Svart städhjälp och andra svåra brott

Moraltanterna dominerar i svensk press. Nu förfasar man sig över alla politiker som anlitar svart arbetskraft, jag menar inte våra bröder och systrar från Afrika, utan jobb utan att betala skatt. Jag kan ärligen bekänna att jag under mitt långa liv, aldrig betalt in skatt för städning, snickare, murare, målare eller barnpassning.
Det är en kombination av snålhet och politisk protest. Sverige har världens högsta skattetryck (eller i varje fall, har haft) och många gånger dubbelbeskattas man. Det rör sig om så små summor och alla tjänar på affären (utom staten). Varför skulle jag betala? Och varför skall arbetstagaren betala?
I Frankrike finns ett system med checkar. Man köper exempelvis en check för 100 kr och betalar barnflickan med den. Men 50 kr av beloppet är skatter och avgifter. Skall hon ha 100 kr i lön måste man således betala med två checkar. Ett enkelt system.
Moraltanterna bland journalisterna som skriver om svarta tjänster, anlitar förmodligen alla svart arbetskraft. – Hur gör man, förresten, om man verkligen vill betala skatt ? Vart går man? Det vore kul att veta.

En av mina vänner fick för några år sedan en mycket hög befattning inom den offentliga sektorn och kunde med en suck bekräfta att man fick övergå till vit arbetskraft därhemma. Hotet från snokande journalister var alltför stort. Men den höjda lönen var så bra att det lönade sig ändå.

När jag var i Sverige seglade Schenströmaffären upp. Bedrövligt. Ingrid Schenström blev uppspikad på väggen för att hon var en kvinna. Hade Lars Danielsson kysst Helena Stålnert på krogen, hade det säkert inte varit någon fara. Dessutom hade inte Schenström jouren ensam. Men tidningarna sålde lösnummer och det är väl det som gäller. Som en sista tanke kan man alltid säga att det var klumpigt att gå ut på krogen och supa till och hångla. Bättre att ta in på hotell och beställa på rummet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från www.svartstadhjälp.se

Sverige – Frankrike

Att bila från Stockholm till Paris är en seg tillställning som har sina sidor. Vi tog två dagar på oss. I november är vädret opålitligt. Vid avfärden från Sörmland kl. sex på morgonen låg snön och vid ankomsten till Paris vid 18-tiden var et 18 grader varmt. Vi körde på en lördag och söndag för att slippa lastbilar, men trots det var det mycket lastbilar i farten, framför allt i Tyskland. Trafiken var gles i Sverige och intensiv på Autobahn i Tyskland.

Dåliga restauranger
Jag har kört ned till Skåne, tur och retur, varje år de senaste 40 åren. Sakta har vägarna blivit bättre, men standarden på restaurangerna utefter vägen lika usel. Räddningen är McDonalds som har ställen längs med vägen, så man i alla fall inte svälter. Jag frågar mig hur det egentligen är möjligt att servera så dålig och tråkig mat längs med E4:an. Köksmästarna måste verkligen hata sina kunder. Rekordet slog av restaurangen Dinners i Ödeshög, där personalen går runt i smutsiga T-shits, serverar fabrikslagad mat från odiskade kastruller och hade en obeskrivligt äcklig toalett. Toaletterna är överlag snuskiga och ofräscha längs med vägen.

Öresundsbron
Jag kör alltid omvägen över Öresundsbron, som jag tycker är fantastisk. Det är en glädje att slippa Öresundsbolagets trista färjor med sin sura personal, som trafikerade Limhamn – Dragör. Det känns som att lyfta med ett flygplan när man kör upp på bron. Det finns ett trick med bron. När man åker mot Tyskland kan man ta en kombinationsbiljett med Rødby – Puttgarden, men kommer man från andra hållet bör man köpa separata biljetter. Orsaken är det dåligt genomtänkta betalningssystemet. Man kan betala med kreditkort vid bron. Då finns det flera infarter och ingen kö. Har man en kombinationsbiljett, måste man visa upp den i en manuell lucka, vilket kan betyda lång väntan i kö, eftersom man för det mesta bara har en lucka öppen.

Färjorna
Jag tycker att vägen genom Danmark är seg och man håller äntligen på att komplettera motorvägen ända fram till Rødby. När man kör ombord på färjan hoppas man alltid att färjan är tysk. Då är maten bättre och personalen trevlig och uppmärksam. Danskarna har aldrig varit bra på service. Menyn har inte förändrats på många år, så man är ganska trött på den. Jag har aldrig lyckats förstå varför danskarna inte serverar smørrebrød på båtarna och varför får man inte goda korvar och surkål på de tyska?

Josthof
När vi kör av färjan i Puttgarden börjar det mörkna. Man håller på att förlänga Autobahn ända ut mot Fehmarn, vilket är skönt. Hur många gånger har jag inte kört som en galning, med vansinnesomkörningar för att komma i tid till en färja.
På vägen upp stannade vi i Lübeck, som var en vacker Hansastad men blev ohyggligt förstörd under kriget av engelska luftangrepp. Men det är fortfarande trevligt att gå runt i de medeltida gränderna, där några få gamla hus är kvar.
Frågan brukar vara var man skall sova över. Gunnela och jag har hittat Josthof, som ligger i Salzhausen, söder om Hamburg (04172 - 90 980). Det är ett typiskt, romantiskt, hotell i nordtysk stil med en tjusig matsal och underbar mat. Vi fick ett stort dubbelrum med härliga kuddar och duntäcken. Övernattningen,, tillsammans med middagen gick å 190 €, inte särskilt dyrt.

Lång väg
Vi körde kl. 9 på morgonen. GPS:en räknade ut att det skulle ta nio timmar att köra till Paris, vilket blev tio när pauserna kom in. Trafiken var i början lugn, men senare blev den intensiv och en hel del lastbilar, som lustigt nog var svenska. Jag hade för mig att de inte fick köra på söndagar.
När vi tankar, dricker kaffe eller äter så kan vi konstatera att standarden är långt över den svenska. God mat, vänliga , servicemedvetna tyskar och fräscha toaletter, där man få betala, vilket man gärna gör. Inne i Frankrike är maten ännu bättre, men lika rent och snyggt. Man skall undvika att stanna i Belgien där ställena är trista med dålig mat. Men se upp! Bensinmackarna ligger glest i Belgien.
Vi har otur och fastnar i köer vid infarten till Paris. Radion berättar att det blir nya strejker och Sakozy har tagit hem fransmän från Tchad. Det märks att vi är hemma i Frankrike igen.
Gunnela och jag är vid det här laget ganska sega och när vi har kånkat in bagaget och kissat hunden så delar vi på en flaska välförtjänt Champagne, som har väntat i kylen.

Skrivet av Erik Edelstam.
Bilden föreställer min hustru Gunnela och Sushi vid Josthof

Strejk, Sarko, Cecilia och Springboks

Det fina höstvädret fortsätter här i Paris. Det kan ju i alla fall vara en tröst för de som inte kan ta sig till jobbet. Fackföreningarna gick idag ut i en massiv transportstrejk för att visa musklerna mot den stroppige Sarkonixon. Det blir en intressant fight. Alla tidigare presidenter och premiärministrar, särskilt Juppé 1995, har försökt få bort de extrema förmåner som vissa grupper har tillskansat sig under åren, med strejker och trakasserier mot publiken. De värsta har varit ”Les Cheminots”, lokförarna, som kan pensionera sig efter 50 års ålder. Varje jul har tågen och metron i Paris gått i strejk för att pressa ut ytterligare förmåner. Offren är som vanligt ensamstående mödrar, pensionärer och vanligt hyggligt folk som måste arbeta för att överleva. Ingen har lyckats besegra fackföreningarna och folket som står övergivna på perrongerna, protesterar, konstigt nog, inte.

Sarkonixon står inför en bitter strid. Det skall bli intressant att se hur han tacklar situationen, om han har samma styrka som Margaret Thatcher, när hon knäckte den brittiska fackföreningsrörelsen och räddade England.
Sarko förlorade första ronden idag, när det meddelades att hans protesterande hustru Cecilia ville skilja sig. Lille Napoleon, som han kallas, hade förmodligen inte lyckats skilja på rollen som en maktfullkomlig president och en ödmjuk, kärleksfull make. Den store Napoleon var för övrigt den ende franske statschef som skiljt sig under sin ämbetsutövning. Mina sympatier ligger hos Cecilia, som, hyggligt nog, ställde upp på hans presidentkampanj, men i längden inte stod ut. Heder åt henne!

Fortfarande som enda svenska media, rapporterar Words & Art om rugby VM. I söndags krossade sydafrikanska Springboks de argentinska Pumorna med 37 – 13. Detta genant, nästan helvita lag, rullade upp argentinarna och fick många försök, dvs rusningen bakom mållinjen med bollen, som ger fem poäng. Den store stjärnan, Bryan Habana, en av två svarta spelare i laget, gjorde fantastiska mål. Motsvarigheten till engelsmännens Wilkinson, Montgomery, sköt in straffar på löpande band mellan de höga målstolparna.
Det blir en spännande final mellan England och Sydafrika på lördag. Jag håller på Springboks.
Foto www.lematin.ch
Skrivet av Erik Edelstam

Landssorg och Versailles

Frankrike är idag ett land i sorg. ”Les Bleus” förlorade semifinalen i Rugby-VM mot England med 09 – 14. Det förfärliga var att Frankrike ledde hela matchen och att franskdödaren, den ohygglige Johnny Wilkinson sparkade in avgörande poäng de sista minuterna. Besvikelsen är enorm och fansen grät på gatorna. Sarkozy på hedersläktaren såg ut som han hade svalt en citron. Vid förra VM 2003 i Sydney var det också Wilkinson som sänkte ”Les Bleus”.
I kväll spelas andra semifinalen mellan Argentina och Sydafrika.

I det vackra och varma höstvädret passade jag på att besöka Versailles slott med mina söner. Tyvärr var fasaden övertäckt för putsning men annars var allt sig likt. Problemet var bara att det var massor av folk och en jättekö till kassorna. Det tog en timma att få biljetter. Ett uselt arrangemang. Varför kan man inte köpa biljetter i automater, som på Louvren? Ett gott råd är att köpa biljetter i förväg via Internet. Men det är också krångligt eftersom biljetterna skickas hem. Det går i alla fall att köpa biljetter på alla järnvägsstationer.
Spegelsalen var nyrenoverad och helt enkelt strålande. Men det var som sagt packat med folk och man fick armbåga sig fram genom passagerna. Kön på A13 in till stan var också massiv. Det här gången var det inte några döda får som blockerade vägen, utan alla parisare som hade varit ute och gått, cyklat eller vräkt i sig en jättelunch.
Bilden på Johnny Wilkinson kommer från www.artpax.com
Skrivet av Erik Edelstam

Fint väder, döda får och Babbis vidare öden.

Vädret är otroligt här i Paris. Dimma på morgonen och strålande brittsommar på eftermiddagen. Jag har kunnat sitta i vår lilla trädgård i Ste Gemme hela eftermiddagen.
I går, när jag körde västerut, på A13, motorvägen som går förbi Versailles och ut mot Normandie, såg jag jätteköer. Hela motorvägen var igenproppad in mot Paris. Det kallas på franska ”Bouchon”, just propp eller kork, och ordet blinkar på alla elektriska skyltar vid vägkanten.
Orsaken var en fullkomligt bisarr olycka. På morgonen hade en lastbil, lastad med döda fårkroppar, kört för fort, smällt i säkerhetsbarriären som skiljer körriktningarna åt. Vid smällen öppnades dörrarna bak och de döda, slaktade fåren ramlade ut på vägbanan, en efter en, ungefär var tredje meter. Chauffören fortsatte köra som ingenting hade hänt i några kilometer, hela tiden med fårkroppar som ramlade ur bilen. Till sist kom han in på boulevard Peripherique, som löper runt hela Paris och insåg sitt beklagliga predikament. Galningen försökte vända och köra tillbaka, men blev då till sist stoppad av polisen.
Bakom honom uppstod kaos i trafiken när alla bilister i morgonrusningen försökte väja undan kadavren som låg på vägen. Olyckor uppstod och de stackare som gick ut ur sina bilar, bedövades av en ohygglig stank. Det tog vägmyndigheten hela dagen att rensa upp, med folk klädda i skyddsdräkter och masker.

Vidare i Babbis öden. Medan hon låg i koma på Hôpital Laribosière med tre olika slangar i munnen och pipande apparater runt omkring sig, rullade hela apparaten vidare.
Laribosière är ett gammaldags, slitet sjukhus, som byggdes bredvid Gare du Nord under första världskriget för ta emot den aldrig sinande strömmen av sårade soldater på tågen från västfronten. En dyster historia där färgen flagnar och det är verkligen som att ta ett första steg in i Hades. Trots den sjabbiga, nästan overkliga atmosfären, så kunde jag konstatera att all modern utrustning fanns på plats och att personalen var otroligt kompetent. I Sverige hade stället naturligtvis varit utdömt för länge sedan.
I Frankrike är polisutredningar hemliga så man skall egentligen inte få veta vad som pågår, men en hygglig kommissarie berättade för mig att den korsikanska maffian var inblandad. De visste vilka förövarna var, men kunde inte bevisa något. Spelklubben de hade satt eld på, hade förlorat sitt tillstånd och man ville därför kamma hem försäkringspengar. Efter undersökningar konstaterade brandkåren och polisen att det rörde sig om mordbrand. Då skall, om allt går rätt till, inga försäkringspengar betalas ut. Men allt gick inte rätt till, utan försäkringsbolaget betalade glatt ut pengarna. Något var sjukt. Men det skulle bli ännu sjukare.
Fortsättning följer…

I kväll håller hela Frankrike andan när den första semifinalen i rugby går av stapeln. ”Les Bleus” möter England och i morgon möter Sydafrikas ”Springboks” uppstickaren Argentina Pumor. Det är bara att dra på sig den franska rugbytröjan och börja bita på naglarna.
Sarkonixon tittar säkert på matchen från hedersläktaren. Han har det jobbigt på hemmaplan. Det ryktas i tidningarna att hans bångstyriga hustru Cecilia vill skiljas. Hon ställde upp i presidentkampanjen, men står väl inte ut med en sådan karl.
Foto LP/ Yves Nicolas
Skrivet av Erik Edelstam

Vanlig fransk korruption och Babbi

Man blir inte förvånad när stora kanoner åker fast för insideraffärer. Det man egentligen borde bli förvånad över, är att saken kommer ut i offentlighetens ljus. Just nu släpas den smutsiga byken fram i offentlighetens ljus, här i Frankrike. Det handlar inte om några småhandlare som fått tips om börsen, utan de stora kanonerna, inklusive franska staten, som har gjort jättevinster genom att sälja aktier i Airbusföretaget EADS, innan det kom fram att det nya projektet, Airbus 380, hade stora problem med produktionen. Aktierna rasade naturligtvis, men cheferna och insiders hade hunnit sälja aktierna innan och kammade hem en jättevinst innan. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut brukade säga.

Problemet är bara at franska staten är djupt inblandad. President Sakozys gamle kompis Arnaud Lagardère, som han också kallade ”min bror” är djupt inblanda i affären. En klassisk ”business tycoon” och ”corporate raider” som köper upp och slaktar gamla företag utan hänsyn. Han har bl.a. köpt upp Frankrikes äldsta och största sportklubb, ”Racing Club”, där undertecknad är medlem i fäktsektionen. Varför har han köpt klubben? – Jo, därför att klubben har en magnifik fastighet mitt i centrala Paris. Den kommer snart att försäljas och klubben kommer att förvisas ut till förorterna och dö i all stillhet.
Han sålde plötsligt hälften av sitt aktiekapital i EADS. Köparen var inte mindre än franska statens finansbolag, Caisse des Dépôts, som köpte under hårt tryck från staten.. Men vem låg bakom trycket? Jo, Sarkozys gamle kompis, den dåvarande finansministern Thierry Breton, En riktig soppa, som avslöjas i offentlighetens friska ljus.

Sarkozy – Nixon går ut i pressen ”och kräver att sanningen skall komma fram”, men vi luttrade medborgare vet att allt är bara en skådeprocess och att Sarkos kompisar aldrig kommer att åka fast. Även en så pass läskig typ som Lagardère. Vi som bor i Frankrike och älskar landets underbara medborgare, humorn, den genuina kulturen och fantastiska naturen, kommer aldrig att förstå den ohyggliga korruptionen som sänker ned detta underbara land, till så tarvliga nivåer.

Låt oss gå tillbaka till min lilla dotter Ellinor, kallad Babbi, och hennes ohyggliga öde. I förra avsnittet låg hon i koma och familjen och kompisar satt i en trapp på sjukhuset.
Jag besökte ”Police Judicière”, kriminalpolisen, som undersöker brott och har ganska stor koll på vad som händer. Deras kontor låg bakom Gare du Nord och var ganska ruffigt. Det kom fram att de hade tagit dit sina egna datorer och möblerat med privata möbler. Vilken misär!
Men de var ganska klara över vad som hade hänt, och viskade till mig, ganska omgående, att det var korsikanska maffian som låg bakom attentatet. I Frankrike är nämligen polisutredningar hemligstämplade,
Jag var också upp hos brandkåren , ”les Pompiers” för att höra deras version. De hade gjort en undersökning och kunde berätta att ett antal brandbomber hade slängts in i spelklubben och att de, infernaliskt nog, hade brutit upp branddörrar för att elden skulle få bättre drag, vilket den naturligtvis också fick. Hela tiden gick jag runt i min pappas lodenrock i ett tillstånd av dvala och chock, på ett robotartat sätt.
Fortsättning följer.
Fotot föreställer den slirige Lagardière, Sarkozy-Nixon och, oturligt nog, den strålande Angela Merkel
Jag såg faktiskt det engelska rugbylaget i en buss idag, omgivna av kraftig poliseskort. Vi får vad som händer…
Foto från le Parisien, Gamma
Skrivet av Erik Edelstam

Att stänga av respiratorn och lite rugby

Jag har läst på kvällstidningarnas web-upplagor att en stackars pappa blev tvungen att stänga av den 16-årige sonens respirator efter omfattande hjärnskador. Pojken hade blivit ohyggligt slagen. Till råga på allt skedde det på gossens födelsedag.
Som en pappa, kan jag säga att han hade tur. Gratulerar. Pappa fixade saken – lidandet var slut. Familjen fick tid att sörja.

Jag och min familj fick aldrig det erbjudandet eller heller inte det alternativet. Vi sörjer för evigt.
Vår dotter Ellinor, som bodde i Paris, fastnade på sjätte våningen när korsikanska maffian hade satt eld på en spelklubb på nedre botten. Hela byggnaden fattade eld, grannarna flydde utan att väcka henne och hon vaknade först när hela rummet var fyllt av tjock, fet rök. Hon försökte ta sig ut ur byggnaden men stupade på tredje våningen, där hon senare återfanns av rökdykare från brandkåren. Rökgaserna hade exploderat och hon var bränd i ansiktet, lungorna blev också skadade. Ingen vet hur länge hon låg där med stoppat hjärta. Hon släpades ned på gatan, rue Sebastopol, helt naken, i december, kl 5 på morgonen och man satte igång med återupplivning. Tack vare hennes otroliga fysik kom hjärtat igång , men stannade senare i ambulansen. Efter fyra minuter lyckades pompierna få igång henne igen. Hon kom till ett akutsjukhus och stoppades in i en tryckkammare för att lätta trycket på hjärnan. Ingen hade hunnit tvätta henne så hon var kolsvart över hela kroppen. Läkarna beslutade att lägga ned henne i ett artificiellt koma för att försöka få ned ett stort ödem, en stor ansvällning i hjärnan (om jag har förstått rätt). Hon låg där i sex veckor. Under tiden kom familjen (och bästa kompisar) ned till Paris, väntade i en sjukhustrapp, rökte, drack calvados, hälsade på lilla Babbi (som hon kallades ) och grät floder. Hur skulle vi göra?
Historien fortsätter i morgon, med intressanta vändningar…

I lördags spelade Frankrike sin elegantaste och mest spännande match hittills i Rugby-VM. Efter en hysteri i medierna och dystra profetior, drog en otrolig match igång mot de stora favoriterna och skräcken – The All Blacks, Nya Zeelands kanon- , segertippade lag, the swingers of Rugby, den fruktade, svarta ångvälten…Men –
till allas förvåning så höll fransmännen undan och kontrade friskt och gjorde även flera försök, dvs målrusningar bakom linjen, vilket anses vara mycket svårt. I sista minuten när siffrorna stod jämnt sparkade fransmännen in en avgörande boll genom de höga målstolparna…och halva Paris jublade på Chams Elysèes. Resultatet blev 20-18.
Semifinalen blir mot England, förra VM:s vinnare och den andra blir mellan Sydafrikas pinsamt vita lag, Springboks, och den otroliga, blåbärsjokern Argentina.
Som, fortfarande, det enda svenska medium som bevakar Ruby VM, ber vi att ödmjukt få återkomma med resultat och kommentarer.

Fotot är taget kvällen innan maffians attentat.
Skrivet av Erik Edelstam