Val i Frankrike

På söndag har vi val här i Frankrike. Det rör sig om kommunalval, ”elections municipales”. Det är två omgångar, så det blir ett val till nästa söndag. Man röstar på borgmästaren i staden eller den by man hör till. Kommunerna är ibland mycket, mycket små, vilket ger originella effekter. Man röstar också på kantonerna, vilket är ett antal småkommuner som har gått ihop om saker som sopor, transporter och andra saker som en liten by inte klarar av själv.

Här är demokratin levande. Vem som helst kan ställa upp som borgmästare, ”maire” vare sig han/hon har backning av ett parti eller inte. Har man tur är det någon man känner som blir vald och då kommer man till lättare om man har bekymmer. I Grimaud, där jag bodde förut, var det veterinären som blev vald. Den gamle mairen var en förfärligt korrupt person och min vän veterinären vann en jordskredsseger och röjde senare upp i mutträsket.

I Feucherolles, utanför Paris, där jag bor nu, finns bara en kandidat, vilket känns egendomligt. Byn är liten med några tusen innevånare, men alla verkar vara nöjda med hur det är och ingen ser väl skäl att byta regimen. Lustigt nog sitter en svensk kille i kommunstyrelsen, Lars Peter Sjöström, som har ett så stort ansvar som att ansvara för finanserna och stadsplaneringen.
I kantonvalet finns det lite mer att välja på, högern, sossarna eller några oberoende och så naturligtvis också extremhögern Front National. När jag läser valmanifesten så slår det mig att alla vill nästan samma sak och det är svårt att hitta skillnaderna. Här gäller också att man röstar på personerna, inte egentligen på något parti, som man gör i Sverige. Det känns väldigt nära och man känner sig delaktig i demokratin.

Det har inte varit självklart för oss utlänningar att få rösta kommunalt. Frankrike spjärnade länge emot att vi skulle få rösta och lade ut stora byråkratiska hinder när man insisterade och hotade med stämning, vilket jag fick göra när jag skulle rösta för första gången för fem år sedan. Numera behöver man bara fylla i en blankett och legitimera sig för att komma med i röstlängden. Så man lär sig så småningom.

Formerna för valet är speciella och restriktiva. Kandidaterna får inte affischera hur som helst, utan bara på särskilt utsatta skärmar, som finns lite här och var. Det är förbjudet med radio- och Tv-reklam och kandidaterna kan bara föra fram sitt budskap via valmöten. Det känns skönt att slippa floden av affischer och reklam, som i Sverige.

En sak är säker. Jag vet vem som vinner valet.

Foto: weddingmapper.com
Skrivet av Erik Edelstam

Sarkozy och fransk kärlek

På första sidan i vår tidning ”Le Parisien” kan man idag läsa att Nicoals Sarkozy, Frankrikes president sedan några månader tillbaka, har rasat i popularitet. Hur är det möjligt? Han segrade med stor majoritet mot Segolène Royal, socialistledaren och en stor del av fransmännen gladde sig åt att en ny ung president skulle leda Frankrike.

Idag ser det annorlunda ut. Sarkozy liknar alltmer Napoleon i sitt sätt att härska och regera.
Han är med överallt. Blandar sig i allting och har redan trampat mer än en minister på tårna.
På det privata planet är det en katastrof!

Det började med att hans hustru, Cecilia Sarkozy vägrade rösta på honom. Hon hade kommit tillbaka efter en kärleksaffär med en annan man, uppenbarligen för att stödja honom i hans presidentkampanj.
Hon stod pliktskyldigt vid hans sida i presidentpalatset efter segern, och följde även med på en lyxkryssning, men sedan var hon försvunnen, både i privata och officiella sammanhang.
Efter någon tid blev det officiellt, Cecilia Sarkozy lämnade sin man. Inga kommentarer, men tre böcker publicerades snabbt, alla påstod sig veta sanningen om Cecilia.
Sarkozy låtsades som ingenting, han poppade upp som gubben i lådan och hade fortfarande åsikter om det mesta.
Ryktet gick om att han hade en affär med en bosnisk popsångerska men ingen lyckades få reda på några detaljer…

Så plötsligt: Sarkozy drabbades av en passion under en middag hos en god vän: sångerskan Carla Bruni hade uppträtt under middagen och Sarkozy föll pladask!
Paret fotograferades under en resa till Egypten ömt omslingrade och sågs sedan i solen på en terrass till ett café i Versailles.
Carla Bruni fotograferades med en stor briljantring från Dior! Men! Det visade sig att Sarkozy gett exakt samma ring till sin hustru Cecilia då de gifte sig. - Ingen större fantasi, alltså!
Överöst med frågor om parets framtid sa Sarkozy: ni får veta något, när det redan skett - och mycket riktigt: för någon vecka sedan meddelades det att en vigsel skett mellan en herr Sarkozy och en fröken Bruni…
Sarkozy verkade njuta av uppmärksamheten och talade gärna om sin stora kärlek medan äktenskapet med Cecilia knappt var över.

I veckan kom nästa sensation: en journalist vid veckotidningen Nouvel Observateur publicerade ett SMS skickat av presidenten till förra hustrun: Si tu reviens, j’annule tout… Om du kommer tillbaka, annulerar jag allt!
Detta skulle ha sänts innan bröllopet med Carla Bruni…

Sarkozy tillkallar snabbt sin advokat som inleder process.
Journalisten står vid sin uppgift och vägra uppge källan till SMS:et. Cecilia Sarkozy, kanske?
Och på alla franska TV-kanaler visas film på Sarkozy som vid stora statsmöten diskret knappar på sin mobiltelefon…
Fortsättning följer…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto www.cbc.com och www.rfi.fr

Swingin’ London

Det svänger fortfarande om London. Gunnela och jag var där för några veckor sedan för att fira hennes födelsedag. Att komma dit är inte så enkelt för oss som bor utanför Paris. Tar man tåget, Eurostar, som visserligen bara tar 2 tim och 20 min, så är biljetterna tämligen dyra, man måste krångla sig genom trafiken in till Gare de Nord och sedan betala en dyr parkering där. Dessutom pågick transportstrejken i Paris med trafikinfarkt som följd.
Enklare och billigare för oss är att åka ut till flygplatsen Charles de Gaulle och ta lågprisflyget Easy Jet, men häpnadsväckande krångligt ändå.

Först bil, sedan tåg från parkeringsplatsen till terminal 3 och till sist en lång promenad till terminalen. Den är en lågpris- och charterterminal och ser ut som en stor hangar, nödtorftigt utrustad med ett sämre café och en tidningsaffär.
Easy Jet är ett lågprisflyg utan ambitioner på service eller bekvämlighet, ungefär som Ryan Air. Men det fungerar, kommer fram i tid och väskan försvinner inte. Man landar i Luton, norr om London, som är en överraskande bra flygplats med massor av affärer, barer och rent och snyggt..
Problemen börjar när man skall in till London. Easy Jet har en egen buss, men den är proppfull och går bara en gång i timmen. Återstår tåget. Man får då ta en matarbuss till stationen, släpandes på bagaget, upp och nedför trappor, leta rätt på perrong och klämma in sig på trånga platser. Framme på Kings Cross Station återstår byte till the Tube f.v.b. Green Park, mer trappor och promenad till Lansdowne Club, där vi bor. Vägen tillbaka blir ännu värre eftersom tåget var fullt och vi fick stå upp en halvtimma i en korridor och taxi till Luton eftersom bussarna slutat gå.

Men London är London, även om det var svinkallt och blåsigt. Julskyltningen var i full gång, gatorna fulla av folk och Harrods som gnistrade, blixtrade och nästan brast i sömmarna av alla människor, som myllrade runt som myror och köade vis kassorna. Men vi kunde sorgset konstatera att Harrods har tappat sin tidigare eleganta, lyxiga stil, utan fått en ”tacky”, billig, smaklös, falskt glittrande atmosfär. Trapphuset var ombyggt i egyptisk faraostil med sfinxar och annan smörja, som för tankar till Las Vegas , smaklöshetens Mecka,och skyltfönstren var en estetisk katastrof
Grannen är gudskelov Armani och Gunnela tycker naturligtvis att Armani alltid är Armani (särskilt när man fyller år).

Vi kastar oss in hos bokhandlarna, min favorit är Hatchards på Picadilly där Gunnela och jag står i flera timmar, problemet är att böcker tunga och besvärliga att bära. En av de underbara böckerna jag köpte, heter ”India Remembered” av Patricia Mountbatten, dottern till den siste vice-konungen Lord Mountbatten. Underbar text och massor av foton och dessutom personligen signerad av författarinnan. Couldn’t be better.

Tiden går fort under en week-end och vi beslutar oss för att köra Tate-racet, d.v.s. gamla Tate, som numera kallas för Tate Britain och sedan ta båten till Tate Modern.
Tate Britain, http://www.tate.org.uk/britain/, är ett underbart museum, som jag nästan alltid besöker i London. Den här gången var det en utställning om 1800-talskonstnären Millais, som jag aldrig hört talas om förut, men som visade sig vara, en (enligt min uppfattning) kitsch-konstnär som snarare platsar på det förskräckliga museet, Musée d’ Orsay i Paris och inte på ett så underbart museum som Tate.
Den andra utställningen var en dröm: David Hockney väljer ut Turners bästa akvareller…Titta på länken: http://www.tate.org.uk/britain/exhibitions/turnerwatercolours/default.shtm

Jag gick runt som i trans och såg dessa fantastiska akvareller från akademiskt strikta, perfekta målningar, till avancerade, utflippade, vackra, aningar och fantasier av naturen. Eftersom jag själv målar akvareller, nästan i samma genre, greps jag djupt och fick till en början invigelsen att genast sluta måla. – Hur kunde jag någonsin måla lika vackert och innerligt som Turner? Men sedan kom invigelsen att jag kanske kunde lära mig av honom och försöka tolka kunskaperna i min egen anda. Vi började få lite bråttom, eftersom flyget gick senare på kvällen, men hann ändå kasta blickar på Constable och några Turneroljor.

Båtfärden till Tate Modern var charmig och man slogs av vilken förändring London genomgått de sista 20 åren. Supermoderna byggnader, blandas med gamla ombyggda magasin längs med Themsen, i bakgrunden syns S:t Pauls Cathedral och längre fram ser man Tate Modern, det ganska nya moderna museet. Det ser ut som en stor fyrkantig låda med en hög skorsten i mitten. Byggnaden var en kraftstation förut och är lite i pompös 30-talsstil. Det måste erkännas att byggnaden är imponerande, särskilt när man kommer in i den stora entréhallen som förr var turbinhallen. Men där slutar det positiva. Det var krångligt att ta sig mellan de olika våningarna och i de enorma utställningshallarna, inte rum utan, verkligen hallar, försvann de ofta mycket dåligt hängda tavlorna fullständigt. När jag var på Tate Modern för några år sedan, tyckte jag att de permanenta samlingarna var torftiga och tråkiga. Jag hade hoppats att det bara var tillfälligt, men tyvärr måste jag säga att intrycket består. Tate Modern är helt enkelt ett kasst museum, som inte är värt en världsstad som London.

Det var full fart på stan och det mest påtagliga inslaget var alla utländska ungdomar som jobbade i restauranger och affärer. Tusentals polacker, balter, tyskar, fransmän och inte minst svenskar har lämnat sina länder med arbetslöshet och hopplöshet för att söka lyckan i England, där ekonomin går för fullt, utan bromsande fackföreningar och tunga skatter. Det stod i någon tidning att det hade fötts 35.000 polska barn i England bara i år. Detta är naturligtvis bara möjligt för EU-medborgare som har fri rörlighet.
Men det visar med full klarhet hur framgångsrik den engelska modellen är, utan restriktioner. I Frankrike och Paris är det inte en chans att få arbete så enkelt, det råder stor arbetslöshet bland ungdomar och bostadsbristen är skriande. Svenskar vi träffade berättade att det var bra betalt, inte särskilt svårt att få bostad och hur kul som helst på klubbar och barer, vilket vi själva kunde se. – So Swingin’ London is back!
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela omgiven av bobbies på Luton Airport

Brinner Paris?

Frågan ställdes en gång av Hitler till den tyske kommendanten i Paris, von Cholitz. Svaret idag är, som då, - nej. Paris brinner inte. Svenska kvällspressen skriver upphetsande, okunniga, rubriker att Paris brinner (vad är det för idioter som skriver rubrikerna?). Min hustrus son ringer och är orolig för sin mamma.
Vad som har hänt är att två galningar, utan störthjälm, på en trimmad mini-motorcykel, kör rakt in i en polisbil och omkommer tragiskt.
Det händer inte i Paris utan i en förort, 45 km från Paris. Stället heter Villiers-le-Bel och ligger alldeles vid Mantes-la- Jolie, en otrolig stad med en mardröm av nedslitna höghus, tristess, hopplöshet, muslimska getton, maktlösa lokalpolitiker och trötta och brutala poliser. Jag läser lokaltidningen ”Le Parisiens” lokalbilaga över vårt departement, Les Yvelines, varje dag. Jag kan säga att i varje nummer förekommer artiklar om Mantes- la- Jolie, som handlar om våld, våldtäkter, rån, brända bilar och skolor, inbrott, knark och andra förfärligheter. Jag suckar och tänker att det borde vara en fasa att vara maire (borgmästare) där och jag kan intyga att han ser ganska rufsig och tilltufsad ut i intervjuerna på TV.

Men vad hände då? – Jo, två idioter, 15 och 16 år gamla, sätter sig på en trimmad, förbjuden minimotorcykel, 80 kubik, och brassar iväg utan störthjälmar, vett och sans, omdöme eller den minsta trafikvett, får syn på en polisbil, grips av skräck, vinglar och frontalkrockar med sagda snutbil. De kastas till marken med svåra hjärnskador, medan poliserna rusar ut ur sin bil och kallar på hjälp. Här går åsikterna isär, men en pöbelhop växer snabbt upp och hotar poliserna som flyr fältet för at undgå lynchning. Pompierna (brandmännen) anländer snabbt, men lyckas inte få liv i pojkarna. Många säger att de blev hindrade att komma fram av pöbeln som omringade offren.
Så börjar plundringen och vandaliseringen, ungefär som under den franska revolutionen. Orsaken till att allt går så snabbt, beror enligt på experterna, att alla har mobiltelefoner och kan kalla samman sina trupper och gäng för att gå till attack. Det rör sig här om organiserade, kriminella ligor, som ser chansen att ta för sig och rena vandaler s.k. ”casseurs” som överhuvudtaget inte har några idéer, utan bara vill ha lite kul och protestera mot makten. De blir snabbt fulla och tämligen höga av allahanda knark, spärrarna i själen släpps snabbt och man vågar göra det mesta inom gruppens trygghet, maskerad, beväpnad och kaxig. Ett nytt element har dykt upp – poliserna har blivit skjutna av hagelgevär på nära håll, ingen har ännu dött, men många ligger svårt skadade trots skottsäkra västar.
Tragedin är att vandaliseringen drabbar det egna närsamhället. Alla butiker som plundras och bränns, får svårigheter och läggs i många fall ned, med arbetslöshet och försämrad service som följd. Nedbrända skolor och dagis ger oöverskådliga problem för hårt arbetande föräldrar, som redan innan har svårt att få livet at gå ihop. Personliga katastrofer med alla nedbrända bilar, - hur skall jag komma till jobbet, hur skall jag kunna handla och hur skall barnen komma till dagis, hur skall jag ha råd att skaffa en ny risig bil?
Till allt detta kommer sämre säkerhet med stormade polisstationer och ett nedbränt bibliotek, som för tankarna till nazisternas autodaféer och den ideologiska förstörelsen av det berömda biblioteket i Sarajevo.

Sarkonixon var för tillfället i Kina och kunde inte göra mycket. Han är för övrigt bränd bland alla invandrarungdomar efter det han kallade dem för idioter och busar förra året. Michèle Alliot-Marie, förkortad MAM, som är inrikesminister och en ganska mesig kvinna, åker pliktskyldigast ut till slagfältet, men gör en ganska slät figur. Ingen tar henne egentligen på allvar.

Frågan är när detta kommer till Sverige och andra invandrarnationer, som inte lyckats integrera de objudna gästerna, för det kan man väl kalla folk som kommer in i landet utan några som helst papper eller pass och som utnyttjar våra generösa asyllagar för sina egna syften. Får vi komma till deras länder, köpa hus eller starta business? Aldrig i livet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från AFP/Martin Bureau

Nya glada strejker och Mikaels skola

Idag har ”les Fonctionnaires”, de offentligt anställda, annonserat strejk. Lärare, folk från skatteverket, sjuksystrar och brevbärare anser att de är illa behandlade. I verkligheten har de betydligt bättre än de privat anställda med säker anställning, bättre pension och alltid förtur när det gäller att låna i banker. Lönerna är kanske lite lägre men de vinner alltid i längden. ”Les Fonctionnaires” strejkar ofta, dock inte lika mycket som tåg bolagets anställda. Orsaken är att av Frankrikes 1,8 miljoner fack anslutna, så består ”les Fonctionnaires” fackföreningar av c:a 1 miljoner, resten är arbetare och privat anställda. När de privilegierade offentlig anställda strejkar här i landet räknas det som lyxstrejker och öppen utpressning. Men de värsta skurkarna är naturligtvis de anställda tågbolaget SNCF och metro/buss-bolaget RATP, som flera gånger per år tar hederliga, fattiga, arbetsamma människor som gisslan och låter dem leva igenom ”la galère”, galärslavens hårda villkor i timslånga bilköer och fullproppade metros som kommer en gång per halvtimme.
Någon berättade att hon hade sett en lapp på en busshållplats med texten: ”Tack RATP, på grund av er har jag idag fått sparken från jobbet”. Jag tror inte de kommunistiska fack pamparna på CGT eller FO bryr sig, särskilt om privatanställda blir av med jobbet, bara de själva får ha kvar sina förmåner, som ingen annan har på den franska arbetsmarknaden. Hoppas bara att Sarkonixon i detta enda fall inte ger med sig. Jag har själv erfarenheter från arroganta och stroppiga ombudsmän från den fullständigt sanslösa fackföreningen SIF, så jag vet vad det handlar om.

Det finns en udda grupp till i denna konflikt. Det är skolungdomarna, som naturligtvis hoppas på en massiv strejk av lärarna så de kan stanna hemma och slappa. Mina två söner hör till den gruppen. Min äldste son Niklas går på ett tekniskt gymnasium i Levallois en ort i utkanten av Paris. Hans lärare och klasskamrater bor alla långt ut i förorterna och har inte haft en chans att komma till skolan, således har Niklas legas på soff locket i över en vecka och inte behövt lyfta ett finger.
Min yngste son Mikael, har otur. Han går på ett gymnasium, Lycée Pasteur, i den fina förorten Neuilly-sur-Seine, där Sarkonixon var borgmästare i många år. Lärare och elever bor i närheten av skolan och verksamheten har därför kunna fortsätta. Inte ens strejken av ”les Fonctionnaires” idag har påverkat verksamheten och Mikael är bittert besviken. Hans skola är det klassiska exemplet på den usla, auktoritära, franska korvstoppnings skolan. Jag har desperat försökt få över gossarna till skola i Sverige men deras moder har hittills vägrat envist.
I den franska skolan trycks eleven ned och meddelas att han/hon är värdelös och totalt ointelligent. Sarko har meddelat att han vill göra ett modernt Frankrike, men tycks ha glömt skolan. En stor reform är i alla fall att barnen slipper gå i skolan på lördagar, något som jag slapp för 40 år sedan.
Kontakten föräldrar – lärare är helt otrolig. En förälder kan aldrig ringa en lärare, inte ens skicka e-post, utan måste, krypande och vördnadsfullt, skriva brev till respektive lärare för att få ett sammanträffande. Då ses man i ett konferensrum, - att få se skolan på ett naturligt och angenämt sätt är otänkbart.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto från Mikaels hemska skola Lycée Pasteur, www.mairie-neuillysurseine.fr

Strejk, strejk, strejk…

Frankrike är lamslaget av tåg-, buss- och metrostrejken. Särskilt drabbat är Ile-de France, området där Paris är beläget. Varje morgon och varje kväll drabbas Paris med förorter av trafikinfarkt. Det tar tre timmar för en förortsbo att ta sig in 25 – 30 km in till Paris, som vanligtvis tar 20 – 30 minuter.. Sett från ovan i helikopter är staden med förorter en enda bilkö, som beräknas vara omkring 400 km lång. Tittar man på trafiksiten, http://www.sytadin.tm.fr, är nästan allt markerat rött.

Varför? - Jo, vår allestädes närvarande president Sarkonixon vill avskaffa järnvägspersonalens, ”Les Chiminots”, särskilda förmåner, som innebär pension vid 55 års ålder och högre pension än alla andra på den franska arbetsmarknaden. Ett tämligen rimligt krav. Varför skall de ha större förmåner än alla andra?
Fackförbunden CGT, FO och andra som är inblandade har på ett skamligt sätt, under åratal, strejkat vid stora helger för att pressa ut högre löner och andra förmåner. Offren att publiken, lågavlönade, ensamma mödrar och folk som vill komma till sina jobb eller resa. Vad jag kan komma ihåg så har vi haft tåg- och metrostrejker flera gånger per år. Sarko vill göra som Margaret Thatcher, ta strid och knäcka facken en gång för alla.

Men det finns ju grupper som är tacksamma. Mina söner som går i fransk skola är saliga, eftersom lärarna och många elever inte kan komma till jobbet och de får ett extra lov, skolan stängs helt enkelt.
Tidningarnas rubriker är : ”La Galère” och ”La Pagaille”, vilket ungefär betyder, vilket helvete (syftar på att vara galärslav) och vilken röra. På TV ser jag hur köerna står still, tusentals skotrar och motorcyklar och tusentals inbyltade cyklister, för det är en köldknäpp just nu. Men även inlines och sparkcyklar. Olyckorna ökar också. Vanligtvis är det snitt 5 motorcykelolyckor per dag, nu har det rusat upp till 40.

Folk börjar bli förtvivlade och arga. Man har tvingats skicka kravallpolis till metrostationer och busshållplatser, där känslorna har svämmat över. Annars brukar publiken här vara ganska toleranta mot strejkande, men nu är det annat.
De kommunistiska fackförbunden är envisa och står på sig. Det handlar inte bara om förmånerna, utan det är en strid mot Sarko och högern. Han å sin sida vill inte ge efter en tum och säger att det inte är förhandlingsbart.
Men motståndet börjar vittra och allt fler Cheminots återgår till arbetet, men fortfarande är inte sista ordet sagt och fransmännen får finna sig i att sitta i kö, missa flyg, möten, dagis och jobbet. Jag undrar om Sarko och regeringen med Fillon i spetsen också sitter i bilkö? De brukar ha motorcykeleskort, men det lär inte anslå mot en trafikinfarkt.
Skrivet av Erik Edelstam
Foto av liberation.fr och terresacre.org

Svart städhjälp och andra svåra brott

Moraltanterna dominerar i svensk press. Nu förfasar man sig över alla politiker som anlitar svart arbetskraft, jag menar inte våra bröder och systrar från Afrika, utan jobb utan att betala skatt. Jag kan ärligen bekänna att jag under mitt långa liv, aldrig betalt in skatt för städning, snickare, murare, målare eller barnpassning.
Det är en kombination av snålhet och politisk protest. Sverige har världens högsta skattetryck (eller i varje fall, har haft) och många gånger dubbelbeskattas man. Det rör sig om så små summor och alla tjänar på affären (utom staten). Varför skulle jag betala? Och varför skall arbetstagaren betala?
I Frankrike finns ett system med checkar. Man köper exempelvis en check för 100 kr och betalar barnflickan med den. Men 50 kr av beloppet är skatter och avgifter. Skall hon ha 100 kr i lön måste man således betala med två checkar. Ett enkelt system.
Moraltanterna bland journalisterna som skriver om svarta tjänster, anlitar förmodligen alla svart arbetskraft. – Hur gör man, förresten, om man verkligen vill betala skatt ? Vart går man? Det vore kul att veta.

En av mina vänner fick för några år sedan en mycket hög befattning inom den offentliga sektorn och kunde med en suck bekräfta att man fick övergå till vit arbetskraft därhemma. Hotet från snokande journalister var alltför stort. Men den höjda lönen var så bra att det lönade sig ändå.

När jag var i Sverige seglade Schenströmaffären upp. Bedrövligt. Ingrid Schenström blev uppspikad på väggen för att hon var en kvinna. Hade Lars Danielsson kysst Helena Stålnert på krogen, hade det säkert inte varit någon fara. Dessutom hade inte Schenström jouren ensam. Men tidningarna sålde lösnummer och det är väl det som gäller. Som en sista tanke kan man alltid säga att det var klumpigt att gå ut på krogen och supa till och hångla. Bättre att ta in på hotell och beställa på rummet.
Skrivet av Erik Edelstam
Bild från www.svartstadhjälp.se