Guadeloupe – vem bryr sig?

Under sex veckor har den franska kolonin, eller som man milt uttrycker det i Frankrike, ”Departement Outre Mer", ungefär länet över havet, varit offer för en generalstrejk. Det har varit mycket bråk med brinnande bilar, slagsmål med kravallpolisen CRS och tomma hyllor i butikerna. Under en period fanns inte heller bensin på mackarna och köerna ringlade sig långa. Hela samhället var på väg att strypas långsamt. – Men ingen här i France Metropole, som själva hemlandet kallas, verkar bry sig. Man rycker på axlarna och tittar likgiltigt på TV-bilderna med brand och slagsmål.

Det var som att krigen i Paris förorter, förra året, flyttades ut till Guadeloupe. På något sätt har protesterna samma bakgrund, utanförskapet, arbetslöshet och hat mot myndigheterna. Den drivande kraften bakom strejken har varit fackförbundet LKP, en lokal, maffiaartad organisation som via hot och straff har kört hårt med näringslivet på ön. Ledaren heter Elie Domota, som är en karismatisk och demagogisk person, som för tankarna till Leon Trotskij.

Protesterna har varit mot dyrtiden. De franska kolonierna, som ligger långt från hemlandet, har ett oerhört högt kostnadsläge. De franska Antillerna där Guadeloupe och Martinique ingår, är väldigt dyra ställen. Orsaken är att alla varor fraktas dit per båt från Frankrike. Importbolaget, som senare säljer varorna vidare, har naturligtvis monopol, i sann kolonialistisk anda. Guadeloupe ligger väldigt nära Venezuela, det naturliga hade varit att man importerat varor därifrån. Men så sker icke. Därför är det så dyrt på Antillerna. Jag antar att samma system är i gång på alla öar i Frankrikes knäppa kolonialsystem.

Det värsta stället måste vara Polynesien, dit varor fraktas, i monopol, från Frankrike, över Atlanten, genom Panamakanalen och sedan över hela Stilla Havet. Nya Zeeland och Australien ligger inte särskilt långt bort, varför inte importera därifrån? – Befolkningen är fredlig och lever på stora subsidier från Frankrike och på självhushåll. Gendarmer och poliser är alla lokala med franska uniformer och de franska tjänstemännen håller väldigt låg profil. Därför är det lugnt. Ingen talar om självständighet.
Men vad som sticker i ögonen är att de tillresta franska tjänstemännen, som arbetar i administrationen får höjd lön med över 40%, just för att det är dyrare i DOM-TOM. Men varför skall just de vara mer privilegierade?

Den allestädes närvarande presidenten Sarko, har i detta fall varit allestädes frånvarande. Han har helt enkelt förträngt problemet fullständigt. Efter generalstrejken som nästan knäckt ekonomin på ön och grannen Martinique, lyckades prefekten få tillstånd ett slut på förhandlingarna med ett avtal.

Man höjde bl.a SMIC , som är på 1 000 € med 200 €. Men vad är SMIC? Det är den franska världens gissel, den minimilön som alla arbetsgivare måste betala. Det betyder att alla låglönetagare får SMIC, inte en cent till. SMIC:en är uträknad så att man kan hanka sig fram på ett minimum här i själva Frankrike, med det räcker inte till i DOM-TOM (kolonierna) där priserna är mycket högre. Man lyckades också pressa igenom att banker, flygbolag, land- och sjötransporter, kommuner och andra sänkte sina avgifter.

Första tanken är emellertid att de andra kolonierna kommer att kräva samma förmåner och då blir det samma bråk där. På Réunion i Indiska Oceanen har pöbeln redan börjat bränna bilar och kasta sten på polisen. När följer de andra efter?

På Antillerna, Réunion och Guyana finns en särskild rasaspekt med i bilden. I intervjuer på TV ser man hur upprorsmakarna, som nästan alla är färgade, protesterar mot de vita plantageägarna och arbetsgivarna vid industrin. Majoriteten av befolkningen är ättlingar av slavar och känner sig inte hemma vare sig som fransmän eller som urinnevånare. Enda ställena där ursprungsbefolkningen finns kvar och är i stor majoritet är Nya Kaledonien och Franska Polynesien och där har det hittills varit lugnt.

Elie Domota och hans LKP fick igenom sina krav och man trodde att solskensparadiset skulle återgå till det normala och att turisterna, förhoppningsvis, skulle komma tillbaka. – Men vad händer då?
Jo, de förbannade vita arbetsgivarna, de s.k. békés, genomförde en protestmarsch med alla sina jordbruksmaskiner och lastbilar, en fransk, klassisk ”operation escargot” (operation snigel) där hela Guadeloupe fick trafikinfarkt, à la Paris. LKP hade dessutom ockuperat ett antal farmer och fabriker; dessa försattes i lockout och upprorsmakare fick sparken.
Arbetsgivarna, les békés, slog tillbaka och fann sig inte bli behandlade hur som helst.


Guadeloups Trotskij – den militante Elie Domota, skällde framför TV-kamrorna och sade att om det inte passade de vita ”békés” att umgås med den lokala befolkningen och ta sitt ansvar, kunde de lika gärna åka hem till ”France Metropol”.
Då tog det hus i helvete och det tröga, men aggressiva, franska rättssystemet sattes igång, som en rostig, trött gammal maskin. Domota blev helt enkelt anklagad för rasism, enligt de stolta, franska lagarna om frihet, som gick i ide under kriget.
Varför talar ingen om självständighet? Jo, därför att alla ändå vill ha de stora bidragen från Frankrike, gratis skolor och framför allt det extremt generösa sjukförsäkringssystemet, Sécurité Sociale. Situationen i Haiti är ett förskräckande exempel, och varför inte alla de frigjorda staterna i Afrika?

Bråken fortsätter på Guadeloupe och Martinique, men jag kan lugnt rekommendera en semester där, det lär vara hur billigt som helst och de stackars hotellen och restaurangerna lär göra vad som helst för att få några kunder. - Ha det så trevligt!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.frenchcaribbean.com, http://www.corsematin.com och stockholm-expressen. se