Tillbaka till Sarkoland

Efter sommar i Sverige är vi tillbaka i vår lilla by och ser oss förvånat runt på alla krumbukter här i Frankrike, Sarkonixons nästan enväldiga kungadöme. Ty han ställer och lägger sig i vad han vill, men i huvudet verkar det stå still.

Gulliga Korsika
Som en liten uppmjukning körde vi via Provence till Korsika, där vi bilade rund bland bergen på usla, slingrande vägar och stannade då och då i små efterblivna byar med en fientlig befolkning. Ett exempel är Evisa där vi bodde två nätter (läs Gunnelas artikel om vår resa till Korsika):
http://www.wordsandart.com/page1/page1.php?id=3863570236306614394)
Halva byn bestod av igenbommade hus, som var stadda i långt framskridet förfall. Det fanns en hel del, för det mesta, utländska turister, som vandrade i bergen. De få restauranger och hotell som fanns levde på dessa tappra människor. Det enda mat som fanns att få på restaurangerna var vildsvinsgryta eller en äcklig, jättekorv, som heter Coppa. Men efter september är det totalt dött.

Och hur beter sig innevånarna som till stor del lever på turisterna? – Jo de är sura, vrånga och hälsar knappt. Nästan alla är nationalister = maffian och man skall tänka på att varje mål mat och varje hotellnatt ger pengar till dessa kriminella. Därför är ön så efterbliven, utan framsteg och utveckling, varje utböling som försöker bygga något eller utveckla något, blir ”plastiqué”, som det heter på franska, d.v.s. sprängd i luften. Endast vid kusten möts man av välkomnande leenden, vårt fall i L’ile Rousse, norrut. Det som retar mig att det är vi franska skattebetalare som håller denna ö under armarna.

Älskade grannar och underbara omgivningar.
Efter en hemresa under ohyggliga skyfall, installerar vi oss hemma i Ste Gemme, bland våra tjusiga grannar, Häxan med sin ilsket, ständigt skällande hund och hennes aggressive son med flottigt hår, som vi kallar för Den Vidrige; Fimpen, grannen på andra sidan, som alltid har en fimp i munnen; Glosan, den glosögda feta tanten som bor snett över och som inte gillar att man parkerar framför hennes hus, straffet blir att hon ristar i billacken. Mittemot finns ändå eleganta grannar med ett tjusigt hus med massor av antikviteter, välborstade, snutna ungar och en jätteträdgård. Alla hälsar ändå och nickar, även helt okända människor ute på promenaden i Marlyskogen eller i affärerna. Det är charmen med detta stolliga land, även om man får dras med typer som Den Vidrige.


Men solen skiner, sommaren fortsätter, vi köper god mat på marknaden, dricker vin och äter lunch ute på terrassen och befinner oss ändå i slutet av september. Paris ligger en halvtimma bort med bilen och det är inte helt fel att flanera på boulevarderna där och hänga på caféerna med Herald Tribune (Le Parisien får vi på morgonen), en café crème, en liten Calvados och blossa syndigt på en cigarill. Gunnelas intensivt blå ögon tänds som strålkastare när hon tittar i alla skyltfönster.

Sprattelgubben
Det är stor uppståndelse här eftersom Sarko och drottning Carla har åkt till USA. Han skall tala inför FN och sedan vara med på G20-mötet i Pittsburgh. Med det är lätt panik i hans läger.
Problemet är att han är borta i fem dagar och det är den längsta frånvaron sedan han tillträdde som president. Är han borta så länge, så kan han inte hålla koll på läget eller lägga sig i något. Det är naturligtvis inte tal om att premiärministern Fillon tar över och kör landet, vilket alla tidningar tar upp och satirprogrammen i TV skojar om. – A propos fotot, så är det otroligt hur Sarko är lik Nixon.
Det som dominerar på hemmaplan är den s.k. Clearstreamaffären, som är en typisk sjaskig, politisk intrig, som hamnat inför rätta. Sarkonixon, den sittande presidenten, anklagar den f.d. premiärministern, Villepin, för att ha försökt smutskasta honom inför presidentvalet. Ingen talar sanning och båda sidor skriker. Det märkliga är att en sittande president stämmer en f.d. premiärminister och dessutom under en intervju skriker att den misstänkte är skyldig.
Det kommer att finnas anledning att återkomma till denna otroliga historia, eftersom rätte gången kommer att pågå en månad.

Djungeln
Nej det handlar inte om Fantomen eller Tarzan, utan om ett område utanför Calais, som hade tagits över av flyktingar på väg till England, för det mesta afghaner. Tidigare fanns tusentals flyktingar i ett läger som hette Sangratte, med det stängdes får två år sedan. Flyktingarna började istället campa i skogen, djungeln. Det blev ett fruktansvärt ställe utan några som helst hygieniska arrangemang. Boendet förde tankarna till den värsta slummen i Bombay eller Calcutta. Stället var en skam för en civiliserad demokrati, som Frankrike. – Men vad göra?
Sarkos lösning blev helt enkelt att gripa dessa olyckliga och rädda människor och försöka skicka iväg dem någonstans. Den som höll i yxan blev den ganska osympatiske immigrationsministern Besson, en kappvändare från Socialistpartiet. Sarko var i New York men fjärrstyrde sin marionett.
Det gick som planerat, men frågan blev inte löst för det. Alla förutspår att de som släpps kommer tillbaka igen och försöker smuggla sig över till England.
Min lösning är att titta bakåt. Varför inte göra som Sverige gjorde med invasionen av norska flyktingar under kriget. För att alla dessa unga män inte skulle driva omkring sysslolösa, fick de militär- och polisutbildning, som skulle vara nödvändig den dag de tyska ockupanterna lämnade, eller inte lämnade.
Afghaner och irakier borde istället tas om hand av fransmännen och sättas i militär och polisiär utbildning, så de skulle kunna återvända och skapa ordning i sitt eget land. En bra lön och fint boende under tiden är naturligtvis nödvändig. Varför inte hos Främlingslegionen i Calvi på Korsika. I alla fall afghanerna skulle känna sig hemma bland de karga bergen.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet

Krigsutbrott och förlovning 1939

Krigsutbrottet fredagen den 1 september 1939, för 70 år sedan, kom olägligt för mina föräldrar Louise von Rosen och Harald Edelstam. De hade planerat sin förlovning dagen efter, men tog ut lite i förväg. Louise hade, tillsammans med Harald, redan varit ute hos sin pappa, Hans von Rosen, några dagar innan och berättat om sin förlovning och därmed också blivit firade på Lindö, faderns gods i Sörmland.

Louise skriver kortfattat i sin dagbok den dagen:
” Kussi och jag spelade tennis 8 – 9. Krig utbrutit Tyskland – Polen. Trängsel utanför depeschbyråerna. Lunch hos Sjöbloms. Harald och jag fotograferade oss hos Jaeger; hämtade ringarna. Middag hos Edelstams.”
Middagen ägde rum i Haralds föräldrahem Elfkullen, på Älvsjö gård, tillsammans med hela släkten. Stämningen var med all säkerhet dämpad och sällskapet lyssnade säkert på TT:s nyhetssändning från Radiotjänst, kl. 19 00. Ingen visste egentligen vad som låg framför och hur Hitler skulle reagera på England och Frankrikes ultimatum och den beordrade mobiliseringen.

Nästa dag, den 2 september, när de tyska pansardivisionerna stormade fram genom Polen och världen väntade med ångest på vad som skulle hända, var Louises tankar upptagna av helt andra saker.
Huvudstöten kom från Ostpreussen och Luftwaffe var i full gång med att bomba flygfält och städer. Vid Danzig bombarderade den tyska kryssaren Schleswig – Holstein den polska militära depån Westerplatte och den tyska armén försökte ta den med storm, vilket misslyckas efter svåra förluster. Först efter en vecka var man tvungen att kapitulera.
Denna dramatiska dag skriver Louise i sin dagbok:
Min förlovningsdag; jag salig. Mianne (Louises syster) kom in med té på morgonen. Sprang ärenden hela f.m. Spelade tennis med Gitta (Nordenskiöld) e.m. Förlovningsmiddag i stora villan på Listonhill. Underbart.”

Det är rörande rader. Louise är 21 år och längtar efter att gifta sig och komma hemifrån, särskilt från moderns gastkramning. Louise bodde hos sin moster Margit Bonde, som hon älskade. Margit bodde på Strandvägen 80, numera koreanska ambassaden, mitt emot den amerikanska.
Louise hade säkert inte några djupare funderingar vad ett krig skulle innebära. Hon hade haft en skyddad uppväxt på sörmländska gods och svenska ambassader utomlands. På fotot är hon vacker och ser trygg ut, i själva verket var hon osäker, hade dåligt självförtroende och kände sig rotlös. Äktenskap och en egen familj var för henne en dröm om frihet och eget ansvar.

Harald, däremot, hade säkert en annan insikt. Han hade just kommit in på UD, efter att har blivit underkänd på sin jur.kand. examen och sedan tvingats plugga som en galning för att klara den en andra gång. Hans betyg var slätstrukna och han blev anställd med knapp nöd. Han sattes i arbete på pressavdelningen och kunde följa utvecklingen på nära håll.
Harald var dessutom reservofficer, kursetta på Karlberg, en stridis av oanade mått och sugen på att gå i fält och slåss på allvar. – Louise och Harald skulle få uppleva kriget på närmre håll än många andra svenskar.

Harald dog den 16 april 1989 och hann inte uppleva 50-årsdagen av sin förlovning och heller inte murens fall eller kommunismens kollaps. Louise dog fjorton år senare i hjärtsvikt. Hon blev 84 år.

Skrivet av Erik Edelstam

Foto: Louise von Rosen 1938, Harald Edelstams Arkiv
Harald och Louise Edelstam på bröllopsresa på Capri 1939.
Harald Edelstams Arkiv.

Några tips om hur man överlever en brand i en byggnad.

När jag läste om den stora brandolyckan i Rinkeby, så var det som om en kall vind blåste genom min själ. En fader förlorade nästan hela sin familj. Jag vet nästan hur han känner, eftersom jag har varit med om samma sak. Min dotter dog inte, men hon förvisades till ett livstids fängelse i sig själv, utan hopp. Kanske vår historia kan vara någon hjälp…

För tio år sedan hade jag inte anledning att någonsin tänka på farorna i samband med brand. Bränder var något som man läste om i tidningen. – Men sedan kom den stora katastrofen när min yngsta dotter Ellinor råkade ut för en brand i den fastighet där hon bodde i Paris. Hon var då 22 år gammal och hade hela livet framför sig.
Hon bodde på sjätte våningen och vaknade upp när den lilla ettan redan var fylld med, svart, tjock rök. Klockan var fem på morgonen den 6 december och det var kolmörkt ute. Hon försökte ta sig ut, men i paniken och skräcken gjorde hon allt fel. Hon öppnade dörren och försökte ta sig ut, nedför de sex trapporna. På vägen ned andades hon in kolmonoxid och cyanidgaser och lyckades bara komma ned till tredje våningen. Hon stupade redan på fjärde våningen och föll ned den sista trappan, helt naken.
När brandmännen fann henne hade redan hjärtat slutat slå. Vi vet inte hur länge hjärtstilleståndet varade. Men efter fyra minuters kamp nere på den smutsiga gatan lyckades de få igång hjärtat igen. Hon skyfflades in i en ambulans där hjärtat stannade ytterligare en gång. Efter fyra veckor i koma vaknade hon upp och då kunde vi konstatera att hon hade fått omfattande hjärnskador. Min stackars, älskade dotter hade då blivit totalt förlamad, kunde inte svälja, tala eller hosta. Hon matas via sond och är dessvärre helt blind. Men hon hör och blir glad när hon hör min röst.
I följande text kommer jag att använda Ellinor som ett varnande exempel om hur man kan överleva en brand. Hon är ett brutalt bevis om hur eld och fasa kan gör besök hemma hos dig vid vilken tidpunkt som helst.

Röken och gaserna

De flesta skadorna och dödsfallen i bränder orsakas av rök och gaser. Hade Ellinor haft en brandvarnare i ettan så hade hon varit med oss idag, som en glad, frisk flicka. En mycket enkel apparat som tjuter högt och minsta rök (även matos). Brandvarnaren ger dig också tid att tänka efter vad du skall göra i fortsättningen, vilket är en ytterst viktig faktor. Din farligaste fiende, mycket farligare än elden, är paniken. Då gör du allt fel. Femton sekunder av reflektion och tanke kan rädda ditt liv.
Röken innehåller mycket farliga gaser: kolmonoxid och i värsta fall cyanidgas. Cyaniden kommer från brinnande plast och förstör genast dina hjärnceller. Judarna i Auschwitz gasades med en cyanidgas som kallades för Zyklon B.
Röken som kommer från en eld eller glöd, fyller trapphus och korridorer och smyger sig in i ditt rum under dörren, stiger mot taket och fyller det tills du inte kan andas längre. Röken är fet, kolsvart och gör att du inte kan se många centimeter framför sig. Erfarna brandmän kan lätt gå vilse i kolmörkret.
Det farligaste ögonblicket kommer när rökgaserna möter elden och kan då explodera med en fruktansvärd kraft.

Stäng inne eller ute elden.

En eld måste stängas ute eller inne från ditt rum. Är du inne i ett rum med elden utanför är det bättre att stanna och vänta. Håll dörren stängd och kanske du måste öppna ett fönster och vädra ut eventuell rök. Lägg våta handdukar vid dörren för att hindra röken att komma in.
Ellinor öppnade dörren och rusade ut, rakt in i röken och elden. Hade hon stannat hade hon kunnat bli räddad av brandmännen.
Ser du brand i ett rum, stäng dörren och fönster. Det är förvånansvärt hur länge en dörr kan stå emot brand.
Syre göder elden. Syrebrist kväver elden.

Evakuering.

Människor i panik tenderar att fly samma väg de kom in, särskilt på offentliga platser. De flyr från en fara till, vad de tror, en säkrare plats. Barn kan ofta gömma sig under ett bord eller i en garderob, där de känner sig säkra, medan brandmännen letar efter dem.
På många hotell och i fastigheter finns alltid nödutgångar och brandtrappor. Folk brukar undvika dem i rädslan av dessa mörka och smala passager. På den stora diskotekbranden i Göteborg var alla nödutgångar blockerade, vilket orsakade många döda av rökskador.
En annan fara är den falska känslan av kollektiv säkerhet. I paniken förlorar du ditt rationella tänkande och gör vad de andra gör. Ett hemskt exempel är brandolyckan i Londons tunnelbana. Panikslagna människor fortsatte att åka upp på rulltrappor till den övre våningen, trots att personal försökte hindra dem. Där uppe mötte alla en säker död i röken.

Förebyggande åtgärder

Det viktigaste för dig själv är att du är medveten om att elden kan bryta ut var som helst och när som helst. Det är därför viktigt att du skapar ett omedvetet beteende när du kommer in i offentliga lokaler, hotell, diskotek eller ett okänt hus.
Brandvarnare? Eldsläckare? Var kan jag komma ut snabbt? Kolla nödutgångarna! Det låter larvigt, men är faktiskt blodigt allvar. Tänk på Ellinor!
Lita på dina sinnen och, det viktigaste av allt, lita på din näsa. Om du känner röklukt – ge dig av snabbt. Om du blir överraskad av röken, ligg ned på golvet, lugna ned dig och tänk: ”Vad skall jag göra nu?” – Dessa sekunder av tanke kan rädda ditt liv!
Försök att släcka elden om du kan och stäng inne eller ute elden och röken. Varna andra människor eller väck dem. Ellinors grannar klarade sig alla upp på taket, ingen brydde sig om att väcka henne.

Alla mina synpunkter är resultatet av ett seminarium som ordnades på initiativ av mig, i samarbete med Svenska Brandförsvarsföreningen och Folksam. Brandingenjörer, brandmän, psykologer, kommunikationsexperter och lekmän diskuterare hur en brand fungerar och hur vi människor reagerar när den bryter ut.
Mina synpunkter kanske kan, en vacker, solig dag eller en mörk natt, rädda ditt liv.

Skrivet av Erik Edelstam

Johan af Donner på schavotten

Under franska revolutionen klev aristokraterna upp på schavotten, halshöggs och slängdes ut till pöbeln, de ylande hyenorna och fähundarna.
Något liknande har hänt f.d. kommunikationschefen på Röda Korset, Johan af Donner. Bildlikt talat. Hans öde ger upphov till en rad frågor som det vore intressant att få svar på.
Varför avslöjades hans namn i pressen? Var det för att han är aristokrat, d.v.s. adlig? Kallas det för allmänintresse att vara medlem i Riddarhuset? Bedöms en adlig efter andra normer än en Carlsson eller Petterkvist? – Intressanta frågor

Journalisten och fähunden Mattias Carlsson skrev en osedvanligt sliskig och tendentiös artikel i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5408772.ab, där han både gjorde sig till åklagare och domare och fällde en dom över en person som bara är misstänkt för brott. Enligt vårt demokratiska rättssystem är ingen en brottsling förrän han är dömd i alla instanser, vad än brottet må vara.
Carlsson skriver på ett raljant sätt om välputsade skor, adel, fina manér och dyrbara vanor. Artikeln visar på ett klart sätt hur en hänsynslös journalist, fylld av fördomar och som uppenbarligen inte har några fina manér, krossar en person och hans oskyldiga familj, bara för att skapa en sensation. Var tog objektiviteten och anständigheten vägen?
Carlsson verkar vara helt korkad när han inte inser att man föds med sitt namn, ungefär som man föds med rött hår eller mörk hy. Varför skall man bli trakasserad för det?

Carlsson slåss säkert för vår tryckfrihet, men rättssäkerheten bryr sig inte denne mäktige mediaperson om. – Skäms!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: politisktinkorrekt.wordpress.com

EU-valet och internet

EU-valet borde vara ett ödesval för internet. Ända sedan vi fick internet in i våra liv har misstanken funnits att stater, myndigheter och företag skall ge sig in och reglera och ta betalt för internet. Vi betalar redan för tillgången till servrar och abonnemang, men det kan komma fler pålagor.
Vitsen med internet var från början att det skulle vara ett fritt nätverk, tillgängligt för alla. Ingen skulle lägga sig i hur man använde det. Totalitära länder, som Kina, har redan infört censur.

Internet är idag så pass viktigt för våra liv att man verkligen måste ta ställning och kämpa för friheten. Inom EU förbereder man restriktioner, särskilt när det gäller fildelning. - Vad kommer sedan?
I Sverige har Riksdagen redan infört en fildelningslag, så även i Frankrike. Fildelningen är egentligen inte användarnas problem, utan underhållningsindustrins. Jag tycker att det är upp till skiv- och filmbolagen att finna tekniska lösningar, så att internetanvändare inte kan ladda ned deras innehåll. En stor majoritet skall inte anpassa sig och kriminaliseras bara för att en minoritet tjänar mindre pengar.
Här i Frankrike innebär fildelningslagen att man blir avstängd från internet under ett år efter tre varningar. Detta utan någon som helst rättslig prövning. Det är ungefär som att bli förbjuden att läsa tidningen.

Vi måste rösta bort mörkermännen som vill begränsa internet. Problemet är bara att leta reda på vem man skall rösta på. Efter en snabb genomgång av de svenska partiernas hemsidor (vad de är trista), framgår att alla etablerade partier, utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet, är emot fildelning och vill därför begränsa internet. Vad synd. Inte ens Carl Bildts hustru, Anna Maria Corazza, vill försvara internet. Hon verkar annars vara den bästa kandidaten, med sina språkunskaper och internationella bakgrund. Genom ett typiskt partimygel hos Moderaterna flyttades hon ned till 8:de valbar plats. Ibland är det synd om Moderaterna.

Jag har ingen lust att rösta på kommunisterna eller Miljöpartiet, så då står jag där. Det sista som återstår är det nyskapade Piratpartiet, ett enfrågeparti. Deras enda fråga är att kämpa för internet, vilket jag också vill göra. Det är ett gräsrotsparti, som tänker sig samarbeta med den parlamentsgrupp som värnar om Internets frihet, då förmodligen den liberala gruppen eller de gröna. Det köper jag.

Eftersom jag är bosatt i Frankrike har den lustiga situationen uppstått att jag både kan rösta i Frankrike och Sverige. Tyvärr är jag inte i Frankrike på valdagen (man har inte poströstning här), så det får bara bli röstning i Sverige. – Jag tänker rösta på Piratpartiet.

Rösta på Piratpartiet, så väljer du internet!

Skrivet av Erik Edelstam
Foto:www.home.neab.net

Att möta våren på Rivieran

Efter flera veckors regn och grått väder, beslöt vi oss, för att en dag i maj bila ner till Rivieran. Vi har ju båda bott där tidigare, men nu hade det gått två år, sedan vi var där sist.


Livet här utanför Paris flyter på med skogspromenader, någon dag i Paris eller Versailles, besök av barn och barnbarn eller middagar med goda vänner, men nu hade vi några lediga dagar och efter att ha avvaktat dimman, som låg som ett lock över staden, kom vi iväg vid 9-tiden på morgonen.
Den vanliga vägen via Lyon kändes inte så lockande, utan i stället reste vi via Loire-dalen mot centrala Frankrike och Clermont-Ferrand.
Landskapet är oändligt och oerhört vilsamt för ögat. Där finns inga fula reklamskyltar som förstör utsikten utan färden går genom böljande jordbruksbygder med betande kor.
Då och då varnar oss trafikinformationen för vilsegångna hjortar som förvirrat sig ut på motorvägen, men vi har tur (eller kanske hjortarna) och trafiken flyter på utan alltför många långtradare. De är annars föremål för stor irritation eftersom de allt som oftast kör om varandra – helst i uppförsbacke - vilket gör att all annan trafik stannar upp eller måste bromsa in.
Varannan timme tar vi paus och byter om varandra vid ratten. Motorvägscaféerna är välskötta men vi saknar de tyska motorvägarna där det alltid finns prydliga skålar med hundmat och färskt vatten framsatta. Vår lilla Parson Russel-tik Sushi får nöja sig med vårt eget medtagna vatten, men hon har inga stora anspråk, utan är väldigt glad över att få följa med och slippa hennes annars 3-stjärniga hundpensionat.

Framemot niotiden på kvällen kör vi genom ett folktomt Antibes och frågar oss, var finns allt sydfranskt folkliv? Hela staden är tyst och öde och vi inser att vår sydfranska middag får intas någon annanstans.


Vi har bokat in oss på ett charmigt litet hotell på Cap d’Antibes och efter att ha checkat in väljer vi, att istället för Antibes, köra till Juan-les-Pins. Där är det lyckligtvis fullt kvällsliv och vi hittar en fiskrestaurant med både ostron och andra skaldjur. Kvällen är mild och vi kan sitta ute, något som är väldigt exotiskt för oss frusna parisare.

Nästa dag tar vi oss till gamla Antibes och där är marknaden i full gång. Underbara stånd med grönsaker, olivoljor och ostar möter oss och vi slår oss ner och får vårt mogonkaffe med croissanter. Överallt hör vi italienska och engelska, var är alla fransmän? De flesta omkring oss är ”troisième age” d.v.s 70 och uppåt och alla avhandlar högljutt sina krämpor.
Det är inte särskilt upplyftande, så vi beslutar oss att fara vidare till gamla delen av Nice.
Här är också marknad, men med en helt annan publik. Några turister, men också unga fransmän och fransyskor som har ”gjort marknaden” och nu äter lunch. Vi är på Cours Saleya, där det alla dagar är matmarknad utom på måndagar, då man kan göra fynd på antikmarknaden, om man är tidigt ute.

Vår lunch äter vi på ”Safari”, en restaurant som inriktat sig på specialiteter från Nice, t.ex ugnsmarinerade paprikor i ansjovissås eller ”bagna couda”, som består av färska grönsaker, som doppas i en ljummen olivoljesås bestående av vitlök och ansjovis.
Sedan vandrar vi genom de gamla gränderna med sina vackra husfasader i ockra eller sienna mot Moderna muséet. Tyvärr blir vi besvikna, muséet har inte riktigt levt upp till sina förväntningar och utställningen, som pågår just nu, med Luca Pignatelli och Eric Michel lämnar oss ganska oberörda.
I stället återser vi den permantenta samlingen och det är alltid lika inspirerande.
Efteråt flanerar vi genom de gamla delarna i Nice och njuter av det milda ljuset och det härliga folklivet. Vi inser att just så här ska livet vara, långt ifrån all stress och alla strejker i Paris. Bilköerna är obefintliga och allt är ”easy going”.

På kvällen äter vi middag med goda vänner på torget i Valbonne. Svalorna susar runt under hustaken, kyrkklockorna ringer och vi njuter av den milda kvällen.
Ett besök på marknaden i St Tropez är ett ”måste”, så vi lämnar Alpes Maritimes och beger oss mot le Var. Här är landskapet mycket vackrare, det är inte lika bebyggt och bergen reser sig majestätiskt. Vägen ner mot Ste Maxime är upprustad och breddad och man känner inte längre att man bilar med hjärtat i halsgropen.
I Ste Maxime har tiden stannat och det känns som om man är på en evig semester. Men många gamla affärer har givit vika för chica boutiquer och flera nya restauranter har öppnat.
Men St Tropez är sig likt. Här ligger fortfarande lyxbåtarna sida vid sida och akterdäcken är fyllda av unga lättklädda flickor. Gatorna är fyllda av motorcyklar och det är antagligen det enda vettiga sätter att ta sig fram här nere…
Vi sitter med varsitt glas rosévin och betraktar den levande gatubilden framför oss, och vi känner, att just så här ska livet vara och vi frågar oss, vad det är som håller oss kvar i det hetsiga Paris…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto: Sushi i Ste Maxime, Safari i Nice,
www.bourges.com och destination360.com

Sarkoland med skatteparadis, korruption och blind rättvisa

Skatteparadisen
Idag talas det mycket om skatteparadis, som Liechtenstein, karibiska öar, kanalöar, Monaco och andra paradis, där vi kan gömma våra pengar. I debatten, som ständigt pågår här i Frankrike framkommer intressanta aspekter. Tidningarna, d.v.s. mitt husorgan, Le Parisien, www.leparisien.fr (läs denna utmärkta hemsida och öva franskan) rapporterar att även stora företag som Adidas, Michelin och oljebolaget Elf har kört över pengar till skatteparadis. Det handlar om att tvätta svarta pengar och andra fula skattesmitningar, förmodligen pengar i vänstra fickan för direktörerna. Kommentatorer påpekar att privata pengar som stoppas in i skatteparadisen är förmodligen några få procent, jämfört de enorma summor som sätts in av stora företag. Det förmodas också att regeringar, däribland den franska, också för över pengar till skatteparadisen.
Frankrike kan stänga Monaco på några dagar, så kan också engelska regeringen, när det gäller kanalöarna. Kina har Hongkong och Macau, där de vräker in pengar. Schweiz har banksekretessen som helig ko, men är nu illa ute med storbanken UBS skumma och olagliga affärer i USA. – Men viljan finns inte och alla profiterar på skatteparadisen. Hyckleri och korruption bland världens ledare är förfärlig.

Korruption
Frankrike är ett korrupt land, både i näringslivet och bland politiker. Skandalerna duggar tätt. Senaste skandalen är en korruptionsaffär, där Frankrike sålde sex fregatter till Taiwan. En mellanhand, Andrew Wang, fick mutor på 500 miljoner dollars, som han senare distribuerade ut en del till andra mellanhänder. Olika skumma bolag bildas och förfalskade pass delas ut. Det blir kris och ett skiljedomsförfarande sätter igång, där franska staten, med största sannolikhet, döms till ett skadestånd på svindlande 1 miljard euros. Naturligtvis är det skattebetalarna som betalar. Hur många vårdcentraler eller skolor kan man inte få för en miljard euros.

Den blinda rättvisan

Till sist den absurda historien om Christine Kerballec, en 44-årig mamma till en dotter, som är dömd till tre månaders fängelse. Brottet? – Hon lämnade inte in sitt körkort när hon fick det indraget.
Boven i dramat i hennes fall är att hon, efter en del småförseelser i trafiken, blivit av med alla sina 12 poäng i sitt körkort. Jag vet hur det är, nu har jag bara 5 poäng kvar.
När hon blev stoppad av polisen upptäckte man saken och krävde att hon skulle lämna in sitt körkort. Till sin fasa upptäckte hon att körkortet var borta, trots tappert letande hemma och i bilen. Men vad händer då? – Jo, de nitiska gendarmerna utverkar en dom om husrannsakan i hennes hem och i bilen och snokar igenom bostad och bil, för att verifiera att hon inte ljugit om körkortet.
Hennes advokat schabblar och upplyser inte om den första domstolsförhandlingen. Hon klassas som frånvarande och döms till 1 095 € i böter, drygt 10 tusen kronor, dels för att hon inte infunnit sig och dels för att hon inte lämnat igen körkortet. Christine har inte en chans att betala. Hon har helt enkelt inte de pengarna, de få pengar hon hade gick åt till att betala hyran. Då blir det fängelse istället, 10€ om dagen får hon tjäna av, totalt hundra dagar.
Hon grips av panik, vågar inte och vägrar gå i fängelse för en sådan bagatell, utan flyr fältet till modern, först efter att ha sålt sin våning. Christine lever nu som en fredlös.

Systemet med radarkameror och automatisk behandling av böter, gör att fler och fler människor råkar illa ut och blir behandlade som simpla förbrytare av domstolarna. Rättssäkerheten är i gungning. De som bråkar lyckas, konstigt nog, komma undan. Vi utlänningar med franskt körkort, ber naturligtvis, våra vänner där hemma att skriva på böteslappen att de har kört bilen, så slipper man i varje fall bli av med poäng.
Christine Kerballec tänker dra sitt fall inför den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för att protestera mot trakasserierna från den franska rättvisan. Det skall tilläggas att när historien kom ut i tidningarna så startades genast en insamling för att betala böterna. Rebelliska fransmän kan faktiskt vara riktigt solidariska ibland.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: www.noulakaz.net, www.leparisien.fr
www.aviation-francaise.com och www.ouest-france.fr