Besök i Sverige

Resan till Sverige med Ryanair är plågsam, men billig. Därför lider vi, stackars resenärer, oss igenom den hemska flygplatsen Beauvais, utanför Paris och klämmer in oss i den fullpackade flygmaskinen.
Sverige står i mitten av oktober i höstens fulla prakt med guld och blod i träden och en kyliga vindar. När man kör in till Stockholm luggas man på trängselavgifter och det har blivit nästan omöjligt att hitta en parkeringsplats. Paris har löst problemet genom att bygga ett otal garage, dyra, men välskötta. Vill man så får man låna en cykel gratis.
Vilka är då alternativen? Jo, man tar tåget. Men där blir det stopp innan man ens har kommit iväg. Vi bor i Sörmland och närmaste station är Gnesta. Där har kommunen fått hjärnblödning och har endast inrättat ett fåtal gratis parkeringsplatser. Resten är två-timmars parkering med böter på 300 kr. Handelsmännen har klagat på alla bilar. Således straffas bilisterna när de vill bidra till miljön och åka tåg. Det går helt enkelt inte att parkera i Gnesta!

Jag läser i tidningen att lille Sarko, den franske presidentens son Jean, även kallad Prins Jean eller bara lille prinsen, har dragit tillbaka sin kandidatur som president för EPAD, driftsorganisationen för Frankrikes rikaste kommun, Défense. Han nöjer sig med att sitta i styrelsen.
Hans kanditatur orsakade en mediestorm i Frankrike och alla ropade nepotism. President Sarko, lille Napoleon, har dragit i tåtarna och ridit på fjäskande politiker för att få fram sonen till Conseil Regional, en regional styrelse, ungefär som landstinget. Utan pappan hade han inte haft en chans att bli nominerad till sina poster. Gossen verkar inte vara särskilt intresserad av sin juridikstudier och har kört på flera tentor, så examen ligger långt fram i tiden. Lille prinsen borde naturligtvis dra sig tillbaka från sin frampuffade politiska kariär och istället göra klart sina studier. - Men det bisarra Sarkoland är alltid Sarko.

Skriver just nu från Malmö, som verkar vara välskött, särskilt den kommunala trefiken, som är fantastisk. Kommer man till Kastrups flygplats är man i Malmö på tjugo minuter, till ett rabatterat pris, via Skånetrafikens uppladdningsbara kort.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Gnesta station, bengt-livethrdaskola
Jean Sarkozy, 20minutes.fr

Polanski och Mitterrand, eller något om konsten att hjälpa en kompis.

Roman Polanski arresteras i Zürich

Den 26 september åkte den världsberömde regissören Roman Polanski, säkert mycket smickrad, till en filmfestival i Zürich, för att bli hyllad för sina stora insatser inom filmkonsten. Men det blev inte som han trodde.
Istället för lagerkransar och manna från himmelen, blev han haffad på flygplatsen som en simpel förbrytare av den schweiziska, inte alltför sympatiska, polisen och kastad i isoleringscell.
Hans brott? – 1977, d.v.s. för 32 år sedan, hade han fotograferat en välutvecklad 13 åring, iförd färre och färre kläder, givit henne och sig själv lite ”roliga piller” och sköljt ned dessa med champagne i en jaccuzzi (var fanns mamma då?).
När flickan och, förmodligen också han själv, var gungning, tappar man, som bekant en bra bit av omdömet och blir lätt förförd av guden Eros locktoner. Efteråt fick flickan och mamman kalla fötter och anmälde Polanski för våldtäkt. Det är lätt att anta att ett saftigt skadestånd hägrade i fjärran, vilket i och för sig inte ursäktar Polanskis påsättning av flickan, identitetskontroll eller inte. – Vem gjorde förresten en identitetskontroll av sin partner sist, i kärlekens hetta?
Polanski greps och ställdes inför rätta i Kalifornien. Han anklagades bl.a. för perversion, sodomi och våldtäkt av minderårig, men han erkände bara den sista åtalspunkten och lovade samarbeta med åklagaren. Han släpptes därför mot borgen. Straffet såg ut att bli ganska lätt, men hans nerver höll inte och han flydde till Frankrike för att inte komma tillbaka. Våldtäktshistorien, mer eller mindre, förträngdes.

Så kom dagen när han greps. Varför togs han in just nu? Han äger ett chalet i schweiziska Gstaad och har i alla år rest till Schweiz flera gånger per år. Svaret kan ligga i hårda amerikanska påtryckningar på Schweiz. Man har varit tvungen att bryta banksekretessen och lämna ut 5000 namn från USB banken, som själv har begått oegentligheter i USA. Kanske Polanski är en del av uppgörelsen?

Franske kulturministern Mitterrand griper in

Polanskis arrest väckte till en början stor indignation i artistvärlden. Eftersom han både är polsk och fransk medborgare protesterade både den polske och franske kulturministern per brev till sin schweiziske motpart. En rad kända kulturpersonligheter i Frankrike och Hollywood skrev på ett likadant brev. Så långt var allt lugnt.

Men i förra veckan, onsdagen den 7 oktober, tog det hus i helvete. Polanskis elände spillde över till den franske kulturministern Frédéric Mitterrand, brorson till framlidne presidenten François Mitterrand och en framstående kulturpersonlighet.
Under en TV-debatt, där Mitterrand överhuvudtaget inte var med, anklagade Martine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och vice ordförande i högerextrema partiet, Front Nationale, Mitterrand för att vara sexturist i Thailand och krävde att han skulle avgå. Socialistpartiets talesman, Benoit Hamon satt med och höll nickande med. Underförstått låg också anklagelsen att kulturministern var pedofil.

Bakgrunden till anklagelserna var en bok som Mitterrand skrivit 2005 och som heter ”La Mauvaise vie”, ungefär, det dåliga livet, på svenska. Boken handlar om den homosexuelle Mitterrands äventyr som sexturist i Thailand. Han berättar bl.a. om den enorma upphetsning han kände inför alla tillgängliga unga män…Det skall tilläggas att han skrev boken innan han var chef för franska akademien i Rom och innan han utnämndes till kulturminister, uppbackad av president Sarkozys italienska hustru Carla Bruni.

Anklagelserna mot Mitterrand dök redan upp i kvällsnyheterna och slogs sedan upp brett nästa dag, på torsdagen, i hela franska pressen. Hans första kommentar var: ” Att bli släpad i smutsen av Front National är en heder och att bli anklagad av en socialistisk riksdagsman är en skam för honom.”
Han gjorde då något modigt, nödvändigt och helt rätt. Samma kväll stod han i TF1:s studio på bästa sändningstid, kl. 20, för att förklara sig och försvara sin heder inför stjärnhallåan Laurence Ferrari. Här var det inte tal om att gömma sig som LO-Wanja eller Laila Freivalds med sina lägenhetsaffärer.

Är sexturism fult?

Under ungefär tjugo minuter satt han på anklagades bänk och förklarade sitt handlande. Han gjorde från början klart att det inte handlande om pedofili utan om sex med vuxna människor som ställer upp av fri vilja. Hur kunde han veta det? - Jo, förklarade han, jag kan faktiskt se skillnaden mellan ett barn och en fyrtioårig boxare, som det då handlade om. Hans framträdande blev mycket emotionellt och han darrade på rösten ibland och höjde den i ilska då och då.
Den fråga som hela tiden hängde i luften var om sexturism i Thailand är fult och klandervärt? Ja, kanske man kan säga. - Men var går gränsen? Bastanta damer på stranden i Gambia med unga lokalinvånare eller de lagliga bordellerna i Tyskland och Amsterdam? Eller Mitterrands resa till Thailand?
Han underströk att han inte hade en tanke på att avgå och att han tänkte försvara sin heder till varje pris. Det är en omöjlighet att avgå efter uppmaning av Front National.
Mitterrands modiga försvar av en hopplös sak fick mycket stöd och sympati i kommentarerna efteråt. En kommentator sade att det var första gången i Frankrikes historia som en regeringsmedlem var tvungen att gå ut och försvara sitt sexliv.

Stödet för Polanski vacklar

Under sitt framträdande i TV, sade Mitterrand att han bara ångrade en sak och det var brevet till stöd för Roman Polanski. Han sade att han hade skrivit det under en första emotionell reaktion, utan egentligen att tänka efter vad Polanskis arrest innebar. Det måste ha varit svårt att säga, eftersom de är gamla personliga vänner.
Faktum är att Polanski har erkänt att han våldtagit en minderårig och att sedan har smitit från straffet. I eftertankens kranka blekhet så har många av hans supporters också insett detta faktum. Färre och färre står bakom honom och den allmänna uppfattningen är att han borde åka över till USA och ta sitt straff. Alla är lika inför lagen, kändis eller inte. Ingen vill bli förknippad med ett stöd till en våldtäkt av en minderårig.
Allt talar för att Polanski verkligen blir överlämnad till den amerikanska rättvisan och denna gång lär han inte förvänta sig någon nåd. Problemet är bara att han inte kommer att kunna få en rättvis rättegång efter all uppståndelse och att han är en celebritet.
Frédéric Mitterrands öde ligger i vågskålen. Just nu kan inte Sarko ge honom sparken, men han är onekligen en politisk belastning och får säkert gå i någon snar framtid. Det är synd eftersom han är en av de mest kompetenta och karismatiska kulturministrar Frankrike haft på många år.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Polanski under rättgång i USA 1977, blogspout.com
La Mauvaise vie, livre.fnac.com
Debatt, TF1.fr

Anna och Arne Anka – en liten analys

Känner ni till Arne Anka? – Jaså, inte! Det är en fräck och ganska förfallen Anka. Men alla i Sverige känner säkert till mediafenomenet och vulgärprästinnan Anna Anka. De båda verkar vara släkt, med tanke på deras opassande men ibland ganska festliga yttranden.

Arne är skapad av Charlie Christenson och man kan enklast sammanfatta Arne såsom en ständigt pank, alkoholiserad, tuttfixerad amatörfilosof. Tyvärr fortsätter inte hans öden och äventyr nuförtiden. Komikern Robert Gustafsson har spelat Arne på Stadsteatern med stor framgång. Han har också imiterat Annas flytande skånska, som aldrig har en punkt, utan bara fortsätter och fortsätter.

Anna Anka hör till samma kategori, som sin släkting Arne, d.v.s. hon är en stor karikatyr av sig själv, men tar sig ändå på stort allvar. Till skillnad från Arnes fysiska och moraliska förfall är Anna ett spänstfenomen som lider av träningsfobi och äter alldeles för lite och för sunt. Men det kallar jag också för ett förfall. Fenomenet grasserar i USA, där man ofta ser söndertränade kvinnor med hårda muskler och stramande hud. Det sprider sig också till Europa och Sverige. Vänner som har haft förhållanden med dessa muskelkvinnor, säger med en plågad min, att det är som att ha en karl i famnen och tämligen oerotiskt.
Anna säger att hon är 37 år, men jag tycker att hon verkar vara 45 – 50 år.

Arne Anka är ful i munnen och säger dumma saker, dock med en viss finess. Det gör Anna också. Hennes vulgärskånska gör inte saken bättre och språket är fulare än Arnes och saknar helt finess. Men den dagligen avsugne (enligt henne) Paul Anka, som inte har haft en rejäl hit sedan ”Diana” och Frank Sinatras ”My way” behöver inte klaga på det eftersom Anna verkar tala bra amerikanska. Paul är emellertid en framgångsrik låtskrivare och lever antagligen väl på sina royaltyn. Och tjänar man bra i Califonien, så har man råd att köpa härliga hus med en swimmingpool (som i och för sig alltid brukar gå sönder) och anställa billig svart arbetskraft från Latinamerika. – Vem bryr sig?

Fenomenet Anna Anka med sina osannolika uttalanden i präktiga Sverige är förmodligen en övergående sensation, ungefär som hon som dansade en sommar…

Skrivet av Erik Edelstam

Arne Anka, lysator.liu.se
Anna Anka tecknad, Forsmark-stralandetider.blogspot.com/2009/09/.
Den förföriska Anna Anka, expressen.se

Mord, självmord och annat i Sarkolandet

Ett ohyggligt mord skakar Frankrike. Marie Christine Hodeau, en 42-årig kvinna kidnappades när hon var ute och joggade. Gärningsmannen, Manuel da Cruz, var tidigare dömd för kidnappning och våldtäkt av en 13 åring (nästan som Polanski) och hade avtjänat ett straff på 11 år i fängelse.
Marie Christine blev hotad med kniv och tvingades ned i bakluckan på en Peugeot 106, men hon hade sinnesnärvaro nog att notera registreringsnumret på bilen och ringde iskallt Gendarmerna på sin mobil och gav en klar beskrivning. Samtalet avbröts abrupt och det blev tyst.
En jakt sattes igång men man hann inte i tid. Bilen hittades övergiven och föraren spårades upp, men nekade till allt. Efter några dagar hittades kroppen naken och strypt. Det visade sig att galningen först hade bundit sitt offer vid ett träd och gått därifrån. När han senare kom tillbaka, hade Marie Christine nästan hunnit göra sig fri och en strid för livet uppstod. När hon hittades var armarna skadade, vilket vittnar om en kamp för livet. Mördaren hade hennes DNA under naglarna och erkände senare sitt brott.
Mordet har satt igång en debatt att man borde kastrera, på kemisk väg, återfallsförbrytare av sexbrott. Manuel da Cruz erkände att han hade en demon inom sig, som hade tagit överhanden. Det finns faktiskt de som har haft liknande demoner inom sig och som frivilligt låtit kastrera sig kemiskt. De vittnar alla om befrielsen och lugnet i kroppen.

Över till självmord. - Facket på det mastodontlika telefonbolaget France Telecom meddelade plötsligt i våras att 24 medarbetare tagit livet av sig de senaste ett och ett halvt åren. Skandalen var ett faktum och alla undrade naturligtvis vad som pågick inom detta jätteföretag, som mest är känt för sin dåliga service, ungefär som el – och monopolbolaget EDF. Det hemska är att nu har ytterligare tre medarbetare tagit livet av sig och debatten och kritikstormen har tagit ny fart.
I stormens öga står VD:n Didier Lombard, som har gjort en slät figur i TV och dessutom kommit med idiotiska kommentarer. Efter ett slag har facket, CGT, vänt sökarljuset mot Frankrikechefen Louis- Pierre Wenes, som pekas ut som den verklige skurken och slavdrivaren. På bilden står han till vänster och myser tillsammans med högsta hönset Lombard.


Wenes har blivit berömd för sina omorganiseringar och nedskärningar. I en organisation med 100.000 anställda har han skurit bort 22.000 jobb på fyra år. De kvarvarande förväntas ändå göra samma jobb ändå. 35-timmarsveckan gör sitt till. Alla anställda måste jobba lika mycket och lite till, som de gjorde under 40-timmars veckan. Medarbetarna flyttas ständigt runt, vilket gör att de aldrig kan rota sig och känna sig trygga på samma ställe.
Wenes är stenhård och står för en hierkalisk, kommandostruktur, som uppmuntrar till fjäsk, illojalitet och översitteri. För fransmän borde det i och för sig inte vara en nyhet, eftersom skolan här i landet är uppbyggd på och körs på samma sätt.

Den förhatlige Wenes tog till sist sitt förnuft tillfånga och avgick idag, förmodligen också efter press av regeringen, som inser att Frankrike får en dålig good-will av sin usla skötsel av Telecom. Men han lär ändå få ett bra jobb någonstans i regeringen.

Efter att ha rivit ”djungeln” utanför Calais och arresterat alla afghanska flyktingar som fanns där, trodde myndigheterna helt naivt att problemet är löst, men icke sa Nicke. Nu är alla flyktingarna släppta och redan tillbaka i Calais och andra hamnstäder mot England. Nu bor de istället under broar, i portar och under buskar i parkerna.

Ett tips till er som åker till Paris. Det finns en hel del knäppa turistmål i Paris, som fått kultstatus. Den mest berömda är naturligtvis The Doors sångaren Jim Morrison, som är begravd på kyrkogården Père Lachese. Hans grav är ett helt vansinnigt mausoleum. På samma kyrkogård finns Victor Noirs (en journalist som blev vådaskjuten av Napoleons III:s kusin 1870) grav, där han ligger skulpterad ovanpå och folk kan inte låta bli att fingra på figuren. Samma öde har drabbat den egyptiska sångerskan Dalidas byst på Monparnassekullen, där tuttarna är helt blankslitna. Glöm inte bort att rita lite graffiti på sångaren Serge Gainsbourgs husvägg på rue Verneuil, nära Musée d’Orsay.

Skrivet av Erik Edelstam
Bilder:
Marie Christine Houdeau , gaelle.hautefort.com
Louis-Pierre Wenes och Didier Lombard, www.daylife.com
Dalida, paris.angloinfo.com

Tillbaka till Sarkoland

Efter sommar i Sverige är vi tillbaka i vår lilla by och ser oss förvånat runt på alla krumbukter här i Frankrike, Sarkonixons nästan enväldiga kungadöme. Ty han ställer och lägger sig i vad han vill, men i huvudet verkar det stå still.

Gulliga Korsika
Som en liten uppmjukning körde vi via Provence till Korsika, där vi bilade rund bland bergen på usla, slingrande vägar och stannade då och då i små efterblivna byar med en fientlig befolkning. Ett exempel är Evisa där vi bodde två nätter (läs Gunnelas artikel om vår resa till Korsika):
http://www.wordsandart.com/page1/page1.php?id=3863570236306614394)
Halva byn bestod av igenbommade hus, som var stadda i långt framskridet förfall. Det fanns en hel del, för det mesta, utländska turister, som vandrade i bergen. De få restauranger och hotell som fanns levde på dessa tappra människor. Det enda mat som fanns att få på restaurangerna var vildsvinsgryta eller en äcklig, jättekorv, som heter Coppa. Men efter september är det totalt dött.

Och hur beter sig innevånarna som till stor del lever på turisterna? – Jo de är sura, vrånga och hälsar knappt. Nästan alla är nationalister = maffian och man skall tänka på att varje mål mat och varje hotellnatt ger pengar till dessa kriminella. Därför är ön så efterbliven, utan framsteg och utveckling, varje utböling som försöker bygga något eller utveckla något, blir ”plastiqué”, som det heter på franska, d.v.s. sprängd i luften. Endast vid kusten möts man av välkomnande leenden, vårt fall i L’ile Rousse, norrut. Det som retar mig att det är vi franska skattebetalare som håller denna ö under armarna.

Älskade grannar och underbara omgivningar.
Efter en hemresa under ohyggliga skyfall, installerar vi oss hemma i Ste Gemme, bland våra tjusiga grannar, Häxan med sin ilsket, ständigt skällande hund och hennes aggressive son med flottigt hår, som vi kallar för Den Vidrige; Fimpen, grannen på andra sidan, som alltid har en fimp i munnen; Glosan, den glosögda feta tanten som bor snett över och som inte gillar att man parkerar framför hennes hus, straffet blir att hon ristar i billacken. Mittemot finns ändå eleganta grannar med ett tjusigt hus med massor av antikviteter, välborstade, snutna ungar och en jätteträdgård. Alla hälsar ändå och nickar, även helt okända människor ute på promenaden i Marlyskogen eller i affärerna. Det är charmen med detta stolliga land, även om man får dras med typer som Den Vidrige.


Men solen skiner, sommaren fortsätter, vi köper god mat på marknaden, dricker vin och äter lunch ute på terrassen och befinner oss ändå i slutet av september. Paris ligger en halvtimma bort med bilen och det är inte helt fel att flanera på boulevarderna där och hänga på caféerna med Herald Tribune (Le Parisien får vi på morgonen), en café crème, en liten Calvados och blossa syndigt på en cigarill. Gunnelas intensivt blå ögon tänds som strålkastare när hon tittar i alla skyltfönster.

Sprattelgubben
Det är stor uppståndelse här eftersom Sarko och drottning Carla har åkt till USA. Han skall tala inför FN och sedan vara med på G20-mötet i Pittsburgh. Med det är lätt panik i hans läger.
Problemet är att han är borta i fem dagar och det är den längsta frånvaron sedan han tillträdde som president. Är han borta så länge, så kan han inte hålla koll på läget eller lägga sig i något. Det är naturligtvis inte tal om att premiärministern Fillon tar över och kör landet, vilket alla tidningar tar upp och satirprogrammen i TV skojar om. – A propos fotot, så är det otroligt hur Sarko är lik Nixon.
Det som dominerar på hemmaplan är den s.k. Clearstreamaffären, som är en typisk sjaskig, politisk intrig, som hamnat inför rätta. Sarkonixon, den sittande presidenten, anklagar den f.d. premiärministern, Villepin, för att ha försökt smutskasta honom inför presidentvalet. Ingen talar sanning och båda sidor skriker. Det märkliga är att en sittande president stämmer en f.d. premiärminister och dessutom under en intervju skriker att den misstänkte är skyldig.
Det kommer att finnas anledning att återkomma till denna otroliga historia, eftersom rätte gången kommer att pågå en månad.

Djungeln
Nej det handlar inte om Fantomen eller Tarzan, utan om ett område utanför Calais, som hade tagits över av flyktingar på väg till England, för det mesta afghaner. Tidigare fanns tusentals flyktingar i ett läger som hette Sangratte, med det stängdes får två år sedan. Flyktingarna började istället campa i skogen, djungeln. Det blev ett fruktansvärt ställe utan några som helst hygieniska arrangemang. Boendet förde tankarna till den värsta slummen i Bombay eller Calcutta. Stället var en skam för en civiliserad demokrati, som Frankrike. – Men vad göra?
Sarkos lösning blev helt enkelt att gripa dessa olyckliga och rädda människor och försöka skicka iväg dem någonstans. Den som höll i yxan blev den ganska osympatiske immigrationsministern Besson, en kappvändare från Socialistpartiet. Sarko var i New York men fjärrstyrde sin marionett.
Det gick som planerat, men frågan blev inte löst för det. Alla förutspår att de som släpps kommer tillbaka igen och försöker smuggla sig över till England.
Min lösning är att titta bakåt. Varför inte göra som Sverige gjorde med invasionen av norska flyktingar under kriget. För att alla dessa unga män inte skulle driva omkring sysslolösa, fick de militär- och polisutbildning, som skulle vara nödvändig den dag de tyska ockupanterna lämnade, eller inte lämnade.
Afghaner och irakier borde istället tas om hand av fransmännen och sättas i militär och polisiär utbildning, så de skulle kunna återvända och skapa ordning i sitt eget land. En bra lön och fint boende under tiden är naturligtvis nödvändig. Varför inte hos Främlingslegionen i Calvi på Korsika. I alla fall afghanerna skulle känna sig hemma bland de karga bergen.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet

Krigsutbrott och förlovning 1939

Krigsutbrottet fredagen den 1 september 1939, för 70 år sedan, kom olägligt för mina föräldrar Louise von Rosen och Harald Edelstam. De hade planerat sin förlovning dagen efter, men tog ut lite i förväg. Louise hade, tillsammans med Harald, redan varit ute hos sin pappa, Hans von Rosen, några dagar innan och berättat om sin förlovning och därmed också blivit firade på Lindö, faderns gods i Sörmland.

Louise skriver kortfattat i sin dagbok den dagen:
” Kussi och jag spelade tennis 8 – 9. Krig utbrutit Tyskland – Polen. Trängsel utanför depeschbyråerna. Lunch hos Sjöbloms. Harald och jag fotograferade oss hos Jaeger; hämtade ringarna. Middag hos Edelstams.”
Middagen ägde rum i Haralds föräldrahem Elfkullen, på Älvsjö gård, tillsammans med hela släkten. Stämningen var med all säkerhet dämpad och sällskapet lyssnade säkert på TT:s nyhetssändning från Radiotjänst, kl. 19 00. Ingen visste egentligen vad som låg framför och hur Hitler skulle reagera på England och Frankrikes ultimatum och den beordrade mobiliseringen.

Nästa dag, den 2 september, när de tyska pansardivisionerna stormade fram genom Polen och världen väntade med ångest på vad som skulle hända, var Louises tankar upptagna av helt andra saker.
Huvudstöten kom från Ostpreussen och Luftwaffe var i full gång med att bomba flygfält och städer. Vid Danzig bombarderade den tyska kryssaren Schleswig – Holstein den polska militära depån Westerplatte och den tyska armén försökte ta den med storm, vilket misslyckas efter svåra förluster. Först efter en vecka var man tvungen att kapitulera.
Denna dramatiska dag skriver Louise i sin dagbok:
Min förlovningsdag; jag salig. Mianne (Louises syster) kom in med té på morgonen. Sprang ärenden hela f.m. Spelade tennis med Gitta (Nordenskiöld) e.m. Förlovningsmiddag i stora villan på Listonhill. Underbart.”

Det är rörande rader. Louise är 21 år och längtar efter att gifta sig och komma hemifrån, särskilt från moderns gastkramning. Louise bodde hos sin moster Margit Bonde, som hon älskade. Margit bodde på Strandvägen 80, numera koreanska ambassaden, mitt emot den amerikanska.
Louise hade säkert inte några djupare funderingar vad ett krig skulle innebära. Hon hade haft en skyddad uppväxt på sörmländska gods och svenska ambassader utomlands. På fotot är hon vacker och ser trygg ut, i själva verket var hon osäker, hade dåligt självförtroende och kände sig rotlös. Äktenskap och en egen familj var för henne en dröm om frihet och eget ansvar.

Harald, däremot, hade säkert en annan insikt. Han hade just kommit in på UD, efter att har blivit underkänd på sin jur.kand. examen och sedan tvingats plugga som en galning för att klara den en andra gång. Hans betyg var slätstrukna och han blev anställd med knapp nöd. Han sattes i arbete på pressavdelningen och kunde följa utvecklingen på nära håll.
Harald var dessutom reservofficer, kursetta på Karlberg, en stridis av oanade mått och sugen på att gå i fält och slåss på allvar. – Louise och Harald skulle få uppleva kriget på närmre håll än många andra svenskar.

Harald dog den 16 april 1989 och hann inte uppleva 50-årsdagen av sin förlovning och heller inte murens fall eller kommunismens kollaps. Louise dog fjorton år senare i hjärtsvikt. Hon blev 84 år.

Skrivet av Erik Edelstam

Foto: Louise von Rosen 1938, Harald Edelstams Arkiv
Harald och Louise Edelstam på bröllopsresa på Capri 1939.
Harald Edelstams Arkiv.

Några tips om hur man överlever en brand i en byggnad.

När jag läste om den stora brandolyckan i Rinkeby, så var det som om en kall vind blåste genom min själ. En fader förlorade nästan hela sin familj. Jag vet nästan hur han känner, eftersom jag har varit med om samma sak. Min dotter dog inte, men hon förvisades till ett livstids fängelse i sig själv, utan hopp. Kanske vår historia kan vara någon hjälp…

För tio år sedan hade jag inte anledning att någonsin tänka på farorna i samband med brand. Bränder var något som man läste om i tidningen. – Men sedan kom den stora katastrofen när min yngsta dotter Ellinor råkade ut för en brand i den fastighet där hon bodde i Paris. Hon var då 22 år gammal och hade hela livet framför sig.
Hon bodde på sjätte våningen och vaknade upp när den lilla ettan redan var fylld med, svart, tjock rök. Klockan var fem på morgonen den 6 december och det var kolmörkt ute. Hon försökte ta sig ut, men i paniken och skräcken gjorde hon allt fel. Hon öppnade dörren och försökte ta sig ut, nedför de sex trapporna. På vägen ned andades hon in kolmonoxid och cyanidgaser och lyckades bara komma ned till tredje våningen. Hon stupade redan på fjärde våningen och föll ned den sista trappan, helt naken.
När brandmännen fann henne hade redan hjärtat slutat slå. Vi vet inte hur länge hjärtstilleståndet varade. Men efter fyra minuters kamp nere på den smutsiga gatan lyckades de få igång hjärtat igen. Hon skyfflades in i en ambulans där hjärtat stannade ytterligare en gång. Efter fyra veckor i koma vaknade hon upp och då kunde vi konstatera att hon hade fått omfattande hjärnskador. Min stackars, älskade dotter hade då blivit totalt förlamad, kunde inte svälja, tala eller hosta. Hon matas via sond och är dessvärre helt blind. Men hon hör och blir glad när hon hör min röst.
I följande text kommer jag att använda Ellinor som ett varnande exempel om hur man kan överleva en brand. Hon är ett brutalt bevis om hur eld och fasa kan gör besök hemma hos dig vid vilken tidpunkt som helst.

Röken och gaserna

De flesta skadorna och dödsfallen i bränder orsakas av rök och gaser. Hade Ellinor haft en brandvarnare i ettan så hade hon varit med oss idag, som en glad, frisk flicka. En mycket enkel apparat som tjuter högt och minsta rök (även matos). Brandvarnaren ger dig också tid att tänka efter vad du skall göra i fortsättningen, vilket är en ytterst viktig faktor. Din farligaste fiende, mycket farligare än elden, är paniken. Då gör du allt fel. Femton sekunder av reflektion och tanke kan rädda ditt liv.
Röken innehåller mycket farliga gaser: kolmonoxid och i värsta fall cyanidgas. Cyaniden kommer från brinnande plast och förstör genast dina hjärnceller. Judarna i Auschwitz gasades med en cyanidgas som kallades för Zyklon B.
Röken som kommer från en eld eller glöd, fyller trapphus och korridorer och smyger sig in i ditt rum under dörren, stiger mot taket och fyller det tills du inte kan andas längre. Röken är fet, kolsvart och gör att du inte kan se många centimeter framför sig. Erfarna brandmän kan lätt gå vilse i kolmörkret.
Det farligaste ögonblicket kommer när rökgaserna möter elden och kan då explodera med en fruktansvärd kraft.

Stäng inne eller ute elden.

En eld måste stängas ute eller inne från ditt rum. Är du inne i ett rum med elden utanför är det bättre att stanna och vänta. Håll dörren stängd och kanske du måste öppna ett fönster och vädra ut eventuell rök. Lägg våta handdukar vid dörren för att hindra röken att komma in.
Ellinor öppnade dörren och rusade ut, rakt in i röken och elden. Hade hon stannat hade hon kunnat bli räddad av brandmännen.
Ser du brand i ett rum, stäng dörren och fönster. Det är förvånansvärt hur länge en dörr kan stå emot brand.
Syre göder elden. Syrebrist kväver elden.

Evakuering.

Människor i panik tenderar att fly samma väg de kom in, särskilt på offentliga platser. De flyr från en fara till, vad de tror, en säkrare plats. Barn kan ofta gömma sig under ett bord eller i en garderob, där de känner sig säkra, medan brandmännen letar efter dem.
På många hotell och i fastigheter finns alltid nödutgångar och brandtrappor. Folk brukar undvika dem i rädslan av dessa mörka och smala passager. På den stora diskotekbranden i Göteborg var alla nödutgångar blockerade, vilket orsakade många döda av rökskador.
En annan fara är den falska känslan av kollektiv säkerhet. I paniken förlorar du ditt rationella tänkande och gör vad de andra gör. Ett hemskt exempel är brandolyckan i Londons tunnelbana. Panikslagna människor fortsatte att åka upp på rulltrappor till den övre våningen, trots att personal försökte hindra dem. Där uppe mötte alla en säker död i röken.

Förebyggande åtgärder

Det viktigaste för dig själv är att du är medveten om att elden kan bryta ut var som helst och när som helst. Det är därför viktigt att du skapar ett omedvetet beteende när du kommer in i offentliga lokaler, hotell, diskotek eller ett okänt hus.
Brandvarnare? Eldsläckare? Var kan jag komma ut snabbt? Kolla nödutgångarna! Det låter larvigt, men är faktiskt blodigt allvar. Tänk på Ellinor!
Lita på dina sinnen och, det viktigaste av allt, lita på din näsa. Om du känner röklukt – ge dig av snabbt. Om du blir överraskad av röken, ligg ned på golvet, lugna ned dig och tänk: ”Vad skall jag göra nu?” – Dessa sekunder av tanke kan rädda ditt liv!
Försök att släcka elden om du kan och stäng inne eller ute elden och röken. Varna andra människor eller väck dem. Ellinors grannar klarade sig alla upp på taket, ingen brydde sig om att väcka henne.

Alla mina synpunkter är resultatet av ett seminarium som ordnades på initiativ av mig, i samarbete med Svenska Brandförsvarsföreningen och Folksam. Brandingenjörer, brandmän, psykologer, kommunikationsexperter och lekmän diskuterare hur en brand fungerar och hur vi människor reagerar när den bryter ut.
Mina synpunkter kanske kan, en vacker, solig dag eller en mörk natt, rädda ditt liv.

Skrivet av Erik Edelstam