Franska självmord

Av tradition är Sverige självmordslandet nr.1. Det berodde inte så mycket på att vi hade flest självmord, utan att vi hade bäst statistik. I katolska länder är det en synd att ta livet av sig, så man försöker alltid undvika den beteckningen.
Här i Frankrike har det skett en hel del spektakulära självmord, som i all sin tragik har väckt en hel det uppmärksamhet.

Efter nyår red en tvåbarnsmamma ut i Ramboulletskogen för en ridtur, som hon alltid brukade göra. Sist hon sågs hade hon en ryggsäck på ryggen. Sedan var hon och hästen försvunna. Dagen efter kom hästen tillbaka skadad till stallet. En veterinär kunde konstatera att den förmodligen blivit påkörd av en bil. Men var ryttarinnan? Hade hon blivit avkastad och låg skadad någonstans i den stora skogen? Polisen drog igång ett stort skallgångs pådrag och alla lokala ryttare var ute och tittade.
Det tog nästan en hel vecka innan man hittade henne, mest av en ren slump. Hon hade hängt sig i ett träd. I ryggsäcken hade det legat ett rep och lugnande tabletter. Hon hade ätit tabletterna, sedan ställt sig på hästen och fäst repet i en gren. Hästen hade sprungit iväg. På väg till stallet hade hästen förmodligen blivit påkörd och legat skadad under natten. – En ruskig historia. Arma barn.

Några barn har också tagit livet av sig. En nioårig flicka kastade sig ut från femte våningen efter att ha skrivit ett avskedsbrev. Ännu ruskigare är mamman som kommer hem och hittar sin elvaårige son hängd i sitt rum. För någon vecka sedan kastade sig ytterliga en elvaåring ut från balkongen. Man frågar sig vad det är som driver dessa barn till så förtvivlade handlingar?

Förra året blev det stor uppståndelse när man upptäckte en formidabel självmordsvåg på telebolaget France Telecom. Arbetsförhållandena var olidliga. Samma sak händer nu på posten, La Poste. Det franska hierkaliska systemet är inte nådigt mot underhuggare.

Det mest uppmärksammade fallen är nu historien om de försvunna tvillingarna Livia och Alessia från Geneve. Deras frånskilde pappa Mathias Schepp, lämnade inte tillbaka barnen efter ett weekend besök, utan försvann med dem. Han genomförde en veritabel odysée genom Europa, som slutade att han tog sitt liv i den lilla staden Carignola, i provinsen Foggia, i södra Italien. Han kastade sig framför ett tåg.

Men var fanns barnen? - De sexåriga tvillingarna Livia och Alessia. Matthias Schepp hade tagit ut c:a 10 000€ från automater i Marseille och man undrade om han inte hade lämnat över barnen till någon okänd.
Resan hade gått med färja från Marseille till Propriano på Korsika. Där tog han sig till Bastia på norra delen av ön. Färden gick sedan vidare till Italien och den väntande döden. Ingen har sett ett spår av tvillingarna sedan några vittnen hörde deras röster i hytten på färjan Marseille – Propriano. Sedan dess har de inte synts till.
Den försmådde galningen Schepp skickade brev till sin exfru där han berättade att barnen skulle dödas och han bifogade större delen av kontanterna som han hade tagit ut bankomaterna. Ett hemskt element i detta drama är att han hade en nästan sjuk kärlek till sina barn. Hoppet finns alltid kvar men det verkar vittra bort alltmer. Men spaningarna fortsätter ganska oförtrutet både i Frankrike och i Italien, trots att man egentligen inte tror på saken. Förmodligen drogade Schepp sina barn och slängde dem överbord på färjan till Korsika. De blev offer för en tokig självmördare, två flickor som hade hela livet framför sig, som offrades av en vansinnigt bitter och försmådd person, som tog makten över liv och död.
Men faktum är att vi ännu inte sett slutet på denna galna självmordshistoria.

Skrivet av Erik Edelstam i Ste Gemme, France
Foto: Le Parisien

Mubarak – La vache qui rit

I Egypten kallas Mubarak ibland för La vache qui rit, efter den skrattande kon på ostpaketet. Men Mubarak är ingen att skoja med. Han sitter fortfarande säkert vid makten och det skulle förvåna mig om han avgick.
Han lär befinna sig på säkert avstånd sitt palats i Sharm el Sheikh, kanske därför militären har ryckt in i staden. Hans familj har flytt till London i ett antal privatjets.

Mubarak har agerat smart. Polisen har dragits tillbaka, men är fortfarande aktiv. Jag skulle tro att han har beordrat dem att skapa oro bland befolkningen genom att uppmuntra plundring och våld. Krypskyttar har rapporterats, vilket säkert är poliser och civilklädda, beväpnade poliser har härjat bland demonstranterna. Trakasserier och våld mot civilbefolkningen är ett gammalt trick från diktatorer. Meningen är väl att få demonstranterna att gå hem och skydda sin egendom och familjer, istället får att vara ute på gatorna och bråka. Kanske också skapa en längtan efter lugn och lag och ordning. Under tiden skapas medborgargarden, beväpnade med käppar och köksknivar för kvarterets försvar.

Det har rapporterats att tre fängelser har gjort uppror, med hjälp utifrån, och 4 000 ex-fångar är på rymmen. Det blev många dödsoffer. De är ligister och kriminella, men också ett stort antal islamister. Många är rädda för det största oppositionspartiet, Muslim Brotherhood, som har varit förbjudet i många år. Kommer de till makten kan man räkna med sharialagar och annat obehagligt. En känslig fråga eftersom Egypten har 10% kristna, de s.k. kopterna

Mubaraks tal om att byta regering är bara kosmetik. De egyptiska regeringarna under hans tid har bara varit marionetter utan någon reell makt. Han bestämmer allt i landet från tillsättande av premiärminister, ned till lägsta tjänsteman. Korruptionen är omfattande.
Med den skrattande kon vid makten kommer inget att förändras. Jag har en känsla av att han nu bara låter saker vara och väntar på att tiden skall stå honom bi.

Nyckelfaktorn är armén. Ingen vet egentligen var armén står. Utan arméns stöd har inte Mubarak en chans, som hände i Tunisien. Men den skrattande kon kommer själv från armén och var general när Sadat blev skjuten 1981. Armén lär inte svika honom, även om en stor del av de värnpliktiga, som nu står och hänger på gatorna är lojala med demonstranterna.
Al Jazeera uppgav idag att soldaterna fått order att skjuta skarpt om det blir bråk med demonstranterna. Händer det, blir utvecklingen riktigt farlig. Ikväll har det rapporterats om skottlossning.
Idag gjorde flygvapnet en patetisk maktdemonstration och flög över Tahrirplatsen där alla demonstranter hade samlats. Två flygplan gjorde upprepade störtdykningar över folkmassan, som inte alls blev rädda. Uppvisningen gjorde att nästan barnsligt intryck.

En ny figur har gjort entré på den politiska scenen, vilket är den f.d. chefen för atomenergi organet IAEA, mest känt idag för sina insatser när det gäller Saddam Hussein och massförstörelsevapen och det ständiga ältandet med Iran.
Kommen från exil i Wien påstår han att han inte har några politiska ambitioner, fan tro’t. Han har tagit chansen och hoppas att han får en ledande roll i en ny republik (om det blir så). På amerikansk politikerjargong heter det ”jumping on the bandwagon”.
Mannen höll i alla fall ett tal på Tahrirplatsen, omgiven av tusentals demonstranter, som inte hörde vad han sade. Men faktum är i alla fall att han har stigit fram som någon sorts ledare för revolten.
Märkligt är att ingen annan oppositionspolitiker har stigit fram. Jag tänker då El Badawi, ledaren för the New Waft Party, det traditionella, liberala partiet, som i princip funnits sedan 20-talet. Det har varit mycket populärt förut, men har tappat rejält under diktaturen, kanske för att man smutsat ned händerna med Mubarak. Men passiviteten är ändå förvånande.

Internet är fortfarande släckt i Egypten och mobiltjänsterna fungerar dåligt. Vet inte folk något, så lugnar de ned sig. Det är i alla fall vad den skrattande kon tror.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Olivier Corsan

Cairo brinner!

Igår kunde jag,otroligt nog, följa demonstrationerna i Cairo, live på TV-stationen Al Jazeera. Lite försmak blev det i Tunisien för några veckor sedan. Men denna sändning var något alldeles extra.
Våldet från polis- och säkerhetsstyrkor var fruktansvärt och när mörkret föll började demonstranterna få övertaget och tände eld på ett antal polisbilar och stormade också det härskande partiet NDP:s (National Democratic Pary) jättebyggnad i centrala Cairo. Demonstrnaterna tände på och den började brinna häftigt.
Risken var att elden skulle sprida sig till det närbelägna Cairo muséet, där konstskatter, inklusive Tutanchamon befinner sig. Men brandkåren lös med sin frånvaro, likaså polisen, som hade dragit sig tillbaka. Frivilliga bilda kedja runt muséet för att det inte skulle plundras.
Men de lyckades inte. Jag har idag sett TV-bilder på sönderslagna och plundrade montrar i muséet. Flera mumier blev förstörda och sönderslagna, fyratusenåriga föremål låg utspridda på golvet. Man blir faktiskt gråtfärdig.

Soldater har slagit en järnring kring detta fantastiska museum och sågs inne med osäkrade vapen. Hoppas de slipper mer plundrare. För plundringen har blivit det största problemet i Cairo idag. Med polisen helt frånvarande är fältet helt öppet för tjuvar och banditer. Över hela Cairo kommer hela band av plundrare, som bryter sig in i affärer och privathem och mördar och länsar. Värst utsatta är de mer välbärgade kvarteren med villor och elegantare fastigheter. Polisen finns helt enkelt inte där.
I Tunisien var det polisen som var de värsta plundrarna. Min son Niklas, har en tunisisk vän som fick hela sitt hus länsat. Pappan var alltför inblandad i politiken.

Idag håller pöbeln till på Tahrir platsen där Cairo muséet befinner sig. Det är underlig upplevelse att se hundratals människor förrätta sin kvällsbön, mitt bland militära fordon och skrikande demonstranter, igår som idag. Märkligt är också att se hur livet fortsätter med bilköer och folk som gör sina dagliga ärenden, mitt bland allt bråk.

Presidenten Mubarak sitter kvar och försöker förändra lite. Den nuvarande regeringen har fått gå och han har, till allas förvåning, utsett en vice president, den första på 30 år. Mannen heter Omar Suleiman och kommer från det innersta etablissemanget. Han förhandlade med israelerna, en värdig man, men dessvärre chef för säkerhetspolisen. Ungefär som att utnämna Reinhard Heyderich, chef för Reichssicherheitshauptamt, till vicepresident.
Mannen har blod på sina händer. Säkerhetstjänsten i Egypten är som en bläckfick med tentakler överallt. I varje kvarter finns en informatör, mestadels en portvakt, en suffrag, som är i säkerhetstjänstens sold. Man har en järnkoll på befolkningen, inklusive utlänningar som bor på plats. Alla tjuvar åker fast, om inte det finns politik med i spelet.

Mubarak försöker nu, desperat, att fixa situationen. Han har nu senast utsett flygministern, Shafik till premiärminister, en f.d. flyggeneral, som också är insyltad i det militära etablissemanget. Det är ungefär som att möblera om däckstolarna på Titanic.

För mig är det märkligt att se det fredliga egyptiska folket, som är så otroligt vänliga, gästvänliga och humoristiska, resa sig i raseri mot makten.
Armén ryckte in igår kväll och mottogs med applåder och jubel. Den består till en stor del av värnpliktiga och har inte blod på sina händer som polisen. Ungefär som i Prag 1968 blandade sig folket med militären och man vet inte ännu var lojaliteterna finns. Men uppenbart är att de inte griper in i bråken, utan håller sig passiva.
Pöbeln försökte storma inrikesministeriet idag. Militären sköt skarpt och dödade flera. Det är farligt att skjuta mot sin egen befolkning. Det blir alltid följder.
Hittills rapporteras över hundra döda och bårhusen är fullproppade. Liken ligger i korridorerna.

Ingen vet hur detta kommer att sluta. Mubarak verkar inte vilja avgå, men det elegantaste vore att han, som De Gaulle under upproret 1968, på kallade en folkomröstning om han skulle sitta kvar. Men med tanke på Egyptens omfattande valfusk skulle det nog inte vara realistiskt.
Sista ordet är inte sagt och jag återkommer senare med lite fler rapporter.

Skrivet av Erik Edelstam

Jasminrevolutionen i Tunisien

Gatans parlament har segrat i Tunisien. Bråket i Maghreb (namnet på de Nordafrikanska staterna) började i Algeriet för några veckor sedan. Folk gick ut på gatan och klagade på höjda priser och arbetslösheten.
De skrek, slogs och fick tårgas på sig, men kom aldrig längre. Upproret krossades genast av diktaturen. Nästan på samma gång kom oroligheterna igång i Tunisien. Det verkade ganska lugnt i början, ungefär som när upprörda fransmän går ut på gatan och bråkar, vad det månde vara.
Problemet var att myndigheterna, säg diktatorn Ben Ali, tappade huvudet och beordrade poliserna att skjuta skarpt. Demonstranterna stupade och det låg döda och sårade på gatan. Hur många det var vet ingen, men det var en hel del.
Plötsligt ökade ursinnet och allt fler gav sig ut på gatan och en hel del plundring förekom, hela situationen blev utom all kontroll.
Upploppen startade med protester mot höjda priser på maten och arbetslösheten, som många andra revolutioner, men slutade med skrik på diktatorn, president Ben Alis avgång. Han försökte i början, på ett nästan desperat sätt göra vissa eftergifter, men det ledde bara till nya krav. Till sist blev han uppmanad av arméchefen att ge sig av – C’est finie, monsieur le President!
Ben Ali var hatad och levde ett liv i sus och dus, korrupt, och utan kontakt med verkligheten. Hans familj och vänner fick alla viktiga poster i landet och skapade under 23 år en överklass som levde som kungar och drottningar i detta ganska utarmade och vanskötta land.

Som alla diktatorer är Ben Ali en rädd liten man, som mest är intresserad av sina bankkonton utomlands, så han hade inte styrkan och modet att stanna kvar och reda upp krisen med hederliga medel. Istället flyr han ut ur landet, som en slagen hund, och installerar sig i Saudiarabien, som en annan diktator, Idi Amin Dada, gjorde. Delar av hans korrupta familj, som inte lyckades komma iväg, har åkt fast, några vid gränsen till Libyen.
Talmannen i parlamentet deklarerar sig, enligt konstitutionen, som ledare för en interrimsregering, som skall utlysa val inom 60 dagar. Problemet är det inte finna någon opposition att tala om, än mindre några personligheter att tala om.
Interrimsregeringen består alla av Ben Alis gamla kompisar, djupt involverade i maktmissbruket.
På gatan ropar man efter räfst och rättarting, rättegångar och en allmän upprensning bland politiker och makthavare som har sugit ut folket och tryckt ned det. Ikväll berättade en tunisier på TV-kanalen Al Jazeera att det finns 600 000 poliser i landet, som under alla år har härjat som vilddjur bland befolkningen. – Frågan är om det någonsin kommer att hända, odjuren brukar alltid klara sig.

Det blir intressant hur utvecklingen blir i Tunisien framöver, plundring förekommer och situationen känns osäker. Inte minst borde Tunisien sända skräckvågor till de andra Mahgrebstaterna, främst Algeriet, som är en polisstat med stora sociala problem. Där finns många utbildade unga människor som inte hittar arbete och ett förstelnat näringsliv som är centralstyrt och korrupt. Alla de unga som har kommit in till de stora städerna, borde istället ha blivit uppmuntrade att stanna kvar i sina byar och utvecklat jordbruket och de lokala möjligheterna på ett modernt sätt.
Frankrike har hållit tyst hela tiden. Inte undra på. Man har hela tiden haft en nära relation och i tysthet stött diktaturen. Utrikesministern Michelle Aillot Marie gjorde bort sig i parlamentet häromdagen när hon erbjöd Ben Ali att skicka franska kravallpoliser för att återställa ordningen. Ett uttalande som visar vilken nära relationer franska politiker har haft till diktatorn Ben Ali.
Som en absurd liten fotnot, uppges några svenska jägare ha fått stryk av pöbeln, eftersom man trodde att de var en sorts milis, trots att de bar sina vapen i fodral.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Sarko, Carla och Ben Ali – lefigaro.fr

Hem till Frankrike och röstning

Dags att blåsa liv i bloggen som har haft sommarsemester. Efter en lång bilresa genom Europa kom vi äntligen hem till Ste Gemme. utanför Paris. Det var sent och alla affärer var stängda. Eftersom vi var hungriga, packade vi ur bilen snabbt och körde till fisk och skaldjursrestaurangen ”La Criée”, som ingår i en kedja av likadana restauranger över hela Frankrike (www.lacriee.fr). Det här stället ligger nära oss i Chambourcy och trots att vi var sent ute, vid 10-tiden, blev vi varmt välkomnade och fick en utsökt supé. Sådant händer här i landet.

Valbesvär

Att rösta är en medborgerlig plikt och för oss utlandssvenskar ordnas röstning på den s.k. ”Utlandsmyndigheten”, d.v.s. svenska ambassaden. Många har givit sitt liv för rätten att få rösta, vi blev tvungna att ge vår tid.
Kön ringlade sig lång på ambassaden. Man hade definitivt inte rustat för ett röstmottagande. Två stackars tjänstemän skulle ta hand om alla röstande. Lokalen låg en trappa upp, vilket skapade problem för äldre, som hade svårt att röra sig. Det hade varit intressant att komma i rullstol för då hade man inte ens kommit in i byggnaden. För att göra saken värre gick det bara att rösta mellan 0900 och 1200.
Med tanke på att valet bara äger rum vart fjärde år och att det är grundstenen i vår demokrati, skulle man verkligen kunna begära att det sköttes smidigare och bättre från ambassadens sida. – Ansvaret här ligger på ambassadören Gunnar Lund.
En pikant detalj var paret från någonstans i Mellanöstern, nyblivna svenskar, som skulle rösta. Han mörk, orakad med stor mustasch och hon, helt insvept i slöjor. Problemet var att de inte talade eller förstod svenska. Den stackars flickan som tog emot rösterna hade all möda i världen att försöka förklara hur det går till. Ingen i Sverige hade väl förklarat för dem vad röstning innebär. Vilket parti kan de ha röstat på?

Men det var varmt och soligt, en riktig brittsommardag. Och när man slår sig ned på uteserveringen på Café Bonaparte, vid St Germain de Pres och äter deras specialsallad och tittar på allt folk, så glömmer man lätt sådana futiliteter som en tafflig röstning.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela på la Criée
Svenska Ambassaden i Paris, Sebastien Corbari
Café Bonaparte, gofrance.about.com

L’Apéro Géant – den gigantiska apéritifen.

I Frankrike dricker man alltid en apéritif före maten, d.v.s. en drink före maten. Det kallas på vardagsfranska för en ”apéro”, med tonvikten på sista stavelsen. Apéron står just nu för en företeelse som bokstavligen har tagit gigantiska proportioner här i Frankrike. Myndigheterna står inför en situation som de inte vet hur de skall hantera. Allt beror på Facebook.

Fenomenet kallas för l’Apéro Géant, den gigantiska aperitifen. Det går ut på att ungdomar (och andra), via Facebook, informeras om en kommande apéro och därmed också skriver in sig på evenemanget. Man går till den anvisade platsen och har med sig sina drinkar, vin, öl eller sprit. Idén är att många skall träffas, umgås och ha kul. Apéron har utvecklats till en tävling mellan olika städer om vem som lyckas samla flest människor. Vissa städer har kört flera apéros, som t.ex. Nantes en stad på c:a 270 000 invånare, söder om Bretagne, som redan hade en apéro i november förra året, då man lyckade samla ihop 4 000 deltagare. Men det räckte inte till. Häromdagen lyckades man få ihop över 10 000 deltagare, som intog det centrala torget i staden.
Apéron har nyligen fått tragiska konsekvenser. En ung man i Nantes med en flaska whisky i kroppen, var så full att han ramlade ned från en bro och slog ihjäl sig. Över hundra personer fick tas om hand och över femtio fördes till sjukhus. Andra berömda apéros har ägt rum i Marseille, Rennes, Claimont-Ferrand, Caen, Montpellier (12 000 deltagare), Strasbourg Paris och andra ställen. Nu hotar Paris att försöka slå rekordet vid Eiffeltornet den 23 maj och polisen försöker stoppa det hela.. Apéron sprider sig som en gräsbrand över hela Frankrike. Hittills har all gått lugnt till och ingen vandalisering har ägt rum någonstans. Polisen har legat lågt.
När kommer den till Sverige?

Apéron har naturligtvis orsakat panik hos myndigheterna, d.v.s. inrikesministeriet och dess avläggare som prefekter (landshövdingar), borgmästare, poliser och gendarmer. Man vet inte hur man skall tackla fenomenet. Inrikesministern Brice Hortefeux har kallat till regeringssammanträde i dagarna som följer.
I princip är det en rättighet för medborgare att få samlas på en plats, men man måste ha tillstånd från prefekturen. Men i det här fallet finns ingen ansvarig som kan söka tillstånd, samlingen är spontan och sker via Facebook. Vem kan leta rätt på den som började inlägget på Facebook? Och om man fick tag på denne, vad skall han anklagas för?

Det finns fler frågor. - Var går gränsen för spontana folksamlingar? När är det dags att börja rensa upp? Hur får man iväg tusentals spontana, halvfulla deltagare utan att evenemanget spårar ur? Hur fungerar det öppna samhället med förenings- och mötesfrihet? Vad har vi egentligen för rättigheter innan vi blir slagna av polisen.
Vilken stad kommer att slå rekordet?

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Nantes, nante.maville.com
Rennes, rennes maville.com

Tillbaka i Sarkoland

Efter några veckor i Sverige och en påtvingad vistelse under Askungen från Island, känns det fint att komma tillbaka till ett utvuxet och blommande Sarkoland. Det var varmt och skönt att vi kunde sitta på terrassen, dricka rosévin och äta Salade Niçoise. Med nordanvinden kom farande och det blev iskallt och blåsigt. Fram med vinterkläderna igen.
Askungen orsakade naturligtvis kaos i detta folkrika land, inte minst för att de hemska fackföreningarna genast satte tågen i strejk för att pressa ut ytterligare pengar ur arbetsgivare, som de alltid gör, inte minst vid stora helger som jul och påsk. Sarko har gudskelov varit borta i Kina och inte skämt ut sig alltför mycket. En ny opinionsundersökning visar att 69% av fransmännen tycker att han har gjort ett dåligt jobb och inte uträttat mycket.

Nu börjar snart kampen om nästa presidentval 2012 och den store favoriten är Dominoqe Strauss-Kahn, som Sarko, smart nog, lyckades få in som chef för Internationella Valutafonden i Washington, på behörigt avstånd från politiken i Frankrike. DSK, som han kallas för i detta förkortningstokiga land, är i högsta grad inblandad i greklandskrisen och man kan anta att hans framtid som politiker avgörs hur han och IMF hanterar ärendet.
En annons i Tyskland har väckt mycket skratt i Sarkoland och lille Sarko själv är ursinnig. En stämning lär vara på gång.
Det är hyrbilsföretaget Sixt som gör reklam för den nya Citroën C3, med en festlig rubrik:
”Gör som Madame Bruni, ta en liten fransman!”

Det stora samtalsämnet i media är naturligtvis den ekonomiska katastrofen i Grekland. Kommentatorer understryker hela tiden att det snart är Frankrikes tur att stå vid skampålen, ett faktum som regeringen hela tiden försöker sopa under mattan. Frankrike lever över sina tillgångar och har ett stort budgetunderskott. Sista gången premiärministern Fillon erkände offentligt att Frankrike också står inför en katastrof var för tre år sedan. Sedan dess talar man inte om saken, utan ler som om ingenting håller på att hända. Men faktum är att Frankrike inte kan betala sina skulder, utan lånar för att betala sina amorteringar, precis som Grekland eller som vilken simpel växelryttare som helst. Grekerna demonstrerar mot de tuffa tagen, men glömmer bort att de själva har röstat fram de kriminella politikerna som ljugit för EU om sin finansiella situation. Bråk på gatorna gör inte situationen bättre.
Snarare sämre, eftersom turister tänker sig för innan de åker till Athen.
För Greklands del återstår nog att gå ur euron och ta tillbaka den gamla drachmen. En intressant möjlighet är en militärkupp, vilket ju har hänt förut. Man talar också om en folklig revolution.

Till sist ett restaurangtips till den som reser till Paris och kanske besöker Louvren. Reservera eller försök bara gå till ”Le Fumoir”, en trendig, charmig restaurang med svenska rötter. Den ligger vid den södra gaveln på Louvren. Publiken är typiskt parisisk med intellektuell stil och maten är utmärkt. Kolla nätet: http://www.lefumoir.com/Home.html

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Strauss-Kahn, article.wn.com,
dailymail.co.uk.com, toonpool.com