Guadeloupe – vem bryr sig?

Under sex veckor har den franska kolonin, eller som man milt uttrycker det i Frankrike, ”Departement Outre Mer", ungefär länet över havet, varit offer för en generalstrejk. Det har varit mycket bråk med brinnande bilar, slagsmål med kravallpolisen CRS och tomma hyllor i butikerna. Under en period fanns inte heller bensin på mackarna och köerna ringlade sig långa. Hela samhället var på väg att strypas långsamt. – Men ingen här i France Metropole, som själva hemlandet kallas, verkar bry sig. Man rycker på axlarna och tittar likgiltigt på TV-bilderna med brand och slagsmål.

Det var som att krigen i Paris förorter, förra året, flyttades ut till Guadeloupe. På något sätt har protesterna samma bakgrund, utanförskapet, arbetslöshet och hat mot myndigheterna. Den drivande kraften bakom strejken har varit fackförbundet LKP, en lokal, maffiaartad organisation som via hot och straff har kört hårt med näringslivet på ön. Ledaren heter Elie Domota, som är en karismatisk och demagogisk person, som för tankarna till Leon Trotskij.

Protesterna har varit mot dyrtiden. De franska kolonierna, som ligger långt från hemlandet, har ett oerhört högt kostnadsläge. De franska Antillerna där Guadeloupe och Martinique ingår, är väldigt dyra ställen. Orsaken är att alla varor fraktas dit per båt från Frankrike. Importbolaget, som senare säljer varorna vidare, har naturligtvis monopol, i sann kolonialistisk anda. Guadeloupe ligger väldigt nära Venezuela, det naturliga hade varit att man importerat varor därifrån. Men så sker icke. Därför är det så dyrt på Antillerna. Jag antar att samma system är i gång på alla öar i Frankrikes knäppa kolonialsystem.

Det värsta stället måste vara Polynesien, dit varor fraktas, i monopol, från Frankrike, över Atlanten, genom Panamakanalen och sedan över hela Stilla Havet. Nya Zeeland och Australien ligger inte särskilt långt bort, varför inte importera därifrån? – Befolkningen är fredlig och lever på stora subsidier från Frankrike och på självhushåll. Gendarmer och poliser är alla lokala med franska uniformer och de franska tjänstemännen håller väldigt låg profil. Därför är det lugnt. Ingen talar om självständighet.
Men vad som sticker i ögonen är att de tillresta franska tjänstemännen, som arbetar i administrationen får höjd lön med över 40%, just för att det är dyrare i DOM-TOM. Men varför skall just de vara mer privilegierade?

Den allestädes närvarande presidenten Sarko, har i detta fall varit allestädes frånvarande. Han har helt enkelt förträngt problemet fullständigt. Efter generalstrejken som nästan knäckt ekonomin på ön och grannen Martinique, lyckades prefekten få tillstånd ett slut på förhandlingarna med ett avtal.

Man höjde bl.a SMIC , som är på 1 000 € med 200 €. Men vad är SMIC? Det är den franska världens gissel, den minimilön som alla arbetsgivare måste betala. Det betyder att alla låglönetagare får SMIC, inte en cent till. SMIC:en är uträknad så att man kan hanka sig fram på ett minimum här i själva Frankrike, med det räcker inte till i DOM-TOM (kolonierna) där priserna är mycket högre. Man lyckades också pressa igenom att banker, flygbolag, land- och sjötransporter, kommuner och andra sänkte sina avgifter.

Första tanken är emellertid att de andra kolonierna kommer att kräva samma förmåner och då blir det samma bråk där. På Réunion i Indiska Oceanen har pöbeln redan börjat bränna bilar och kasta sten på polisen. När följer de andra efter?

På Antillerna, Réunion och Guyana finns en särskild rasaspekt med i bilden. I intervjuer på TV ser man hur upprorsmakarna, som nästan alla är färgade, protesterar mot de vita plantageägarna och arbetsgivarna vid industrin. Majoriteten av befolkningen är ättlingar av slavar och känner sig inte hemma vare sig som fransmän eller som urinnevånare. Enda ställena där ursprungsbefolkningen finns kvar och är i stor majoritet är Nya Kaledonien och Franska Polynesien och där har det hittills varit lugnt.

Elie Domota och hans LKP fick igenom sina krav och man trodde att solskensparadiset skulle återgå till det normala och att turisterna, förhoppningsvis, skulle komma tillbaka. – Men vad händer då?
Jo, de förbannade vita arbetsgivarna, de s.k. békés, genomförde en protestmarsch med alla sina jordbruksmaskiner och lastbilar, en fransk, klassisk ”operation escargot” (operation snigel) där hela Guadeloupe fick trafikinfarkt, à la Paris. LKP hade dessutom ockuperat ett antal farmer och fabriker; dessa försattes i lockout och upprorsmakare fick sparken.
Arbetsgivarna, les békés, slog tillbaka och fann sig inte bli behandlade hur som helst.


Guadeloups Trotskij – den militante Elie Domota, skällde framför TV-kamrorna och sade att om det inte passade de vita ”békés” att umgås med den lokala befolkningen och ta sitt ansvar, kunde de lika gärna åka hem till ”France Metropol”.
Då tog det hus i helvete och det tröga, men aggressiva, franska rättssystemet sattes igång, som en rostig, trött gammal maskin. Domota blev helt enkelt anklagad för rasism, enligt de stolta, franska lagarna om frihet, som gick i ide under kriget.
Varför talar ingen om självständighet? Jo, därför att alla ändå vill ha de stora bidragen från Frankrike, gratis skolor och framför allt det extremt generösa sjukförsäkringssystemet, Sécurité Sociale. Situationen i Haiti är ett förskräckande exempel, och varför inte alla de frigjorda staterna i Afrika?

Bråken fortsätter på Guadeloupe och Martinique, men jag kan lugnt rekommendera en semester där, det lär vara hur billigt som helst och de stackars hotellen och restaurangerna lär göra vad som helst för att få några kunder. - Ha det så trevligt!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.frenchcaribbean.com, http://www.corsematin.com och stockholm-expressen. se

Dysterkvistarna på Skavsta

Det måste vara något grundläggande fel hos säkerhetskontrollanterna på Skavsta flygplats. Det officiella begreppet är flygplatskontrollanter, på deras skjortor står det ”Airport Security”. Det ställs inte särskilt stora krav på jobbet. Man måste ha gymnasiekompetens, kunna tala svenska och ha körkort. Enligt flygplatsens jobbeskrivning ställer man också : ”höga krav på noggrannhet, flexibilitet, servicebemötande samt sociala färdigheter”.

Som flitig resenär på Skavsta kan jag lugnt intyga att både servicebemötandet och de sociala färdigheterna är under all kritik (och jag är inte den ende som tycker det). Generellt är stämningen dålig, personalen sur och bemötandet otrevligt, ibland hotfullt. Man rotar igenom väskor utan handskar och snäser när resenären har en synpunkt. Inga invändningar tolereras och en hotfull polis dyker allt som oftast upp. Den stackars resenären blir på dåligt humör redan innan resan börjar.
Man undrar varför flygplatskontrollanterna är så sura och otrevliga? Är det kul att vara paragrafryttare? Varför är t.ex. deras kolleger på Kastrup så mycket trevligare och proffsigare?
Beror det på olidliga arbetsförhållanden? Är lönen usel? Är utbildningen dålig? Är ledningen inkompetent? – Något fel måste det vara. Jag kan förstå om man har en dålig dag på jobbet och fräser åt folk, men när man är en otrevlig och sur dysterkvist varje dag, så har något gått snett. Kan någon svara mig? Kan någon rätta till felen?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto theinsider.com, som inte har med Skavsta att göra

Eldens inferno – så räddar du ditt hus

Delstaten Victoria i Australien har härjats av förfärande bränder som har kostat många liv och förstörda hem. Hur kan man skydda sig? Går det att stå emot en vägg av eld som närmar sig?
Jo, det går, men man måste vara förberedd och ha riktig eldsläckarutrustning.
Efter de stora bränderna på Rivieran under sommaren 2003 var det anledning att tänka efter och ta till sig erfarenheterna av vad som hände där.

Den engelske lorden Malcolm Selsdon, som lyckades rädda sitt hus från förstörelse, mitt i eldhavet, arrangerade ett seminarium tillsammans med brandkåren, där han delade med sig sina erfarenheter och hur man kunde rädda sin egendom.
Elden kom mycket snabbt. Från det ögonblick man såg brandrök i fjärran, kom den fram på några ögonblick. Det brann i träden och pinjernas kottar flög fram som glödande granater. En vägg av eld vällde fram.

Brandmännen uppmanade alla att lämna sina hus och rädda sig undan. Malcolm valde att stanna kvar och kämpa. Problemet var också att elen och vattnet stängdes av. Elen, för att man inte ville ha kortslutningar och vattnet för att det behövdes för brandbekämpningen. Malcolm kände till detta och insisterade på att stanna kvar. Han hade en generator och en dränkbar pump för att få vatten från sin swimmingpool, vilket de flesta villor på Rivieran har. Det första att göra är att slänga gasbehållare och alla trädgårdsmöbler i poolen. Han hade också varit förutseende nog att installera vanliga bevattningssprinklers på husens tak.

Genratorn gick för fullt och pumpen sprutade ut vatten på alla tak. De glödande kottarna slocknade snart. Han tog vattenslangen och ljöt, mitt i elden, alla träd och marken omkring husen, med vatten. Fukten som steg upp som en dimma, gjorde att elden, helt enkelt, hoppade över huset och trädgården. Han hade varit brandbefäl i engelska flottan och visste att om man sprutade vatten över hela båten under strid så tog aldrig elden fart.
Efter ett slag tog bensinen slut i generatorn. Problemet var då att fylla på bensin i den glödheta apparaten. Problemet är också att man har bensin hemma att fylla på.
I Frankrike finns en lag att man måste röja undan all undervegetation (debroussaillage på franska) för att minska brandfaran. Malcolm hade gjort det, så elden fick aldrig riktig fart runt hans hus. Han kunde senare konstatera att de grannar, som hade fått sina hus nedbrända, inte hade röjt sin undervegetation.

Han stängde alla fönsterluckor i huset och tog skydd inne, tillsammans med sin familj. Elden rusade över utan att göra någon skada. Det skall mycket till att huset fattar eld om det är dränkt i vatten och om alla luckor är stängda.

Den stora branden orsakade panik. Brandmän kom från hela Frankrike för att hjälpa till med släckningsarbetet. Totalt kom 1 400 stycken i ett otal brandbilar. Genast uppstod problem. Hur skulle man utfordra alla dessa människor? Var skulle de sova? Och hur skulle de hitta? Ingen hade några kartor. Logistiken kollapsade fullständigt. Ett franskt kaos uppstod och ingen, utom de lokala brandmännen, kunde egentligen göra någon nytta. Vem förde befälet? Var skulle man göra insatser, när ingen hittade?

Branden fick aldrig den ohyggliga omfattning den har fått i Australien, med alla dödsoffer och materiella skador, men den franska katastrofen ger all anledning till eftertanke. Malcolm Selsdons erfarenheter och goda råd visar i alla fall att man kan vara förberedd om man bor i riskområden i de södra delarna av Europa och varför inte i Sverige?
Skrivet av Erik Edelstam
foto National Geographic och lord Selsdon från dodonline.co.uk

En dag i Paris

När man bor på landet, väster om Paris, gör man ibland en Parisdag, d.v.s. göra ärenden shoppa äta lunch på något trevligt ställe eller bara flanera. Så och idag.
Det börjar bra med strålande sol, men tidningen, ”Le Parisien”, kom inte i brevlådan. Istället ett kort där man bad om ursäkt för att den inte levererats, p.g.a. extraordinära omständigheter. Det handlar då om strejken igår, då tidningen tydligen hade otur med strejkande medarbetare. Men radion fungerar och på vägen in mot stan lyssnar vi på senaste nytt från Sarkoland.

Klockan är 9 på morgonen och vi kör A13, vägen från Normandie, in mot Paris. Trafiken är tät, men inte hopplös. Vid avfarten till Versailles är det stopp och köer. Efter en koll på mobilens trafikkarta ser jag att det ändå inte är så farligt. Siten på mobilen heter Sytadin och visar var köerna finns och om det är olyckor längs med vägen. När Paris får trafikinfarkt är hela kartan röd och då är det bara att försöka vända eller parkera bilen och ta metron. Bilden ovan visar en ganska körig morgon vid infarterna från förorterna.

Radion berättar att strejken var igår var lyckad och att en och en halv miljon var ute och skrek och viftade med banderoller på gatorna. Det handlade mest om att protestera mot Sarko och hans politik, inte så mycket om köpkraften, som det var så mycket snack om tidigare. Sarko har också meddelat, som den gossen Ruda han är, att man tänker bygga fler kärnreaktorer i Frankrike. Det skulle skapa mycket jobb och man skulle slippa importera energi. De enda som protesterar är ecologisterna, som ändå inte har något att säga till om här i landet. Radion (Radio Bleu 107, 1, som blandar nyheter med trafik) berättar också den senaste Sarkon.

Sarkonixon har gjort bort sig igen i sin maktfullkomlighet, vilket skapar hallå i radion (tidningarna kommer ju inte ut idag). Vid ett besök i staden St Lo (som förresten blev helt utplånad av amerikanarna under kriget) blev han utbuad och utvisslad på gatorna. Skrikande demonstranter stod utanför lokalen där han skulle hålla tal, med banderoller och ett otal trummor som störde honom. Det skall tilläggas att rätten att demonstrera, eller manifestera, som man säger här (i folkmun talas det om le manif, på den svenskfranska som vi ibland tar till, så talar vi om maniffer) är heliga i Frankrike och rätten att maniffa står till och med inskriven i konstitutionen.

Sarko blev förbannad och tyckte att prefekten i departementet Manche, där de busiga invånarna hade stört honom, inte hade skött sitt jobb och kört iväg packet. Så när han kom hem så, beordrade han inrikesministern att förflytta, både prefekten (ung. landshövding) för departementet Manche, Jean Charbonniaud, och den duglige polischefen Philippe Bourgade (St Lo hade ironiskt nog den effektivaste polisen i Frankrike, utanför Paris, med dubbelt så hög uppklarande procent än genomsnittet). Förflyttade, men i praktiken helt enkelt bortkörda för att de inte gjort sitt jobb och hållit undan demonstranterna från den stackars presidenten. Historien håller på att blåsa upp till storm och till och med Sarkos egna partikamrater är upprörda över maktmissbruket.

Efter att bara ha suttit i kö en halvtimma, smälter hjärtat när vi rullar in på Voie Pompidou, den led som går västerifrån, längs med Seinestranden, in mot centrum. I den strålande solen står först den mindre kopian av frihetsstatyn och i bakgrunden tronar Eiffeltornet och floden glittrar i guld.

Gunnela skall först till ambassaden för att hämta papper och sedan ett museibesök med organisationen SWEA. Jag kör till de charmiga kvarteren i Marais, parkerar sedan vid Hôtel de Ville, nere i ett magnifikt garage med direkt anslutning till metron och BHV, ett jättevaruhus vid stadshuset. Där finns det mesta en människa kan önska sig, särskilt på hemfixaravdelningen i källaren. Jag tycket att den källaren nästan är värd ett särskilt besök i Paris för den intresserade turisten. Gunnela och jag tar en stående kaffe vid baren på ett av de stökiga men charmiga caféerna i närheten.
Gunnela säger att – nu skall jag synda – och beställer en croissant. Själv begår jag en underbar synd och tar en calvados till kaffet, en ovana jag lärde mig på 70-talet när jag pluggade i Lund och reste till Paris då och då och bodde på något lopphotell vid Gare du Nord. Varje morgon såg jag hur arbetarna drack sin ”calva” innan de började jobbet, provade själv och förstod att det hörde till Paris, med sin charm av nyskurade gator och rökiga caféer. Gunnela försvinner på smågatorna och jag har tiden för mig själv.

Jag tar metron till operan. Jag skall under några timmar göra vad jag kallar djalan djalan, vilket är indonesiska och ungefär betyder vandra omkring planlöst, vilket många indoneser gör varje dag.
Rea pågår och jag går runt i flera affärer, däribland min favorit, den eleganta herraffären Old England (12, boulevard des Capucines), men det fanns inget intressant. Därifrån vandrade jag i vintersolen genom den helt nyfixade och vackra Place Vendôme, där lyxhotellet Ritz ligger och där Hemingway befriade baren i augusti 1944.
Jag försöker köpa Herald Tribune men nästan alla kiosker är stängda. Till sist hittar jag en öppen och gubben därinne säger surt att det inte finns några dagstidningar, p.g.a. strejken – Visst, ja!
Sedan styrde jag kosan ut på rue de Rivoli och in på den utsökta anglo-franska bokhandeln Galignani (224, rue de Rivoli). De har en mycket speciell blandning av engelska och franska böcker och hemfaller aldrig åt billig kiosklitteratur. De har en klass på sortimentet som jag sällan sett.


Jag släntrar både på den eleganta lyxaffärsgatan Faubourg Saint Honoré och på smågator och kan konstatera all lyxboutikerna står tomma och många restauranger har stängt. Hovmästaren på ett av de flottare caféerna på rue Rivoli, säger att hittills har året varit en katastrof. Inga går längre ut och äter lunch och turisterna lyser med sin frånvaro. Jag ser mig runt och kan konstatera att stället är nästan tomt vid lunch tid.

Jag träffar Gunnela i Marais och vi letar efter en lunchrestaurang. Det visar sig att de små, billiga och charmiga ställena är knökfulla, lite snobbigare ställen står nästan tomma. Till sist hittar vi en liten, mycket trevlig judisk restaurang med en blandning av judisk, libanesisk och turkisk mat. Den heter Chez Marianne (2 rue des Hospitalières St-Gervais, 4e) och är proppfull, men vi lyckas klämma in oss och får en generös, god och mättande lunch, nedsköljd med en halv flaska rosé. Matskribenten Patricia Wells i Herald Tribune kallade alltid sådan mat för ”honest food” och denna lunch kändes på något sätt hederlig och notan gick på 26€.

Dags att åka hem och skyltarna på le Peripherique, (ringvägen runt Paris vi kallar Perifericken) indikerar Bouchon (kork) på A13, d.v.s. stopp och kö, förmodligen en olycka, så vi kör omvägen runt Defense och St Germain en Laye.
Hemma väntar Jack Russeln Sushi (efter formen på korta svansen) på promenad och livet går vidare. Så kan en vanlig Parisdag gå till.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton från Internet

Strejk – igen!

Franska folket, i synnerhet de i storstäderna och speciellt i Paris med förorter, rustar sig nu för ännu en onödig generalstrejk på torsdag. Bakom strejken ligger som vanligt de kommunistiska fackföreningarna CGT, CFDT och FO.
Den verklige vilden, fackföreningarnas ”enfant terrrible”, heter Christian Mahieux, och är ledare för den militanta fackförenigen SUD-Rail. Han ser lite ut som gamle Rasputin med sitt skägg, den dolska blicken och sitt flottiga hår. SUD har inget att göra med den varma södern utan står för solidaritet, unité (enighet) och demokrati. Rail indikerar att många medlemmar jobbar på det statliga tågbolaget SNCF, där de strejkar när det behagar, d.v.s. alltid inför stora helger när folk åker tåg som mest.

SUD-Rail är en sorts paraplyorganisation för ett antal fack på extremvänsterkanten. Man bejakar klasskampen och specialiserar sig på vilda, 24 timmarsstrejker för att trycka på förhandlingarna, men man är också specialister på att göra mini-strejker 59 minuter för att sabotera någon viktig funktion och sätta tredje part i knipa.
Man påstår att man har 90 000 medlemmar, varav 10% i SNCF. Resten fördelar sig på Posten, sjukvården, skatteverket, lärare och andra offentliga yrken. I det privata näringslivet finns de hos Michelin, France Telecom, de stora varuhusen, etc. SUD-Rail är nära lierat med extremvänsterpartiet LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire) och dess omstridde ledare Besancenot, även om denne skyller ifrån sig och nekar till all inblandning i facket. Det hela luktar rödvinsvänster från 70-talet och är ett exempel på hur några få kan missbruka demokratin och utöva utpressning på ett helt samhälle

Torsdagens strejk är utlyst i protest mot den dåliga köpkraften (som om den skulle bli bättre av att inget fungerar), mot frysning av löner på många ställen och neddragning på offentliga arbetstillfällen. Man planerar redan att dra ned antalet lärare i den redan dåliga franska skolan och den hopplösa posten lär bli ännu sämre. Det är överhuvudtaget en strejk riktad mot Sarkos planerade ”reformer” på arbetsmarknaden.
Resultatet av den strejktokiga franska fackföreningsrörelsens aktion blir som vanligt ingenting, utom att folk kommer för sent till arbetet, trafikinfarkt i Paris, ensamstående mödrar som skall lämna barn på dagis får ett helvete, posten fungerar inte och folk får sitta i absurda vårdköer. De enda som har skäl att vara glada är skolbarnen som slipper gå i skolan, ungefär som barnen i London som tackade Hitler när tyskarna bombade deras skolor.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto lepoint.com

Ingen reklam i franska TV:n

Vår president, Nicolas Sarkozy, även kallad ”Sarko”, eller helt enkelt Nicolas bland vännerna, har drivit igenom en s.k. reform för den statsägda televisionen. Han vill inte att det skall vara reklam i den statsägda TV:n. Han påstår att det kommer att bli bättre program och en högre kulturell nivå för oss tittare. Vi förstår naturligtvis inte mycket, men vill bara ha intressanta program och bra filmer och varför inte suveräna politiska program som ”C’est dans l’air” på canal 5 (i och för sig statligt) eller det otroliga ”Le Grand Journal” på Canal Plus (tyvärr privat).

Jag tycker att det är en ganska bra reform, även om jag förblir skeptisk. Man frågar sig hur kanalerna skall finansieras? Sarko menar att man skall beskatta mobiloperatörerna, internet och andra mediaoperatörer, vilket gör all kommunikation dyrare. Allmänheten kommer att få betala för Sarkos konstiga idéer. Varför slå sönder något som fungerar bra och som ger bra inkomster till televisionen?

Blir programmen bättre? Kommer France Television kunna slänga ut frågesporter och fåniga shower och istället kunna ta in smalare program, utan att titta på tittarsiffrorna, ungefär som Arte? Kommer folk att bli avskedade när populära program försvinner? Man kommer snart att inse hur dyrt det är att producera bra program och börja dra ned på ambitionerna, ungefär som i Sverige.
Reklamen kommer att vara helt försvunnen 2011, men det blir till slut tittarna som kommer att få betala för Sarkos ”reform”, ungefär 3 % skatt.

Vi kommer att få gå tillbaka till det gamla systemet när presidenten har makt över media. Det är Nicolas Sarkozy som kommer att utse direktören för France Télevision, som om han inte hade tillräcklig makt över Frankrike. Han nominerar sin premiärminister, det är presidenten som skriver under pakter, avhandlingar m.m. Han har en förmåga att finnas överallt.
Det är även presidenten som är chef för armén, som kan lösa upp ”l’assamblée nationale” enligt kapitel 12…Listan är lång över vad han kan göra.
Staten kommer att ha kontroll över media, ungefär som under monopolsystemet när de Gaulle och Pompidou hade makten. och då de utnyttjade TV:n för sina egna syften. Vi har dåliga exempel i totalitära stater som Kina och även i Ryssland, som påstår sig själv vara ett demokratiskt land.

Genom att staten, på grund av finansieringen av France Television, kommer att få makten, så kommer man att få igenom en utslätning av programmen och i slutet, av vårt samhälle. Alla tittar på samma program, eftersom France Television är ett grundprogram, som majoriteten titar på. Alla har inte råd att betala för extra, kommersiella program som Canal + eller TPS. Man kan här börja tala om hjärntvätt, styrt av staten. Vem kan garantera den journalistiska friheten? Det kunde man i alla fall inte göra förut.

Det har varit mycket debatt om reformen i Assamblé nationale, det franska parlamentet, och flera debuteranden från regeringspartiet, UMP, vill bryta mot partilinjen.
Beslutet är avgörande eftersom TV:n är det mest underhållande mediet vi har.

Skrivet av Mikael Edelstam
Foto av författaren

Vaddå atombomb?

Titta noga på bilden här bredvid. Fotot är inte av så bra kvalitet, men man kan ändå se en hel del. – Vad ser vi då? Jo, en sorglös ung man i kortärmad skjorta med shorts och sandaler. Men vad är det vi skymtar bakom honom? Jo, tro det eller ej, - svampen från en atombomb!
Hur är detta möjligt? Varför har han inte en skyddsutrustning och befinner sig långt, långt bort?
Här i Frankrike är faktiskt sådant möjligt, kanske inte nu, men i alla fall för inte så länge sedan. Även ansvariga personer tenderar att var vårdslösa och ta ett glas vin istället för att tänka.

Fotot föreställer Francis Pailler och är taget 1968 och han är 20 år. Platsen är Muroa i Franska Polynesien. Han tillhörde besättningen på en båt som övervakade proven. Man hängde, i all enkelhet, upp bomben på ställe som kallades ”Nollpunkten”, sedan tuffade båten bort ungefär 25 km, inte längre, och man tittade i fascination när bomben smällde. Det blev en dov, ohygglig smäll, ett intensivt ljus i himmelen, vattnet kokade och alla tittade (utom Francis, som tittade in i kameran) när den enorma svampen utvecklade sig. Han berättar om den apokalyptiska synen som mötte dem senare:
”…Vi återvände till Nollpunkten, d.v.s. lagunen där bomben hade exploderat, för att se på förstörelsen. Vi såg tusentals döda fiskar och kadavren av döda hajar flöt omkring. Alla palmer brann och vi hade inte något som helst skydd mot den intensiva strålningen som fanns på platsen…”
Francis var med om fem tester med atombomber.

Sedan dess är Francis hälsa förstörd.
Han lider bl.a. av tyroidbrist, hjärtproblem och hans DNA har förändrats och många fler problem är att vänta, enligt Marie Curie institutet, som har undersökt honom och skrivit en rapport.
Problemet är bara att militären inte erkänner hans skador, trots att han varit inför flera militärdomstolar.
Sécurité Social, den franska försäkringskassan, klassar honom som 65% invalid, på grund av hans arbete i en urangruva där han arbetade efter värnplikten. – Inte ett ord om fem atombombsprov utan skyddsutrustning!
Han får en pension på 700€ (7 000 kr) per år, den enda inkomsten han har, säger han. Alla veteraner som var med om proven är ursinniga och kräver ersättning för sina lidanden, men det franska militära etablissemanget vänder dem ryggen.

Det finns intressanta siffror kring de franska atombombsproven. – Mellan 1960 och 1996 har omkring 100 000 civila och militärer deltagit i 210 atombombsprov. 1960 gjorde man de första proven i luften i Algeriet och fortsatte med 41 andra i Polynesiens himmel mellan 1961 och 1974. Resten av proven ägde rum under jorden dels i Hoggarmassivet i Algeriet mellan 1961 och 1966, dels i Polynesien mellan 1975 till 1996.
Den nyvalde presidenten Jacques Chirac insisterade, dumt nog, på att genomföra de sista proverna 1996, trots en hel världs protester och bojkotter av franska varor. Franska viner rann i floder i rännstenarna, liksom för att understryka den inbilske Chiracs massiva omdömeslöshet.

Men vad händer nu?
Äntligen vaknar politikerna. Försvarsministern Hervé Morin skall i januari lägga fram ett lagförslag där de hundra tusen strålskadade skall få ersättning, men också den befolkning, i okänt antal, som fanns på provplatserna och som utsattes för strålning. Hur detta skall gå till praktiskt sett är svårt att gissa. Man kan anta att förslaget blir urvattnat och gallringen hård. Politiker och militärer har svårt att erkänna att de gjort fel och uppträtt arrogant och vårdslöst.

Bristen på skyddskläder är typisk. När det radioaktiva molnet från Tjernobyl svepte över Europa, kunde man på TV se hur gränspolisen och tullen på den tyska sidan av gränsen i Strassbourg gick runt i vita skyddsklader och masker och duschade bilar. På den franska sidan var allt som vanligt och gränspoliserna gjorde artigt honör i sina kepis. Den franska TV-reportern gjorde sig t.o.m. lustig över den överdrivna tyska reaktionen.
Men tyskarna hade faktiskt rätt! För något år sedan kom det fram att det visst kom ett radioaktivt moln över Frankrike men att president Mitterand inte ville skapa oro, utan helt frankt lade locket på. Hela historien mörklades. Officiellt sett existerade inte radioaktivitet i Frankrike, utan bara tvärs över floden i Tyskland. – Så det så!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto från Le Parisien