Det känns genast att man är tillbaka i en annan kultur när vi kommer tillbaka till Frankrike efter en sommar i Sverige. Alla håller hastigheten på vägarna och jag blir utskälld av den koleriske grannen när jag behagar klaga på hans strålkastare som belyser min trädgård hela kvällarna.
Det stora händelsen här i Paris är påven Benedictus XVI besök i Frankrike. Trots att man hela tiden talar om ”la laïcité”, vilket betyder konfessionsfrihet, människans frihet mot religionen, togs påven emot som ett statsöverhuvud. Visserligen är påven ledare för lilla Vatikanen, men han gjorde visit i rollen som kyrklig ledare.
Kritiker klagade följaktligen på att han togs emot av Sarko på flygplatsen, med pomp och ståt och republikanska gardet i givakt. Som om inte det skulle vara nog var det jättemottagning i Elyséepalatset, direktsändning i TV och tal av både Sarko och Benedictus. Visst togs påven emot som ett mycket viktigt statsöverhuvud.
Han talade bra franska med en gnällig röst och gav intryck av att vara just den konservativa, inskränkta person, som han egentligen är.
Arrangemangen var imponerande. På lördagen hölls en jättelik friluftsmässa på boulevard des Invalides. Hela området var avspärrat och en gigantisk scen med altare var uppbyggd längst upp på rondellen. Körer och orkester var i full gång och hela vägen ned till Seine var packad av folk. Fransmännen är ett mycket religiöst folk, som går i kyrkan och engagerar sig i det religiösa livet. Under påvens besök sköttes allt av frivilliga, mest ungdomar.
Via TV kunde man se ut över folkhavet i de olika arrangemangen och jag slogs av den stora mängden ungdomar. Det verkade nästan som om de var i majoritet.
På kvällen var det stor show i katedralen Notre Dame med pompös mässa och ett gigantiskt fackeltåg av troende. Nästa dag blev det en mässa till vid Les Invalides med lika mycket folk, d.v.s. över hundratusen människor.
Sedan flyttade hela cirkusen till Lourdes, stället där nunnan Bernadette fick syn på jungfru Maria för 150 år sedan. Lourdes är berömt för alla mirakler där handikappade har rest sig ur rullstolar och kastat sina kryckor. Man skall röra bergsväggen och dricka ur källan inne i grottan. Även här var tusentals frivilliga igång och folkmängden imponerande.
Benedictus XVI gjorde onekligen succés och Sarko kunde tjäna in några välbehövliga goodwill poäng.
Vid friluftsmässan vid Invalides var även regeringsmedlemmar med som självklara deltagare, bl.a. justitieministern Rachida Dati, som såg sig gåtfullt omkring bakom stora solglasögon. Hade hon rest sig upp hade man förmodligen kunnat se en mage som putade ut. Frankrike vore inte Frankrike om man inte kunde presentera pikanta skandaler. Justitieministern, här kallad la Garde des Sceaux, har helt enkelt blivit på smällen, vilket i och för sig inte är särskilt märkligt. Det pikanta i saken är att denna mycket attraktiva singel på 42 år vägrar uppge vem pappan till det väntade barnet är. - Det angår ingen, säger hon, och sätter genast igång en våg av spekulationer i pressen om vem denne lycklige man är.
Rachida Dati är av marockanskt ursprung och var Sarkos presstaleskvinna under hans presidentvalskampanj. Som belöning för sina insatser fick hon justitieministerposten, en så pass tung ministerpost har ingen med invandrarbakgrund haft förut.
Men vem är pappan då? – Min gissning är att det är Sarko själv. De har rest väldigt mycket tillsammans och alla vet ju hur lätt det är hänt att man hamnar i fel rum och säng när man bor på hotell.
Sarko som redan är gift med drottning Carla och dessutom president, kan ju i anständighetens namn inte erkänna att det är han som är den stolte pappan. Även i frigjorda Frankrike finns det gränser.
Skrivet av Erik Edelstam
Bilder: notredamedeparis.fr och chinadayly.net
No comments:
Post a Comment