Hur får man ut Dawit?

Det är egentligen inte klokt att svenska regeringen, säg UD, inte har lyckats få ut den svensk-eritianska journalisten ut sitt fängelse i Eritrea. Carl Bildt mumlar om ”tyst diplomati”. Det för tankarna till Raoul Wallenberg, som lämnades till sitt öde i sovjetisk fängelser eller svenskan Dagmar Hagelin som mördades på någon tortyrcentral i Argentina på 70-talet, helt övergiven av en mesig utrikesförvaltning. Svenska regeringen sysslade då också med s.k. ”tyst diplomati, som egentligen är likhetstecken med dödsdom. Vi kan helt enkelt konstatera – det fungerar inte.
Har den svenske ambassadören, Fredrik Schiller, som har ansvar för Eritrea, någon gång stått vid fängelset i Eritrea och försökt ta sig in? Vi vet inte, men det verkar som att han inte har vågat göra det.

Sverige har försökt sig på ”tyst diplomati” flera gånger, men vad jag vet har det aldrig lyckats. Med tyst diplomati menas ofta att man försöker få ut folk genom de officiella kanalerna, vilket vi vet är dömt att misslyckas.
Under andra världskriget sattes de svenska diplomaterna på prov när det gällde att få ut medborgare ur fängelser, särskilt i Tyskland och i dess ockuperade länder. Min fader Harald verkade både i Berlin, och särskilt i Oslo under kriget. I Oslo lyckades han få ut flera svenskar ur Sicherheitsdiensts fängelser, antingen på Møllergaten, Victoriaterasse och framför allt från koncentrationslägret Grini. 30 år senare fick han ut samtliga svenska fångar från det fruktansvärda koncentrationslägret på Nationalstadion i Santiago, Chile. – Där hade det inte fungerat med ”tyst diplomati”. Han var tvungen att ta sitt ansvar som svensk, officiell representant, att få ut de svenska medborgarna.

Ett fall som säkert inspirerade honom var säkert en historia, när han var attaché i Berlin under kriget. Gestapo hade haffat nio svenska representanter för Svenska Tändsticksbolaget i Warszawa och dömt dem till döden. De var anklagade för att ha förmedlat meddelanden från den polska underjordiska rörelsen till exilregeringen i London och satt i Gestapofängelse i Tyskland. Dessa svenskar anses vara de första som rapporterade om förintelselägren i Polen. Bland dessa modiga människor kan främst nämnas chefen för STAB, Carl Herzlow och ASEA-chefen, Sven Norrman.
Ärendet kom upp på bordet i den svenska beskickningen i Berlin, där den fege och räddhågsne ministern Arvid Richert var minister. Han ville också göra ”tyst diplomati” och gick via de officiella kanalerna, d.v.s. statssekreteraren Weizäcker i Auswärtiger Amt (tyska UD). Det var en hel del skriftväxling, men inget hände, naturligtvis.

Då tog det Wallenbergsägda Tändsticksbolaget saken i egna händer, förmodligen med hjälp av Jacob Wallenberg, som hade djupa kontakter i Nazi-Tyskland. Man tog kontakt med Himmlers finlands-svenske massör, Felix Kersten, som hade SS-chefens förtroende och som lyckades övertyga honom att släppa svenskarna.

Den ”tysta diplomatin” fungerade inte där och kommer heller inte fungera i fortsättningen. Det gäller att vara kreativ, fräck och ta saken i egna händer, ungefär som Tändsticksbolaget eller pappa Harald

Skrivet av Erik Edelstam
foton: Jinge.se och france5.fr