Fäderneavets dag, Chateau de Rambouillet och prinsessan Lamballe.

Vad är fädernearvets dag? – I Frankrike heter det le Jour de Patrimoine. Man kan väl också kalla det nationalarvets dag. Det vi har ärvt från våra förfäder. Det är den dagen då alla franska statliga och kommunala myndigheter öppnar sina portar för allmänheten. Skattebetalarna har rätt att få se vad de betalar för. Även franska ambassader utomlands öppnas för allmänheten, till och med det vackra residenset på Narvavägen i Stockholm, med sitt jätteporträtt av Richelieu, i en salong.

Intresset från allmänheten är naturligtvis enormt. Vem vill inte komma in i Elyséepalatset och glida runt i guldsalarna, titta in hos premiärministern på Hôtel Matignon, ännu ett magnifikt palats eller vandra runt i Quai d’Orsay, utrikesdepartementet eller Assamblé, det franska parlamentet, som ligger vägg i vägg vid Seinestranden? – Alla vill och köerna är enorma, men inte oövervinneliga. Tidningarna har haft tjocka bilagor, där man kan läsa om alla tusentals ställen runt om i Frankrike, särskilt i Paris, och som man kan besöka.
Besökssiffrorna har i år slagit alla rekord. 12,4 miljoner människor gick ut och besökte 15 000 olika platser. Bara Elyséepaltset fick 20 500 besökare. Och detta på två ynka dagar.

På TV ser man hur respektive minister välkomnar allmänheten i sina fantastiska arbetsrum, med vackra antikviteter, dyrbara gardinuppsättningar och mycket smakfullt möblerat. Till och med Sarkonixon och drottning Carla går längs med köerna och hälsar folk välkomna. - Skulle ni kunna se svenska regeringen hälsa den svenska allmänheten välkomna i sina tjänsterum? Knappast. Däremot tror jag uppriktigt att kungen skulle ställa upp och hälsa folket välkomna till slottet och sitt eget arbetsrum. Han verkar, paradoxalt nog, ha större närhet till allmänheten än politikerna.

Varför öppnas inte alla svenska statliga institutioner, departement och slott för allmänheten? Den franska tanken är alldeles utmärkt. Skattebetalarna har rätt att under några dagar få titta på vad man har betalt för. Det kallar jag demokrati.

Utländska ambassader, främst ambassadörsresidens, öppnas också. De brukar vara mycket eleganta. Svenska ambassaden ställer naturligtvis inte upp, men den platsar nog inte heller bland Paris vackraste ambassader. Det är ett 70-talsmonster, en betongklump som är ett hån mot allt vad klassisk svensk skönhet och design heter. Arkitekten och inredningsarkitekten måste ha fått en estetisk kollaps och den goda smakens härdsmälta.

Det märkliga är att ingen i svenska media hade koll på de här två dagarna, 20 och 21 september. För den kulturellt intresserade, som har sett det mesta av Paris, är les Jours de Patrimoine verkligen värda en egen resa. Då får man se något som man aldrig annars kan se. En glimt av makten och härligheten.

Själv begav jag mig ut på landsbygden till Chateau de Rambouillet, som en gång var Ludvig XVI:s jaktslott och för att få Marie Antoinette att stanna kvar under de, för henne, tråkiga jakterna lät han till och med bygga en fårfarm, där hon kunde leka herdinna och kela med lammen.
Under revolutionen stormade pöbeln slottet. Det blev ”demeublé” , som det står så elegant i broschyren. En direkt översättning är, ”avmöblerat”, som egentligen betyder plundrat, som hundratals andra slott i Frankrike. I Versailles pågick dagliga auktioner i flera månader. De flesta av möblerna finns idag på engelska slott.
Idag är slottet statlig egendom och presidenten använder det för representation och konferenser vid statsbesök. Vi möttes av soldater från det republikanska gardet i paraduniformer och ävenså medlemmar av den fruktade kravallpolisen CRS, även de i paraduniform, som vaktade visningen. Alla var artiga och trevliga och ansträngde sig för publiken.

Slottet var tråkigt möblerat med 1800-talsmöbler och var helt säkert tusen gånger tjusigare under ”l’ancien régime”. Men det har en fantastisk rokokoträdgård och en enorm park med dungar, konstgjorda broar, dammar, kanaler och små paviljonger som ligger här och där. Vi tittade på fårfarmen. som idag är ett statligt avelscentrum för får, Marie Antoinettes mejeri, kallat ”La laiterie de la Reine” och på prinsessan Lamballes lilla ”folie”, tokighet. Det är en liten paviljong med stråtak och en interiör, som är helt täckt med snäck- och musselskal. Pärlemorn glittrar verkligen. Den kallas ”La chaumière aux coquiages”. Jag rekommenderar verkligen ett besök en vacker dag, med en picknick. Det går tåg dit från Paris.

Prinsessan Lamballe var Marie Antoinettes bästa väninna och nära släkt med kungen. De var egentligen som ler och långhalm. Hon fick ett ohyggligt slut under revolutionen.
Hon hade rest till London för att söka hjälp för kungafamiljen, men när ingen lyssnade. återvände hon till Paris och till den inspärrade kungafamiljen i Tuilerierna för att ge dem stöd. När familjen fördes till det ruskiga fängelset ”Temple”, greps den mycket vackra, 42 åriga, prinsessan och fördes till en vaktstuga, där den berusade pöbeln slet av henne kläderna, våldtog henne och misshandlade henne svårt med en hammare och hackor. Till sist högg de av huvudet, satte det på en pik, satte upp den nakna kroppen på två andra pikar och tågade i triumf genom Paris.
Huvudet fördes till ett café där allmänheten fick beskåda det och en frisör gjorde rent ansiktet och fixade till frisyren så att hon skulle vara lätt att känna igen. Meningen var att huvudet skulle sättas upp igen på piken och drottningen skulle tvingas kyssa sin väninnas kalla läppar. Mobben tågade bort till Temple och visade upp huvudet i triumf för drottningen, som föll ihop, svårt chockad. Någon kyss blev det aldrig. Och hur det gick för drottningen vet vi alla, men hennes kropp blev aldrig skändad, även om hon tvingade uträtta sina behov offentligt, just innan hon giljotinerades. Men då spelade det väl ingen roll.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto Elyséepalatset: picasawet.google.com
Rambouilletslottet: picasawet.google.com
Prinsessan Lamballe av Roslin: me.johannaost.com