövlar, jackor, halsdukar och tömma
fickor på mynt, mobiltelefoner och allt annat misstänkt. Och ve den som
inte har sina toiletteartiklar i härför avsedda plastpåsar av ett visst
bestämt format!
Har vi riktig tur har personalen handskar på sig – åtminstone på ena
handen! Man kan riktigt se hur de njuter när de långsamt slänger en
mycket dyr flaska parfym i soporna… Månne de plockar upp den senare för
personligt bruk?
Äntligen igenom. Men – med samma långsamma beteende klär nu alla på sig
och stoppar nogsamt ner mobiltelefoner, småpengar osv. – här går inget
snabbt.
Så kommer nästa väntan, vid vilken utgång ska man stå?
Att i förväg bestämma utgång, ligger inte för Ryanair. Nej, då blir
det ju inget roligt. Nu ska alla stå beredda i minst en halvtimme för
att kasta sig i rätt kö oc helst hamna långt fram. Det är inte tal om
att lämna plats för äldre eller föräldrar med småbarn! Här gäller
djungelns lag!
Tur att jag har min prioritering!
Äntligen tänds skylten! Uppställning i led! Men, men, så lätt ska det
inte gå! Vi med prioritering granskas nu mycket noga. Vi har ju haft
den enorma fräckheten att checka in hemma och det är mycket
misstänksamt! Nu granskas våra uppgifter och jämförs med våra pass och
det går inte i en handvändning, inte.
Våra A4 papper ska nu nagelfaras, sedan vikas vid den streckade linjen
och dras isär. Sax finns inte!
Äntligen släpps vi ut och vi slänger oss uppför trapporna för att få
våra favoritplatser. Jag för min del, vid nödutgången. Men här gäller
det att kunna engelska – kan man inte det, får man inte sitta här.
Puh. Nu sitter jag här i mitt plastsäte. Ryggen går inte att fälla.
Halsduken får jag inte ha på mig, min handväska och alla mina
tillhörigheter ligger i hatthyllan ovanför mig. Tack och lov hann jag
rädda min bok.
En högtalarröst på högsta volym säger åt oss att skynda på, nu ska vi
iväg. Det gäller att hålla tiden! Alla slänger sig ned på sina säten
och med ett vrål är vi uppe i luften. Puh.
Hjälp, nästa skrällande högtalarröst! Vi ska köpa lotter! Varför
framgår aldrig – rösten är omöjlig att uppfatta.
Härligt, nu kommer serveringsvagnen. Jag är rejält hungrig efter att ha
motstått den svindyra och slabbiga självserveringen på Beauvais
flygplats.
Kanske en whisky? När jag ser att den serveras i små plastförpackningar
avstår jag mer än gärna och beställer istället en Minestrone-soppa.
Fram med brickan som är gömd i armstödet. Ve och fasa – den är inte
avtorkad sedan flera år och är fylld med grönt mögel, balanserar
alltså den kokheta Minestroneburken av plast i handen. Men allt går.
Det är ju så billigt!
Resan går fort, vi närmar oss landning, vi spänner fast oss och DUNS,
där for planet i backen!
Ingen mjuklandning där inte!
Men- vilken lycka – vi är framme!
Nästan – nu väntar nästa buss!
Men. Men, bagaget kommer alltid med, flyget landar i tid - om inte
före - snabbt in, snabbt ut.
Trots allt: Ryanair är fantastiskt.
Och jag känner en väldig gemenskap med alla de, som likt mig själv
kämpar vidare och tror på Ryanair, trots att vi blir illa behandlade,
förödmjukade och utsatta för allehanda övergrepp.
Nu måste jag boka nästa resa…
Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto www.theregister.co.uk
No comments:
Post a Comment