Cairo brinner!

Igår kunde jag,otroligt nog, följa demonstrationerna i Cairo, live på TV-stationen Al Jazeera. Lite försmak blev det i Tunisien för några veckor sedan. Men denna sändning var något alldeles extra.
Våldet från polis- och säkerhetsstyrkor var fruktansvärt och när mörkret föll började demonstranterna få övertaget och tände eld på ett antal polisbilar och stormade också det härskande partiet NDP:s (National Democratic Pary) jättebyggnad i centrala Cairo. Demonstrnaterna tände på och den började brinna häftigt.
Risken var att elden skulle sprida sig till det närbelägna Cairo muséet, där konstskatter, inklusive Tutanchamon befinner sig. Men brandkåren lös med sin frånvaro, likaså polisen, som hade dragit sig tillbaka. Frivilliga bilda kedja runt muséet för att det inte skulle plundras.
Men de lyckades inte. Jag har idag sett TV-bilder på sönderslagna och plundrade montrar i muséet. Flera mumier blev förstörda och sönderslagna, fyratusenåriga föremål låg utspridda på golvet. Man blir faktiskt gråtfärdig.

Soldater har slagit en järnring kring detta fantastiska museum och sågs inne med osäkrade vapen. Hoppas de slipper mer plundrare. För plundringen har blivit det största problemet i Cairo idag. Med polisen helt frånvarande är fältet helt öppet för tjuvar och banditer. Över hela Cairo kommer hela band av plundrare, som bryter sig in i affärer och privathem och mördar och länsar. Värst utsatta är de mer välbärgade kvarteren med villor och elegantare fastigheter. Polisen finns helt enkelt inte där.
I Tunisien var det polisen som var de värsta plundrarna. Min son Niklas, har en tunisisk vän som fick hela sitt hus länsat. Pappan var alltför inblandad i politiken.

Idag håller pöbeln till på Tahrir platsen där Cairo muséet befinner sig. Det är underlig upplevelse att se hundratals människor förrätta sin kvällsbön, mitt bland militära fordon och skrikande demonstranter, igår som idag. Märkligt är också att se hur livet fortsätter med bilköer och folk som gör sina dagliga ärenden, mitt bland allt bråk.

Presidenten Mubarak sitter kvar och försöker förändra lite. Den nuvarande regeringen har fått gå och han har, till allas förvåning, utsett en vice president, den första på 30 år. Mannen heter Omar Suleiman och kommer från det innersta etablissemanget. Han förhandlade med israelerna, en värdig man, men dessvärre chef för säkerhetspolisen. Ungefär som att utnämna Reinhard Heyderich, chef för Reichssicherheitshauptamt, till vicepresident.
Mannen har blod på sina händer. Säkerhetstjänsten i Egypten är som en bläckfick med tentakler överallt. I varje kvarter finns en informatör, mestadels en portvakt, en suffrag, som är i säkerhetstjänstens sold. Man har en järnkoll på befolkningen, inklusive utlänningar som bor på plats. Alla tjuvar åker fast, om inte det finns politik med i spelet.

Mubarak försöker nu, desperat, att fixa situationen. Han har nu senast utsett flygministern, Shafik till premiärminister, en f.d. flyggeneral, som också är insyltad i det militära etablissemanget. Det är ungefär som att möblera om däckstolarna på Titanic.

För mig är det märkligt att se det fredliga egyptiska folket, som är så otroligt vänliga, gästvänliga och humoristiska, resa sig i raseri mot makten.
Armén ryckte in igår kväll och mottogs med applåder och jubel. Den består till en stor del av värnpliktiga och har inte blod på sina händer som polisen. Ungefär som i Prag 1968 blandade sig folket med militären och man vet inte ännu var lojaliteterna finns. Men uppenbart är att de inte griper in i bråken, utan håller sig passiva.
Pöbeln försökte storma inrikesministeriet idag. Militären sköt skarpt och dödade flera. Det är farligt att skjuta mot sin egen befolkning. Det blir alltid följder.
Hittills rapporteras över hundra döda och bårhusen är fullproppade. Liken ligger i korridorerna.

Ingen vet hur detta kommer att sluta. Mubarak verkar inte vilja avgå, men det elegantaste vore att han, som De Gaulle under upproret 1968, på kallade en folkomröstning om han skulle sitta kvar. Men med tanke på Egyptens omfattande valfusk skulle det nog inte vara realistiskt.
Sista ordet är inte sagt och jag återkommer senare med lite fler rapporter.

Skrivet av Erik Edelstam

Jasminrevolutionen i Tunisien

Gatans parlament har segrat i Tunisien. Bråket i Maghreb (namnet på de Nordafrikanska staterna) började i Algeriet för några veckor sedan. Folk gick ut på gatan och klagade på höjda priser och arbetslösheten.
De skrek, slogs och fick tårgas på sig, men kom aldrig längre. Upproret krossades genast av diktaturen. Nästan på samma gång kom oroligheterna igång i Tunisien. Det verkade ganska lugnt i början, ungefär som när upprörda fransmän går ut på gatan och bråkar, vad det månde vara.
Problemet var att myndigheterna, säg diktatorn Ben Ali, tappade huvudet och beordrade poliserna att skjuta skarpt. Demonstranterna stupade och det låg döda och sårade på gatan. Hur många det var vet ingen, men det var en hel del.
Plötsligt ökade ursinnet och allt fler gav sig ut på gatan och en hel del plundring förekom, hela situationen blev utom all kontroll.
Upploppen startade med protester mot höjda priser på maten och arbetslösheten, som många andra revolutioner, men slutade med skrik på diktatorn, president Ben Alis avgång. Han försökte i början, på ett nästan desperat sätt göra vissa eftergifter, men det ledde bara till nya krav. Till sist blev han uppmanad av arméchefen att ge sig av – C’est finie, monsieur le President!
Ben Ali var hatad och levde ett liv i sus och dus, korrupt, och utan kontakt med verkligheten. Hans familj och vänner fick alla viktiga poster i landet och skapade under 23 år en överklass som levde som kungar och drottningar i detta ganska utarmade och vanskötta land.

Som alla diktatorer är Ben Ali en rädd liten man, som mest är intresserad av sina bankkonton utomlands, så han hade inte styrkan och modet att stanna kvar och reda upp krisen med hederliga medel. Istället flyr han ut ur landet, som en slagen hund, och installerar sig i Saudiarabien, som en annan diktator, Idi Amin Dada, gjorde. Delar av hans korrupta familj, som inte lyckades komma iväg, har åkt fast, några vid gränsen till Libyen.
Talmannen i parlamentet deklarerar sig, enligt konstitutionen, som ledare för en interrimsregering, som skall utlysa val inom 60 dagar. Problemet är det inte finna någon opposition att tala om, än mindre några personligheter att tala om.
Interrimsregeringen består alla av Ben Alis gamla kompisar, djupt involverade i maktmissbruket.
På gatan ropar man efter räfst och rättarting, rättegångar och en allmän upprensning bland politiker och makthavare som har sugit ut folket och tryckt ned det. Ikväll berättade en tunisier på TV-kanalen Al Jazeera att det finns 600 000 poliser i landet, som under alla år har härjat som vilddjur bland befolkningen. – Frågan är om det någonsin kommer att hända, odjuren brukar alltid klara sig.

Det blir intressant hur utvecklingen blir i Tunisien framöver, plundring förekommer och situationen känns osäker. Inte minst borde Tunisien sända skräckvågor till de andra Mahgrebstaterna, främst Algeriet, som är en polisstat med stora sociala problem. Där finns många utbildade unga människor som inte hittar arbete och ett förstelnat näringsliv som är centralstyrt och korrupt. Alla de unga som har kommit in till de stora städerna, borde istället ha blivit uppmuntrade att stanna kvar i sina byar och utvecklat jordbruket och de lokala möjligheterna på ett modernt sätt.
Frankrike har hållit tyst hela tiden. Inte undra på. Man har hela tiden haft en nära relation och i tysthet stött diktaturen. Utrikesministern Michelle Aillot Marie gjorde bort sig i parlamentet häromdagen när hon erbjöd Ben Ali att skicka franska kravallpoliser för att återställa ordningen. Ett uttalande som visar vilken nära relationer franska politiker har haft till diktatorn Ben Ali.
Som en absurd liten fotnot, uppges några svenska jägare ha fått stryk av pöbeln, eftersom man trodde att de var en sorts milis, trots att de bar sina vapen i fodral.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Sarko, Carla och Ben Ali – lefigaro.fr

Hem till Frankrike och röstning

Dags att blåsa liv i bloggen som har haft sommarsemester. Efter en lång bilresa genom Europa kom vi äntligen hem till Ste Gemme. utanför Paris. Det var sent och alla affärer var stängda. Eftersom vi var hungriga, packade vi ur bilen snabbt och körde till fisk och skaldjursrestaurangen ”La Criée”, som ingår i en kedja av likadana restauranger över hela Frankrike (www.lacriee.fr). Det här stället ligger nära oss i Chambourcy och trots att vi var sent ute, vid 10-tiden, blev vi varmt välkomnade och fick en utsökt supé. Sådant händer här i landet.

Valbesvär

Att rösta är en medborgerlig plikt och för oss utlandssvenskar ordnas röstning på den s.k. ”Utlandsmyndigheten”, d.v.s. svenska ambassaden. Många har givit sitt liv för rätten att få rösta, vi blev tvungna att ge vår tid.
Kön ringlade sig lång på ambassaden. Man hade definitivt inte rustat för ett röstmottagande. Två stackars tjänstemän skulle ta hand om alla röstande. Lokalen låg en trappa upp, vilket skapade problem för äldre, som hade svårt att röra sig. Det hade varit intressant att komma i rullstol för då hade man inte ens kommit in i byggnaden. För att göra saken värre gick det bara att rösta mellan 0900 och 1200.
Med tanke på att valet bara äger rum vart fjärde år och att det är grundstenen i vår demokrati, skulle man verkligen kunna begära att det sköttes smidigare och bättre från ambassadens sida. – Ansvaret här ligger på ambassadören Gunnar Lund.
En pikant detalj var paret från någonstans i Mellanöstern, nyblivna svenskar, som skulle rösta. Han mörk, orakad med stor mustasch och hon, helt insvept i slöjor. Problemet var att de inte talade eller förstod svenska. Den stackars flickan som tog emot rösterna hade all möda i världen att försöka förklara hur det går till. Ingen i Sverige hade väl förklarat för dem vad röstning innebär. Vilket parti kan de ha röstat på?

Men det var varmt och soligt, en riktig brittsommardag. Och när man slår sig ned på uteserveringen på Café Bonaparte, vid St Germain de Pres och äter deras specialsallad och tittar på allt folk, så glömmer man lätt sådana futiliteter som en tafflig röstning.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela på la Criée
Svenska Ambassaden i Paris, Sebastien Corbari
Café Bonaparte, gofrance.about.com

L’Apéro Géant – den gigantiska apéritifen.

I Frankrike dricker man alltid en apéritif före maten, d.v.s. en drink före maten. Det kallas på vardagsfranska för en ”apéro”, med tonvikten på sista stavelsen. Apéron står just nu för en företeelse som bokstavligen har tagit gigantiska proportioner här i Frankrike. Myndigheterna står inför en situation som de inte vet hur de skall hantera. Allt beror på Facebook.

Fenomenet kallas för l’Apéro Géant, den gigantiska aperitifen. Det går ut på att ungdomar (och andra), via Facebook, informeras om en kommande apéro och därmed också skriver in sig på evenemanget. Man går till den anvisade platsen och har med sig sina drinkar, vin, öl eller sprit. Idén är att många skall träffas, umgås och ha kul. Apéron har utvecklats till en tävling mellan olika städer om vem som lyckas samla flest människor. Vissa städer har kört flera apéros, som t.ex. Nantes en stad på c:a 270 000 invånare, söder om Bretagne, som redan hade en apéro i november förra året, då man lyckade samla ihop 4 000 deltagare. Men det räckte inte till. Häromdagen lyckades man få ihop över 10 000 deltagare, som intog det centrala torget i staden.
Apéron har nyligen fått tragiska konsekvenser. En ung man i Nantes med en flaska whisky i kroppen, var så full att han ramlade ned från en bro och slog ihjäl sig. Över hundra personer fick tas om hand och över femtio fördes till sjukhus. Andra berömda apéros har ägt rum i Marseille, Rennes, Claimont-Ferrand, Caen, Montpellier (12 000 deltagare), Strasbourg Paris och andra ställen. Nu hotar Paris att försöka slå rekordet vid Eiffeltornet den 23 maj och polisen försöker stoppa det hela.. Apéron sprider sig som en gräsbrand över hela Frankrike. Hittills har all gått lugnt till och ingen vandalisering har ägt rum någonstans. Polisen har legat lågt.
När kommer den till Sverige?

Apéron har naturligtvis orsakat panik hos myndigheterna, d.v.s. inrikesministeriet och dess avläggare som prefekter (landshövdingar), borgmästare, poliser och gendarmer. Man vet inte hur man skall tackla fenomenet. Inrikesministern Brice Hortefeux har kallat till regeringssammanträde i dagarna som följer.
I princip är det en rättighet för medborgare att få samlas på en plats, men man måste ha tillstånd från prefekturen. Men i det här fallet finns ingen ansvarig som kan söka tillstånd, samlingen är spontan och sker via Facebook. Vem kan leta rätt på den som började inlägget på Facebook? Och om man fick tag på denne, vad skall han anklagas för?

Det finns fler frågor. - Var går gränsen för spontana folksamlingar? När är det dags att börja rensa upp? Hur får man iväg tusentals spontana, halvfulla deltagare utan att evenemanget spårar ur? Hur fungerar det öppna samhället med förenings- och mötesfrihet? Vad har vi egentligen för rättigheter innan vi blir slagna av polisen.
Vilken stad kommer att slå rekordet?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Nantes, nante.maville.com
Rennes, rennes maville.com

Tillbaka i Sarkoland

Efter några veckor i Sverige och en påtvingad vistelse under Askungen från Island, känns det fint att komma tillbaka till ett utvuxet och blommande Sarkoland. Det var varmt och skönt att vi kunde sitta på terrassen, dricka rosévin och äta Salade Niçoise. Med nordanvinden kom farande och det blev iskallt och blåsigt. Fram med vinterkläderna igen.
Askungen orsakade naturligtvis kaos i detta folkrika land, inte minst för att de hemska fackföreningarna genast satte tågen i strejk för att pressa ut ytterligare pengar ur arbetsgivare, som de alltid gör, inte minst vid stora helger som jul och påsk. Sarko har gudskelov varit borta i Kina och inte skämt ut sig alltför mycket. En ny opinionsundersökning visar att 69% av fransmännen tycker att han har gjort ett dåligt jobb och inte uträttat mycket.

Nu börjar snart kampen om nästa presidentval 2012 och den store favoriten är Dominoqe Strauss-Kahn, som Sarko, smart nog, lyckades få in som chef för Internationella Valutafonden i Washington, på behörigt avstånd från politiken i Frankrike. DSK, som han kallas för i detta förkortningstokiga land, är i högsta grad inblandad i greklandskrisen och man kan anta att hans framtid som politiker avgörs hur han och IMF hanterar ärendet.
En annons i Tyskland har väckt mycket skratt i Sarkoland och lille Sarko själv är ursinnig. En stämning lär vara på gång.
Det är hyrbilsföretaget Sixt som gör reklam för den nya Citroën C3, med en festlig rubrik:
”Gör som Madame Bruni, ta en liten fransman!”

Det stora samtalsämnet i media är naturligtvis den ekonomiska katastrofen i Grekland. Kommentatorer understryker hela tiden att det snart är Frankrikes tur att stå vid skampålen, ett faktum som regeringen hela tiden försöker sopa under mattan. Frankrike lever över sina tillgångar och har ett stort budgetunderskott. Sista gången premiärministern Fillon erkände offentligt att Frankrike också står inför en katastrof var för tre år sedan. Sedan dess talar man inte om saken, utan ler som om ingenting håller på att hända. Men faktum är att Frankrike inte kan betala sina skulder, utan lånar för att betala sina amorteringar, precis som Grekland eller som vilken simpel växelryttare som helst. Grekerna demonstrerar mot de tuffa tagen, men glömmer bort att de själva har röstat fram de kriminella politikerna som ljugit för EU om sin finansiella situation. Bråk på gatorna gör inte situationen bättre.
Snarare sämre, eftersom turister tänker sig för innan de åker till Athen.
För Greklands del återstår nog att gå ur euron och ta tillbaka den gamla drachmen. En intressant möjlighet är en militärkupp, vilket ju har hänt förut. Man talar också om en folklig revolution.

Till sist ett restaurangtips till den som reser till Paris och kanske besöker Louvren. Reservera eller försök bara gå till ”Le Fumoir”, en trendig, charmig restaurang med svenska rötter. Den ligger vid den södra gaveln på Louvren. Publiken är typiskt parisisk med intellektuell stil och maten är utmärkt. Kolla nätet: http://www.lefumoir.com/Home.html

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Strauss-Kahn, article.wn.com,
dailymail.co.uk.com, toonpool.com

Två sluskar och finkan (garde á vue)

En hedervärd medborgare vid namn Jesper Nilsson, som skriver blogg (ungefär som jag) om kommunikationerna i Stockholm, fick för några dagar syn på två sluskar (se bilden) som trakasserade två småpojkar på Hornstulls tunnelbanestation. Han tar foton av sluskarna, vilket orsakar ett ståhej utan like.
Det visar sig att dessa typer var två civilklädda poliser som kontrollerade pojkarnas biljetter. Enligt uppgift är det SL:s sak att göra så, men det tyckte tydligen inte snutarna. Utan att överhuvudtaget legitimera sig ger de sig på den gode Jesper och undrar vad han håller på med. Jesper meddelar att han skriver en blogg (http://tuggarna.posterous.com/polisen-som-mitt-i-tunnelbanan-star) om just de övergrepp som de håller på med.

Jesper skriver alldeles utmärkt om det flagranta övergreppet, så jag låter honom själv komma till tals:
”…Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att "det är det visst inte" och tar fram min legitimation.
Den första polisen tar ifrån mig mina pengar, bankkort och rycker tag i min väska. Han säger att han skall kolla upp mig och tar fram sin mobil. Medan den andra polisen håller fast mig, med ena handen mot strupen hör jag hur den första polsen pratar i telefon och jag tror att han rabblar upp mitt personnummer. Nu börjar andra resenärer strömma till och undrar säkert varför två illa klädda män rycker åt sig värdesaker och kontanter från en liten kille på 164 cm. Poliserna tvingas ta fram sin legitimation för att resenärerna runt om kring inte skall ingripa. Även mannen i biljettkuren, som jag nyss löst en biljett av, kommer ut och ber poliserna att "i alla fall ta det lite lugnt".
Den första polisen säger till mig att jag ofredat honom. Eftersom han tydligen inte snubblade över något smaskigt när han "kollade upp" mig i telefon och jag visat giltigt färdbevis ändrar han nu riktning. "Ser det inte ur som att du är lite hög", säger han med tydlig ironi i rösten. Eftersom jag fortfarande inte vill radera bilderna från min mobil säger han att de nog är tvungna att gripa mig och föra mig till häktet för att drogtestas. Jag förklarar att jag suttit på kontoret hela dagen och inte haft tid för varken lagliga eller olagliga droger. Men polisen förklarar att jag är "ovanligt lugn" vilket man tydligen inte skall vara när man träffar på svensk polis.
Jag envisas med att fråga om jag får gå eller om jag är misstänkt för något brott. Den första polisen förklarar att om bilderna kommer upp ut på Internet så är det ett brott mot PUL. Jag svarar med att de antagligen kommer publiceras i min nättidning som har en ansvarig utgivare och inte går under PUL. Och efter 5-10 minuter av tjafsande om huruvida jag är hög som ett hus, kommer ta bort bilderna ur kameramobilen och i framtiden borde passa mig för att inte fota "fel personer" så erbjuds jag två alternativ.

Antingen griper de mig och kör mig till häktet för drogtest och blir sedan anmäld för ofredande. Eller så tar jag bort bilderna ur mobilen och är plötsligt inte längre misstänkt för något brott alls. Eftersom jag misstänker att jag inte kommer få återförenas med en hel mobil efter en kväll i häktet och dessutom hellre spenderar kvällen hemma framför två stora högar med jobbpapper så går jag med på att radera bilderna. Under polisernas uppsikt raderar jag de tre bilderna en efter en och får sedan tillbaka alla mina tillhörigheter och är en fri man.
Här kunde historien vara slut. Om det inte var så att jag var en sådan där jobbig glasögonorm som aldrig ger sig...”
Den listige Jesper visar sig vara mycket skicklig och han lyckas återskapa de förargliga bilderna och dessutom videofilmen, som klart visar tonen hos de arroganta poliserna. Det är faktiskt inget brott att fotografera på en tunnelbanestation. Men det skulle inte förvåna om den fyrkantiga polismyndigheten försöker hitta något sätt att sätta dit den modige Jesper. Heder åt honom!

Garde á vue

Jesper hade dock tur att han inte befann sig i Frankrike. Här hade han genast blivit släpad till polisstationen och satt i ”garde á vue”, d.v.s. satt i finkan. Debatten har stått hög den senaste tiden om den franska polisens finkande.
Att bli inslängd i en cell på polisstationen är en traumatisk upplevelse. Cellerna är fullständigt vidriga. Toaletten i ett hörn är en s.k. turkisk toalett med två fotsteg och ett hål i marken, som för det mesta är fullproppad med avföring och cellen stinker för det mesta även av urin, eftersom mindre nogräknade arrestanter pinkar direkt på golvet. Väggarna är ofta insmetade av avföring och på träbritsen ligger några skitiga filtar. Liknande celler har jag sett på Stasifängelset, Hohen Schönhausen, i Berlin. Många som har suttit inne har inte ens kunnat sätta sig ned i skiten utan har förblivit stående.


Man kan sitta inspärrad i 24 timmar och vistelsen kan bli förlängd ett dygn till. Oskyldiga människor som har begått mindre förseelser finkas utan vidare. Det kan räcka att man börjar diskutera med poliser för att man skall råka illa ut. Man har rätt till advokat, men denne har inte tillgång till förundersökningen, får inte vara med vid förhören och blir då mer en staffagefigur. Denna form av arrest har missbrukats i sådan grad att 800 000 människor sattes i ”garde à vue” år 2009, d.v.s mer än två procent av Frankrikes befolkning.

En rad skandaler har uppdagats. Den senaste var ett par ungdomar i 14-års åldern som hade bråkat utanför skolan, och som togs in. Polisen kom till och med hem till en 14-årig flicka på morgonen och släpade med henne i pyjamas, iförd handbojor.
Häromdagen greps en rattfyllerist och sattes in i finkan. När det ganska omgående blev rättegång protesterade han och advokaten mot de vidriga förhållandena i cellen och krävde att rätten skulle titta på cellen. Domaren och ledamöterna begav sig då, helt sonika, till polisstationen och gjorde en inspektion, vilket ledde till att mannen genast blev frisläppt och målet nedlagt. Domaren bad om ursäkt och beklagade, rätten var chockad.

Så ett gott råd till oskyldiga turister, som kanske kör lite fort eller skränar på gatan i fyllan, se upp för Frankrikes, vidriga, svarta hål, långt från charmiga Provence eller mysiga restauranger i Paris…

P.S. Jag uppmanar alla som läser denna artikel att i sin tur lägga ut bilden på sluskarna på nätet.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av sluskar, Jesper Nilsson
Foto av Jesper Nilsson, svd.se
Foto gare á vue, foto Le Post.fr

En dålig flicka

En bok, som i flera veckor legat på den franska topplistan över mest
sålda böcker är Justine Lévy’s bok ”Mauvaise fille”, ung. översatt ”En dålig flicka”.

Justine Lévy föddes 1974 i Paris och är dotter till den berömde
filosofen socialisten Bernard Henry-Lévy och Isabelle Doutreluigne, en känd
fotomodell och feminist. Justine Lévy har skrivit två böcker
tidigare; ”Rendez-vous” och ”Rien de grave.”

I ”Rendez-vous” beskriver hon, hur hon förgäves väntar på sin mamma
på ett kafé, mamman har helt enkelt glömt bort henne och i ”Rien de
grave” (såld i 200 000 exemplar) berättar hon om, hur hon som ung
hustru förlorar sin man till den elaka Paula, i verkligheteten Carla
Bruni…(numera gift med Frankrikes president Nicolas Sarkozy).
Justine och hennes man, Raphaël Enthoven, tillbringar sommaren i
Marrakech hos Justines pappa, då Carla Bruni dyker upp och blir kär i
Raphael, som hon senare får en son med. Carla Bruni har också skrivit
en sång om Raphaël och hans sammetsblick…


”Mauvaise fille” handlar om, hur huvudpersonen, som är gift och
väntar sitt första barn försöker ta till sig det faktum att hennes
mor har drabbats av cancer, samtidigt som hon själv upplever sin
graviditet.
Hennes liv, som dotter till en självupptagen, vacker och berömd
kvinna, har varit väldigt splittrat och hon har ofta blivit övergiven.
Hon älskar sin mor, som gång på gång ”glömmer bort” henne, men
beundrar henne över allt annat. Föräldrarna är skilda och hon lever
med sin mamma, men det är pappan, som räddar henne, då hon inte får någon mat, eller blir bort glömd utanför skolan.
Eller då hon vaknar på morgonen och får gå till skolan utan frukost, för att det ligger en främmande man i mammans säng.

Justine beskriver frustrerat hur den kände cancerläkaren, som ska
behandla hennes mamma inte ens orkar anstränga sig, att uttala hennes mors namn rätt.
”Mamma heter Madame Doutreluigne, inte Doutrelinge eller Doutrebine”!
Detta trots att hennes kände far skrivit en roman och där berömmer
den kände läkaren, allt för att mamman ska få en korrekt behandling.
Alltmedan mamman sakta tynar bort, gör sig Justines graviditet
alltmer påmind. Hon vill så gärna berätta för mamman om allt, som
händer i hennes kropp, men samtidigt vill hon skona sin mor, som sakta inser att hon är döende.

Inte förrän under de sista timmarna viskar hon fram orden, att hon
väntar barn, men hon kommer aldrig att få veta om hennes mamma har
uppfattat dem.
Justine känner sig avig som mamma, hon har ju inte själv upplevt hur
det är att ha en närvarande mamma, men på något sätt lyckas hon
försona sig med tanken, att det nu är hon själv som är ansvarig för sitt barn.

Hennes pappa, däremot är ytterst närvarande, och hjälper och stöder
Justine allt han kan.
Man får en helt annan bild av BHL, som han kallas, Justines pappa. I
franska debattprogram, framställs han gärna som filosofen med ett
knivskarpt intellekt, i boken är han mycket mänsklig.


I ”Mauvaise fille”, är det snarare pappan som får en sympatisk framtoning, jag tycker att bilden av Justines mamma är mycket mer undanglidande.
Boken, som visserligen har ett mycket enkelt språk, flyter fram i en
fascinerande rytm, som gör att man blir mycket engagerad.

Skrivet avGunnela Edelstam
St Gemme dec 09
Foton: Justine Lévy, observer.com
Raphael Enthoven och Justine Lévy, millef.blogspot.com
Bernard Henri Lévy, guernicamag.com