Saturday, March 3, 2012

Frankrike och trafiksäkerheten.


I Sarkoland har man gett sig tusan på att få ned olyckorna i trafiken. Man talar inte om den verklighetsfrämmande nollvisionen, som man gör i Sverige, men vidtar istället drastiska åtgärder.

Det började med poängen i körkortet, som man förlorar för varje förseelse. Sedan får man inte tala i mobilen, äta eller göra något annat som tar bort uppmärksamheten från körningen. Poängen bara flyger iväg.

Härom året kom en lag att man måste ha en varningstriangel i bilen och en gul varningsväst. Denna måste tas på om man stannar och går ut bilen på en trafikerad väg. Ytterligare poäng kan ryka där Det har visat sig att många blir ihjälkörda när de går runt en bil som inte fungerar eller vid någon olycka (det är förbjudet att inte stanna och hjälpa till vid en olycka).

En något originell åtgärd är att släcka all belysning på motorvägar och större leder, eftersom undersökningar har visat att olyckorna minskar (!) när det inte finns någon belysning.

Det nya är nu att alla bilister måste ha en alkotest i bilen. Det är inte tal om en elektronisk, som många använder i Sverige, utan en ballong som man blåser upp med en kapsel i. Ungefär som de såg ut för fyrtio år sedan hos oss. Tanken är väl att man använder testen om man är osäker. Men vem vet? Det kanske är en bra idé.

Det är inte obligatoriskt att ha reservlampor i bilen, men är det på ett indirekt sätt. Blir man påkommen med en släckt strålkastare, måste man byta till en ny på plats, annars måste man låta bilen stå. - Inte särskilt kul mitt i natten.

För att genomdriva allt detta finns mängder av poliser, som ständigt är upptagna med att övervaka trafiken och kontrollera bilar. För säkerhets skull finns det tre olika poliskåren. Först den vanliga polisen, Police National, sedan Gendarmeriet, som tillhör armén och som finns i varje större stad på landsbygden. I landsbygdshålorna finns ofta inte mycket att göra och då kontrollerar man bilar och folk. Här är det lag på att man alltid måste bära med sig legitimation.
Det finns också en tredje poliskår, som också den hör till armén, och den heter CRS (Compagnies Republicaine de Sécurité). Dess egentliga uppgifter är att vara kravallpolis, något som behövs i detta strejktokiga och demonstrerande land. När CRS inte slår folk på käften är de ute och härjar i trafiken.
Med alla dessa poliser som kollar och snokar, så gäller det att ha sina papper i ordning och se till att man följer reglementet.

En sak är t.ex. försäkringen. Man måste ha ett litet grönt kvitto, signerat av bilägaren, innanför bilrutan. Det rives loss från själva försäkringsbeviset, som skall ligga i handskfacket. Även detta måste vara signerat. Detta lilla faktum tänker man inte på och har kostat många bilförare böter. På bilrutan skall även ett kvitto från besiktningen sitta.

En annan sak är den s.k. Carte Grise, d.v.s. bilens ID-kort, där alla fakta står om bilen. Det duger inte med en kopia, utan det måste vara originalet. Finns inte det med så kostar det ytterligare pengar och poäng.
Körkort är självklart. Utformningen är patetisk. Det är en tvåsidig historia av papp, som knappt går ned i plånboken och som inte förnyas. Mitt eget är 25 år gammalt, slitet och tummat och jag känner knappt igen mig själv på fotot.

I Sverige är dessa saker inga problem eftersom man har sitt personnummer, som polisen genast kollar och där allt står. Sedan kan man konstatera att polisen lyser med sin frånvaro ute på vägarna. Det är mycket sällsynt att bli stoppad, så man kör i frid.

Skrivet av Erik Edelstam, Ste Gemme

Tuesday, February 7, 2012

Mjöl i franska politiken


Den socialistiske presidentkandidaten François Hollande blev attackerad av en psykiskt sjuk kvinna, medan han höll ett valtal i förra veckan. Kvinnan rusade fram på scen och kastade ett mjölpaket på honom innan någon hann reagera.
Hela attacken filmades av TV och blev ett spektakulärt klipp. Kvinnan brottades genast ned av, förmodligen, generade livvakter, som inte hade varit på alerten:
www.youtube.com/watch?v=3RzkCUoU_S0

Hollande behöll ett beundransvärt lugn (vilket säkert gav honom fler sympatisörer) och förklarade på ett enkelt sätt, att attacker av den typen, får man stå ut med om man är politiker och framträder offentligt.
Tidigare har pajkastning, s.k. tårtning, förekommit. Kända personer som blivit tårtade är vår kung, Bosse Ringholm, Helmut Kohl, Bill Gates och andra olycksbröder. I Frankrike finns t.o.m. en organisation som heter ”Patissières sans Frontièrs”, ungefär Konditorer utan Gränser, som koncentrerar sig just på tårtning.


Man kan fråga sig varför den vansinniga kvinnan attackerade med just mjöl? En möjlig förklaring kan vara att mjölningen har en gammal tradition i Frankrike. När gymnasisterna har 100 dagar kvar till sin Bac, den franska studentexamen, går de man ur huse, klädda i vita rockar, beväpnade med mjöl, ägg och ibland med ketchupflaskor av plast och attackerar oskyldiga förbipasserande. – Den dagen gäller det att hålla sig undan och vara försiktig.
Polisen försöker ibland ingripa men låter för det mesta saken bero. Jag har själv sett poliser jaga dessa ”farineurs”, vilket ofta slutar med att de också bli nedmjölade, till åskådarnas stora förtjusning.

Något annat mjöligt i franska presidentvalet, som äger rum i maj, är problemet Marine le Pen, som är ordförande i högerextrema partiet Front National. Hon har ställt upp som presidentkandidat och har relativt höga opinionssiffror. Hennes problem är att varje presidentkandidat måste få en underskrift av minst 500 borgmästare från landets drygt, 30 000 kommuner. Det kan tyckas vara en enkel match, men få vågar skriva på av rädsla för repressalier från missnöjda väljare, dessutom hotar landsting och regioner att dra in eller rejält minska bidrag för de stackars borgmästare som skriver på för Front National. Boven i dramat är att borgmästarnas underskrifter är offentliga. Vore hemliga så är det ingen fara på taket.
Därför har Marine le Pen gått till konstitutionsdomstolen för att få igenom en anonymitets klausyl. Besked kommer den 24 februari.

Alla vore glada, särskilt Sarkozy, om hon inte skulle godkännas som kandidat. Då skulle vägen nästan vara öppen för honom med ett återval. Men kritiker pekar på att demokratin då är i fara, även om det politiska etablissemanget hatar det invandrarfientliga Front National. Faktum är att Front National har 20% av väljarna och att hon ligger bra till för en andra omgång i valet. Hon är dessutom den enda kvinnliga kandidaten.

Frågan är om det är demokratiskt att utesluta en så stor väljargrupp från ett presidentval, bara på grund av några mossiga regler i valstadgan? – Har man demokrati, så har man. Även om partiet inte är rumsrent.

Skrivet av Erik Edelstam

Friday, January 20, 2012

Eva Dickson, en äventyrare.


Eva Dickson föddes 1905 på Steninge slott i Sigtuna, som Eva Lindström. Hon växte upp på Ljungs slott utanför Linköping, där hennes pappa födde upp kapplöpningshästar.
Som ung var Eva känd för att vara en ”femme fatale” och för att chockera borgerligheten.
Hon gifte sig med rallyföraren Olof Dickson och fick en son med honom. Han lärde
henne att köra bil och de tävlade i rallykörning där Eva var känd som en djärv men vårdslös förare.
Eva var väninna med Linde Klinckowström och de bestämde sig föratt göra en bilfärd tillsammans till Paris och Rom våren 1930.
Olle Dickson ogillade att hans hustru for iväg och deras äktenskap bröts. Efter det blev Eva rastlös, hon hade ingen fast adress i Stockholm utan bodde på hotell, då hon var i Sverige.
1932 for hon till Kenya med en väninna Littan Bennich. Och där blev hon blixtförälskad i Bror von Blixen-Finecke. Han hade varit gift med Karen Blixen, men var nu gift med Cockie Hoogterp.
Bror Blixen var känd både som en fantastisk storviltjägare men också som en stor kvinnokarl.
Bror Blixen skulle fara till England för att besöka sin hustru, men dagen innan han for, bromsade en stor bil in framför hans hus.
Ur bilen steg två unga kvinnor, som talade svenska och de frågade om det var Bror Blixen de mött. Då han svarade ja, sa de, att de kört från Dar-es-Salaam och att de var hemskt törstiga. Resan var sjuttio mil lång på gropiga vägar, så Bror frågade ,varför de kommit just till honom. Eva Dickson svarade: ”Det var för att möta er!”
De blev blixtförälskade, hon blev hans älskarinna och äktenskapet med Cockie var över…

”Kvinnan är omöjlig nuförtiden! Hon målar sina naglar röda, hon bleker sitt hår, hon dricker champagne eller röker cigaretter. Hon föder inte ens barn längre. Se på er själv, madame, vad duger ni till?”
”Jag kan köra bil”, svarade Eva Dickson. Hennes bordskavaljer svarade, att köra bil kan varenda människa, spela bridge och dansa, det hör till allmänbildningen…
”Men jag ska köra härifrån Nairobi till Stockholm.”
”Jag slår vad om att ni inte klarar det!”
”Vadet är antaget! Den som förlorar, bjuder hela gänget på champagne!”
Samtalet utspann sig under en middag på Europeiska klubben i Nairobi och Eva utmanade ödet.
Hon köpte en öppen, fyrsitsig Chevrolet. Den utrustades med vattensäckar, oljefat, moskitnät, reservdelar, bensinfat, proviant, tältsängar och kokkärl.
På väg till garaget på avresedagen träffade Eva Hassan Ali och han blev hennes medresenär.
Resan genom Kenya och Uganda gick utan problem, men snart kom motgångarna. Däcken svällde av värmen och exploderade, Eva fick malaria och händerna fick frostskador. De sov i tältsängar under bar himmel och kylan var bitande kall. De körde ofta tolv timmar i sträck och stannade bara för att äta eller för att reparera bilen.
När de kom till norra Tchad möttes de av en raserad bro över en flod.
Eva fick låna en häst och med tre kokta ägg som proviant, red hon två dygn till en fransk kommendant i Bongor, som var ansvarig för det planerade brobygget. Som tur var, var kommendanten tillmötesgående och efter tre dygn och med hjälp av 900 man stod den nya bron färdig!
Efter 40 dygn nådde de Alger och vadet var vunnit! Eva var den första kvinnan, som kört genom Saharaöknen. Resan fortsatt hem till Sverige, där hon välkomnades av Kungliga Automobil Klubben i Stockholm.
Att Hassan Ali var svart, väckte naturligtvis stor uppståndelse, men Eva sade: ”Inte för att jag tycker det är så värst märkvärdigt, men ett visst kuriosaintresse kan det ju alltid ha.”


1934 återvände Eva till Afrika och Bror Blixen. Hon fiskade, jagade och deltog i vetenskapliga expeditioner för att få tag på ovanliga djur.
1935 reste de till Abessinien där Eva arbetade som krigskorrespondent och skrev om kriget i det invaderade Abessinien (nuvarande Etiopien) för tidningen Vecko-Journalen. De tog sig fram på mulåsnor, en 200 mil lång färd mot den kenyanska gränsen.
Bror och Eva gifte sig i New York 1936 och for till Florida på bröllopsresa. Bror Blixen hade tidigare under en safari i Afrika träffat Ernest Hemingway och Eva övertalade Bror att telegrafera till Hemingway. De blev inbjudna att följa med i Hemingways nyinköpta båt ”Pilar”.
Hemingway var gift med krigskorrespondenten Martha Gellhorn och de fyra for iväg på en lång fisketur runt Kuba och Bahamas.
Bror von Blixen ville att han och Eva skulle bosätta sig i Afrika, men Eva ville först uppfylla en dröm hon hade; att köra i Sven Hedins fotspår Sidenvägen till Peking.
Men resan blev en mardrömsresa, hon mötte rövare och banditer, drabbades av sandmyggefeber och i Calcutta blev hon ännu sjukare och lades in på sjukhus. Ingen visste vad hon drabbats av, men hon ordinerades en arsenik-kur, blev förgiftad av den och bestämde sig då, försvagad som hon var, att köra hem. Sidenvägen var stängd och den politiska situationen gjorde att det var alltför riskfyllt att köra genom landet då japanerna hade förklarat krig mot Kina.
Reskassan sinade också och Eva tvingades lägga sina sista pengar på bensin i stället för på mat.
I mars 1938 hade hon kommit till Bagdad, då hade hon varit på väg i nio månader. Hon hade varit bjuden på middag utanför staden och körde tillbaka. Det var mörkt, vägen var gropig och då hon missade en tvär kurva, voltade bilen och hon klämdes fast mellan sätet och ratten, hamnade under bilen, bröt nacken och dog omedelbart.
Bror Blixen fick inte beskedet om olyckan förrän den 28 juli, då han kom tillbaka från en safari.
Han lämnade då Afrika, efter 25 år, helt förkrossad.
Eva Dickson, begravdes i Stockholm, 33 år gammal.

I sin bok ”En Eva i Sahara- ett äventyr i heta zoner” skriver Eva Dickson om sin äventyrslusta, om sin oro och rastlöshet och om Afrika som fascinerade henne, trots de många sjukdomar hon drabbades av.
Hon skrev: ”Jag tror, att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning , aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”


Gunnela Edelstam
Skrivet för tidningen Swea Paris
Foto Anne Bjerke

Thursday, January 19, 2012

Långritternas mästarinna



När någon talar om en stark och modig kvinna kommer jag alltid att tänka på min styvmormor och gudmor Linde von Rosen, född Klinckowström. Denna, mycket viljestarka, originella och humoristiska person, genomförde mellan 1926 och 1932 sex långritter med en sammanlagd sträcka på 12.751 km. En fantastisk prestation.
Det låg liksom i tiden med kvinnans frigörelse. - Efter första världskriget klev den nya kvinnan fram, klippte håret och kjolen, blev uppkäftig, solade skamlöst, drog på sig byxor, spelade tennis, golf och deltog i allahanda tävlingar, inklusive biltävling och hoppning med häst. Anglo-kenyanskan Beryl Markham lärde sig flyga och korsade Arlanten som första kvinna 1936, väninnan Eva Dickson tävlade med bilar och gav sig av ensam på riskfyllda bilresor genom Afrika och Asien, så för Linde var det en utmaning, en rastlöshet och en dröm att göra något utöver det vanliga.

Hon föddes 1902 på Stafsunds gods på Ekerö, utanför Stockholm. Hennes fader var den mycket originelle upptäcktsresanden, forskaren och författaren Axel Klinckowström, även kallad ”Klinkan”. Det var ett stort gods med många hästar som lockade Linde. Hon blev redan hästtokig som barn. Fortfarande i 80-års ålder kom hon ihåg namnet på varenda häst på Stafsund. Hon började redan rida som barn och fortsatte med det, även om hon hade tänkt sig att bli konstnärinna.
När hon var 20 år lyckades hon komma över den isabellafärgade valacken Castor av en god vän. Han var då tre år och de skulle sedan kampera ihop i 25 år. Linde hade en otrolig hand med hästar och Castor blev som hennes hund, trofast och lydig.

Hon genomförde sin första långritt, mer som en övning, till Romanäs sanatorium utanför Tranås, där hon hade en väninna som var konvalescent. Lindes kommentar var att lite hästlukt kanske skulle göra henne friskare. Trippen gick i elva etapper och var 697 km. Året var 1926. Linde var då 24 år och Castor 7. Hon kände att det hade gått alldeles utmärkt och att hon trivdes och kände sig fri med Castor ute på vägarna, även om det blev obekväma login, både för henne och Castor. Hon skriver: ”…vilken underbar färd hade inte Castor bjudit mig på!”
Man skall då tänka på att hon red i dåligt väder med snöslask.

På väg till Paris

Linde hade blivit helt fascinerad och beslöt sig för att hälsa på sin syster Thora, kallad Grynet, som var gift med konstnären Nils Dardel och som levde bohemliv i Paris. Att hon skulle rida dit var självklart.
Linde gav sig iväg den 20 september 1926. Ritten tog exakt två månader och var 1 600 km. Hon red ned genom Sverige, då i sällskap med en väninna. Sedan red hon genom Tyskland in i Holland och genom Belgien. Hon råkade passera Bryssel på samma gång som den svenska prinsessan Astrid kom dit för att gifta sig med Leopold.
Ritten fortsatte via Valenciennes vid franska gränsen till Senlis där Grynet och Nils mötte med en hästdroska. Infarten till Paris gick genom Porte de Pantin.

Den första ritten till Paris gav Linde erfarenheter hur man praktiskt skull gå till väga. Hon hade tur. En gammal vän till Klinkan, var landshövdingen i Skåne, Fredrik Ramel, som hade ett stort nätverk på kontinenten med svenska beskickningar och konsulat, för att inte tala om olika myndigheter. Han svepte sitt trollspö framför hennes väg. För Lindes del betydde det att hon slapp alla möjliga byråkratiska hinder som karantänsbestämmelser för Castor eller närgångna tullare.
Linde red i en vanlig ridkavaj, som var lite längre och gick ned till låren, den tidens ridbyxor och stövlar. Ridhjälm förekom inte, utan hon hade en s.k. klockhatt eller basker. Oftast hade hon skjorta och slips under. Baktill på sadeln låg en rejäl trenchcoat hoprullad. Över axeln hade hon en jaktväska av läder och ett kartfodral. Mellan sadeln och hästen låg en arméfilt som var vikt sex gånger och som fungerade som vojlock på dagen och täcke på natten.
Det nödvändigaste fanns i fyra sadelväskor, dvs.ryktborste, skrapa, lindor och annat till Castor i den ena, toalettsaker, kamera och annat i den andra fram, i de båda väskorna där bak hade hon klädombyte, underkläder och en snyggare klänning. Man bör dock framhålla att hon hade några stora koffertar som skickades per tåg till de stora städerna där hon beställt hotellrum i förväg.
Dagsetapperna var ungefär mellan 40 – 60 km, beroende på terrängen. Hon skrittade med lösa tyglar nästan hela vägen och travade kanske bara 10 km. Hon satt i sadeln hela dagen och rastade bara en halvtimme när Castor betade gräs. Kanske ett värdshus någon gång. Kände hon sig ensam? Nej – sade hon alltid, man hade ju sällskap av hästen.
Hon stannade i sex månader i Paris, red om dagarna i Bois de Boulogne och festade med Grynet och Nils på kvällarna. I mars tog hon tåget till Antwerpen och båten till Sverige, med Castor i en transportabel träbox.

Ritt till Rom

Två år senare i september var det dags igen. Den här gången gällde det Rom. Hon red genom det ödsliga Sverige och tog Sassnitzfärjan över till Tyskland. Nu började vad man nästan skulle beteckna som ett triumftåg. Linde hade börjat bli uppmärksammad i kontinentens tidningar och blev mött med ryttare, orkestrar och blommor i nästan varenda stad. Linde skriver på rörande sätt:
”…Vi färdades inte för att vinna något annat pris än lycka. Det gjorde vi. Därför att Europa slöt oss i sina armar. Varför är för mig ännu obegripligt. Kanske det ansågs modigt av en kvinna? …”
Hon tog den östra vägen genom Tyskland, via Berlin, München, Innsbruck, Brennerpasset och in i Italien, där segertåget fortsatte: ”…Innan vi lämnade landet hade vi varit gäster på åtta kavalleri- och fyra artilleriregementen, de övriga var infanteri- , alpjägare- och karbinjärregementen. Både Castor och jag hade kunnats färdas med förbundna ögon och ändå kommit till Rom, så ledsagade var vi…!”
Linde stannade i Rom under vintern och blev ihärdigt uppvaktad av ett stort antal tjusiga italienska kavaljerer och bjöds på den ena festen, magnifikare än den andra. Under tiden hade Castor blivit svårt sjuk och hon trodde ett slag att han skulle dö, men han frisknade till som genom ett mirakel.
I mars var det dags att rida tillbaka till Sverige, Hon tog en östligare väg tillbaka via Wien, Prag, Dresden och Berlin. Ständigt uppvaktad.
Den 25 juli 1928 närmade sig Linde Stockholm. Hon skriver i sin dagbok: ” Castor var salig att gå sin sista etapp och spelade rädd för allt och stönade av glädje. En söt arbetare stannade sin bil, gick ut, tog mig i hand och önskade mig välkommen hem. Det rörde mig, liksom en fru som kom med socker till Castor. Från flera fönster vinkade människor Sådana spontana vänlighetsbevis går mig till hjärtat…” Linde hade då ridit sammanlagt 4 911 km.

Europa runt
Linde kunde inte hålla sig länge. Hon fick tillfälle att ge sig av igen när en släktig hade avlidit i Bryssel och hon fick order att ordna upp med begravning och bodelning. I slutet av september 1930 gav hon sig iväg på vad som skulle bli den längsta ritten på nästan 5 000 km.
Det är självklart att det var enklare att ta sig runt Europa till häst än vad det är idag. Det var mycket mindre trafik, vägarna var för det mesta stenbelagda, det fanns stall i varenda liten by och bondgård och smeder fanns i överflöd, som kunde sko hästen. Folk var hederliga och den våldsamma kriminaliteten som finns idag, existerade inte. Däremot var fattigdomen utbredd, de sanitära förhållanden avskyvärda och banksystemet krångligt. Kriget hade på sina håll lämnat förfärliga spår, särskilt i norra Frankrike.

Linde började med att rida till Bryssel och stannade där i flera månader. För att få tiden att gå tävlade hon intensivt med Castor och väckte uppmärksamhet överallt. Så småningom gav hon sig av till Paris, där hon inte stannade länge. Hon ville till Italien där hon etablerade sig hos sin kavaljer Borsarelli i Turin. Hon åkte fram och tillbaka till Rom, dock utan Castor. Till sist var det dock dags att rida hem.
Hon valde en äventyrlig väg, via Trieste, Ljubljana (nuv. Slovenien) , Kroatien, Budapest, in i Tjeckoslovakien, över Karpaterna, Krakow, Warszawa och till sist fristaten Danzig, varifrån hon tog en gammal färja till Stockholm dit hon kom 31 maj 1932
Det blev en äventyrlig ritt. När hon lämnade Italien fick hon en mycket vacker, äldre häst, Indostan, som gåva av sin beundrare Borsarelli. Den fick följa med som handhäst och klövjehäst. Efter ett slag lärde den sig att springa lös, ungefär som en hund. Det var inte samma uppmärksamhet och uppvaktning som på de övriga turerna. Det var primitivt, fattigt och outvecklat. Största delen av vägen gick genom gamla Österrike – Ungern, genom delar som hade blivit fria och där stora delar av befolkningen var bittra över den orättvisa freden 1918. Hon blev aldrig rånad, även om det var nära några gånger och polisen trodde en gång att hon hade stulit Indostan.
Samma år träffade hon min morfar Hans von Rosen, den olympiske guldmedaljören i hoppning, blev kär och gifte sig med honom 1933.
Linde och Castor flyttade in på hans mycket vackra herrgård Lindö i Sörmland. Indostan blev sparkad på benet av en annan häst, bara efter några månader i Sverige och fick avlivas. Borsarelli stupade i Nordafrika 1942. Castor levde i 14 år till och fick ett monument på Lindö. Linde levde ända till år 2000 och blev ett monument i sig, som berättade många historier för alla som ville lyssna. Och det ville vi gärna.

Erik Edelstam
Först publicerad i tidningen Swea Paris

Saturday, November 5, 2011

London - Restauranger, barer, pubs, etc.


Detta är salig vännens och livsnjutaren Calle Gezelius lysande guide till Londons bästa ställen. Printa ut den och ta med den till London!
På bilden underhåller han Gunnela på Sturehof, i väntan på en skaldjurstallrik.

Arbutus, Frith St Soho. Senaste köket!
Assaggi, 39 Chepstow Pl. Kul italiensk krog ovanför en pub.
Bar One, finns lite här och där. Om öl, eller sprittarmen behöver sitt...
Bibendum Oyster bar i Michelinhuset, Fulham Rd
Boots, apotek som finns överallt. Albyl och skönhetsmedel + lite annat
Borrough Market, bondens marknad fred-lörd. Nära Tate Modern. Ett måste!
Browns Hotel, afternoon tea. Best in town.
Busaba Ethai, Wardour St. Köa utanför för bord, men det är det värt. Thaifood.
Café Boheme i Soho, 13 Old Compton St. Lite N.Y. känsla
Camden market and stables, lörd-sönd. Very Goth!
Chez Bruce, www.chezbruce.co popular gastropub + systerpub i Kew, The Glasshouse
Covent Garden. Folkspektakel och härligt rörigt. Marknad på gamla saker måndagar.
Fortnum & Mason, Piccadilly. Klassiker för te, kaffe och delikatesser. Bra tehörna.
Galvins Bistro de Luxe, 66 Baker St
Gilgamesh. Indiskt så det förslår i Camden.
Hakkasan, 8 Hanway Place. Otrolig Kinakrog under markplanet. Härlig bar. City chic!!
Hamley´s, 188 Regent St. världens största leksaksaffär.
Hampstead heath. Snygg och prydlig “förort”
Harpenden, Gastropub, en bit utanför London.
Harrods. Nej! Dit går bara nyrikeslummen. Möjligen, möjligen livsmedelsavdelningen
Harvey Nichols, 5th Floor Bar. Knightsbridge. Yes! Yes! Best Martinis in town. Hot spot!
Harwood arms, www.harwoodarms.com gastropub i Fulham
Hatchards bokhandel, 187 Piccadilly, liten vacker klassisk boklåda.
Hing Loon, 25 Lisle St. Kinamat. Inga turister bara kineser.
Hotel Mandarin Oriental, Outstanding. Best Spa in town. Knightsbridge
Hyde Park, mitt i London. Fin park att strosa i, likaså Regents Park.
Jamie Oliver, butik med allt möjligt, www.jamieoliver.com/recipease/our-locations/clapham
Jermyn St, Bond St små exklusiva affärer i massor. Bra om man har flera kontokort....
Jo Mallone parfymer, Sloane St. Finns bara här. Exklusivt. 150 Sloane St.
Kings Rd, Chelsea, Duke of York Sq. Matmarknad varje lördag. Delikatesser att äta/ta med
Kings Rd. Håller måttet från det glada 60-talet. Missa inte! Ät på Bluebird, 350 Kings Rd.
Leicester Sq. I Soho mitt i teaterdistriktet. Här är det inte tyst en minut!
LeMetro, 28 Basil St bakom Harrods i en källare
Liberty´s, Varuhuset med en hörna av Sv Tenn. Kul.
Marilybone High St. Härlig gata med allt man kan önska vad gäller restauranger, pubar och shopping. Conran Shop längst upp på gatan. Designhotellet Mandeville i slutet på gatan.
Medcalf, gammal köttbutik, jättemysig restaurant. Exmouth Market
Moro, Exmouth Market. Cross over. Favvoställe.
Motimahal, www.motimahal-uk.com 45 Great Queen St, WC2B 5AA. Mycket bra indiskt
Neals Yard Diary, ostar Covent Garden
Nothcote Rd/SW11, trevlig lokal gata med alla möjliga affärer
Oriel, Sloane Sq. Fransk bistrotyp. Bra Bloody Marys. Stillar den värsta baksmällan.
Oxford St. Tja, om man måste tränga sig fram mellan alla turister med pengarna på magen.
Oxo Towers. Rest och bar på andra sidan Themsen. Börjar bli ett hett område.
Pellici, 332, Bethnal Green Rd. Ett kultfrukostställe. Lokalen !!!
Peter Jones, lilla NK på Sloane Sq. Fiiint.
Petersham Nurseries, Kew Gardens. Om ni har tid. Boka bord och ta U-ground förbi Kew Gardens. Madonnas f.d. kock lagar sagolikt god mat om hon inte är påtänd!
Portobello Rd. Hela gatan förvandlas på lördagar till en antikshopparnas dröm
Pret à Manger, Överallt. Mycket bra snabbmat. Smörgåsar, subs, juicer, kaffe. Fräscht
Primrose Hill området. Vackert elegant och ½ kändistätt numera. Kate Moss bl.a.
Randall & Aubin, 16 Brewer St, f.d. slakteributik m kul Sohostämning
Regent St. Som Oxford St men lite elegantare.
Sardo Canale, Camden. Mycket bra italiensk krog. Bra pub på andra sidan gatan.
Scotts Restaurant, 20 Mount St. 8 min promenad från Bond St. Jättefin ostron/fiskrest.
Selfridges varuhus, Oxford St. bättre än sitt rykte.
Selfridges, Oxford St. Bra lunchsushi på löpande band. Bra livsmedelsavdelning.
Sketch, Conduit St. Märklig, snoffsig rest och bar. Unikt concept.
Sloane Sq Udda affärer runt torget och i närheten. Londons Karlaplan
Sotheby´s café, 34-35 New Bond St. Vet inga turister om. Hummersandwich m ett glas vitt!
Ta Tatebåten efter besöket till Tate Britain förbi Big Ben och Parlamentet.
Tate Modern. Ett måste vad gäller konst. Restaurant och café med utsikt över London!
Taylor of Bond St, rakdon bl.a. och egna herrserier för EdT samt After S.
Tesco, som ICA lokalt. Finns överallt om du vill bunkra livsmedel
The Bingham, www.thebingham.com mysigt boutiquehotell i Richmond. Suverän restaurang o bar. Michelin!
The Grenadier, Undangömd pub bakom Knightsbridge. Inga turister. Best kept secret.
The Waterway, 54 Formosa St. i Little Venice. Härlig lunchrestaurang vid kanalen. Utegrill.
The Wolseley, Piccadilly. Läcker inredning! Frukost, lunch afternoon tea, middag.
Toms Kitchen, Chelsea. Jättetrevligt
Truc vert, 42 North Audley St. Goda charkuterier
Waitrose, snabbköp. Lite bättre än Tesco. Överallt.
Waterstone´s, 203 Piccadilly, Europas största bokhandel! Har allt.
Virgin Megastore, 14-16 Oxford St. Böcker, skivor, videos, dataspel. Allt!
Zuma Knightsbridge. Best Sushi in Town

Monday, October 31, 2011

Big Fat Greek Gravy Train



Even on a stiflingly hot summer's day, the Athens underground is a pleasure. It is air-conditioned, with plasma screens to entertain passengers relaxing in cool, cavernous departure halls - and the trains even run on time.

There is another bonus for users of this state-of-the-art rapid transport system: it is, in effect, free for the five million people of the Greek capital.

With no barriers to prevent free entry or exit to this impressive tube network, the good citizens of Athens are instead asked to 'validate' their tickets at honesty machines before boarding. Few bother.

This is not surprising: fiddling on a Herculean scale — from the owner of the smallest shop to the most powerful figures in business and politics — has become as much a part of Greek life as ouzo and olives.

Indeed, as well as not paying for their metro tickets, the people of Greece barely paid a penny of the underground’s £1.5 billion cost — a ‘sweetener’ from Brussels (and, therefore, the UK taxpayer) to help the country put on an impressive 2004 Olympics free of the city’s notorious traffic jams.

The transport perks are not confined to the customers. Incredibly, the average salary on Greece’s railways is £60,000, which includes cleaners and track workers - treble the earnings of the average private sector employee here.

The over ground rail network is as big a racket as the EU-funded underground. While its annual income is only £80 million from ticket sales, the wage bill is more than £500m a year — prompting one Greek politician to famously remark that it would be cheaper to put all the commuters into private taxis.

‘We have a railroad company which is bankrupt beyond comprehension,’ says Stefans Manos, a former Greek finance minister. ‘And yet, there isn’t a single private company in Greece with that kind of average pay.’

Significantly, since entering Europe as part of an ill-fated dream by politicians of creating a European super-state, the wage bill of the Greek public sector has doubled in a decade. At the same time, perks and fiddles reminiscent of Britain in the union-controlled 1970s have flourished.

Ridiculously, Greek pastry chefs, radio announcers, hairdressers and masseurs in steam baths are among more than 600 professions allowed to retire at 50 (with a state pension of 95 per cent of their last working year’s earnings) — on account of the ‘arduous and perilous’ nature of their work.

This week, it was reported that every family in Britain could face a £14,000 bill to pay for Greece’s self-inflicted financial crisis. Such fears were denied yesterday after Brussels voted a massive new £100bn rescue package which, it insisted, would not need a contribution from Britain.

Even if this is true — and many British MPs have their doubts — we will still have to stump up £1billion to the bailout through the International Monetary Fund.

In return for this loan, European leaders want the Greeks’ free-spending ways to end immediately if the country is to be prevented from ‘infecting’ the world’s financial system. Naturally, the Greek people are not happy about this.

In Constitution Square this week, opposite the parliament, I witnessed thousands gathering to campaign against government cuts designed to save the country from bankruptcy.

After running battles with riot police, who used tear gas to disperse protesters, thousands are still camped out in the square ahead of a vote by Greek politicians next week on whether to accept Europe-imposed austerity measures.

Yet these protesters should direct their anger closer to home — to those Greeks who have for many years done their damndest to deny their country the dues they owe it.

Take a short trip on the metro to the city’s cooler northern suburbs, and you will find an enclave of staggering opulence.

Here, in the suburb of Kifissia, amid clean, tree-lined streets full of designer boutiques and car showrooms selling luxury marques such as Porsche and Ferrari, live some of the richest men and women in the world.

With its streets paved with marble, and dotted with charming parks and cafes, this suburb is home to shipping tycoons such as Spiros Latsis, a billionaire and friend of Prince Charles, as well as countless other wealthy industrialists and politicians.

One of the reasons they are so rich is that rather than paying millions in tax to the Greek state, as they rightfully should, many of these residents are living entirely tax-free.

Along street after street of opulent mansions and villas, surrounded by high walls and with their own pools, most of the millionaires living here are, officially, virtually paupers.

How so? Simple: they are allowed to state their own earnings for tax purposes, figures which are rarely challenged. And rich Greeks take full advantage.

Astonishingly, only 5,000 people in a country of 12 million admit to earning more than £90,000 a year — a salary that would not be enough to buy a garden shed in Kifissia.

Yet studies have shown that more than 60,000 Greek homes each have investments worth more than £1m, let alone unknown quantities in overseas banks, prompting one economist to describe Greece as a ‘poor country full of rich people’.

Manipulating a corrupt tax system, many of the residents simply say that they earn below the basic tax threshold of around £10,000 a year, even though they own boats, second homes on Greek islands and properties overseas.

And, should the taxman rumble this common ruse, it can be dealt with using a ‘fakelaki’ — an envelope stuffed with cash.. There is even a semi-official rate for bribes: passing a false tax return requires a payment of up to 10,000 euros (the average Greek family is reckoned to pay out £2,000 a year in fakelaki.)

Even more incredibly, Greek shipping magnates — the king of kings among the wealthy of Kifissia — are automatically exempt from tax, supposedly on account of the great benefits they bring the country.

Yet the shipyards are empty; once employing 15,000, they now have less than 500 to service the once-mighty Greek shipping lines which, like the rest of the country, are in terminal decline.

With Greek President George Papandreou calling for a crackdown on these tax dodgers — who are believed to cost the economy as much as £40bn a year — he is now resorting to bizarre means to identify the cheats. After issuing warnings last year, government officials say he is set to deploy helicopter snoopers, along with scrutiny of Google Earth satellite pictures, to show who has a swimming pool in the northern suburbs — an indicator, officials say, of the owner’s wealth.

Officially, just over 300 Kifissia residents admitted to having a pool. The true figure is believed to be 20,000. There is even a boom in sales of tarpaulins to cover pools and make them invisible to the aerial tax inspectors.

‘The most popular and effective measure used by owners is to camouflage their pool with a khaki military mesh to make it look like natural undergrowth,’ says Vasilis Logothetis, director of a major swimming pool construction company. ‘That way, neither helicopters nor Google Earth can spot them.’

But faced with the threat of a crackdown, money is now pouring out of the country into overseas tax havens such as Liechtenstein, the Bahamas and Cyprus.

‘Other popular alternatives include setting up offshore companies in Cyprus or the British Virgin Islands, or the purchase of real estate abroad,’ says one doctor, who declares an income of less than £90,000 yet earns five times that amount.

There has also been a boom in London property purchases by Athens-based Greeks in an attempt to hide their true worth from their domestic tax authorities.

‘These anti-tax evasion measures by the government force us to resort to even more detailed tax evasion ploys,’ admits Petros Iliopoulos, a civil engineer.

Hotlines have been set up offering rewards for people who inform on tax dodgers. Last month, to show the government is serious, it named and shamed 68 high-earning doctors found guilty of tax evasion.

‘We will spare no effort to collect what is due to the state,’ said Evangelos Venizelos, the new Greek finance minister of the socialist ruling party. ‘We promise to draft and apply a new and honest tax system, one that has been needed for decades, so that taxes are duly paid by those who should pay.’

Yet, already, it is too late. Greece is effectively bust — relying on EU cash from richer northern European countries, but this has been the case ever since the country finally joined the euro in 2001.

Two years earlier, the country was barred from entering because it did not meet the financial criteria.

No matter: the Greeks simply cooked the books. Two years later, having falsely claimed to have met standards relating to manufacturing and industrial production and low inflation, the Greeks were allowed in.

Funds poured into the country from across Europe and the Greeks started spending like there was no tomorrow.

Money flowed into all areas of public life. As a result, for example, the Greek school system is now an over-staffed shambles, employing four times more teachers per pupil than Finland, the country with the highest-rated education system in Europe. ‘But we still have to pay for tutors for our two children,’ says Helena, an Athens mother. ‘The teachers are hopeless — they seem to spend their time off sick.’

Although Brussels has now agreed to provide the next stage of its debt payment programme to safeguard the count ry’s immediate economic future, the Greek media still carries ominous warnings that the military may be forced to step in should the country’s foray into Europe end in ignominy, bankruptcy and rising violence.

For now, the crisis has simply been delayed. With European taxpayers facing the prospect of saving Greece from bankruptcy for the second year in a row, some say even the £100bn on offer will pay off only the interest on the country’s debts — meaning it will be broke again within two years.

Meanwhile, there are doom-laden warnings that the collapse of the Greek economy could be the catalyst for another global recession.

Perhaps if the Greeks themselves had shown more willingness to tighten their belts and pay taxes due to the state, voters across Europe might not now be feeling such anger towards them.

But having strolled the streets of Kifissia, and watched the Greek hordes stream past the honesty boxes on the underground, it does not take a degree in European economics to know when somebody is taking advantage — at our expense.

Found at the Internet

Friday, September 23, 2011

Bilresa Sörmland – Paris


Att resa över 1 950 km har sina sidor. Körningen tar tid och bilen slits. Man är ständigt nervös, särskilt om bilen är 13 år gammal och har gått 30 000 mil. Men det är en Volvo V70, Sveriges bästa och mest sålda bil.

Konnässörer hävdar att just 1998 modellen är den bästa. Det hävdade också bilvakten på Club 55 på Plage Pampelonne i St Tropez.
När man kommer dit så tar han hand om nycklarna och parkerar bilen. Alla Ferraris, Maseratis och Rollsarna parkeras nära ingången så folk kan se dem, det ger prestige åt det flotta stället. Min dammiga gamla Volvo, även kallad Svea, parkeras på ett diskret sätt längst bort. När jag påpekar saken rycker den hygglige parkeringsvakten på axlarna och säger tröstande medan han klappar mig på axeln: – Din bil är mycket bättre än de där ”bagnoles”, dvs kärrorna, den går aldrig sönder, behöver knappt någon service och håller i evigheter. Den unge mannen yttrade några kloka ord, ty Svea har hittills inte svikit mig, utan har brummat diskret och rullat fram dit jag har velat. - Tacka vet jag trygga svenska kvinnor!

Första stoppet blir Flen, där vi skall göra några ärenden. På torget huserar ett stort antal somalier, som inte har något att göra. Flen har en flyktingmottagnings anläggning, så de stackars flyktingarna har ingenstans att ta vägen utan hänger där till allmänhetens irritation. Man frestas att kalla Flen för Lilla Mogadishu.
Under kriget kom hundratals unga norrmän till Sörmland. Myndigheterna visste inte riktigt vad de skulle göra av dem, men kom slutligen på den lysande idén att ge dem militärutbildning, så de kunde hjälpa till att befria sitt land. Varför inte inkalla somalierna till militärtjänst, så de kan skickas tillbaka och hjälpa till att rensa upp sitt land, som är i upplösning.

De svenska vägkrogarna på väg till Skåne är inte mycket att hurra för. Trist, fet mat, dålig service och skitiga toaletter. Räddningen senare år har varit McDonalds som har kört igång här och var längs med vägen. Den maten är heller inte något att hurra över, men den är tyvärr ganska god och man sitter i sin egen bil. Bästa är naturligtvis att göra sin egen picnic, med där hänger det också på energin där hemma, just innan man sticker iväg och är utmattad efter all packning.
Väl i Malmö är det inga problem. I Limhamn, där min dotter Ellinor bor, finns ett utmärkt fiskrökeri där de säljer alla havets läckerheter, råa eller tillfixade. Samma hittar man på Saluhallen i Stockholm eller hos Mariannes Fisk på Karlbergsvägen. Min favoritkrog Johan P har öppnat filial på den ombyggda Centralstationen med ostronbar och annat. Så än finns det hopp, särskilt som min gamle vän ”Pølsemanden” häckar vid sidan om.

Vi kommer iväg sent och harvar igenom Danmarks sega motorväg. I Rødby väntar färjan som skall ta oss till Puttgarden. Vi har otur, det är en dansk färja. Man hoppas alltid att den är tysk. På den båten är personalen trevlig och bemötande och maten bättre, även om det bjuds på samma fantasilösa meny på båda båtarna. Danskar är tyvärr inte särskilt serviceminded, men är i och för sig trevliga på andra sätt.

I Puttgarden börjar racet genom Tyskland, på Autobahn. Nu för tiden håller tyskarna hastigheten (någorlunda). Det beror på att man infört samma förödande system med poäng på körkortet som i Frankrike. Alla har tolv poäng på körkortet och vid varje förseelse dras poäng. När dessa är slut dras körkortet in. Poängen i detta är att det finns övervakande polis som sätter fast folk för minsta lilla förseelse.
.
I Frankrike vimlar det av poliser och gendarmer, de finns överallt. Man ser inte många i Tyskland och i Sverige lyser de helt med sin frånvaro. Därför skulle inte poängsystemet fungera i Sverige.

Vi brukar bila på lördag/söndag, då slipper man alla lastbilar och trafiken är lite lugnare. Vanligtvis bokar vi hotell, men chansar ibland. Bäst var Höltje hotell i medeltidsstaden Verden.
Denna gång hade vi otur. Det visade sig att alla hotell över om Bremen var fullbokade, man skulle kunna tro att alla tyskar älskar att bo på hotell på lördagar. Vi hamnade till sist i den trista bondhålan Leer, på ett sunkigt hotel som heter Café Sophie.
Det fanns ingen restaurang så vi gick till en turkisk med det originella namnet Ali Baba. Jag hade glömt kameran i bilen, så jag tog med den dit. När middagen, sent om sidor, kom in var kameran i vägen, så Gunnela lade den på en stol bredvid. Allt var väl och vi lämnade stället på gott humör och törnade in i god tid eftersom vi skulle upp i tid för att hinna köra resterande 850 km till Paris nästa dag.

Nästa dag på hotellets parkeringsplats kl 10. – Var är kameran? – Visst’ja, vi glömde den hos turken! Hjälp! Det är söndag idag, hoppas han har öppet. Restaurangen skulle ha haft öppet till lunch, men förblev stängd ända till kl 1700. Kameran var försvunnen. Förmodlige hade någon av gästerna eller någon ur personalen fått syn på och stulit den. Farväl min trogna Nikon D40, som har följt mig i Afrika och på andra resor. Sniff…
Vi kom iväg först kl fem och hade då över åtta timmar framför oss.

Vi kör in i Holland via Venlo och trafiken är lugn även om holländarna kör ganska hänsynslöst. Problemet i Holland är att vägkrogarna ligger ganska glest och när hungern rev som värst i magen vid 8-tiden på kvällen, var vi tvungna att ge upp och ta oss igenom ytterligare en McDonalds. Men folk är trevliga och alla talar engelska. Det har blivit kväll och eftersom Gunnela har svårt att se i mörkret byter vi inte av längre. Men hon sitter bredvid och vi pratar mycket, det är en väldig hjälp för att hålla sig pigg. När det är mörkt kör jag alltid med slipade, gula glasögon. Det är otroligt skönt eftersom man aldrig blir bländad.
Att köra in i Belgien, vid Liège, är ingen hit. Från att ha kört på de perfekta vägarna i Holland, kommer vi in på dåliga, lappade vägar, fyllda av irriterade belgiska bilförare, som kör hänsynslöst.

Det är en lättnad att komma in i Frankrike. Tack vare poängsystemet kör folk lugnt. Det är trevligt att bli vänligt bemött på bensinstationerna och snacka lite löst med andra bilister. Det är alltid easy going här i Sarkoland.
När vi närmar oss Paris är klockan över ett på natten och trafiken är inte lika intensiv som under dagen. Vi klarar oss hem, väster om Versailles, utan att behöva sitta i kö.
Klockan är 0130 och det är bara att lassa ur, sitta och prata en stund med ett glas välkomstchampagne och sedan kasta sig i säng.
Så klarade vi oss igenom resan den här gången och trogna Svea svek oss inte.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela, Sushi och en fullastad Svea.

Sorry, inga fler bilder eftersom kameran blev stulen